Dr. Bexborn

Spelrecension: The Witcher 2

2012-01-24T18:00:00.001+01:00

För ett tag sen avklarade jag till slut The Witcher 2: Assassins of Kings, som var ett av skälen till min nya dator. Jag kan lugnt säga att den långa väntan inte slutade i besvikelse; det här spelet var värt det.

Redan när man startar spelet första gången förstår man varför man behöver en rätt så kraftig dator. Det är nämligen extremt vackert och detaljerat i grafiken. Även med min nya maskin (som visserligen inte är någon superdator, men ändå) kunde jag bara köra med mediuminställningar, men det räckte gott. Musiken är väl okej för syftet, men utmärkte sig egentligen aldrig.

The Witcher 2 är en direkt fortsättning av första spelet, som jag gillade skarpt och har spelat genom två gånger. Man spelar fortfarande som Geralt, en "witcher" (mutant som jagar monster) som förlorat sitt minne och mot sin vilja dras in i politik och konspirationer. Den här gången misstänks han för att vara kungamördare, och måste samarbeta med olika faktioner som alla har egna agendor. Storyn är än en gång invecklad och vuxen, och det daltas inte med spelaren. Ämnen som krig, mord och sex vanligt förekommande. Gott och ont är även denna gång väldigt relativa begrepp, och få allianser man skapar i spelet varar särskilt länge.

Mycket har dock förändrats mellan spelen, i synnerhet i stridsmekaniken. De olika stridsstilarna är borta och nu styr man varje slag själv. Det är mycket friare och öppnare, men tar längre tid att bemästra. Det får dock inte ta alltför lång tid, för det här spelet är svårt. Man kan inte bara rusa in i strid mot monster och förvänta sig att allt ska gå bra, för då dör man rätt fort. Man måste vara smart, gärna använda sig av fällor och magiska förmågor och se till att dricka rätt brygder innan striden. Till skillnad från förra spelet kan man inte längre dricka brygder när som helst heller, utan måste göra det under lugna förhållanden. Spelet är en ordentlig utmaning, särskilt i början. Det jämnar ut sig lite efter första akten (av tre) men man åker fortfarande dit om man slarvar senare i spelet.

Som helhet är det hela en tillfredsställande upplevelse. Sista akten kändes lite korthuggen, men i övrigt var det mycket att upptäcka. Dessutom finns det två tydliga storylinjer man kan spela, så det finns stort utrymme för att spela en gång till.

Spelrecension: Bastion

2012-01-10T18:00:00.002+01:00

Det har varit ett bra år för indiespel. Jag har redan nämnt The Binding of Isaac och Amnesia, och nu har jag precis klarat av Bastion, av Supergiant Games. Bastion är ett acton-RPG som mest går ut på att med diverse vapen ha ihjäl monster och ta sig genom banorna. Man har ett relativt stort utbud av vapen, både närstrids- och skjutvarianter, som alla har olika fördelar och kan dessutom uppgraderas på olika vis. Det finns alltså många möjligheter att välja mellan och man kan experimentera mycket tills man hittar den kombination som passar en bäst.

Spelmekaniken känns överlag bra. Man styr med WASD och anfaller med musen, och det fungerar utmärkt. Det krävs en viss mått av fingerfärdighet, snabbhet och precision, men är ändå inte överdrivet svår i sig. Däremot kan man göra spelet svårare om man vill, genom de smått genialiska "idols" man kan aktivera. Det finns tio totalt, och alla ger fienderna någon extra förmåga som gör dem svårare (de kan bli snabbare, slå hårdare, regenerera osv). Som belöning får man mer XP när man besegrar dem, och om man känner att ett visst område blir för svårt kan man stänga av dem. Att hela tiden själv kunna bestämma vilken utmaning man vill ha är ett angenämt tillägg.

Men spelets stora styrka ligger ändå hos stilen och storyn. Världen som huvudkaraktären (endast känd som "The Kid") bor i har gått under i en stor "Calamity". Den består nu endast av fritt svävande öar och fragment, som hela tiden dyker upp runt en när man springer runt. Storyn berättas under spelets gång av gubben Rucks, och det är förvånande vilken intrikat historia spelet lyckas förmedla med endast hans monologer. Grafikstilen är detaljerad, konstnärlig och är behaglig för ögonen, men allra bäst är musiken. Spelet har årets kanske bästa spelsoundtrack, och är värt att köpa för sig (ironiskt nog betalade jag mer för soundtracket än för spelet). Tillsammans med Rucks ständiga berättande lyckas musiken skildra mycket känsla under spelets gång.

Bastion är ett spel med själ, något som ofta saknas i dagens spel. Det är inte överdrivet lång, men det är ett spel som tål att spelas flera gånger. Väl värt pengarna är det i alla fall.

Vi får hoppas att 2012 fortsätter trenden med bra indie-spel.

V och jämställdheten

2012-01-06T11:37:00.003+01:00

V ska snart utse ny partiledare. De röstade emot dubbla ordföranden, med motivering bl a att "en kvinna aldrig får vara ensam herre på täppan". Så nu står Jonas Sjöstedt mot Rossana Dinamarcas, som sagt att hon ställer upp "därför att jag vill att nästa partiledare ska vara en kvinna". Inte för att hon tycker att hon är bäst lämpad eller brinner för det, utan för att hon är kvinna.

Här ser vi det stora problemet hos många V-feminister vad gäller jämställdhetstänket: de utgår ifrån att kvinnor är underlägsna och måste kvoteras in. Vad sägs om att bedöma folk på deras meriter i stället utan att ta hänsyn till kön alls?

Uppdatering: Sjöstedt blev visst vald medans jag skrev det här. Tur att de inte stirrade sig blinda på genusperspektivet i alla fall.

Reflektioner kring 2011

2011-12-30T16:25:00.002+01:00

2011 har varit ett bra år för min del. Jag har arbetat nästan hela året med ett trivsamt jobb som jag faktiskt är utbildad för, vilket givetvis har varit fördelaktigt för både självförtroende och ekonomi. Vi hade en härlig bröllopsfest i somras, och hemmalivet i allmänhet har varit mysigt överlag. Jag byggde en egen dator, vilket var en liten personlig triumf, och jag har börjat i en ny spelgrupp som jag haft en del kul med.

Förhoppningsvis kommer nästa år att medföra fler segrar och fortsatt lycka! Skål för det!

Spelrecension: Amnesia: The Dark Descent

2011-12-06T18:00:00.002+01:00

Jag gillar skräckspel. Jag älskar den där känslan av att ta mig fram genom ett läskigt ställe och veta att någonting där i mörkret bara väntar på mig. Många spel som kallar sig skräck förlitar sig mest på mängder med blod, stora horribla monster och "jump scares". Amnesia: The Dark Descent är däremot ett skräckspel i ordets rätta mening. Det skapar en atmosfär och stämning så genomsyrad med läskighet att man verkligen känner den fruktan som huvudkaraktären går igenom.

Huvudkaraktären Daniel, som har minnesförlust, börjar spelet i ett småkusligt, till synes övergivet slott. Han hittar dokument från sig själv som säger att han måste ta sig ner i katakomberna under slottet och döda någon som heter Alexander. Under spelets gång hittar man delar av Daniels dagbok som beskriver vad som hänt, och det blir bara mer och mer fruktansvärt.

Det dröjer inte länge innan man dessutom börjar stöta på övernaturliga fenomen, vars blotta åsyn tär på Daniels sinne. Ju mer övernaturligt han ser, desto mer "Sanity" förlorar han. Bara att befinna sig i mörker, ett ständigt närvarande element i spelet, gör att man sakta blir vansinnig. Man kan stävja detta genom att tända ljus (med en begränsad mängd elddon som man hittar lite varstans) eller med sin oljelykta (med en begränsad mängd olja).

Snart upptäcker Daniel också att han inte alls är ensam i slottet; det vandrar runt några ohyggliga varelser som inget hellre vill än att ha ihjäl en. Man är totalt försvarslös i det här spelet, så det enda man kan göra är att gömma sig i det vansinnesalstrande mörkret och hoppas att monstrena går sin väg, alternativt springa för blotta livet. Adrenalinnivån är ofta på hög nivå.

I övrigt är det ett ganska typiskt äventyrsspel i förstapersonsperspektiv. Man hittar föremål som man använder med andra föremål och löser några pussel för att ta sig vidare. Utmaningen är väl egentligen inte jättehög, och om man råkar bli dödad får man börja igen i princip där man var, men man får en uppmaning redan i början av spelet att inte spela för att vinna, utan för upplevelsen. Och det lever det upp till med råge. Jag rekommenderar varmt detta spel för alla som gillar kusligheter.

Random Youtube Goodness

2011-11-30T08:00:00.002+01:00

Dags för några skojiga Youtube-klipp uppsnappat från Twitterflödet! Först en säkerhetsvideo för alla som aspirerar att bli gaffeltrucksförare (varning för blodeffekter):

Via: @LordKaT

Mashup awesomesauce! (Nightwish + Greenday + Katy Perry + t.A.T.u.)

Via @skitchmusic

Och till sist: japaner. Kommentar överflödig.

