tag:blogger.com,1999:blog-62118563197851537332024-03-19T06:08:34.078+01:00BexbornÄnnu en blogg. Här finner du inlägg om spel, vetenskap, mitt liv i allmänhet och annat trams som jag kanske kommer på. Results may vary. Batteries not included.Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.comBlogger322125tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-47366549331561516112015-04-26T11:13:00.000+02:002015-04-26T11:13:15.609+02:00Skamlös marknadsföringDet händer inte så mycket just nu på bloggen. De som absolut vill se mer av mig kan dock kolla in spelgruppens <a href="https://www.youtube.com/user/OpenHouseGamers" target="_blank">Youtube-kanal</a>, där vi lägger upp spelsessioner, Let's Play och annat kul. Bland annat kan ni se mig spela League of Legends och Rogue Legacy, med andra spel som kommer i framtiden. Yay!<br />
<br />
Glöm inte också att kolla in <a href="http://monsterworld.se/" target="_blank">Monsterworld.se</a> där vi lägger upp våra podcastavsnitt och rollspelsträffar!Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-10498710531822731112015-02-14T18:52:00.001+01:002015-02-14T19:00:37.270+01:00Recension: Dragon Age: InquisitionJag har länge varit förtjust i spelutvecklarna Bioware och deras spel. Många bra rollspel har kommit från studion, bland andra <i>Star Wars: Knights of the Old Republic</i>, <a href="http://bexborn.blogspot.se/2013/09/spelrecension-jade-empire.html" target="_blank"><i>Jade Empire</i></a>, <i>Mass Effect</i>-serien och inte minst <a href="http://bexborn.blogspot.se/2010/02/recension-dragon-age-origins.html" target="_blank"><i>Dragon Age: Origins</i></a>. Det sistnämnda fick en uppföljare i <i>Dragon Age II</i> som fick en del kritik för sina begränsade, upprepade miljöer och vissa aspekter av storyn. Jag själv tyckte om den dock, även om den inte riktigt höll måttet jämfört med <i>Origins</i>. Det som däremot fick mig lite vaksam inför det här spelet var vanskapelsen som var <i>Mass Effect 3</i>, spelet som i princip sabbade en för mig väldigt omtyckt serie. Det var alltså med viss försiktighet som jag gav mig in i <i>Inquistion</i>, det senaste spelet i <i>Dragon Age</i>-serien.<br />
<br />
När man startar ett nytt spel i <i>Inquisition </i>känner man genast igen sig: skapa en karaktär som är Rogue, Warrior eller Mage och välj kön och ras. Här kan man förutom människa, dvärg och alv välja Qunari, stora kraftiga humanoider med gråaktig hudton och horn (gissa vilken jag valde). Därefter kan man finjustera karaktärens utseende och sedan kastas man in i storyn. I vanlig Bioware-anda får man först spela genom ett spännande introduktionsäventyr innan storyn bromsas fullständigt och man får flumma runt och göra småuppdrag i tre timmar. Antagligen ännu längre.<br />
<br />
För det första man märker när man kommit ut i världen är att det här spelet är <i>stort</i>. Det är uppdelat i ett antal områden som man kan snabbresa mellan när man vill (utom i strid), och varje område tar lång tid att utforska och är fyllt med saker att upptäcka. Det finns lösdrivande monster att slåss mot, folk som ger en uppdrag, saker att samla på, skatter att hitta, slott att erövra samt material att samla på för "crafting" (mer om det senare). Under min genomspelning hittade jag det mesta av intresse i varje område, och min spelfil i slutändan var precis över 100 timmar, så det finns absolut att göra.<br />
<br />
Utforskandet är dock inte alltid problemfritt. Förklaringen till detta ligger i en enda funktion som spelskaparna lagt till: man kan <i>hoppa</i>. Detta kan tyckas vara ett minimalt tillägg, men det förändrar mycket i utforskandet. Man är inte längre begränsad till de korridorer där marken är plan, utan man kan ta sig över hinder och uppför höjder. Det finns många <i>många </i>berg och kullar i det här spelet, och det är inte alltid uppenbart hur man ska ta sig upp. I stället för att ge karaktärerna förmågan att klättra har man alltså tvingat spelaren att småhoppa uppför backar tills man lyckas klamra sig upp eller tvingas leta upp en annan väg. Jag hade exakt samma problem med <a href="http://bexborn.blogspot.se/2014/11/recension-skyrim.html" target="_blank"><i>Skyrim</i></a>, och tycker att det förstör den annars immersiva utforskningsupplevelsen. Det blir inte bättre av att om man faktiskt lyckas ta sig upp någonstans där man inte borde kunnat ta sig upp sätter spelet upp en osynlig vägg som hinder. <br />
<br />
Stridssystemet då? Det här spelet är i likhet med 2:an rätt actionorienterat med snabba attacker och häftiga specialförmågor som varje klass kan lära sig. Denna gång kan man pausa striden och få en blick över striden ovanifrån, något de tagit tillbaka från <i>Origins</i>. Den fungerar dock inte alls lika bra då kameran gärna lägger sig på hopplösa ställen där man ser absolut ingenting, särskilt om man är inomhus. Det finns heller ingen transparanseffekt om träd, tak eller liknande kommer i vägen, så det är ofta man får brottas med kameran för att försöka få den där man faktiskt ser vad som händer. Förutom detta så är dock striderna rätt så underhålland och flyter på ganska bra. Det är sällan som något fienderna gör känns "billigt" eller oschysst, och AI:n som styr ens kamrater fungerar också rätt bra och går att ställa in till viss del. De största svårigheterna i spelet (med rätta) återfinns hos de 10 stora drakarna som finns utspridda över landet. Att slåss mot en av dem kräver tålamod, rätt utrustning och förmågor och rejäl koll på vad de andra karaktärerna gör (det är exempelvis en dålig idé för ens magiker att stå direkt framför den elsprutande besten). Belöningarna man får brukar dock vara värt mödan.<br />
<br />
Förutom att utforska själv har man även tillgång till Krigsbordet, en taktisk karta över landet där man kan skicka ut soldater eller agenter på diverse uppdrag. Dessa uppdrag tar en viss mängd tid, och då menar jag "riktig" tid. Man kan alltså starta uppdrag som det sista man gör en spelsession, spara och avsluta, och när man spelar igen nästa dag är de färdiga (om de inte är extremt långa). Belöningarna kan vara allt från en mindre mängd guld till viktiga fördelar i storyn.<br />
<br />
Storyn, ja. I korthet har det efter en gigantisk explosion bildats ett hål i himlen som leder till "The Fade" - eller andevärlden om man så vill - och man själv är den enda som har en chans att kunna stänga det innan det slukar världen. Demoner väller ut i världen och i bakgrunden har man dessutom rebellerande magiker som krigar mot templarer, soldaterna som tidigare hållit de i schack. Överlag så är väl inte storyn superintressant, men tillräckligt engagerande för att man ska bry sig om vad som händer. Nackdelen är att det kan gå väldigt lång tid mellan story-uppdragen då det finns så många områden som egentligen är helt frivilliga att ens besöka. Det är ganska lätt att glömma bort vad man höll på med, och någon känsla av brådska uppstår egentligen aldrig.<br />
<br />
Karaktärerna är, i vanlig ordning, intressanta och välskrivna (för det mesta). Alla är minnesvärda på sitt sätt och man vill gärna veta mer om dem och komma dem närmare. Karaktärerna reagerar alla olika på de val man gör under spelets gång, så det kan bli svårt att vara vän med alla samtidigt. Till skillnad från tidigare <i>Dragon Age</i>-spel så har man denna gång ingen mätare som visar hur mycket någon tycker om en, men man märker hur de exempelvis tilltalar en och hur mycket om sig själva de är villiga att prata om, vilket känns mer naturligt. Det finns också inte mindre än 8 möjligheter till romanser, så det finns mycket att utforska även i persongalleriet. Jag vill inte ens gissa hur många timmars dialog de har spelat in för det här spelet.<br />
<br />
Överlag kan jag alltså hävda att spelet är rätt så lyckat, även om det har några skavanker. Förutom det jag redan nämnt finns det en hel del buggar som Bioware är lite långsamma att fixa, och karaktärsmodellerna är väl inte jättesnygga jämfört med andra kontemporära spel. Det kan bli lite väl repetetivt mot slutet om man vill göra allt och slutet är något antiklimaktiskt. Trots allt detta kan jag gärna rekommendera spelet för alla som gillar rejäla RPG:er.Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-45276017767785684602014-12-31T17:47:00.000+01:002014-12-31T17:47:38.091+01:00Year in review: 20142014 var ett underligt år. Våren och sommaren kom tidigt och varade länge, och december orkade inte visa upp några minusgrader förrän slutet. Det politiska sandlådekäbblet i Riksdagen gav upphov till mycket skadeglatt skratt blandat med uppgivenhet, och de av oss som är Gamers fick i sociala medier uppleva den dummaste konflikten hittills (för de som inte vet: var glada för det).<br />
<br />
För egen del var året ganska lamt i början (när jag satt fast i Folkuniversitetets vuxendagis) och ganska angenämt under andra halvan. Arbetet på Röda Korset är visserligen slitsamt, men dagarna går fort och det är kul att ha något meningsfullt att göra om dagarna.<br />
<br />
Som det ser ut nu har jag kvar min anställning till mitten på april. Jag får hoppas att jag under den tiden lyckas hitta ett "riktigt" jobb. Hoppet lever!<br />
<br />
Gott nytt år!Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-45371523162521047942014-11-16T11:10:00.000+01:002014-11-16T11:10:27.771+01:00Recension: SkyrimSå var det äntligen dags. Efter tre år bestämde jag mig för att till slut spela mastodontspelet <i>The Elder Scrolls V: Skryim</i>, när jag lyckades köpa det på Steam för €3. Jag har tidigare spelat <i>Morrowind</i>, spel 3 i serien, och gillade det skarpt. När jag sedan såg klipp från de senare spelen tyckte jag att de saknade mycket av känslan som gjorde <i>Morrowind </i>så speciell. Då är frågan: hade jag fel?<br />
<br />
<i>The Elder Scrolls</i>-spelen är fantasyäventyr som utspelar sig i öppna världar där utforskningen är det viktigaste. Man kan gå i princip var man vill och göra uppdrag i den ordning man vill. Det finns en "huvudstory" men det är något man kan göra tidigt, sent eller inte alls om man känner för det. Man utvecklar färdigheter inom strid eller magi genom att använda dem, så man har stor möjlighet att anpassa karaktären till ens spelstil. I korthet så ligger i princip hela fokuset på den egna karaktärens upplevelser.<br />
<br />
Bakgrundsstoryn i Skyrim är att drakar, som länge varit försvunna från världen, börjat dyka upp igen och orsakar förödelse. Den egna karaktären är "Dragonborn" med förmågan att ta själar från besegrade drakar och därigenom lära sig använda drakförmågor (kallade "Shouts"). Äventyret utspelar sig i landet Skyrim, ett bergigt, snöigt och kargt landskap. Efter den inledande sekvensen är man fri att börja utforska landet som man vill. Och i vanlig RPG-ordning har var och varannan person man träffar något som behöver göras. Det kan vara att leverera något, stjäla något, hitta en skatt i en grotta, döda ett särskilt monster eller en särskild person, etc etc. Det finns mängder med saker att göra, och ska man hinna med allt (vilket man antagligen inte gör) kommer man nog upp i 150-200 timmars speltid. <br />
<br />
Så kvantiteten är det inget fel på, men hur är det med kvaliteten? Lite sämre, tyvärr. De flesta andra karaktärer man möter är ganska tråkiga, och man bryr sig sällan om vad som händer i de större uppdragen. Det utspelar sig exempelvis ett inbördeskrig i landet mellan två faktioner. Jag valde en sida och gick genom den storyn, men brydde mig inte nämnvärt om hur det utvecklade sig. Under en del där jag skulle hjälpa till att ta över kontrollen av en stad blev jag distraherad av något annat som jag följde, och krigsuppdraget klarade sig själv utan mig. I korthet känns väldigt få av uppdragen riktigt meningsfulla.<br />
<br />
Jag vill igen jämföra med <i>Morrowind</i>: I det spelet var det många starka karaktärer som man tyckte om, och uppdragen kändes mer engagerande. Där i likhet med <i>Skyrim </i>kunde man bli ledare av exempelvis magikergillet eller tjuvgillet, men där tog det betydligt längre tid att arbeta sig upp i hierarkin. I <i>Skyrim </i>gör man ett par uppdrag, sen blir man hux flux ledare för att man råkar vara där. Endast i lönnmördarorganisationen "Dark Brotherhood" kändes det som en episk kamp där jag faktiskt brydde mig om vad som hände. <br />
<br />
Sen har vi det där med utforskandet. Det finns förvisso gott om saker att hitta, men det finns en sak som förstör efter runt halva spelet: snabbresor. Går man in på kartan kan man klicka på ett ställe man varit på för att omedelbart resa dit. I <i>Morrowind </i>var man tvungen att resa dit man behövde till fots eller med transporttjänster som fanns i vissa städer. Man behövde planera, och det kändes som om man var en del av världen. Det hjälpte också att det inte fanns några ikoner på kartan som visade var alla uppdrag fanns. Man var tvungen att läsa journalen och lista ut vart man behövde gå. I <i>Skyrim </i>var det mest: Få uppdrag. Gå in på kartan. Klicka på stället där markören finns. Gör uppdraget. Klicka på stället där man fick uppdraget för att gå tillbaka och få belöning. Det blir så slentrian under spelets andra hälft (då man hittat de flesta viktiga platser) att det blir lite långtråkigt. Dessvärre så behövs ändå snabbresandet i <i>Skyrim</i>, då mycket av landskapet är bergigt och svårt att ta sig över. (I ett land där det finns så mycket berg, varför finns det inget sätt att klättra?)<br />
<br />
Det underliga är att jag ändå ägnade 100+ timmar åt spelet. Visserligen var mycket mot slutet att jag bara ville ha klarat av en del av uppdragen, men i grunden var det nog ändå spelets gameplay. Det är ändå kul att slåss mot fiender. Mycket på grund av valfriheten i karaktären. Man kan vara en sån som smyger sig på fiender och avrättar dem, kastar magi eller skjuter pil på avstånd eller rusar in med tvåhandssvärd i högsta hugg, som exempel. Det är kul att prova olika taktiker och förmågor. De Shouts man lär sig kryddar också en del, men för det mesta hittar man en eller två som man gillar och kör med dem (jag hade 10+ draksjälar i slutet som jag inte kände behov av att använda för att låsa upp något mer). Vissa strider kunde vara frustrerande, men de gick alltid att klara till slut med lite olika taktik. Sen kan man ha åsikter om att de fiender man möter blir progressivt starkare när man själv levlar, men det är en smaksak.<br />
<br />
Slutsats: mycket innehåll men lite substans, fast kul nog att hålla en fast i spelet under lång tid. <i>Morrowind </i>var bättre på nästan alla sätt utom i grafiken, men som helhet så duger det som tidsfördriv. Jag kan väl definitivt säga att jag fick mina pengars värde, i alla fall.Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-13596155320744533902014-10-13T08:00:00.000+02:002014-10-13T08:00:01.958+02:00Jobbets betydelseIdag har det gått tre månader - halva tiden - av mitt arbete som vaktmästare vid Röda Korset/Kupan här i stan. Tjänsten är en arbetsmarknadsåtgärd från kommunens sida där jag får lön med s k "Särskilt Anställningsstöd," och det kan bara pågå i max ett halvår. Arbetet är rätt fysiskt krävande och kan väl klassas som "lågkvalificerat."<br />
<br />
Och jag stortrivs.<br />
<br />
Under den här tiden har jag kommit fram till att själva arbetsuppgifterna på ett jobb egentligen är rätt sekundära. Bara det är något jag klarar av och känner att jag kan göra bra så trivs jag. Det allra viktigaste är väl egentligen att kunna gå hem varje dag och känna att jag gjort ett bra jobb och gjort något vettigt.<br />
<br />
Mitt arbete är rätt simpelt, fast varierat: hämta och leverera möbler, boka leverenserna, enklare hantverk och allmänna saker som hjälper till i verksamheten. Ändå så är det hela så väldigt givande. Förutom erfarenhet och referens för framtida jobbsök får jag förbättrade hantverkarfärdiheter (jag hade inte så många till att börja med), körvana (välbehövd), bättre fysisk form, mer administrationsvana, kundrelationer samt sopsortering (det sistnämna är mer invecklat än man kan tro). Allt detta förutom den ökade självkänslan och vardagsrutinen.<br />
<br />
Nackdelen med det hela är ju förstås att det bara är under sex månader. Jobbsöket pågår under hela tiden, men utbudet har varit skralt de senaste månaderna. Den första halvan av tiden har bara flugit förbi - ett gott tecken i sig - men som vanligt är framtiden ett frågetecken. Förhoppningsvis hjälper det här åtminstone att ta bort lite av "överkvalificerad"-stämpeln; jag kan jobba med det mesta och tycka om det.Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-70635606003222337702014-08-06T19:02:00.001+02:002014-08-06T19:10:51.330+02:00Dubbelrecension: Divine Divinity och Might & Magic X: LegacyDen här gången är det rollspel som gäller för recensioner! Jag har nyligen klarat av två gedigna exempel på genren, <i><a href="http://store.steampowered.com/app/214170/" target="_blank">Divine Divinity</a></i> och <i><a href="http://store.steampowered.com/app/238750/" target="_blank">Might & Magic X: Legacy</a></i>. Båda är spel i större serier tillika RPG:er, så jag slänger ihop dem till samma inlägg. <br />
<br />
Vi börjar med <b><i>Divine Divinity</i></b>, från 2002. <i>Divinity</i>-serien är en samling fantasyspel som skiljer sig kraftigt från varandra både i story och spelstil, så man vet ofta inte på förväg vad man kan förvänta sig. Det här spelet är ett action-RPG i isometriskt perspektiv (snett ovanifrån, som i <i>Baldur's Gate</i> och liknande spel) där strider går i realtid. Man kontrollerar en ensam karaktär som man skapar själv. Man kan välja mellan krigare, magiker, och "survivor" (läs: rogue) i början. Vilken klass man väljer ger viss riktning till hur man bör spela, men under spelets gång är det helt fritt hur man vill utveckla sin karaktär. Krigaren kan lära sig att slunga magi, och magikern kan bli en specialist i närstridsvapen, exempelvis. Detta ger mycket frihet, men gör det också lätt att välja "fel" saker i början vilket gör spelet väldigt svårt i de tidigare kapitlen.<br />
<br />
Det här är nämligen inget spel som håller en i handen. Inom första timmen kommer man till en katakomb på flera nivåer fylld med odöda monster, och är man oförsiktig hamnar man väldigt lätt i ett läge där man svärmas av fiender som mosar en utan hänsyn. Jag spelade Survivor i min genomspelning och fann att "kiting" - att ständigt hålla sig i rörelse och skjuta på fiender med avståndsvapen - var en vinnande taktik i första hälften av spelet innan jag blev någorlunda stark för att kunna klara mig i närstrid. Att lära sig helande magi tidigt är också nästan ett måste, om man inte känner för att bunkra med väldigt många flaskor med helande brygder. Andra halvan av spelet går lättare, förutom några enstaka bossar mot slutet som använder sig av billiga knep. <br />
<br />
Storymässigt är det här spelet rätt standard: du är den Utvalda som ska rädda världen från den Uråldrige Onskan, och det mesta av huvudhandlingen går ut på att uppfylla detta. Spritt omkring är det, som alltid i rollspel, gott om sidouppdrag att klara. Många går ut på att besegra monster eller skurkar, men en del kan vara att medla med andra eller liknande. Konversationsträden kan vara rätt invecklade och kan i sig leda till att man klarar ett uppdrag eller misslyckas. Det finns överlag mycket att hitta och många att prata med i världen (som för övrigt är helt öppen för utforskning) och det tog mig runt 50 timmar att klara allt.<br />
<br />
Slutsats: ett gediget rollspel från en tid innan spel brydde sig om trams som tutorials eller ordentlig svåighetskurva. Kommer man väl in i det fastnar man rejält. Det senaste spelet i serien, <a href="http://store.steampowered.com/app/230230/" target="_blank">Original Sin</a>, har fått fina recensioner och är något jag lär införskaffa förr eller senare.<br />
<br />
---<br />
<br />
Så vidare till andra akten: <b><i>Might & Magic X: Legacy</i></b>. <i>Might & Magic</i> är en välkänd serie rollspel där man alltid spelar en grupp med karaktärer och styr i förstapersonsperspektiv. M&M VI, VII och VIII, från 1998, 1999 och 2000 respektivt, var alla ganska snarlika i spelmekanik och grafik: välj en grupp med fyra (fem i VIII:an) karaktärer, utforska världen, få uppdrag, döda monster etc. Karaktärerna blir starkare och man kan öka deras färdigheter och lära de besvärjelser om de är av en sådan klass. Man kan växla mellan realtidsstrid (där man kan röra sig fritt) och turbaserad strid (där alla står stilla förutom mellan rundor) när som helst, beroende på vad som passar en bäst för tillfället.<br />
<br />