Via @katietiedrich

SW:TOR First impressions

2011-11-29T08:00:00.002+01:00

I helgen fick jag, smått oväntat, prova betan till Star Wars: The Old Republic, den nya MMO:n av Bioware. Eftersom det är ett MMO med just Star Wars har det fått rätt mycket hype, men efter att ha testat det i typ 6-8 timmar kan jag inte påstå att jag är överdrivet sugen.

Man börjar som vanligt med att skapa en karaktär (loyalitet, art, yrke, utseende) men har inga möjligheter att påverka ens förmågor. I praktiken har alla av ett yrke samma förmågor upp till lvl 10. Därefter kan man differentiera och få tillträde till "skill trees" men även där känns det rätt oinspirerat med små procentökningar på diverse saker här och där. Det blir väl mer spännande saker längre fram, men det känns rätt onödigt att alla av ett visst yrke spelas likadant. Det fastnar liksom i "DPS-träsket" där man inte gör val så mycket som beräkningar om vad som gör mest skada.

Nåja, efter karaktärsskapande får man springa runt på startvärlden och kan hitta ett antal quests som för det mesta går ut på att springa till en viss punkt och prata med någon/peta på något. Fiender finns utspridda i små kluster lite varstans och respawnar continuerligt. Jag antar att detta är nödvändigt för ett MMO, men det blir konstigt när det dyker upp nya fiender precis där man står, och det dröjer några sekunder innan de fattar att man står där och anfaller.

Efter startplaneten kom jag till Coruscant, och fick lite nya quests som liknade de förra. Trots att jag gick från vildmark till storstad kändes allt ganska likartat, och jag började tröttna lite mot slutet. Och givetvis, så fort jag kommer dit får jag med en senator att göra. Man kan ju inte ha ett modernt Star Wars-spel utan politik! -_-

Det största problemet är nog dock att jag inte märkte av MMO-aspekten överhuvudtaget. Visst, det finns andra som springer runt i världen och man kan samarbeta med andra för vissa uppdrag, men jag kände aldrig ett behov. Det kanske blir mer sånt längre fram, men vid det läget är det så vant att köra solo att det liksom tar emot. Man får t o m datorstyrda följeslagare under storyns gång, vilket gör att det känns ännu mer omotiverat med samarbete. Dessutom ser det jäkligt flummigt ut när det springer runt 6 olika spelare som alla har samma följeslagare. (Jag ska för rättvisans skull nämna att jag inte är en MMO-spelare i vanliga fall, så det är inte så naturligt för mig att söka mig till andra spelare.)

Storyn är väl okej; man får en annorlunda serie huvuduppdrag beroende på vilket yrke man har, så det finns att göra. Men jag sitter och funderar på om inte spelet hade lämpat sig bättre som single-player. Det är liksom det Bioware gör bäst. I stället försöker det vara både och, och kommer bara halvvägs med båda.

Samtidigt tyckte jag att det var småtrevligt att spela och vill gärna se hur storyn utvecklas. Fast med den nuvarande prismodellen, först köpa spelet för 550:- och sedan betala en prenumerationsavgift varje månad, känns det verkligen inte motiverat. Att ens köra med prenumeration i dagens marknad när allt fler går "Free to Play" är vansinnigt till att börja med, och jag undrar om de verkligen kan få tillräckligt många spelare på det sättet för att överleva. Vi får se, men i vilket fall får de klara sig utan mig från början.

Bok eller Bio: The Godfather

2011-11-24T18:00:00.001+01:00

Ojoj... här är vi inne på knepig mark. Hur jämför man en av tidernas bästa filmer med berättelsen som agerar förlaga? Gudfadern-filmerna, den första i synnerhet, har kommit att ikonisera det vi tänker på när vi föreställer oss den gamla italienska maffian. Marlon Brando är Gudfadern enligt väldigt många, och hans tolkning av rollen har blivit en ingrodd del av populärkulturen i allmänhet. Detta gör att det egentligen är omöjligt att göra den här jämförelsen helt objektiv, men här kommer i alla fall mitt försök:

Mario Puzos The Godfather är berättelsen om maffiafamiljen Corleone i efterkrigstidens New York. Filmadaptationen av Francis Ford Coppola följer på många punkter bokens berättelse, men på grund av mediets begränsningar är det givetvis mycket som har utelämnats. I synnerhet är det sidoberättelser om folk som har kontakt med Familjen som klippts bort, bland andra skådelspelaren/sångaren Johnny Fontane och Sonnys älskare Lucy Mancini. Båda fick utförliga egna berättelser i boken men dyker bara upp som hastigast i filmen.

Men en möjligtvis viktigare sak som inte framkommer i filmen är karaktärernas, särskit Michael Corleones, inre motiveringar och tankar. Detta brukar förstås vara böckers starka sida, att man kan komma in i huvudet på rollfigurerna. Michaels resa från krigshjälte som egentligen inte vill ha i familjen att göra till familjens överhuvud, exempelvis, blottläggs mycket mer och blir en mycket mer gradvis process. I filmen hanteras hans förvandling mer subtilt, och kommer till ytan ordentligt först i filmens mäktiga klimax. Båda metoderna fungerar i sig, men det är intressant hur den kalla, grymma sidan av honom kommer fram lite i taget, och överraskar ibland honom själv.

Andra karaktärer som är intressanta att följa närmare är Familjens adopterade son Tom Hagen, som trots att han utsetts till Gudfaderns consiglieri (typ högste rådgivare) vet att han aldrig kommer åtnjuta full respekt då han inte är sicilianare, och Luca Brasi, Familjens främste soldat. I boken framställs han som en hänsynslös enmansarmé, medan han i filmen bara är med lite grann innan han, smått patetiskt, dör.

Boken och filmen har båda en särpräglad stil. Båda är blodiga och allvarliga, men filmen är stiliserad med skicklig scenografi och atmosfärisk musik. Boken, som givetvis inte kan använda sig av dylika knep, är lite mer "gritty" och jordnära. Det tidigare nämnda klimaxet är ett utmärkt exempel, då det är något som skiljer sig ganska starkt mellan medierna. I filmen är det mästerligt konstnärligt utfört med juxtapositionen av Michael i kyrkan, där han "blir" Gudfader. I boken är det en kall och kalkylerad process.

Utmärkande för boken är även att den är betydligt mer sexistisk och rasistisk, enligt samhällssynen som rådde på den tiden. Kvinnorna förväntades agera duktiga husmödrar och skulle inte lägga sig i männens arbete. Detta märks starkast när Connie Corleone berättar för sina föräldrar att hennes man Carlo Rizzi brukar slå henne. De såg inget underligt med detta, och vid frågan om Gudfadern själv någonsin slagit sin fru svarade mama Corleone (som annars är en väldigt mysig karaktär i boken) att hon "aldrig gett honom anledning". Till och med Kay, Michaels kärleksintresse och berättlesens mest progressiva kvinnofigur, anpassar sig till rollen som duktig siciliansk fru mot slutet, medan hon i filmen distanserar sig från honom när hon inser hur fasansfull han kan vara.

Så vad väljer man: Den artistiska filmen eller den mer verklighetstrogna boken? Om jag verkligen skulle vara tvungen att välja, vinner boken med knapp marginal. Där kan alla karaktärer och historier verkligen beskrivas till fullo och komma till sin rätt. Filmen är och förblir ett mästerverk, men man kommer egentligen aldrig karaktärerna särskilt nära. Det finns för mycket berättelse och för många karaktärer för att man ska hinna med allt, trots filmens längd på nästan 3 timmar. Men allra bäst är de som komplement till varandra. Läs boken, se filmen och uppskatta båda.

Bok: 2
Bio: 3

Böckerna börjar komma ikapp! Är det någon som har några förslag för framtida inlägg så är det fritt fram.

Dagens Win: Tim Minchin's "Storm"

2011-11-23T09:21:00.002+01:00

Because Tim Minchin is awesome.

Det där med goda föresatser

2011-11-21T09:34:00.003+01:00

I en notis i Barometern idag kan vi läsa om skadorna och riskerna som uppkommer av lågenergilampor. Va? En överreaktion till panikåtgärd "för miljöns skull" visar sig ha bieffekter värre än det man ville åtgärda? The hell you say.

Är det ett sådant problem tycker man att man kanske borde prioritera insamlingsplatser för lågenergilampor i återvinningsstationer och dylikt, fast inte ens det är lätt då kvicksilverångorna fordrar stort utrymme och bra ventilation.

Starkt jobbat, miljömuppar.

Dagens Win: Symfoniskt Zelda

2011-11-17T18:01:00.002+01:00

För de som inte anser att TV-spel är kultur.

Dagens speltips: The Binding of Isaac

2011-11-15T20:07:00.004+01:00

The Binding of Isaac är ett underhållande litet indie-spel till PC med lite Roguelike-inslag. Man spelar som den olycksalige ungen Isaac när han kämpar sig förbi onda demoner, hemska monster och sin egen psykotiska mor. Det är en hög äckelfaktor, men tack vare spelets väldigt "barnsliga" tecknarstil är det egentligen inte så att man blir illa berörd.