Jag personligen gillade M&M VI, VII och VIII och spelar om dem då och då än idag. M&M IX från 2001 var tyvärr hopplöst framstressat och var undermåligt som resultat, och företaget bakom spelen, 3DO, gick under ett par år senare. Serien var död fram tills att Ubisoft tog över licensen, och <i>Legacy </i>är effektivt en reboot av hela serien som utspelar sig i <i>ungefär </i>samma värld, fast innan de andra spelen tidsmässigt. Frågorna är således två: är spelet bra i sig, och är det bra som <i>Might & Magic</i>-spel?<br />
<br />
Svaren till båda frågorna är: nja. Det finns vissa saker som känns igen från tidigare spel, men väldigt mycket är främmande. I tidigare spel visste man alltid vad man fick när man skapade karaktärer: de var antingen krigare, skytt, elementarmagiker, helig magiker eller någon hybrid mellan två av dessa. I Legacy får man först välja ras (människa, alv, dvärg eller orc) och därefter välja krigare, magiker eller hybridvarianten av just den rasen. Det gör förvisso att de olika raserna känns lite unika, men det är svårt att på förhand veta vad man får vad gäller färdigheter. Jag upptäckte när jag skapat min grupp och spelat ett tag att det var ett flertal magiskolor som ingen kunde lära sig. Ett mindre klagomål, men hela klassindelningen kändes betydligt mer obskyr i det här spelet.<br />
<br />
Gameplayen då? Spelet är i förstapersonsvy som man kan förvänta sig, men där slutar likheterna. Skaparna bestämde sig visst - och detta förbryllar mig fullständigt - för att all rörelse i spelet skulle vara rutnätsbaserat: man kan bara röra sig i fyra riktningar och svänga i 90-gradersvinklar. Spelet är för övrigt helt turbaserat, där varje ruta förflyttning räknas som en tur. Hade hela spelet utspelat sig i kataktomber som i Legend of Grimrock hade detta varit okej, men det är en öppen värld där man ska utforska så mycket som möjligt. Dett gör dels att det är lite tradigt att springa fram över landskapet, och dels att avståndsstrid blir konstigt. Man kan inte skjuta på en fiende om den inte är rakt framför en. Och det värsta med spelets rörelsesystem: har man väl hamnat i närstrid kan man inte flytta sig alls.<br />
<br />
Detta störde mig nog mer än något annat. I de gamla spelen kunde man vända på klacken och fly från monster om man upptäckte efter ett par slag att dessa monster var fullkomligt över ens förmåga, något som hände ofta då världen som sagt var helt öppen och man lätt hamnar där man inte bör vara än. Hamnar man i närstrid med en för stark fiende i <i>Legacy</i>, däremot, får man helt enkelt ladda om spelet eller kolla på medan karaktärerna dör en efter en (för att <i>sen </i>ladda om).<br />
<br />
En annan sak som irriterade mig mycket var att monster i Legacy har mycket mer statuseffekter än i tidigare spel. Den värsta är att paralysera karaktärerna, något som händer redan tidigt i spelet innan man fått något sätt att bota det på. Sådana effekter fanns också i de tidigare spelen, men man hade då sätt att skydda sig från det och det var bara vissa särskilda monster som kunde göra orsaka dem. Statuseffekterna gör bara att Legacy blir svårare än det behöver vara, och på helt fel sätt.<br />
<br />
Förutom fiender finns det också en del pussel som man ska klara på vissa
ställen. Dessa är av den mest jobbiga "trial and error"-naturen man kan
föreställa sig, och i nästan samtliga fall vände jag mig till en
walkthrough för att klara dem inom rimlig tid. <br />
<br />
Alla dessa problem var väldigt nära att få mig att ge upp på spelet tidigit, men jag ihärdade och lyckades så småningom få upp mina karaktärer på lite mer bekväma nivåer. Mot slutet av spelet mördade jag det mesta i min väg, så svårighetskurvan är lite skev även här. Detta är dock att förvänta sig i ett spel med öppen värld. I likhet med <i>Divine Divinity</i> fastnar man i spelet om man bara klarar sig över de första hindren, fast det tog emot lite mer i det här fallet. <br />
<br />
Och i övrigt? Grafiken är duglig men inget spektakulärt, storyn är ganska lättförglömlig och man borde klara av hela spelet på 30-40 timmar. Faktumet att det finns vissa specifika uppdrag som bara dyker upp om man har karaktärer av en viss klass (och man får bara ha 4 av 12 möjliga) ger spelet ett visst återspelningsvärde, och det är möjligt att jag spelar om det nån gång. Det var underhållning för stunden, men som <i>Might & Magic</i>-spel tyckte jag att det saknade den där speciella känslan. Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-25648089208206921242014-07-27T10:53:00.000+02:002014-07-27T13:02:50.773+02:00Spelrecension: Amnesia: A Machine for PigsFör några år sen recenserade jag det härliga skräckspelet <a href="http://bexborn.blogspot.se/2011/12/spelrecension-amnesia-dark-descent.html" target="_blank"><i>Amnesia: The Dark Descent</i></a>. Jag rosade då spelet för dess fantastiska atmosfär och för den genuina känsla av fruktan som man fick när man spelade det. Nu har jag alltså spelat uppföjaren <a href="http://store.steampowered.com/app/239200/" target="_blank"><i>A Machine for Pigs</i></a> och frågan är: håller det nya spelet måttet jämfört med föregångaren?<br />
<br />
Innan jag svarar på den frågan bör jag nog beskriva vad spelet går ut på och vad som skiljer sig. Storymässigt är det väldigt lite som sammankopplar spelen, annat än några grundbegrepp och ett vagt antytt släktskap mellan huvudkaraktärerna. Denna gång spelar man den förmögne industrimannen Oswald Mandus precis innan sekelskiftet 1899. Som tidigare vaknar huvudkaraktären med minnesförlust och måste försöka pussla ihop vad som hänt. Minnesförlusten är dock inte total; Mandus vet att han måste hitta sina två söner som han vet måste finnas någonstans i huset eller den angränsande fabriken. Snart upptäcker han en gigantisk maskin under fabriken, med rum efter rum av ångrörledningar, reläer och kugghjul. En röst över den interna telefonlinjen, identifierade endast som "The Engineer," säger att om han vill hitta sina barn måste han ner i Maskinens djup och återställa den i fungerande skick.<br />
<br />
Storyn som helhet är väl kanske lite väl förutsägbar denna gång, i synnerhet om man spelat <i>The Dark Descent</i>, och man lyckas gissa sig fram till mycket långt innan Mandus gör det. Detta spel lämnar dock mycket oförklarat, och händelserna i slutet lämnar mycket till den personliga tolkningen, vilket är ett plus. Atmosfären är härligt läskig även denna gång, fast nu är det inte så mycket mörka slottskatakomber som ångande rör, trånga metallgångar och det ständiga rytmiska ljudet av den väldiga Maskinen.<br />
<br />
Gameplayen har i uppföljaren skalats av mycket till förmån för en ren storyupplevelse. Det finns inte längre någon Inventory, inga resurser att samla och snåla på (inga fler tinderboxes!) och ingen mätare för hälsa eller sinnestillstånd. Det enda man har är en elektrisk lampa och enstaka föremål man måste bära med sig från en punkt till en annan. Detta gör mycket riktigt att det blir mer immersion, men det förenklar också spelet en del och gör det lite kortare. Man fastnar inte lika mycket, men om man vill ha invecklade pussel finnes de inte här.<br />
<br />
Så är <i>A Machine for Pigs </i>lika bra som <i>The Dark Descent</i>? Antagligen inte. Det är kortare och mer förutsägbart, och man når aldrig samma nivå av panik som i första spelet. Det är fortfarande ett bra spel, men kommer aldrig att bli huvudnumret i serien. Köp det när det är billigt nån gång, om du är intresserad.Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-19578290288270830992014-06-16T14:14:00.001+02:002014-06-16T14:14:35.054+02:00Recension: Virtue's Last RewardEfter mycket om och men har jag äntligen lyckats spela färdigt <i>Virtue's Last Reward </i>till Nintendo 3DS. Spelet är andra delen i <i>Zero Escape</i>-serien efter <i>999</i> som jag recenserat <a href="http://bexborn.blogspot.se/2013/02/recension-999.html" target="_blank">tidigare</a>. Upplägget i spelet påminner mycket om föregångaren; det är för det mesta en "visual novel" med insprängda pusselrum som man måste ta sig igenom för att fortsätta. Och i likhet med förra spelet är det storyn som är fokus, med alla hemligheter, plot-twists, förräderier och mord man kan förvänta sig, och lite mer därtill.<br />
<br />
Den här gången heter huvudkaraktären Sigma, som liksom Junpei i <i>999 </i>blivit kidnappad och satt i ett bisarrt komplex med 8 andra individer (varav ett par man kanske känner igen) för att spela ett "Nonary game." Reglerna är lite annorlunda den här gången, men konsekvenserna för att misslyckas är minst lika dödliga. Ett nytt moment denna gång är att deltagarna då och då ska spela mot varandra: de får rösta "Ally" eller "Betray" mot en eller två av de andra. Röstar man "Betray" har man chans att få mer poäng och således ta sig ut snabbare, men motståndaren förlorar då poäng om de valt "Ally." Eftersom man blir dödad när man når 0 poäng blir det givetvis upprörda känslor när karaktärer (oundvikligen) väljer "Betray."<br />
<br />
En annan sak som blivit annorlunda är sättet man tar sig genom spelet. I <i>999</i> var man tvungen att spela genom hela storyn varje gång med olika val för att få alla slut, vilket gjorde att man var tvungen att lösa samma rum upprepade gånger. I <i>Virtue's </i>behöver man aldrig spela genom samma pusselrum mer än en gång, vilket är en tacksam förändring. Man har den här gången ett flödesschema som visar alla möjliga val - vilka dörrar man går genom och om man väljer "Ally" eller "Betray" - och man kan när man vill hoppa till olika delar av storyn som man har låst upp. Detta blir en viktig del av spelet, då man måste gå genom alla möjligheter för att pussla ihop alla delar av storyn.<br />
<br />
Och storyn är, precis som tidigare, hisnande, engagerande och överraskande. Precis när man formulerat några teorier kring hur det ligger till kastar spelet in något som omkullkastar allt. Man <i>vill </i>verkligen veta vad allt betyder och hur allt hänger ihop. <i>Zero Escape</i>-spelen utspelar sig förstås i en egen version av verkligheten med en del övernaturliga element, så att förutsäga allt är omöjligt. Men förklaringarna man i slutändan får är ändå för det mesta tillfredställande.<br />
<br />