Som sagt är spelet lite roguelike, med många föremål man kan hitta (ofta utan någon vidare förklaring till vad de gör) och slumpvist genererade dungeons. Varje spelomgång blir således unik, och det finns mycket att låsa upp. Ett kul tidfördriv är det i alla fall, och för bara 5€ på Steam är det väl värt pengarna. För ytterligare 1€ kan man dessutom få soundtracket, som är utomordentligt i sig.

Lolwut?

2011-11-09T19:23:00.005+01:00

Det är inte ofta man ser något så här absurt på insändarsidorna. En äldre herre (?) ondgör sig över att kvinnor "i fertil ålder" är ute på krogen en torsdagkväll i stället för att ägna sig åt kvinnliga saker som barnuppfostran, städning och konservering. Slutklämmen är särskilt insiktsfull:

"Det är inte konstigt att företeelser som knark och skilsmässor var nästan okända, men nu är kvinnor i sin bästa ålder ute i svängen, ofta skamlöst utstyrda i korta klänningar och kraftigt målade om läpparna.

Vad sådant leder till vet man ju. Kanske borde deras män och fästmän tänka sig för, innan de lät sina kvinnor uppföra sig på detta sätt."

Då är ju frågan: Handlar detta om en ärkestofil, en feminist som ironiserar eller helt enkelt ett försök till trolling? Vi kanske aldrig får veta, men det blir intressant att se hur många som tar det på fullaste allvar och skickar in arga repliker. Rolig läsning var det i alla fall.

Uppdatering: Med 22 kommentarer till insändaren (and counting) can man nog konstatera att det finns en del som inte hört devisen "do not feed the trolls". XD

Uppdatering 2: Nu verkar det som om Östran kommit på att de blivit lurade.

Uruselt, SJ!

2011-11-07T18:01:00.004+01:00

SJ blir beskyllda för mycket. Jag kan till viss del acceptera deras förklaringar att försenade/inställda tåg och tåg som blir stående flera timmar i streck kan bero på Trafikverkets bristande underhåll. Men idag har de ingen annan att skylla på.

Idag hade jag tänkt åka till Nybro på kvällen för lite rollspel som vanligt varannan vecka. Jag bokade SMS biljetter över nätet igår, och idag på eftermiddagen fick jag ett meddelande från SJ om att tåget jag tänkte ta hem var inställt och skulle ersättas med bussar. Jahaja, tänkte jag, och gick in på SJs hemsida för att få mer information, exempelvis när bussarna gick. Någon sådan hjälpsam information fanns givetvis inte där, så jag ringde SJs kundservice. Där sade den annars trevliga kundtjänstarbetaren att ersättningsbussarna "ska gå vid tågets vanliga avgångstid... tror jag."

Du tror att bussen går då?! SJ kan alltså inte förse sin egen kundtjänst med korrekt information om ersättningsbussar? Kundtjänstarbetaren trodde för övrigt att bussen skulle komma fram till Kalmar vid tågets tid också, en tämligen fenomenal bedrift med tanke på att det tar runt en halvtimme att åka från Nybro till Kalmar med bil, jämfört med tågets 15 minuter.

Det framkom så småningom information om att bussen hem skulle komma till Kalmar ca 60 minuter senare än tågets tid. Det var skillnad det! Eftersom jag inte hade lust att komma hem halv ett på natten när jag ska upp och jobba nästa dag bestämde jag mig för att helt enkelt strunta i det hela, fast jag redan betalat 82:- för oåterköpbara biljetter. Tack för det, SJ!

Det är av sådana här anledningar folk med fog hatar SJ: Det finns ingen information! Ingen vet om/när tåget går, och kunderna informeras för sent, felaktigt eller inte alls. Kolla bara på sidan med Trafikinformation som jag hänvisades till. Inte nog med att det inte står tidsinformation om bussarna, tågjäveln jag skulle med (Avgång från Alvesta 21.34) har inte ens rätt nummer (ska vara 7345). De har dessutom vetat om banarbetet ett bra tag i förväg, så hur svårt ska det vara att ta fram rätt information i god tid? Om ni visste att tåget skulle bli inställt, varför nämnde inte systemet det när jag bokade biljetten igår?!

Nä, SJ, den här gången har ni ingen annan att skylla på för eran inkompetens. Skäms!

Utbud och efterfrågan

2011-10-31T10:28:00.002+01:00

Ibland är det väldigt enkelt att se marknadskrafter "in action". Under den senaste tiden har det varit svåra översvämningar i Thailand, ett land som är en av världens största producenter av hårddiskar till datorer. Detta har lett till ett kraftigt underskott av hårddiskar i världen, och således en radikal prisökning. Även priset på nya datorer har skjutit i höjden. Ett enkelt exempel på detta: hårddisken jag köpte till min nya dator fick jag för under tusenlappen (minns inte det exakta priset) men nu är priset på samma disk 2119:-. De som funderar på att införskaffa ny dator gör således bäst i att vänta ett tag till tills marknaden stabiliserar igen. Verkar som om jag hade lite tur där i alla fall...

Bok eller Bio: Jurassic Park

2011-10-04T18:00:00.004+02:00

Disclaimer: Det var några år sedan jag läste böckerna i det här inlägget, så jag kör mycket från dunkelt minne, men helhetsintrycken ska stämma.

90-talet präglades till viss del av dinosauriefeber när Steven Spielberg producerade sina Jurassic Park filmer. Det blev en enorm franchise med spel, prylar, leksaker med mera. Till och med i skolorkestern jag var med i spelade vi musik från filmen (John Williams, givetvis). Men detta fenomen var från början en bok av Michael Crichton. Även andra filmen, The Lost World, har en bokförlaga. Så vilken är egentligen bäst? (Jag kommer här att anta att folk sett filmerna åtminstone någon gång, eller åtminstone känner till grundhistorien.)

Vi tar dem var för sig, och börjar med originalet Jurassic Park. Jag kan säga med en gång att jag älskade den här filmen när den kom ut (jag var 13 då), och tycker än idag att den både är underhållande och välgjord, med effekter som är snyggare än vissa moderna filmer. Spielberg och de han arbetade med lyckades mycket väl med att göra den spännande och atmosfärisk och skapade intressanta karaktärer som man brydde sig om.

Boken då? I mångt och mycket följer boken och filmen samma spår. Det är samma karaktärer, samma grundhistoria och många av händelserna är liknande. Slutet skiljer sig en del mellan boken och filmen, och vilka karaktärer som dör och överlever är olika, men grundstoryn är där.

Det som skiljer främst är karaktärerna. Karaktärerna i filmen var kanske inte så djupa, men hade ganska intressanta personligheter, i synnerhet den excentriske kaotikern Ian Malcolm (en roll som skapad för Jeff Goldblum) medan de i boken känns mest otrevliga. Ett exempel: I filmen har parkens skapare John Hammond en tydlig utveckling. Han börjar med en livlig naivitet om hur fantastisk hans skapelse är, trots de varningar han hör. Men mot slutet, när allt gått åt helvete och de flyr i helikopter, kastar han en sista ångerfylld blick över ön. Man förstår att han inser att hur mycket han än ville att det skulle fungera så insåg han att han idén var förlorad (och att det kostade rätt många livet). I boken tillbringar han slutet med att promenera ensam på ön och fundera på han ska undvika liknande problem i nästa park. Det slutar med att han blir attackerad och uppäten av compys (de där små gröna sakerna i filmen). Problemet är genomgående i boken, att få av karaktärerna faktiskt känns mänskliga.

I slutändan väljer jag nog filmen även denna gång. Båda är spännande, men med så mycket action och vidunderliga varelser vill man gärna se det framför sig, och då har det visuella mediet övertaget. Lägg därtill en mycket lyckad karaktärsadaptation och en härligt minnesvärd soundtrack så har man något som är svårt att slå.

Sen har vi The Lost World. Här har vi mycket större avvikelser mellan bok och film. I båda fallen är det Ian Malcolm som får axla rollen som huvudperson (i boken återuppstod han faktiskt från de döda i ett något billigt knep) och vissa andra karaktärer (bl a hans ex Sarah Harding) är också samma men annars skiljer sig casten en del. Mest noterbart är att det i filmen är Ians dotter som får stå för "barnrollen" medan det i boken är två ungar (återigen en kille och en tjej) som bara jobbade för Ians kollega.

Vissa händelser återfinns i båda berättelse, som tyrannosaurusungen med brutet ben, trailern som går över klippan osv, men överlag är det mycket som är annorlunda. Hela ploten med jägarna i filmen finns exempelvis inte alls i boken. Dessutom beter sig många av karaktärerna i filmen rent av korkade ibland, och scenerna i San Diego uppnår nya höjder i actionklichéer. Som helhet är filmen mycket mer actionorienterad och, för att uttrycka det grovt, "dummare".