Som min introduktion till denna text låter antyda så tog det mig ett tag att ta mig genom spelet. Detta beror på ett antal kritiska buggar. Jag började spela kassettversionen, men efter ungefär 15 timmar korrumperades min sparfil och jag kunde inte spela vidare. Jag gav då upp ett tag tills jag köpte den nedladdningsbara versionen. Fördelen med den var att man kunde göra backup-kopior av sin sparfil. Jag mötte fortfarande ett par andra buggar som höll på att ställa till det (spelet kraschade vid vissa särskilda moment) men det gick till slut att ta sig förbi dem. Det är synd att ett spel som är så välskrivet i storyn ska vara så uruselt kodat. Jag har hört att PS Vita-verionen ska vara bättre, men jag har inte provat själv.<br />
<br />
Slutsats: Fantastisk story, hyfsat spel. Rekommenderas för de som gillar spännande historier, men med varningen att det kan uppstå problem. <br />
<br />
PS Stort tack till min fru för att hon spelade igenom det som jag hade förlorat så att jag slapp göra det igen. :)Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-65813452885123102072014-05-02T18:01:00.000+02:002014-05-02T18:01:08.890+02:00En studie i introversion, del 2Jag har nu läst färdigt boken som jag hade påbörjat i mitt tidigare inlägg (<i>Tyst: De introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns</i> av Susan Cain) och det har gett mig dels flera nya insikter samt en del bekräftelser av saker jag redan misstänkte. Boken tar exempelvis upp Wall Street-kraschen som jag spekulerade kring tidigare och konstaterade att en stor del av de stora aktörerna där tillhör gruppen <i>belöningskänsliga</i>. Personer med denna egenskap (som ofta återfinns hos just extroverta) tenderar att söka sig till omedelbara belöningar, även om det innebär stora risker. En intressant studie som togs upp visade på att de dessutom, när de upptäcker att det blivit fel någonstans, ökar farten på det de håller på med snarare än att stanna upp och analysera. Det finns heller inget större intresse för vinster som ligger långt i framtiden, utan det är belöningar här och nu som spelar roll, även om man kan få mer om man väntar. Med en sådan bakgrund är det inte svårt att se varför det blev som det blev. Man har också observerat att de som var mer analytiska och försiktiga (egenskaper som ofta ratas på Wall Street) var de som klarade sig bäst genom krisen.<br />
<br />
Överlag så var det en hel del intressanta forskningsstudier som omnämndes. Det finns exempelvis studier som pågått över många år som visar att tendensen till introversion eller extroversion kan observeras redan vid spädbarnstiden, beroende på hur starkt barnet reagerar på olika stimuli. Det är något som verkar vara hårdprogrammerat i oss redan från början. Sen kan man givetvis "öva upp sig;" introverta kan mycket väl bli lysande och uppskattad talare eller föreläsare, bara de kan återhämta sig ibland. Man kan vara en framgångsrik företagsledare som Bill Gates och ändå jobba bäst när man får vara i lugn och ro.<br />
<br />
Och det är i princip det som de flesta behöver idag, introverta som extroverta: lugn och ro. Man har observerat att de bästa idéerna kommer när man kan arbeta ostört. Det kan låta som en självklarhet, men varför finns det i så fall en trend i företagsvärlden med "öppna kontorslandskap" och "brainstorming?" Ju fler störningsmoment man har i arbetet (eller vad man än håller på med) desto sämre presterar man. Och hur enkelt är det att arbeta i fred idag? Även om man har turen att ha ett eget kontor förväntas man alltid vara tillgänglig via mail, mobil eller sociala medier.<br />
<br />
På många håll har det dessutom blivit väldigt populärt att fokusera på grupparbete, både på arbetsplatser och i klassrummen. Problemet då är att i grupper är det de som tar mest för sig som hörs, inte de som nödvändigtvis har bäst idéer. Grupptänkande uppstår när andra i gruppen rättar sig efter det som sägs av de andra, även om de egentligen vet att det är fel. Samtidigt mår de mer tystlåtna dåligt när de inte får komma till tals och stämplas som "icke-deltagande."<br />
<br />
Det är dock inte att säga att allt grupparbete är dåligt; samarbete behövs, och där har man sett ett intressant samspel mellan introverta och extroverta. Grupper som består av introverta med en extrovert ledare - och tvärtom - visade sig prestera bättre än grupper som var helt och hållet det ena eller det andra. Båda behövs, vare sig det är i små arbetsgrupper eller samhället i stort.<br />
<br />
Det är synd att det då ska vara så mycket fokus på bara den ena sorten. Bokens titel belyser hur det är: alla syns och hörs. Problemet är bara att ingen lyssnar.Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-48008926304335377522014-04-04T18:52:00.000+02:002014-05-02T17:03:37.080+02:00En studie i introversion, del 1På sistone har jag snöat in mig mycket i begreppen <b>introvert </b>och <b>extrovert</b>. Jag har bland annat börjat läsa Susan Cains <i>Tyst </i>(2013) som går in djupt i ämnet, och vill vädra mina reflektioner och egna tankar. För att definiera begreppen i korthet: människor som är extroverta tenderar att njuta av interaktioner med andra och socialt umgänge, medan introverta brukar föredra mer självständiga aktiviteter som läsning och skapande. I princip alla har drag av båda inriktningar, men de allra flesta brukar luta mer mot det ena eller det andra. Jag själv tillhör kategorin introvert, och det ganska starkt.<br />
<br />
Att vara introvert är dock inte helt problemfritt i dagens samhälle där det extroverta idealiserats. Alla idag förväntas vara sociala och utåtriktade och vilja stå i centrum. Man förväntas vilja ha hundratals vänner på Facebook och ständigt skapa nya kontakter. Detta är något som börjar redan i barnåldern, då barn som hellre sitter själva och läser i stället för att leka med gruppen ibland stämplas som "problembarn," gärna i sällskap med någon form av diagnos. <br />
<br />
Det förekommer också mycket på arbetsmarknaden. "Utåtriktad" är ett typiskt ord man ser i jobbannonser, och att göra ett gott intryck på en intervju när man är lite reserverad jämfört med en extrovert hurtbulle är inte enkelt. På jobbcoach-kursen som jag nu går på har jag hört flera historier om individer som fått jobb tack vare gimmick-aktiga "kreativa" ansökningshandlingar eller för att de var "drivna" på intervjun. Man tränas i att "sälja sig själv." Detta belyser ett stort problem med dagens arbetsmarknad.<br />
<br />
Jag har ondgjort mig vid flera tillfällen över faktumet att det finns mängder med personer i arbete som inte kan sköta sitt jobb. Detta kan (och nu spekulerar jag vilt) till stor det bero på hur det ser ut när folk anställer nu. Man kollar inte längre på meriter, utan man kollar på de som "sticker ut" och verkar mest entusiastiska. Inte minst när det gäller chefsrekryteringar tar man gärna de mera utåtriktade, fast det inte alltid är lämpligt. Extroverta personer är ofta benägna att ta stora risker och fatta beslut utan ordentligt underlag, exempelvis. Detta kan vara bra i vissa fall med chefer som "vågar", men det kan också bli väldigt fel (den senaste tidens finanskrasch är kanske en indikation på detta).<br />
<br />
Med denna bakgrund har den introverte två val: att spela utåtriktad och vara social även när det tar emot (att "spela spelet" så att säga) eller att göra sitt bästa att hävda de positiva aspekterna av sin natur. Jag föredrar det senare. Jag proklamerar gärna: Jag är introvert! Jag lyssnar hellre än pratar på själv. Jag överväger mina beslut noggrant innan jag tar dem. Jag har hellre ett fåtal vänner som jag känner väl och kan lita på än 100 vänner på Facebook som jag känner ytligt som bäst. Jag arbetar helst själv i lugn och ro, där jag snabbt kan producera bra resultat. Jag kanske är dålig på kallprat, men med ett ämne jag är intresserad av lovar jag en djup diskussion. Jag bryr mig hellre om att få något gjort rätt än prestigen av att få det gjort.<br />
<br />
I dagens samhälle där alla ständigt är uppkopplade och får information hela tiden kan det vara skönt med några som faktiskt vågar vara tysta och lyssna ibland.<br />
<br />
Och ja, jag inser ironin av att jag skriver detta på en blogg. :PBexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-24716841878931008962014-03-16T11:38:00.000+01:002014-03-16T11:38:18.984+01:00Spelrecension: South Park: The Stick of Truth<i>South Park</i> är en serie som har sett lika mycket framgång som kontrovers. För varje större händelse eller fenomen i USA och världen brukar SP vara först ut med att göra narr av det på ett så smaklöst men talande sätt som möjligt. På spelfronten har det dessvärre inte varit lika framgångsrikt; de flesta spel som gjorts inom franchisen har varit mediokra som bäst. Men det har ändrats nu, med <i>The Stick of Truth</i>.<br />
<br />
Fans av serien har nu fått ett riktigt spel - ett rollspel dessutom - som verkligen lyckas med att återskapa seriens känsla vad gäller utseende, story och humor. Att spela spelet känns verkligen som att delta i en säsong av serien, med lika många skratt som äckel genom det hela. Man känner igen alla karaktärer och miljöer, och spelet är så sprängfyllt med referenser till diverse episoder i seriens 17 säsonger att man alltid upptäcker nåt nytt. Med andra ord så finns här mycket att hämta för seriens fans.<br />
<br />
Frågan är då: hur är det som spel? Och svaret är: förvånansvärt solid. Spelet är ett turbaserat RPG med influenser från bland annat <i>Paper Mario</i>-serien, där varje attack präglas av mindre "quick-time events" där man ska klicka ett visst ögonblick och liknande. Man får skapa sin egen karaktär, och i början av spelet får man välja vilken klass man ska spela: krigare, magiker, tjuv eller jude (!), alla med olika särskilda förmågor som man kan använda under striden. En annan likhet med <i>Paper Mario </i>är att man i strider kan ha med sig en kompis av 6 möjliga (Butters, Kenny, Stan, Jimmy, Kyle och Cartman). Alla kompisarna har sina egna förmågor som kan hjälpa till i striderna. Överlag så fungerar det hela rätt bra, även om man ganska snabbt brukar hitta en favorittaktik som man använder varje gång.<br />
<br />
Eftersom det är ett RPG så levlar man och kan utveckla sin karaktär under spelets gång. Det sträcker sig dock inte så mycket längre än att välja en av sina yrkesförmågor att utveckla vid varje level. Det finns i för sig en extra dimension i att man blir starkare ju mer vänner man har på Facebook; i spelet finns det 100+ karaktärer från seriens galleri att träffa och "frienda," vissa så fort man träffar dem och vissa om man gör något uppdrag åt dem. Ju mer vänner man har desto fler "perks" kan man välja som ytterligare utvecklar ens karaktär. Därutöver finns det ett stort antal vapen och rustningar att hitta, som alla kan modifieras med patches och "strap-ons". Utrustningen är inte begränsade till något särskilt yrke eller liknande, så man kan mixa och matcha lite som man vill. Nackdelen med detta är dock att i slutändan blir det inte så mycket som skiljer yrkena åt spelmässigt, men det är nästan roligare med friheten.<br />
<br />
Nämnas bör också att det finns extremt många verktyg för att ändra karaktärerns utseende. Under spelets gång hittar man massor med peruker, ansiktsmålningar och -märken, glasögon och accessoirer som man kan använda till att skapa en så häftig eller bisarr karaktär man vill (inom stilens begränsningar förstås). Nästan alla rustningsdelar och kläder kan man desssutom ändra till vilken färg man vill, så länge som man hittat den färgen. Ingen karaktär blir den andra lik, och det är rätt kul.<br />
<br />
Jag ska inte gå in så mycket på själva storyn, utan den bör helst upplevas själv. Jag nöjer mig bara med att säga att man spelar en nyinflyttad unge i staden South Park och träffar på de andra ungarna när de är i full färd med en medeltida stridslek. Där är två faktioner (ledda av Cartman och Kyle) i kamp om den mytomspunna "Stick of Truth," en mäktig relik som inte alls är en helt vanlig pinne. Detta eskalerar givetvis, i sann <i>South Park</i>-manér, till en absurd historia där hela staden står på spel.<br />
<br />
Spelet är inte helt utan brister. Till att börja med är det rätt kort med RPG-mått mätt: ca 15 timmar. Som jag tidigare nämt så är yrkena rätt snarlika i spelstilen, så replay-värdet är väl inte jättehögt heller. Det finns några segment som kunde förklarats bättre i vad man ska göra, och utmaningsfaktorn är inte jättehög på default-svårigheten. Dessa är dock mindre klagomål och sänker inte spelets värde alltför mycket.<br />
<br />
Det är ofta svårt att förutsäga vem som ska tycka om ett visst spel, men här är det enkelt: om du gillar <i>South Park</i> och har åtminstone lite tålamod med turbaserade RPG så kommer du antagligen att finna mycket roligt här. Om du inte gillar serien eller har lätt att ta anstöt, antagligen inte. I synnerhet det sistnämnda gäller; här finns några <i>riktigt</i> stötande scener och sekvenser, så var beredd på det.<br />
<br />
Men som sagt: en varm rekommendation till seriens fans. Och en sista sak: om alls möjligt, köp PC-versionen. Vi ska inte stödja dubbelmoraliska censureringar här i Europa. Dessutom är det här helt enkelt mer passande som PC-spel.Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-9539070968526676152014-03-13T13:25:00.000+01:002014-03-13T13:25:15.028+01:00Arbetsförmedlingen och jag, del IVJaha, då var det dags att skrivas in i Arbetsförmedlingens "Jobb- och Utvecklingsgaranti," en något missvisande term då det förra gången inte blev så mycket jobb eller utveckling på två års tid. Med det i åtanke var det med ganska låga förväntningar jag gick till samtal med handläggare idag. Och jäklar om inte de förväntningarna möttes! När det första jag får höra är "jag vet inte vad vi ska göra med dig" så vet man att det blir ett givande möte. Men det var åtminstone ett personligt möte med min nya handläggare, och bara det är en förbättring gentemot den gamla som tränade till SM i Ignorera.<br />
<br />
Tidigare i veckan var jag på informationsmöte om programmet, där det var de sedvanliga fina orden om utbildningar, praktik och massa andra verktyg som vi som jobbsökande nu hade till hands. Inför mötet idag hade jag då kollat upp de utbildningar som fanns och uttryckt intresse om en administrativ kurs i Kalmar. Idag fick jag dock höra att just den kursen hade problem med lokaler och bredband samt att det var fullt, med fläskiga 17 deltagare. Inget där alltså. Och inget någon annanstans heller. Det fanns visst inte en enda vettig aktivitet för mig i programmet. Men nuförtiden <i>måste</i> man visst gå på någon aktivitet (antagligen ännu en förändring vi kan tacka vår käre regering för), så jag skrevs in till jobbcoaching fast vi båda var överens om att jag inte behövde det. Bra användning av resurser!<br />
<br />
Min nya handläggare ska dock ha en viss eloge för att hon - till skillnad från min förra - faktiskt verkar bry sig om min situation och försöker hitta nåt. Det var tal om praktikplatser och dylikt inom kommunsektorn, och det vore nog en bra möjlighet. Men jag fortsätter att förundras över hur Arbetsförmedlingen som myndighet fortsätter att förfalla. Och att den enda <i>riktiga </i>möjligheten till utveckling - högskoleutbildning - är strängligen förbjudet när man går på aktivitetsstöd. Man står visst inte "till arbetsmarknadens förfogande" när man studerar på högskola, förutom när Anders Borg <a href="http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18403721.ab" target="_blank">motiverar sänkningen av studiebidraget</a>.Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-12900404277973887902013-12-31T12:41:00.001+01:002013-12-31T12:41:13.905+01:00Ett förlorat årSå har 2013 flugit förbi, och inget nytt för mig på jobbsidan. Det har varit ett fattigt och stundtals hopplöst år, men lyckligtvis har man familj och goda vänner som lyser upp tillvaron, så egentligen kan jag inte vara alltför negativ. <br />
<br />
Frustrerande är det ändå, att vara så ivrig för att arbete men aldrig få möjlighet att få göra det. Det blir inte bättre av att på olika arbetsplatser se sådana exempel av skrämmande inkompetens eller folk som helt enkelt inte bryr sig. Man undrar hela tiden: varför har dessa människor jobb men inte jag? <br />
<br />
Det mest deprimerande är dock ändå att se hur livet hos alla andra runt en fortsätter vidare, medan man själv står och stampar på samma ställe. Hus, bil, barn, osv... även om man hade dylika funderingar blir de aldrig mer än hypotetiska. Utan jobb är man fastlåst och kommer ingen vart.<br />
<br />
Men nu är det ett nytt år, och förhoppningen är att den blir betydligt mer händelserik än föregående. Gott nytt år!Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-18616079218200480292013-11-15T16:51:00.003+01:002013-11-15T16:52:42.325+01:00Assassin's Creed-svepI dagarna har <i>Assassin's Creed 4: Black Flag </i>släppts över hela världen, den senaste delen i en ganska respekterad spelserie. Jag har inte haft tillfälle att spela det än då jag inte ens spelat trean, men spelen som kom innan har jag spelat. Dessa spel är som sagt knappast okända, men jag har märkt att många hoppat över en eller annan del innan trean, så jag tänkte dra igenom dem lite snabbt.<br />
<br />
Lite kort om spelen innan vi börjar: i <i>Assassin's Creed</i>-spelen (de första fyra, i alla fall) följer storyn Desmond Miles, en man som visar sig vara den senaste medlemmen i en familj av lönnmördare vars historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. Lönnmördarna har genom historien kämpat mot Templarerna, en order som söker att kontrollera världen från skuggorna. I den moderna världen gestaltas Templarerna av storföretaget Abstergo, som kidnappar Desmond och får honom att genomleva sina förfäders liv med hjälp av "Animus," en maskin som låter en person komma åt sina "genetiska minnen." Deras mål i detta är att komma åt ett antal artefakter med mystiska krafter som sägs kunna kontrollera folks sinnen.<br />
<br />
<i>Assassin's Creed</i><br />
I första spelet får vi lära oss känna Desmond lite när han är fånge hos Abstergo. Där får han i Animus-maskinen återuppliva minnen från lönnmördaren Altaïr ibn-La'Ahad under tredje korstågstiden i mellanöstern 1191. I den här introducerande delen etableras en del av spelkoncepten som att klättra runt på hustaken, smälta in bland befolkningen och förstås mörda folk i smyg. Varje kapitel i spelet fungerar på ungefär samma sätt: kom till en stad, hitta alla utkikpunkter och samla information för att göra huvuduppdraget. Spelets största svaghet är just att det är fruktansvärt repetetivt. Dess styrka är dock storyn och karaktären Altaïr, som börjar som en arrogant och hetsig typ men under spelets gång lär sig värdet av tålamod och diskretion. Hans växande "bromance" med karaktären<i> </i>Malik - som förlorar armen i början tack vare Altaïrs dumdristighet - är den tydligaste delen av hans karaktärsark. Det dumma är förstås att allt eftersom man blir starkare så upptäcker man som spelare att grovt våld är mycket enklare än smygande och lönnmord. Go figure.<br />
<br />
Slutsats: Kan spelas för storyn, men man förlorar inte alltför mycket om man skippar den här.<br />
<br />
<i>Assassin's Creed 2</i><br />
Andra spelet är det av de tidigare som känns störst och mest komplett. Här får Desmond (som nu räddats från Abstergo och är hos andra inom lönnmördarordern) uppleva minnena från Ezio Auditore da Firenze under sena 1400-talet. Ezio är en ung kvinnotjusande italienare som slungas in i rollen som lönnmördare när hans familj bedras och far och bröder avrättas. På vägen träffar han flera historiska personligheter (inte minst en ung Leonardo da Vinci) som antingen hjälper eller motarbetar honom. Det här spelet är betydligt mer utvecklat och varierat än föregångaren, och spelmekaniken är mer utvecklad. Det finns mycket att sysselsätta sig med utöver de rena story-kapitlen, även om en del av sidouppdragen kan vara aningen frustrerande (särskilt segmenten med mycket hoppande och klättrande för att komma åt nycklar till spelets bästa rustning). <br />
<br />
Slutsats: Överlag är det hela ett rejält och ganska givande spel, och enligt mig det som man bör spela om man bara väljer ett av de här fyra.<br />
<br />
<i>Assassin's Creed 2: Brotherhood</i><br />
Ezio's historia fortsätter i denna del som utspelar sig (för det mesta) i Rom där han kämpar mot påvemakten som är under Templarernas kontroll. Det är inte överdrivet mycket som skiljer den här delen från föregångaren, men några saker är det. För det första har det införts krav för "full synkronisering," dvs särskilda villkor i uppdragen man ska uppfylla för att få full poäng för dem. Dessa kriterier kan vara exempelvis att klara nåt på en viss tid eller att inte bli upptäckt, och skiljer sig från väldigt enkla till hopplöst frustrerande. Jag fann att jag försökte få full synkronisering för det mesta, men misslyckades jag nån gång brydde jag mig inte tillräckligt mycket om det för att försöka igen. Den andra nyheten är Brödraskapet, ett eget lönnmördargille där man kan rekrytera och träna egna lönnmördare som man kan skicka ut på diverse uppdrag. Detta inslag har dock inte jättemycket effekt på det stora hela och är mest där som förströelse känns det som. <br />