I boken tar actionhändelserna en mindre roll, till förmån för en stor del rationella funderingar och filosoferande. Boken låter en inte glömma att Malcolm är kaosteoretiker, och han har många diskussioner med andra karaktärer om teorier kring dessa saker, vetenskapens roll i världen och mänsklig natur i allmänhet. Mycket fokus läggs exempelvis på instinktivt vs inlärt beteende. Velociraptorerna, exempelvis, har en väldigt självdestruktiv social natur då de bara "kom till" utan att det fanns andra som kunde lära upp dem. Det låter tradigt, men egentligen är det högst intressant på många ställen och får en att tänka till lite även om man inte håller med honom.

Som slutsats kan jag konstatera att Crichtons torra karaktärsskildring lämpar sig mycket bättre i andra boken, som är betydligt mer cerebral än föregångaren. Jämfört med den stora mängd ren dumhet som finns i filmen måste jag här ge priset till boken.

Bok: 1
Bio: 3

(Kolla gärna in Nostalgia Critic's recension av The Lost World också.)

It lives!

2011-10-03T22:35:00.003+02:00

Det tog en stund innan jag kom runt till att ta itu med det, men nu är den nya datorn ihopsatt och fungerande. Överlag var det ett ganska roligt projekt och väldigt tillfredsställande när allt fungerade. Det är något jag rekommenderar till alla som är lite intresserade av hårdvara och tänker skaffa en ny dator, då man lär sig rätt mycket.

Jag nämnde i en kommentar till mitt tidigare inlägg att vissa delar blev annorlunda då jag valde att köpa från Inwarehouse i stället, så här är alla komponenter:

Chassi: In-Win BUC Midi
Processor: AMD Athlon II X4 645, Quad Core, 3.1Ghz
Moderkort: Gigabyte GA-990XA-UD3
RAM: Corsair Vengeance DDR3 1600MHz 2 x 4GB
Grafikkort: ASUS GeForce GT 440 1GB PhysX CUDA
Nätaggregat: Corsair TX V2 650W
Hårddisk: Seagate Barracuda® Green 2TB, 3,5"
DVD-brännare: Samsung DVD±RW Writer
Operativsystem: Microsoft Windows 7 Home Premium EN 64bit, SP1

Några finesser med nya systemet inkluderar SATA-anslutningar till alla diskar, USB3 portar och "Hot-swap"-hållare för hårddiskar. Men än viktigare är att jag nu kan spela de spel jag köpte för några månader sen men inte kunnat spela förrän nu, bland annat The Witcher 2 och Amnesia: Dark Descent. Huzzah!

Brädspel ur akademisk synpunkt

2011-09-23T18:00:00.001+02:00

Den högt kunnige brädspelsdesignern och -recensenten Scott Nicholson har vigt en hel akademisk karriär kring just spelande. Han gav nyligen en ganska djupgående analytisk föreläsning om just brädspel på MIT. Föreläsningen finns inspelad för de som är intresserade och har lite tid över (den är ca 90 minuter lång):

Kolla gärna in hans blogg också.

Online gaming

2011-09-20T18:00:00.000+02:00

Nej, inte den sorten. Jag skrev ganska nyligen om brädspelet Battlestar Galactica, som jag gillar skarpt. På siten BoardGameGeek finns det fans som gillar det här spelet så mycket att de har utvecklat en "Play-by-forum" variant. En moderator håller koll på alla kort och liknande och spelarna postar sina drag i forumet. Av sin natur tar ett sådant spel lång tid, men samtidigt kräver det ingen stor tidsinvestering räknat per dag. Det är ett trevligt sätt för sådana som jag att spela ett spel mer än jag annars har möjlighet till.

De som vill kan kolla dem här:
Min första spelomgång (avslutad)
Min nuvarande spelomgång

Dagens Win: Live Action Portal

2011-09-04T13:37:00.003+02:00

Man kan vara helt säker på att om Hollywood försökte sig på en adaptering av Portal så skulle det inte vara närmelsevist lika bra som det här:

Tipstack: Frugan

Välkommen Annie Lööf

2011-09-03T18:21:00.007+02:00

Allt pekar på att Annie Lööf kommer att ta över ledarskapet över Centerpartiet. Jag kan inte påstå att jag har så bra koll på hennes åsikter, men en sak jag nyss såg var att hon vill göra fildelning för privat bruk laglig. Mycket bra, tycker jag och många andra som tillbringar mycket tid på Internet. Mindre bra tycker vissa andra.

Förutsägbart nog går kulturarbetarna nu till attack med klichéartade uttalanden som "Ska vi, utan tillstånd, kunna bygga oss hus på lantbrukares mark – om det sker för privat bruk?" Som vanligt blandas materiella tillgångar, som förbrukas när de används, ihop med digitala kopior. Hur många gånger den än upprepas, så kommer jämförelsen inte att vara korrekt.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: en olagligt kopierad låt eller liknande innebär inte automatiskt en förlorad intäkt. Rätt många gånger kan det handla om att prova på innan man köper, eller en produktion som inte längre distribueras och således inte går att få tag på annars. Notera också att det har visats att de som laddar ner illegalt också är de som konsumerar mest på den marknaden även på lagligt vis.

Tack vare Internet och nedladdning har kulturella verk potential att nå fler än någonsin tidigare, men kultursektorn verkar vägra att anpassa sig efter den moderna världen, och inför i stället kollektiva bestraffningar på folk i allmänhet, åtgärder som knappast kommer att skapa sympati för deras sak.

Jag får hålla ögonen på Centerns nya stjärna, och hoppas innerligt att hon håller hårt i sina åsikter och inför ett uppfriskande ungt perspektiv i en annars något stagnerande regering.

Läs också: Christian Engström

Computer maschinen

2011-08-29T10:29:00.004+02:00

Eftersom datorn hemma börjat kännas lite gammal och slö (det går fort nuförtiden, i synnerhet när det gäller spel) har jag börjat fundera på att bygga ihop en ny maskin. Det blir i så fall första gången jag bygger en egen dator, men jag har kollat upp rätt mycket så det känns rätt välinformerat. De lite mer "tech-savvy" bland läsarna vill kanske ändå komma med synpunkter. Detta är vad jag har tänkt mig (från Inet.se):

Processor: AMD Athlon2 X4 645 3,1GHz
Motherboard: Gigabyte GA-990FXA-UD3
RAM: Corsair 8GB Kit DDR3 SO-DIMM 1333MHz
Graphics card: PowerColor Radeon HD6770 1GB
PSU: Antec High Current Gamer 620W
Case: Cooler Master Storm Scout Svart
HDD: 2TB Seagate Barracuda Green
ODD: Optiarc AD-7263S LabelFlash/DL Beige SATA, OEM
OS: Microsoft Windows 7 Home Premium Eng (64-bit OEM)

Dagens Win: Mashups are awesome

2011-08-11T10:23:00.003+02:00

Norge och SD

2011-07-27T09:29:00.003+02:00

Nu när den största chocken kring Norgetragedin lagt sig börjar analyserna och fingerpekanden att hagla. Många i vårt land vill gärna koppla samman mördarens motiv och manifest med SD, något som SD själva givetvis ogillar. "Sedan tycker jag inte att man ska göra politik av det här" kommenterar Jimmie Åkesson. Tro fan det. Frågan är hur det hade låtit om det varit en islamistisk terrorist som utförde dådet, som vissa gissade när det precis hade hänt. Den som ger sig in i leken får leken tåla, som det heter.

MEN! Att lägga skulden för detta vansinnesdåd helt eller delvis på SD och andra islamkritiska grupperingar är vanskligt som bäst. Detta var ett verk av en fullkomlig vettvilling, vars paranoida delusioner lika gärna kunde ha hittat ett helt annat "högre mål" att kämpa för. Att lägga skulden på SD är i längden lika befängt som att skylla på TV-spel.

Och för att vara ärlig, det är inte som om det bara var SD som misstänkte islamister.

Mina tankar...

2011-07-24T10:28:00.003+02:00

...går ut till alla drabbade i Norge efter de senaste dagarnas tragedier. Det är en sak med naturkatastrofer och liknande som inte kan förhindras, men när så mångas liv förstörs av en ensam psykopat, oavsett dennes ideologiska alibin, blir man bara förbannad.

Spelrecension: Back to the Future

2011-07-06T18:00:00.000+02:00

För några månader sedan tipsade jag om Telltale Games Back to the Future: The Game, ett episodiskt äventyrsspel baserat på de gamla filmerna. Nu har alltså sista delen släppts och spelats klart av undertecknat. Så hur lyder domen?

BttF är alltså ett äventyrspel av gammalt peka-klicka-format. Det är med dialoger med karaktärer och interaktioner med spelets miljöer som man driver historien framåt. Det går inte att få någon "Game Over" så hela spelet är egentligen bara en stor "Trial and Error" process. Det är få gånger lösningarna är överdrivet komplicerade, och det är uppenbart att spelmekaniken tar baksäte till förmån för berättelsen.

Och det är givetvis storyn som är den dragande faktorn i spelet. Handlingen utspelar sig något år efter sista filmen. Man spelar förstås som Marty McFly, som får ett meddelande om att Doc hamnat i trubbel år 1931 och måste räddas. Precis som i varje BttF-film möter Marty flera medlemmar av sin egen familj och "skurkfamiljen" Tannen. Man får också träffa unge Emmet Brown innan denne ordentligt slagit in på sin karriär som vetenskapsman. Efter första kapitlet blir sedan spelet alltmer invecklat med många parallella tidslinjer då Hill Valleys historia blir alltmer förändrat.