<br />
Slutsats: Som helhet är andra delen i Ezio-trilogin välgjort och en bra fortsättning av historien. Spelas gärna som eget spel eller för fortsättningen av storyn.<br />
<br />
<i>Assassin's Creed 2: Revelations</i><br />
I tredje och sista delen av Ezios historia har han som nu gammal man kommit till staden Konstantinopel. Där samarbetar han med den lokala lönnmördargruppen i sin fortsatta kamp mot Templarerna. I stort känns det väldigt mycket som <i>Brotherhood</i>. Det egna gillet man kan styra över är kvar, fast här är det mer interaktion med lönnmördarna man rekryterar och det finns mer för dem att göra. Systemet med full synkronisering är också kvar och är om möjligt ännu mer irriterande. Under spelets gång får man dessutom uppleva några av Altaïrs senare minnen, fast den härliga rösten från ettan är utbytt och den goda vännen Malik är helt försvunnen, så det var något av en besvikelse. Det finns också ett märkligt nytt segment med pusselplattformsbanor i förstapersonsvy<i> </i>(lite i <i>Portal</i>-stil) där Desmond pratar om sitt förflutna, något som man annars inte hittills fått veta. Även om det är intressant att få veta om hans bakgrund så känns banorna som ett ganska onödigt och illa passande tillägg (för att inte tala om oerhört frustrerande) men lyckligtvis så är de frivilliga. <br />
<br />
Slutsats: Om man inte är väldigt intresserad av att veta hur Ezios historia slutar så går det här spelet egentligen att hoppa över, fast det är absolut inte dåligt.<i><br /></i><br />
<br />
Så där! Det är de spel i serien jag hittills har spelat. Vid nån tidpunkt ska jag antagligen fortsätta med trean och fyran, men just nu känner jag inget brinnande behov. Vi får se vad det i stället blir härnäst!Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-20733421848619388402013-10-20T20:26:00.000+02:002013-10-20T20:26:46.697+02:00Nostalgi-gamingPå sistone har jag struntat i nyare spel och i stället tillbringat tiden med lite äldre godbitar (dock inte jättegamla; spel från NES/SNES-eran spelar jag lite då och då när som helst, så det brukar inte vara värt att berätta om). Följande är inte direkt recensioner, för spelen är ganska erkända och har en ganska stor fanskara redan, så det är bara mina tankar när jag spelade om dem.<br />
<br />
Först ut i min retrogaming var <i>Vampire: The Masquerade - Bloodlines</i> från 2004. VtM är ett populärt rollspelssystem där hela vampyrsamhällen lever dolda i den moderna världen. <i>Bloodlines </i>är ett PC-RPG med samma tema, där man spelar en nybliven vampyr som ska klara diverse uppdrag som man får från de olika faktionerna som kämpar om makten. Spelet i sig är egentligen väldigt buggigt med många problem, men en trogen skara fans har sett till att det finns gott om patchar till spelet som fixar och rentav förbättrar det. Dessa patchar uppdateras fortfarande än idag, vilket visar hur trogna fansen är spelet.<br />
<br />
Det jag uppskattade väldigt mycket när jag spelade om det nu var just hur mycket variation det finns i hur man spelar. Varje klan som man kan spela som ger väldigt olika spelkänsla, och påverkar också till stor del hur man bemöts av andra karaktärer. När jag spelade genom spelet nu var jag en Tremere - en som bemästrar särskild blodmagi. Jag var väldigt skicklig i strid, men att smyga förbi vakter jag inte skulle döda var svårare. Jag påbörjade sedan en ny omgång som en Nosferatu - ohyggligt fula men väldigt bra på att ta sig förbi fiender obemärkt. Skillanden var väldigt tydlig. Det finns dessutom ett halvdussin andra klaner som alla har sina egenheter. Den stora variationen är en förklaring till att spelet fortfarande spelas om och om av trogna fans.<br />
<br />
Det andra spelet jag spelade var det lite mer välkända <i>Final Fantasy VII</i> från 1997. Eftersom spelet numera finns i "HD-version" på Steam tänkte jag att det kunde vara kul att spela igen. Det finns egentligen inte så mycket att säga om spelet som inte redan sagts av otaliga andra, utan att det - den primitiva grafiken och en del tvivelaktiga översättningar till trots - fortfarande är ett väldigt bra spel. Storyn är episk, spelmekaniken är utmärkt och man gillar karaktärerna. Och ja, jag klarade alla "Weapons" i denna genomspelning.<br />
<br />
Vi får se vad det blir härnäst. Det känns rätt bra att varva gammalt och nytt, och för närvarande är mycket av min tid ägnad åt <a href="http://store.steampowered.com/app/105600/" target="_blank">Terraria</a>, som visar sig vara en fantastiskt duktig tidsslukare trots sin enkelhet. Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-75673454686197973602013-10-16T18:42:00.000+02:002013-10-16T18:42:34.890+02:00Ogenomtänkta förändringarJahaja. Nu börjar vi se indikationer på att regeringens idé om att arbetslösa ska aktivitetsrapportera varje månad <a href="http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17669058.ab" target="_blank">kanske inte var så genomtänkt</a>. Arbetslösa, som ju redan har det dåligt ekonomiskt, riskerar att a-kassan uteblir eller blir försenad, både a-kassorna och Arbetsförmedlingen får mer att göra administrativt utan att resurser tillförts för ändamålet, och arbetssökande är oroliga för att man inte vet om man når upp till de odefinierade kriterierna för att man ska få sina pengar.<br />
<br />
Systemet är egentligen feltänkt från början. Varje arbetssökandes situation är unik, och att försöka standardisera allt på det här viset skapar mer problem än det löser. Man får också effekten som framgår i artikeln, då en arbetslös säger att "han har sökt allt från kyrkovaktmästare- till fritidsledarjobb, oavsett om han har utbildning för jobbet eller inte." Här ser vi ett grundproblem i arbetsmarknaden idag. Företag drar sig för att annonsera ut arbeten för de vet att de får 400+ ansökningar, som kostar mycket tid och pengar att gå genom. Att hetsa folk att söka arbeten de inte är kvalificerade för bidrar ytterligare till detta. I slutändan kommer tillsättningarna att ta längre tid, folk med fel kompetens kommer att anställas och det kan bli ännu svårare för arbetsgivare att hitta folk för de vågar inte annonsera.<br />
<br />
Regeringen har inget gott facit för sin arbetsmarknadspolitik, och det här systemet gör allt värre, inte bättre. Gör om, gör rätt! Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-29214327232173262722013-10-04T18:56:00.001+02:002013-10-04T18:57:31.377+02:00Arbetsförmedlingen och jag, del IIIMinns ni det där jag sa om personligt besök i slutet på september? det var visst också helt fel. Det verkar som om Arbetsförmedlingen har kommit på att det där med att prata med arbetslösa är alldeles för deprimerande, så de struntar helt enkelt i det. Det som i stället hände när min handlingsplan skulle uppdateras var att min "handledare" skickar mig en blankett med en massa frågor om min situation, som jag fyller i och skickar tillbaka. Hon skickar sedan i sin tur tillbaka handlingsplanen baserat på detta (läs: skriver rakt av vad jag skrev fast med mer stavfel), svarar på några frågor jag inte ställde samt bifogar ett par jobb som jag borde söka.<br />
<br />
Låt oss kolla på dessa jobb! Det första var ett kundtjänstarbete. Jag har visserligen viss erfarenhet av det och kan tänka mig att jobba med det, men inte om det är fokus på sälj. Jag är nämligen totalt oduglig på det, mår dåligt av det och har sagt till henne rakt ut att det är det <i>enda </i>jag inte kan tänka mig att arbeta med. Så jag får givetvis ett förslag till "Säljande kundtjänstarbetare" där man i beskrivningen ska "brinna för sälj". Jojo!<br />
<br />
Det andra då? Det var betydligt mer tänkbart för mig och var en förvaltningssekreterare vid Olofsströms kommun. (En bit bort, men jag kan flytta om så behövs.) Problemet här var att det står rakt ut i kvalifikationerna att man ska ha högskoleutbildning inom förvaltning eller dylikt. Jag vet av erfarenhet att offentliga arbetsplatser är benhårda med de formella kraven och att det aldrig skulle gå. Det verkar dock inte min "handledare" veta!<br />
<br />
Eller så bryr hon sig bara inte.<br />
<br />
Att de inte skäms! Någon yrkesstolthet verkar inte finnas någonstans, för det visas noll intresse för min personliga situation eller mina behov. Kompetens och kunnande verkar inte vara krav heller. Jag kan inte heller förstå att det här nya systemet där de undviker personliga besök skulle skapa mindre jobb, för det blir bara missförstånd, fel och en jävla massa brev som skickas fram och tillbaka. Gah!Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-87066958820748870092013-09-28T13:37:00.000+02:002013-09-28T13:37:00.334+02:00Spelrecension: RisenNästa spel i mitt recensionssvep är ännu ett action-rpg till PC, <i>Risen</i>. Spelet släpptes 2009 av det något mindre kända företaget Pirahna Bytes och existerar även i XBox 360-upplaga. Det är ännu ett rpg där man har direktkontroll över striderna och gör varje attack, blockering och undanmanöver själv (till skillnad från andra rpg:er med autoattacker). Spelet utspelar sig på en ö i en fantasyvärld där s k "Titans" håller på att löpa amok och hotar mänsklighetens existens. Ön man är på verkar vara fredad för tillfället, och kanske innehåller ett sätt att stoppa Titanerna.<br />
<br />
Man spelar som en skeppsbruten man på öns strand, utan vapen eller tillgångar. Det finns inget karaktärsskapande här, utan man spelar alltid samma karaktär med samma startfärdigheter. Under spelets gång däremot kan man välja vilken faktion man vill alliera sig med och därmed vilket yrke man blir sen. Allierar man sig med magikerna, som länge agerat öns beskyddare, blir man förstås magiker och kan använda alla magiska förmågor i spelet. Går man med i Inkvisitionen, en mystisk order ledd av en gåtfull man som heter Mendoza, blir man en krigare som kan använda sig av vissa magiska förmågor. Slutligen, om man allierar sig med "the Don" och hans tjuvorganisation blir man en krigare utan några magiska förmågor (annat än engångspergament). Vilken väg man väljer påverkar - till viss del - hur storyn utvecklas, men på det stora hela får man alltid samma uppdrag genom spelet.<br />
<br />