Överlag känns spelet verkligen som en historia som passar väl in i världen som filmerna etablerade. Det följer samma regler och refererar mycket till dem antingen direkt eller med bakgrundsföremål och händelser som man känner igen. Karaktärerna känns rätta också, i synnerhet Doc (vars röst är ingen mindre än Christopher Lloyd själv) och Marty, spelad av A.J. Locascio, som gör en perfekt imitation av Michael J. Fox som han lät i rollen. Även musiken och ljudeffekterna är omedelbart igenkännbara. I korthet: spelet skulle mycket väl kunna vara en fjärde film, och jag tror inte att många skulle hitta mycket att klaga på.

Spelet har förstås vissa brister. Eftersom det är ett äventyrsspel så är det av naturen helt linjärt. Dialoger har ibland flera val, men dessa leder alla till samma resultat, och egentligen slussas man mest genom berättelsen. Även miljöerna är rätt så begränsade, och det finns egentligen bara ett fåtal möjliga saker man kan prova tills man hittar rätt kombination som leder till nästa händelse. Till spelets fördel kan man i alla fall säga att det inte var så många lösningar som kändes långsökta, men det innebär förstås också att det inte var särskilt utmanande.

I slutändan är det dock ändå berättelsen man är ute efter. Är man ett stort fan av filmserien och vill se mer av karaktärernas äventyr är det här en härlig upplevelse. Om man ser det som en interaktiv Back to the Future 4 när man börjar spela lär man inte bli besviken.

Ett stort tack...

2011-07-06T10:36:00.002+02:00

...till alla som var med och gjorde vår (lätt försenade) bröllopsfest till en härlig dag!

Recension: Scott Pilgrim vs the World

2011-06-07T13:05:00.004+02:00

Så var det äntligen dags. Efter mycket längtande fick jag äntligen se Scott Pilgrim vs the World, den ultimata nördfilmen av Edgar Wright, mannen bakom bl a Shaun of the Dead och Hot Fuzz som jag recenserat tidigare. Levde den upp till mina länge upptrissade förväntningar?

Svar: absolut! Den här filmen, baserat på en seriebok, handlar om semitönten Scott Pilgrim och hans blixtförälskelse i den mystiska coola tjejen Ramona. Tyvärr visar det sig att Ramona bär med sig lite bagage från sitt förflutna, nämligen 7 onda ex som Scott måste slåss med på liv och död i extrema over-the-top strider om han ska få vara ihop med henne.

Utöver den bisarra premissen är filmen fylld till bredden med olika referenser till välkända TV-spel och andra nörderier. Alla fightscener är som hämtade ur någon anime eller actionspel, fyllda med flashiga effekter. Det finns också gott om små inlagda effekter såsom samplingar från spelljud, visuella ljudeffekter, livsmätare som dyker upp och liknande. Det är överlag svårt att beskriva med ord, men kollar man på trailern får man ett ganska bra intryck. På det hela taget imponerar filmen starkt på både det visuella och ljudliga planet, och tillsammans blir resultatet mäktigt. Musiken i filmen är rätt bra den med, och fungerar som sin egen del av storyn, och vid ett par punkter som vapen.

Trots att filmen avviker starkt från hans tidigare verk märks det att det här är en Edgar Wright-film. Humorn är rapp, och dialogen och klippningen är överlag ganska snabb. Eftersom det rätt ofta är rätt mycket som händer i varje scen krävs det därför nog flera tittningar för att uppfatta allt. Och som vanligt genomsyras karaktärernas personligheter av en kraftig "understatement"-effekt. Trots alla bisarra händelser och extrema strider är det sällan någon som ens verkar bry sig om det, som om allt var det mest naturliga som fanns.

Filmen har en ganska stor uppsättning karaktärer, de flesta ganska färgstarka. Förutom Scott och Ramona har vi Knives, Scotts tidigare tjej som går i en katolsk high school, hans ännu tidigare tjej som nu är känd sångerska, hans homosexuelle rumskamrat, hans musikgrupp (The Sex Bob-Ombs), m fl. Och så de 7 onda exarna också, den ena mer extrem än den andra. Ingen av karaktärerna är överdrivet djupa, men det behövs inte heller i en sån här film. Till och med huvudkaraktärernas kärleksrelation är ganska så ytlig, men det är faktiskt ganska passande med tanke på deras personligheter - det är kanske inte vad som är bäst för dem i längden, men det är det som de behöver just här just nu.

Slutsats: "An Epic of Epic Epicness" stämmer ganska bra. Många skrattmoment och mycket häftiga effekter. Rekommenderas varmt till alla som anser sig i någon mån tillhöra "nördkulturen". Precis som med Wrights tidigare filmer lär den inte tilltala alla, men den förtjänar definitivt en chans. Att se den på bio skulle nog vara en ännu häftigare upplevelse. F#ck you, SF.

Bok eller Bio: Stardust

2011-06-02T10:00:00.003+02:00

Nästa titel i min duell mellan det visuella och skriftliga är Stardust, en bok av en av mina favoritförfattare Neil Gaiman och en film av regissör Matthew Vaughn (som även regisserat bl a Kick-Ass). Den här filmen har jag också recenserat tidigare, och det lovprisande betyget håller än idag när jag ser filmen igen. Då är frågan: kan förlagan mäta sig med adaptionen?

Svaret är: nja. Storyn i boken och filmen skiljer sig ganska väsentligt åt, även om mycket är sig likt. Båda är fantasirika och äventyrliga, men Gaiman är till naturen en ganska torr författare. Detta gör att karaktärerna gärna också blir lite torra. Huvudkaraktären Tristan/Tristran (enligt filmen/boken) envisas i båda versioner om att han ska hem till sin älskade, eller åtminstone den han anser är sin älskade. Skillnaden är att detta är ändå ganska nedtonat i filmen, medan han i boken blir så tjatig att man vill smälla honom på käften. Även stjärnan Yvaine är betydligt mer sympatisk i filmen.

Överlag så är filmens karaktärer, ironiskt nog, djupare och mer utvecklade. Gaiman är duktig på att skapa fantastiska berättelser och miljöer, men att skapa djupa och sympatiska karaktärer är han lite sämre på. Världen i boken är nog mer utbroderad med fler fantasirika varelser och händelser, men saknar filmens charm. De friheter som regissören och screenplayförfattarna tagit med exempelvis prinsspökena och kapten Shakespeare (Alberic i boken - som där nästan inte har någon roll alls) förhöjer dessutom det hela ytterligare.

Och så har vi slutet. Vissa kan hävda att slutet i filmen var väl överdådigt lyckligt, men damnit, är det en saga så är det. Då vill man ha ett överdådigt lyckligt slut. Jämfört med bokens mer detaljerade men samtidigt lite sorgsnare dito måste jag även välja det förstnämnda även här.

Slutsats: boken är bra, men filmen tar storyn ytterligare ett steg och lyfter det till något fantastiskt.

Bok: 0
Bio: 2

Bok eller Bio: Shutter Island

2011-05-23T18:00:00.001+02:00

Rätt så ofta när filmer görs baserade på böcker får man höra det klassiska "boken är bättre". Men är det alltid sant? Visserligen har böcker fördelen att kunna berätta en betydligt mer detaljerad berättelse med insyn i karaktärernas tankegångar, men filmer har fördelen av "show, don't tell" - att kunna förmedla känslor och stämningar genom bildspråket. Därför har jag bestämt mig för en ny serie här på bloggen, Bok eller Bio, där jag ger mina personliga åsikter om olika filmer/böcker och bedömer vilken som faktiskt är bättre.

Först ut i denna serie är Shutter Island, den psykologiska thrillern av Dennis Lehane, med film regisserad av Martin Scorsese. Jag har tidigare skrivit en kort recension av filmen där jag också beskriver storyn i korthet. Eftersom jag inte vill gå för mycket in i spoilerområdet, och boken och filmen följer varandra väldigt nära i storyn, kan jag nöja mig med den beskrivningen och gå direkt in på analysen.

Den här filmen är ett utmärkt exempel på de styrkor som respektive medium har som nämnts ovan. Böcker har fördelen att ge insyn i karaktärers psyke, och det är en viktig faktor i en psykologisk thriller som denna. I boken följer man hela berättelsen från huvudkaraktären Teddys perspektiv, och boken är här bra på att förmedla den känsla av paranoia och utsatthet som han erfar.

Samtidigt är Martin Scorsese en skicklig regissör, och han lyckas genom sin filmteknik förmedla en väldigt mörk och kuslig atmosfär, som på ett effektivt sätt antyder att allt inte står rätt till. DiCaprio är dessutom en duktig skådespelare som ofta är bra på att visa vad karaktären känner. Nackdelen med allt detta är dock kanske att filmens slutkläm är mer förutsägbar, men det är givetvis svårt för mig att säga säkert då jag såg filmen först och visste hur storyn slutade.