Det här spelet är rätt så svårt, i synnerhet i början innan man hunnit gå med i någon av faktionerna. Som i andra rpg:er samlar man erfarenhet och går upp i nivå, men i detta spel kan man inte bara spendera poäng man tjänar på sina färdigheter, utan man måste hitta lärare. Dessutom måste man betala guld varje gång man ska förbättra något. Detta gör att det går ganska sakta i början och det dröjer länge innan man klarar ens de enklaste fienderna utan problem. Till och med senare i spelet kan "svaga" fiender vara problematiska om de är många, för de älskar att omringa en och anfalla från alla håll, och starkare fiender kan döda en med bara ett fåtal slag. Utan duktig timing med blockering och undanmanövrar blir man snabbt överrumplad, åtminstone i närstrid. Om man blir någon form av magiker blir det hela mycket enklare då man kan attackera på avstånd. Nästan alla fiender är nämligen närstridsbaserade och kan man hålla sig en bit ifrån och peppra blir det hela mycket enklare. Detta gör förstås att tjuvarnas väg blir svårare, för de enda avståndsattackerna man har då är båge eller armborst, för vilka ammunition är begränsade.<br />
<br />
I övrigt vad gäller färdigheter så finns det lite allt möjligt man kan lära sig. Man kan lägga poäng i alkemi för att skapa magiska brygder (ovärderligt då de starkaste brygderna permanent ökar ens grundegenskaper), smideri för att tillverka vapen och magiska juveler, man kan lära sig att gräva efter malm eller extrahera troféer och liknande från djur man dödar osv. Det blir med andra ord en del prioriteringar man måste göra när man bygger upp sin karaktär.<br />
<br />
Överlag så är väl spelet inget mästerverk. Grafiken är halvdan, karaktärerna är allmänt platta och lättförglömliga och det är aningen obalanserat till förmån för magi. Det är inte heller överdrivet långt (kanske 15-25 timmar beroende på hur bra man spelar) och pacingen är lite konstig då de andra två kapitlen av fyra tar hälften så lång tid att klara av som de första två. Lyckas man dock klara sig förbi den ganska jobbiga första delen blir det åtminstone tillräckligt intressant för att fortsätta mot slutet. Att utforska ön är rätt kul och att prova de olika faktionerna ger lite omspelningsvärde. Hyfsad underhållning för stunden, men knappast något minnesvärt. Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-9327942591022386802013-09-23T14:21:00.000+02:002013-09-23T14:22:25.649+02:00Spelrecension: Jade EmpireDet har varit ett tag sen jag recenserade spel, och jag har klarat av en svada av dem på sistone, så här kommer första inlägget. Spelet det handlar om idag är <i>Jade Empire</i>, ett av Bioware's tidigare verk som fått relativt lite uppmärksamhet.<br />
<br />
<i>Jade Empire </i>är ett action-RPG som utspelar sig i en fantasyvariant av forntida Kina. I början av spelet är man en enkel elev på en kampsportsskola, men inom kort slungas man in i en stor konflikt och konspiration kantad med lönnmördare, magi, gudar och demoner. Som fantasystory är det hela ganska standard: man är den utvalde som ska kämpa mot det onda imperiet osv. Settingen, karaktärerna och dialogen gör dock det hela rätt minnesvärt.<br />
<br />
Karaktärsskapandet är relativt enkelt i det här spelet jämfört med andra Bioware-spel som <i>Mass Effect</i> eller <i>Dragon Age</i>. Utseendemässigt har man bara ett fåtal färdiga modeller att välja mellan, och ens stats är uppdelade i Body, Spirit och Mind (som motsvarar hälsa, magi och vapenförmåga, i korthet). Man kan därtill välja ett par kampstilar som man börjar med, och sen är man färdig. Huvuddelen av specialiseringen sker senare under spelet, när man samlar på sig flera kampstilar och kan bygga upp sin egen stridsstil.<br />
<br />
Strider är nämligen lite speciella i det här spelet. Det här spelet är betydligt mer actionorienterat än andra Bioware-titlar. Man styr varje attack och varje undanmanöver i realtid, och kan när som helst byta mellan de olika kampstilar man har. Det finns normala obeväpnade stridskonster, "support"-stridskonster som i stället för skada gör någon form av statuseffekt (ex. paralyserande), vapenfärdigheter (stav, svärd, yxor etc.) magiska projektiler och till och med förvandlingar till stora demoner. (Det sistnämnda är dock något man använder sparsamt då det dränerar ens magi snabbt och man kan inte hela sig under tiden.) Olika fiender kan dessutom vara immuna mot vissa stilar, så det gäller att ha en uppsättning olika former som man bemästrar någorlunda, och man måste kunna snabbt byta från en till en annan för att få bäst effekt i strid. Överlag så är spelet oftast inte alltför svårt på den normala svårighetsgraden, men det finns ett par strider mot slutet som ger rejäla spikes och som kan ta ett antal försök.<br />
<br />
Som med andra spel från företaget så är de karaktärer man möter och får med sig en vital del av upplevelsen. Karaktärsgalleriet är kanske inte fullt like minnesvärt som exempelvis <i>Dragon Age</i>, men det är ändå ett varierat utbud av personligheter som man lär sig känna och tycka om. Man kan tyvärr bara ha med sig en karaktär i taget, så det blir antagligen en och annan som aldrig ser någon speltid beroende på ens spelstil. Det är också av intresse att nämna att de flesta av karaktärerna antingen kan slåss vid sidan om en eller agera "support" med effekter som att sakta ge tillbaka hälsa eller magi, vilket ytterligare ökar taktikmöjligheterna. Dialogerna med ens karaktärer är välskriven, som man kan förvänta sig av Bioware, med mycket humor och till och med ett par romansmöjligheter.<br />
<br />
Det märks rätt ofta att Bioware återanvänt en del av sina idéer i det här spelet. Många plottrådar känner man igen från (främst) <i>Dragon Age</i>, och i spelet finns också ett moralsystem ganska likt det från <i>Knights of the Old Republic</i>. I detta spel kan man genom sina val röra sig mot filosofin "Open Palm" - att hjälpa de svaga och slåss mot orättvisa - eller "Closed Fist" - att låta andra klara sig själva genom sin egen styrka. Det är inte "ont kontra gott" per se, men det är alltid uppenbart vilket alternativ som speglar de olika vägarna, även utan hjälpande ikoner som i <i>Mass Effect</i>.<br />
<br />
Överlag så är det ett ganska underhållande och engagerande spel. Det är inte överdrivet långt med RPG-mått mätt, med ca 20-30 timmars speltid, men det hela flyter på bra och det är inte ofta som något känns onödigt eller utdraget. Det finns en hel del småbrister, som loopande eller ibland inkonsekventa dialogträd med andra karaktärer och lite ojämn svårighetsgrad, men det kan man ha överseende med. Det är ett spel som ofta är orättvist förbisedd när man pratar om Bioware, och nu när det finns så lätt tillgängligt via <a href="http://store.steampowered.com/app/7110/" target="_blank">Steam</a> så finns det liten anledning att inte åtminstone prova det.Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-782814288432209122013-07-12T12:16:00.000+02:002013-07-12T12:16:28.209+02:00Arbetsförmedlingen och jag, del IIFantastiskt! Arbetsförmedlingen lyckades på något vis bevisa sig vara ännu mer värdelös än jag <a href="http://bexborn.blogspot.se/2013/06/arbetsformedlingen-och-jag.html" target="_blank">tidigare</a> trodde. Det som jag trodde äntligen skulle vara ett möte med min nya handläggare idag visade sig istället vara ännu en informationsträff där två förvirrade personer berättar om hur fiffig AFs hemsida är. Inte nog med att det huvudsakligen var saker jag redan hört på basinformationen, utan de som höll i träffen sa ofta emot varandra och bevisade klart och tydligt att de inte hade koll på flera saker. Min faktiska handläggare får jag visst inte träffa förrän slutet på september. <br />
<br />
Det är inte alls konstigt att Arbetsförmedlingens <a href="http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sifo-fortroendet-rasar-for-arbetsformedlingen_8311228.svd" target="_blank">trovärdighet är i botten</a>. Organisationen är alldeles för svullen och ingen vet vad som gäller eller vad den andra gör. Noll koll, noll kompetens och noll värde. Regeringen skulle nog kunna spara en rejäl hacka om de gjorde sig av med denna koloss, för den fyller inget vettigt syfte idag.Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-69803782761076018252013-06-25T14:03:00.001+02:002013-06-25T14:03:52.701+02:00Bok eller Bio: Nochnoy DozorDags igen för kampen mellan det tryckta och det filmade, och idag är det Rysslands fantasyserie nummer ett, <em>Nattpatrullen/Nattens Väktare</em> (svenska översättningen av titeln är inkonsekvent mellan boken och filmen). Detta är, för de som inte vet, en nutidsfantasy som skrevs av Sergej Lukjanenko 1998 och snabbt blev en jättesuccé i hemlandet. Den första filmen gjordes 2004 och följde till stor del händelserna i första berättelsen i boken (av tre).<br />
<br />
<em>Nochnoy Dozor</em> handlar om kampen mellan det Ljusa och det Mörka i nutidens Ryssland. Det finns vissa individer som kan färdas in i det som kallas "Skymningen", en magisk astralvärld bortom vår, och därigenom kan få krafter som magiska förmågor eller hamnskiftande. Dessa personer kallas för "de Andra". Alla som blir en Annan måste inom ganska kort tid välja en sida: antingen Mörkret som utnyttjar vanliga människor för att öka sin egen makt eller livnära sig (<em>e.g. </em>vampyrer) eller Ljuset som skyddar människorna från det förstnämnda och försöker föra dem till sitt "idealsamhälle". <br />
<br />
Eftersom deras eviga strid alltmer hotade att förinta mänskligheten (något inte ens Mörkret vill) stiftades Avtalet som ett slags fredsuppgörelse. Enligt den kan inte någon sida göra en magisk påverkan på människor utan att den andra sidan får göra en som är lika stark, så att balansen upprätthålls. För att se till att Avtalet följs finns Nattpatrullen, Ljusa som vakar på natten, och Dagpatrullen, Mörka som vakar på dagen.<br />
<br />
Historiens huvudperson är Anton, en ganska medioker magiker inom Nattpatrullen som fångas upp i det stora spelet som Ljusets och Mörkrets ledare ägnar sig åt för att försöka få övertag över varandra. Det blir snabbt uppenbart för honom att han bara är ytterligare en pjäs, en bonde som kan offras om så skulle behövas.<br />
<br />
Jag såg filmen strax efter att den släpptes och tyckte rätt bra om den. Den lyckades skapa en häftig stämning med intressanta effekter, men nackdelen var att man inte alltid visste vad som pågick. Detta kan vara en brist hos översättningen och omklippningen, men faktumet att filmen måste förmedla en hel del ganska subtila magiska effekter bidrar också. Den magi som finns i berättelsen är av en sådan natur att den helst bör förklaras med ord.<br />