Slutet är nog ändå den del som det mesta av min bedömning bygger på: filmens kunde man se komma lite lättare, men hade samtidigt mera kraft. I boken var det hela betydligt mera långdraget och på gränsen till tjatigt. Filmen hade dessutom en extratwist i sista replikerna som gav en helt ny dimension på huvudkaraktärens psykologiska tillstånd, något som saknades helt i boken. Därför ger jag denna vinst till filmen.

Bok: 0
Bio: 1

Jaaa!

2011-05-15T00:47:00.003+02:00

Ungefär så var vår (jag, frugan och 3 kompisar) reaktion ikväll efter resultaten i Eurovision var färdiga. Inte för att Azerbajdzjan vann; den låten tyckte vi bara var sådär. Nä, det var för att Sverige inte vann. Vi tyckte nämligen alla att Sveriges låt i år var så otroligt banal och dåligt framförd att vinst hade känts som en skam. Lyckligtvis blev det ingen vinst för pojkspolingen. Tack och lov för det.

För de som är intresserade, såg vår topplista ut så här (summan av våra poäng):

1. Serbien (46 poäng)
2. Frankrike (44 poäng)
3. Rumänien (41 poäng)
4. Italien (40 poäng)
5. Ungern (39 poäng)

För mig personligen var det Moldavien, Frankrike och Finland som låg i topp, och en hel del andra som jag fann rätt trevliga. Att ingen av de vann gör inte så mycket; jag kan lyssna på dem allt jag vill ändå. :)

Brädspelsfokus: Battlestar Galactica

2011-05-10T18:00:00.005+02:00

Vafalls? En till Brädspelsfokus redan? Man skulle nästan kunna tro att jag blivit ersatt av någon sorts robot... >.>

Med denna apropå-inledning presenterar jag dagens spel: Battlestar Galactica, ett spel baserat på TV-serien med samma namn.

Epic Box Art is Epic.

För de som inte vet, så är Battlestar Galactica i själva verket två serier, En från slutet av 70-talet (en säsong) och en ny på 2000-talet (4 säsonger). Båda är väldigt olika då de är produkter av sin respektive tid. Den gamla (som jag ska erkänna att jag aldrig sett) lär vara lite goofy och cheesy med halvdåliga specialeffekter, i likhet med andra sci-fi produkter då, medan den nya är mörk, psykologisk och välproducerad. Det här spelet är baserat på den nyare varianten.

Innan jag går in på själva spelet vill jag nämna att jag började kolla på den nya serien strax efter att införskaffade spelet. Sedan dess har jag köpt alla 4 säsonger på DVD (har hittills hunnit genom nästan 2) och rankar den lätt som en av de bästa sci-fi-serier som gjorts. Har man väl börjat kolla är det svårt att sluta, då nästan varje avsnitt är nagelbitande på olika sätt.

Handlingen är, i korthet, att människorna av de 12 kolonierna (läs: planeterna) skapade robotrasen cylonerna att användas som slavar. Dessa rebellerade, startade krig och flydde sedan ut i rymden. Många år senare återvänder de för att i ett smyganfall utrota i princip hela mänskligheten. De sista överlevande flyr i en rymdflotta under befäl och beskydd av stridsskeppet Galactica, och lever i ständig flykt från cylonerna. Det hela kompliceras av att cyloner nuförtiden kan likna människor, vilket innebär att vem som helst skulle kunna vara en förrädare. Den psykologiska faktorn i serien är mycket hög; ingen vågar lita helt på någon, och ofta är intriger bland människorna ett större hot mot flottans överlevnad än cylonerna.

Det ser inte bra ut för mänskligheten...

Denna faktor spelar en stor roll i spelet. Efter att varje spelare valt karaktär (av de 10 tillgängliga karaktärerna från serien, som alla i spelet har olika styrkor och svagheter) utdelas lojalitetskort. Dessa kort, som hålls hemliga av alla andra spelare, berättar om du är människa (lojal) eller cylon (förrädare). Är du det förstnämnda ska du göra allt du kan för att människorna ska överleva, medan cylonerna ska genom smusslande och ljugande göra det de kan för att mänskligheten ska gå under. Cylonspelarna kan dessutom när som helst avslöja sig, för att då lämna skeppet och skicka mer direkta hot Galacticas väg. Efter halva spelet delas dessutom nya lojalitetskort ut, så att även de som var lojala i början plötsligt kan bli fiender.

En förrädare finns ibland oss.

Det är egentligen spelets kärna. Människospelarna måste överleva tills de gjort tillräckligt många "FTL-hopp" för att nå sin destination. Om skeppet tar för mycket skada eller invaderas förlorar de, liksom om någon av resurserna (bränsle, mat, population och moral) når 0. Det finns en del man kan göra för att försvara skeppet, bl a att skjuta ner fiendeskepp, försvara sig mot bordningspatruller, eller försöka fängsla andra spelare som beter sig suspekta. Misstänksamhet är en stor faktor i spelet, och nästan varje drag man gör kan analyseras och ifrågasättas. Alla måste samarbeta om människorna ska vinna, men vågar man samarbeta med alla?

Efter varje spelares tur dras ett Crisis-kort, ett problem som människorna måste handskas med. Det kan vara cylonskepp som anfaller, resursbrister eller liknande. Dessa har ofta en "skill check", där spelarna måste spela kort från sin hand för att uppnå ett visst värde. Kruxet är dock att bara vissa färger ger plus till värdet, medan andra färger ger minus. Och eftersom alla kort läggs dolda och blandas med två slumpmässiga finns det stort utrymme för cylonskt sabotage. Finns det för många av en viss färg som bara en eller två karaktärer har tillgång till kommer anklagelserna att flyga.

Det gäller att spela sina kort rätt.

Det finns förstås många fler regler, som att en av spelarna har titeln Amiral och en är President, två roller som för med sig ett antal beslut och förmågor. (Är någon av dem cylon blir det jobbigt för människorna!) Givetvis kan jag dock inte gå genom allt här. Jag avrundar helt enkelt med att säga att detta spel är fantastiskt på att fånga den misstänksamhet och intrig som gör serien så bra. Komponenterna är jättebra med foton på karaktärerna, små plastskepp att strida med osv. Dess enda nackdel är att det tar lite tid, men det är tid som jag mer än gärna spenderar på ett så välgjort spel.

Osama bin Ladead

2011-05-02T11:39:00.003+02:00

Hoppsan, det var inget man förväntade sig att se när man vaknade i morse. Detta är en historisk dag då miljontals amerikaner äntligen kan få ett avslut på tragedin för nästan 10 år sedan, och mina gratulationer går ut till dem. En rejäl skjuts är det för Obama också, som Basse redan påpekat.

Här på hemmaplan är reaktionerna intressanta. På högersidan finner vi Carl Bildt som konstaterar att världen är en lite bättre plats utan honom. På högersidan ser vi Håkan Juholt som bara beklagar att han inte togs levande samt Urban Ahlin som nämner att detta endast påverkar Obamas ställning och inget annat. Det känns nästan som om sossarna tycker att det är synd att bin Ladin dödades. De har visserligen lite rätt i att Al Qaida knappast kommer lägga sig ner pga detta, men lite glad kan man väl vara att en av världens mest hatade män inte finns längre?

Brädspelsfokus: Nuns on the Run

2011-04-29T18:00:00.001+02:00

Brädspel är som många vet ett av mina stora intresseområden. Därför är det skamligt att jag inte skrivit ett Brädspelsfokus på väldigt länge. Så nu är det dags igen, och dagens spel heter Nuns on the Run.

Detta är ett kurragömmaspel där spelarna är stygga nunnor som smyger runt i ett kloster på natten och försöker sno åt sig saker de vill ha. Det kan vara allt från en tårta från skafferiet, ett brev från mamma, en flaska cognac eller en bok med svart magi (!) som är det man vill åt. För att hindra dessa syndiga systrar agerar en spelare väktare och styr den stränga abedissan och hennes kohort prioressan. Den av nunnespelarna som först lyckas få tag på sitt önskeföremål och tar sig tillbaka till sitt rum vinner, men om väktarspelaren fångar lika många nunnor som det är antal spelare vinner väktarna.

Något varje gudfruktig nunna behöver.

Så hur går denna nattliga jakt till? Varje spelare har ett litet papper där de varje tur skriver till vilken av de numrerade punkterna i klostret de går till den turen, och visar ett kort med vilket förflyttningssätt de använder (står stilla, smyger 1-2 punkter, går 3-4 punkter eller springer upp till 5 punkter).

Så här kan en spelares förflyttning under ett spel se ut.

Sedan slår de en tärning som visar hur mycket oväsen de för; ju högre slag desto längre bort hörs man. I vanliga fall måste väktarna följa utstakade spår genom klostret, men om ett ljud når någon av dem placeras en ljudbricka i den riktningen, och då är det fritt fram att börja jaga. Detsamma gäller om någon av nunnorna skulle passera väktarnas synfält.

"Rarrrr! Nunzilla SMASH!"