<br />
Efter att nu ha läst boken kan jag även konstatera att även om mycket känns igen i berättelserna är det mycket som ändrades i filmen, inte minst angående den unge pojken Jegor, en begynnande magiker vars betydelse i filmen blir betydligt större. För mig känns förändringarna för stora och de tar över berättelsen alldeles för mycket. Historien i boken fungerade bra och att ändra på den känns bara onödigt.<br />
<br />
En sak jag gillar i båda versionerna är att Ljuset, även om det kämpar för det goda på det stora hela, gärna tar till ganska tvivelaktiga metoder. Att offra sina egna eller vanliga människor för att en större plan ska fungera är inget ovanligt, exempelvis. I boken tillbringar Anton mycket tid med att våndas över Ljusets - enligt honom - dubbelmoraliska arbetssätt och ifrågasätter om han gör rätt i att jobba för Nattpatrullen till att börja med. I en film är det givetvis svårare att få med sådana kontemplationer.<br />
<br />
Överlag känns nog boken överlägsen här. I boken har man tid att förklara magin och sinnesstämningarna, och storyn är helt enkelt bättre. Huvudkaraktären Anton framställs som en mer tragisk figur i filmen, medan han i boken står för det han tror på och åtminstone försöker påverka sin roll i det stora spelet. Med både starkare karaktärer och historia rekommenderar jag den litterära versionen främst, även om filmen fortfarande är rätt bra.<br />
<br />
<strong>Bok: 5<br />Bio: 3</strong>Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-82706551461900535242013-06-11T12:36:00.001+02:002013-06-11T12:36:34.982+02:00Arbetsförmedlingen och jagArbetsförmedlingen har alltid en unik förmåga att få en att känna sig viktig. Nedan följer deras <em>modus operandi</em> gentemot mig sen jag blev arbetslös vid årsskiftet:<br />
<br />
1. Kalla mig till två informationsmöten om saker jag redan visste.<br />
<br />
2. Glöm bort mig helt i fem månader.<br />
<br />
3. Panikinkalla mig till ett möte med min gamla handläggare. Lova att jag ska få kallelse från en ny handläggare om ett par dagar.<br />
<br />
4. Var oanträffbar i två veckor.<br />
<br />
5. Skicka en kallelse till nytt möte... som sker om en månad.<br />
<br />
Se där! Över ett halvår tills det händer något överhuvudtaget! Kan inte jag få ett jobb på Arbetsförmedlingen, för ingen verkar "arbeta" där som det är nu?Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-91500146772352802552013-04-15T13:22:00.003+02:002013-04-15T13:23:26.435+02:00TrögtNu har det gått ett tag sen senaste inlägget, men det är mycket för att det inte finns så mycket att säga. Jobbsökandet går fortfarande trögt, och det är lätt att bli lite letargisk. Som arbetslös har jag också i högre grad börjat lägga märke till all inkompetens som finns på olika arbetsplatser och tänker "varför har dessa personer jobb men inte jag?" Det är lätt att bli lite frustrerad.<br />
<br />
Men det är bara att fortsätta köra på och hoppas på att ett bra tillfälle dyker upp. Jag vet ju att jag kan klara av det mesta som jag ger mig in på. Det gäller bara att få arbetsgivarna att inse det också. Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-70838495839816073432013-02-16T11:38:00.003+01:002013-02-16T11:38:41.407+01:00Recension: 999Vi kör stenhårt vidare på recensionståget här på bloggen, och den senaste titeln under luppen är det inte helt välkända <a href="http://www.aksysgames.com/999/" target="_blank"><i>9 Hours 9 Persons 9 Doors</i></a> till Nintendo DS (kallas ofta bara "999" för enkelhetens skull). 999 är egentligen mer en interaktiv berättelse än ett fullfjädrat spel, där man klickar sig genom långa textrader där historien förs framåt och då och då får fatta beslut eller lösa pussel för att ta sig vidare. Det är för den sakens skull inget dåligt spel, bara man är beredd på långa perioder där man inte gör annat än läser.<br />
<br />
Som man kan gissa grundat på ovanstående är det storyn som har huvudfokus i spelet. Berättelsen kretsar kring huvudkaraktären Junpei från det att han vaknar inlåst i ett rum ombord på ett skepp, efter att han blivit kidnappad från sitt hem av en mystisk figur i gasmask. Han väcks av ljudet av en explosion på båten, och får snart veta att han har 9 timmar på sig att fly innan den sjunker. För att lyckas måste han spela ett spel kallat "The Nonary Game" tillsammans med 8 andra individer som också är fast ombord. Väldigt tidigt får man veta att det här är ett spel som är på dödligt allvar.<br />
<br />
De andra 8 karaktärerna använder kodnamn baserat på numret de bär på sina digitala armband (som f ö är programmerade att döda dem om de bryter mot spelets regler). Alla karaktärerna har sina egna bakgrunder och
historier som det tar tid att luska fram. Ingen går att lita på helt, och
vill man komma fram till sanningen om varför alla är i situationen till
att börja med måste man lära sig deras hemligheter.<br />
<br />
Stämningen i spelet är helt fantastiskt. Man känner verkligen situationens allvar och spänningen hänger alltid i luften. Man börjar snabbt känna för (alternativt misstänka) karaktärerna och vill veta vilka de är. I vissa sällsynta scener öppnar de faktiskt upp och berättar mer om sig själva, men vill man veta allt måste man spela genom spelet flera gånger.<br />
<br />
Just faktumet att man - om man vill se det "riktiga slutet" i spelet - måste spela genom spelet flera gånger kan nog vara avtändande för många. När man fått ett av de 6 möjliga sluten får man möjlighet att påbörja en ny genomspelning där man kan välja olika vägar och således uppleva andra saker. Man kan visserligen snabbspola genom textsegment man redan läst, men alla pussel måste göras om. Kan man lösningen brukar det i och för sig gå rätt fort att ta sig genom varje rum, men det kan vara ett irritationsmoment för vissa. För mig är det dock värt besväret då man sakta börja pussla ihop alla bitar man får genom varje spelning. Man börjar märka andra saker och ser på vissa av karaktärerna annorlunda, även om huvudkaraktären själv inte vet det vi vet. Till slut faller alla bitar på plats och allt bygger upp till en hisnande avslutning.<br />
<br />
Gameplayen är inte så mycket att orda om; man använder DS:ens pekskärm för att undersöka saker och lösa pussel när man är i ett sådant rum. En anteckningsfunktion hade varit trevligt då det ofta är en del siffror man måste hålla i huvudet, men man kan bara ha ett fysiskt papper intill sig i stället. Pusslena känns aldrig hopplösa utan de flesta går att klara utan större besvär, fast det hjälper om man har ett visst siffersinne.<br />
<br />
Grafiken är i tydlig animestil, och karaktärerna portrtätteras ofta som stillbilder med lite animation för diverse känslor. Det är minimalistiskt men fungerar utmärkt för syftet. Musiken är inget man minns men fungerar för sitt syfte att skapa stämningar. Överlag är det helt okej produktionskvalitet.<br />
<br />
Om man letar efter en engagerande och spännande story så är det här spelet ett bra val. Jag har sett alla sluten och älskar hur allt hängde ihop i slutändan, även om vissa aspekter av storyn hade lite tvivelaktig "vetenskap". Det finns även en <a href="http://virtueslastreward.com/" target="_blank">uppföljare</a> till 3DS, och att även införskaffa den vid något tillfälle känns som en självklarhet. Rekommenderas för alla som gillar hisnande berättelser.Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6211856319785153733.post-33646711878426273362013-01-31T13:37:00.000+01:002013-01-31T13:47:36.305+01:00Dubbelrecension: Portal 2 & Scratches: Director's CutDet var hög tid att gå igenom Steam-biblioteket lite och ta mig genom några av de spel som jag haft liggande där ett tag. Denna gång var det dags för <i><a href="http://store.steampowered.com/app/620/" target="_blank">Portal 2</a></i> och skräckspelet <i><a href="http://store.steampowered.com/app/46460/" target="_blank">Scratches: Director's Cut</a></i>, och här följer ett par minirecensioner.<br />
<br />
<b>Portal 2</b><br />
De flesta spelintresserade känner redan till Portal-spelen. Första spelet hade jag på min lista över <a href="http://bexborn.blogspot.se/2009/12/2000-talets-basta-spel.html" target="_blank">bästa spel på 00-talet</a>, och andra spelet är helt enkelt en vidareutveckling av det. Man är fortfarande samma karaktär som, utrustad med endast ett gevär som kan skapa portaler mellan 2 punkter, ska navigera genom det väldiga Aperture Science-komplexet och dess testrum fyllda med dödsfällor. Psykopatdatorn GLaDOS är med igen, och man får även bekanta sig med Wheatley, en annan inte alltför klipsk datorenhet. Spelet innehåller helt enkelt mer av allt: mer humor, mer pussel, mer story. Det hela känns betydligt mer som ett komplett spel än föregångaren gjorde, och det är återigen en höjdpunkt i spelskapandets konst. Båda spelen borde helt enkelt spelas av alla som gillar kluriga pussel och svart humor.<b><br /></b><br />
<br />
<b>Scratches: Director's Cut</b><br />
Det andra spelet jag spelade är betydligt mindre känt, och är ett skräckspel av gammal peka-klicka-äventyr-sort. Här spelar man en författare som tagit sig ut till ett gammalt viktorianskt hus för att få lite inspiration, men man upptäcker snart att huset har en hel del mörka hemligheter. Konceptet är inte direkt originellt, men spelet lyckas skapa en kuslig atmosfär där man hela tiden känner den gnagande känslan av oro. Storyn är ganska "Lovecraftiansk" i stilen, med mörk mystik och sakta groende galenskap. Det är relativt få riktiga skräckmoment, men de som finns är rätt så effektiva just eftersom spelet bygger upp stämningen väldigt sakta. Musiken är också välgjord, och bidrar till känslan av obehag.<br />
<br />
Fast det är inget perfekt spel. Det är väldigt lätt att missa detaljer som man behöver för att komma vidare i storyn, och många saker måste göras i en specifik ordning. Man kör ofta fast, och att ha en guide till hands är att rekommendera. Spelet är ej heller överdrivet långt; på 5-6 timmar borde man ta sig genom det om man inte fastnar fullständigt. Men gillar man skräckhistorier av Lovecraft-typ så är det nog värt en titt i alla fall.<br />
<br />Bexhttp://www.blogger.com/profile/10432833744227908614noreply@blogger.com0