Som beskrivningen anger ligger mycket ansvar på spelarna att se till att de verkligen säger till när deras karaktärer hörs eller syns, men eftersom man skriver ner alla förflyttningar är det enkelt nog att kontrollera i slutet om de gjort rätt. Allt som allt är det ett väldigt underhållande spel där man behöver både list och en del tur för att vinna. Att vara väktare är generellt mycket svårare, men ack så angenämt det känns varje gång man sätter dit nån av nunnorna. Oavsett vilken roll man spelar blir det mycket skratt och kul. Och eftersom spelet både går rätt fort och funkar bra med allt från 4-8 spelare (2-3 är lite väl skralt - det blir liksom för mycket tomrum i klostret) åker den fram ganska ofta, många gånger med flera spelomgångar på raken. Ett lite mindre känt titel som rekommenderas.

Bentleybilder

2011-04-05T23:08:00.002+02:00

Vår hund Bentley (som nu är 9 månader gammal) är söt, vilket bevisas med bilden ovan. För mer bilder på honom och andra gulliga djur kolla gärna in fotoalbumet som Peter sammanställt. Där kan ni även stifta bekantskap med Castor, Bentleys bästis.

Dagens Win

2011-03-13T22:58:00.003+01:00

Dagens Win kommer idag från CollegeHumor: The Fantastic Mr. Star Fox!

See more funny videos and funny pictures at CollegeHumor.

Movie Roundup: Grand Finale Edition

2011-03-04T18:00:00.000+01:00

Då var det dags för den stora avslutningen på årets Movie Roundup serie, och med det menar jag alla filmer som inte platsade på någon annan lista eller helt enkelt inte hann komma med.

Shutter Island
En federal marshall besöker ett mentalsjukhus på en enslig ö, och upptäcker snart att det är något mystiskt som pågår där. Martin Scorsese levererar här en hyfsad psykologisk thriller där man hela tiden försöker hitta ledtrådar till vad som egentligen pågår. Tyvärr är slutet något förutsägbar, och redigeringen känns lite hafsig ibland (kanske ett medvetet val) men överlag är filmen välskriven och rätt spännande. 3,5/5

The Sky Crawlers
Denna animefilm handlar om stridspiloter som krigar för krigandets skull. Det är allt. Det finns karaktärer och någon sorts handling, men i slutändan är det hela ganska irrelevant. Den är lång, utdragen, tråkig och inget händer. När filmen äntligen tar slut har bokstavligen inget åstadkommits. Den enda fördelen är att den är ganska snyggt animerad. Det finns många bra animefilmer där ute, så slösa absolut inte tid på den här. 1,5/5

Hot Fuzz
Regissören Edgar Wright (som snabbt håller på att bli en av mina favoriter) använder här samma kombination av Simon Pegg och Nick Frost som senare i Shaun of the Dead. Och resultatet är riktigt lyckat. Filmen handlar om en supersnut som skickas ut på landsbygden eftersom han fick alla andra poliser i stan att framstå som inkompetenta i jämförelse. När sen en del (rätt grafiska) mord börjar äga rum upptäcker han dock att den lilla byn inte är så sömnig som han trodde. Inga repliker är bortkastade här, och inga scener känns överflödiga. Den fungerar både som bra komedi och snutfilm, med några riktiga gapflabbmoment. En i princip perfekt film, och jäkligt underhållande. 5/5

Avatar
James Camerons storfilm har fått mycket hype, men jag var ganska skeptisk inför den. Blev jag motbevisad? Nja, inte helt. Storyn är, precis som jag hade läst mig till innan, en ganska så standard Pocahontas/Dances with Wolves-berättelse, där indianer helt enkelt ersatts med blåa utomjordingar, som givetvis inte kan göra något ont. Den skurkaktige militären å andra sidan är så ond att det nästan blir komiskt, och hela historien är så förutsägbar som den kan bli. Animeringen är väl snygg, men jag kommer ändå inte ifrån känslan av att kolla på en animerad film, vilket förtar mycket av actionkänslan också. Till Camerons fördel måste jag ändå säga att han utnyttjade filmens 2 1/2 timme ganska väl, och den kändes inte onödigt utdragen. Cameron är (fortfarande) en skicklig regissör, men den här föll lite platt för mig. 3/5

Dog Soldiers
Det är ont om bra varulvsfilmer på marknaden, men den här lyckas bra. En liten trupp med soldater skickas ut i vildmarken på vad de tror är ett träningsuppdrag, men snart upptäcker de att "fienden" är betydligt lurvigare och dödligare än de trodde. Det blir en del splatter och mycket våld, men allt är gjort med glimten i ögat och det finns mycket svart humor. Det märks att skaparna hade kul med filmen, och det gör den kul att titta på. Voffsarna är snyggt gjorda med, särskilt om man jämför med andra filmer med betydligt högre budget (hostHarryPotterhost). En kul film om man är ute efter lite våldsunderhållning. 4/5

Inception
En till film som fått mycket hype, denna gång av Christopher Nolan. Här är det drömdykare som tar sig in i folks drömmar för att sno information eller plantera idéer. Jag måste tillstå att jag brukar ha svårt för Nolans filmer av någon anledningen, och den här är inget undantag. Den var rätt underhållande och välgjord, visst, men med den här premissen hade jag väntat mig en utmanande film där man ständigt håller på att gissa vad som är dröm och vad som är verklighet. Detta uteblir dock för det mesta, då filmen verkar ha ett behov av att förklara precis allt som pågår. Det lämnas mycket lite till egen tolkning, och i stället tvångsmatas vi med ett berg av information som i slutändan bara känns rörigt och ibland motsägelsefullt. (Vem visste att drömmar hade så mycket regler?) I slutändan känns det hela mer som en Matrix-wannabe med en massa action och snygga effekter för effekternas skull, och den lämnade mig lite besviken. 3/5

The Spirit
Serieskaparen Frank Miller är, som många vet, både manschauvanistisk och totalt galen. Kvinnor objektifieras och hjältar känner ett ständigt behov av att föra mörka monologer för sig själva. Den här filmen följer den mallen till pricka. Noirstilen liknar den i Sin City och är rätt snygg, men tyvärr är både manuset och skådespelarinsatserna ganska usla. Filmens enda plus är Samuel L. Jackson, som spelar skurken Octopus. Rollen är extremt flummig och underlig, men det märks att Jackson har kul med den, till skillnad på alla andra som tar sina roller på så mycket allvar att det bara blir komiskt. Underhållning för stunden kanske, men inte mer. 2,5/5.

X-men Origins: Wolverine
Jag har länge tyckt om X-men, även om jag inte egentligen följde serien, och filmerna tyckte jag var rätt okej trots alla avvikelser från grundstoryn. Den här delen, däremot... jisses. Här får vi följa fanfavoriten Wolverines bakgrundshistoria (åtminstone enligt filmskaparna), och den är visst inte så intressant. Wolverine färdas än hit och än dit, träffar en massa platta karaktärer som tillför lite eller inget till handlingen, slåss en massa och sen är det över. Effekterna är dåliga i jämförelse med tidigare, skådespelarna halvdanna (kan inte Gambit bestämma sig för vilken dialekt han ska ha?), historien är utdragen och filmskaparna lyckas inte ens följa kontinuiteten de själva etablerade i ursprungstrilogin. I slutändan måste man bara fråga sig: varför gjordes filmen överhuvudtaget (annat än för en uppenbar cash-in)? 1,5/5

Det var alltså allt för den här gången. Hoppas folk fick lite bra filmtips eller åtminstone tyckte att mina obetydiga åsikter var intressant läsning. Det lär komma åtminstone en till filmrecension ganska snart, så det blir nåt att se fram emot!

It's my party...

2011-02-25T20:19:00.002+01:00

...and I'll cry if I want to.

But why would I want to?

Jag fyller 31 och har en härlig fru, goda vänner, ett angenämt jobb (för tillfället, iaf), en söt hund och mysiga katter. Och så är det fredag och vi ska ha revben ikväll. Vad mer kan man begära?

Movie Roundup: Family Edition

2011-02-23T22:57:00.003+01:00

Den här gången fokuserar vi på filmer av mer barnvänlig variant. En bra familjefilm ska även kunna uppskattas av vuxna, så vi får se om de här gör det:

Up
Disney Pixar brukar leverera kvalitet, och den här filmen är inget undantag. Precis som i Wall-E börjar filmen relativt mörkt och moget, men blir lite mer standard komedi/äventyrsstil senare. Filmen når inte riktigt upp till Wall-E i kvaliteten överlag, men den här historien om osannolik vänskap på osannolika äventyr håller ganska bra. 4/5

Fantastic Mr. Fox
Det är sällan man ser äkta dockanimering längre bland alla CG-filmer, så den här är rätt uppfriskande. Storyn om den tjuvaktige räven, efter en bok av Roald Dahl, filmatiseras här skickligt av Wes Andersson. Det är en del moment och scener som känns rentav underliga, men överlag är filmen underhållande, och stilen känns frisk och annorlunda. 4/5

The Princess and the Frog
Disney gör här en återblick till "klassisk" animeringsstil. Det är väl beundransvärt i för sig, men då ska det gärna vara en bra film också. Här lyckas de tyvärr inte helt. Filmen innehåller rätt mycket onödig padding och lättförglömliga sångnummer. Storyn är rätt cliché (trots "twisten" de sätter på den gamla sagan) och har en del plothål. Skurken är härlig, men känns helt bortkastad i filmen. Man undrar om Disney fortfarande vet hur man gör bra tecknad film... 2/5

How to Train Your Dragon
Dreamworks levererar här en underhållande berättelse om en hopplöst klen vikingunge som råkar bli vän med sitt folks ärkefiende: en drake. Det är mycket action, mycket humor, väldigt snygg animering och gott om hjärta. Filmen tar också sin publik på allvar och har ett par rätt vuxna moment, vilket gör att den uppskattas desto mer. En av de bästa animerade filmerna på senare tid. 4,5/5

Where the Wild Things Are
En bångstyrig unge flyr hemifrån och hamnar på en ö där det bor vidunderliga monster. Detta resulterar mest i en del flum och symbolik. Den kan egentligen jämföras med Pans Labyrint då man inte vet hur mycket som egentligen bara är en produkt av ungens fantasi, fast inte riktigt lika mörk. Jag hade lite svårt för filmen själv, men den är ändå tillräckligt intressant för att vara värd att kolla på. 3/5

Meet the Robinsons
Nördar är visst inne just nu, och den här filmen speglar det lite. Det föräldralösa barngeniet Lewis åker in i framtiden och träffar den underliga familjen Robinson. Filmen har en hög grad av flummiga moment och tar sig själv inte på allt för stort allvar, vilket känns härligt. Karaktärerna är färgstarka och överlag är det hela rätt underhållande. 4/5

Cloudy with a Chance of Meatballs
Den andra filmen som rider på "nördvågen". Här är det en genipojke som uppfinner en maskin som kan omvandla vatten till mat. När den råkar flyga upp i himlen inträffar en del märkliga culinarometeorologiska fenomen (där är ett ord man inte ser varje dag, och inte bara för att det inte finns). Återigen en film som inte tar sig själv på för stort allvar, och som är rätt trevlig underhållning för stunden. 3,5/5

Shrek Forever After
Den tredje Shrek-filmen kändes mest onödig och verkade bara vara där för att ge Shrek ungar. Den fjärde och sista står sig lite bättre med en story som avviker från de andra filmerna rätt starkt och är lite mörkare. Det är fortfarande mycket trams dock (och ett par plothål), men fast filmen är hyfsat underhållande är den långt ifrån tvåans kvalitet (bäst i serien enligt mig). 3/5

Ice Age 3
Jag ska erkänna att jag aldrig varit någon större fan av Ice Age-filmerna, och det här inslaget frälste mig väl inte direkt heller. Den fungerade väl som underhållning för stunden, och den nya karaktären Buck var mysig, men i slutändan lämnade den inget större intryck. 2,5/5.

Nästa gång avslutar vi årets upplaga av Movie roundup. Sen får vi vänta ett tag till tills det dyker upp nya sevärda filmer.

Movie roundup: Blockbuster edition

2011-02-02T13:37:00.002+01:00

I den här upplagan tänkte jag gå igenom lite "stora" filmer som varit på bio (relativt) nyligen.

2012
Världen går under i en serie gigantiska naturkatastrofer, och huvudkaraktärerna måste fly från ställe till ställe samtidigt som allt sprängs runt dem. Fortsätt med detta i två och en halv timme så har du den här filmen. Premissen och "vetenskapen" i filmen är larvig, karaktärerna är lika djupa som vår valps kissepölar, och katastroferna är renderade CG-effekter som alla känns totalt oäkta. Å andra sidan är detta precis vad man kan förvänta sig av en sån här film. 2/5

Kick-Ass
En vanlig nörd försöker sig på att bli superhjälte. Den här filmen driver lite med superhjältegenren och försöker visa hur det skulle gå om en vanlig person tar på sig en hjältedräkt och går ut och bekämpar brott. I slutändan känns det dock som om filmen inte kan bestämma sig om den ska vara action eller komedi, och misslyckas lite med båda. Inga av karaktärerna är särskilt älskvärda heller, förutom Nick Cages karaktär (en mycket mer kompetent kostymhjälte) och dennes dotter. Hade filmen handlat helt om dem hade det nog varit mycket mer intressant, men som den är kunde jag bara inte tycka särskilt mycket om den. 2,5/5

Sherlock Holmes
Denna nytappning av den klassiska karaktären gör honom betydligt mer dekadent och storyn mycket mer actionorienterad, och det fungerar väldigt bra. Replikerna är rappa och smarta, karaktärerna lätta att tycka om och storyn underhållande. Och trots att det är mycket action lyckas de ändå pussla ihop alla ledtrådar i slutet på ett bra sätt. Jag ser fram emot fler filmer i den här serien. 4,5/5

District 9
Det har gått 20 år sedan utomjordingar landade i Sydafrika, och sedan dess har det byggts upp ett särksilt område för dem att bo i. Det är dock extremt slummigt och fördomarna mot utomjordingarna är stora. Filmen börjar rätt så intressant med studier i interaktionen mellan människorna och "invandrarna", även om de symboliska parallellerna till verklighetens apartheid och liknande är väl starka. Mot andra halvan av filmen degraderar handlingen till sedvanlig actionfilm, men det är ändå tillräckligt intressant för att vara sevärt. 3,5/5

Slumdog Millionaire
En indisk kille från slummen deltar i "Vem vill bli miljonär" och lyckas stort tack vare ett antal sammanträffanden i hans brokiga uppväxt. Första halvan av filmen återberättar hans liv i flashbacks och senare fokuserar det mer på de halvskurkaktiga programansvariga som inte vill att han ska vinna. Den främsta anledningen han gick med i programmet var dock att hitta en flicka som sedan länge försvunnit från hans liv. Personligen tyckte jag att filmen var väl seg i början, och missade faktiskt en del i mitten. Frugan såg dock hela, och tyckte att den hämtade upp sig mot slutet. 3,5/5

Alice in Wonderland
Tim Burton är den senaste att ge sin tolkning av den gamla flumsagan Alice i Underlandet, fast med radikalt förändrad story och mycket mer action. Det är dock ett ganska stort misstag att kränga en historia på en saga som inte ska ha någon, och resultatet får det att kännas mer som exempelvis Narnia än Alice. Den flummiga visuella stilen går helt enkelt inte särskilt bra ihop med den något stereotypa storyn, och i slutändan är det bara blah. 2/5

Movie roundup: Zombie edition

2011-02-01T11:11:00.006+01:00

Nu har vi haft ännu en omgång med hyrfilmer, och denna gång blev det en del skräck- och zombiefilmer. Här följer mina korta recensioner.

Paranormal Activity
Ett par blir hemsökt av en illasinnad demon. I början är det bara småsaker som är mer fascinerande än skrämmande, men det urartar snabbt. Denna film är inspelad med låg budget i riktig "dokumentärstil" à la Blair Witch, men den är ändå effektiv och genuint skrämmande. Filmen har ibland lite seg pacing, men atmosfären är riktigt obehaglig. 4/5

Zombieland
Denna zombiefilm försöker sig på en "coolare" attityd när den följer några häftiga karaktärer som försöker överleva i zombieapokalypsens värld. "Försöker" är väl nyckelordet här då de bara lyckas halvvägs. Visst, den är lite småkul, men storyn är nästintill obefintlig med löjligt mycket padding trots att den är under 90 minuter lång. Ändå småunderhållande, om än lättförglömlig. 3/5

Shaun of the Dead
Den här filmen var dock desto mer lyckad när det gäller parodiering av zombiefilmer. Vi får följa tönten Shaun, hans flickvän Liz och loser till rumskompis Ed när de, igen, försöker överleva zombieapokalypsen. Det skämtas mycket med genren, men ofta på ett ganska subtilt och mer lågmält sätt, och i början fokuseras det mest på huvudkaraktärens eländiga liv än de levande döda. Roligt är det i vilket fall, särskilt slutklämmen. Rekommenderas till alla som gillar komedier eller zombiefilmer. 4/5

28 Days Later
En brittisk man vaknar upp från en olycka och upptäcker att hela London - och även hela Engelska ön, har fallit offer för ett extremt smittsamt virus som gör folk till blodtörstiga monster. Det är mer fokus på karaktärerna än på zombieaction, vilket jag uppskattar då de ofta porträtteras rätt så verklighetstroget. Lägg därtill en atmosfär av extrem utsatthet och fara så har man en rätt så bra film. 4/5

28 Weeks Later
Aargh. En ny regissör fick ta över för uppföljaren till 28 Days, och i stället för en atmosfärisk film med djupa karaktärer får vi platta pappfigurer som introduceras lika fort som de avrättas och gott om splattiga actionscener med skakig kamera så att man knappt ser vad som pågår. I princip alla är dessutom dumma som spån och militären är visst hyperinkompetent. Se gärna första filmen, men skippa den här dyngan. 2/5

Twilight
(Den här filmen är visserligen ingen zombiefilm, fast många karaktärer är ju odöda och deras skådespeleri är rätt så zombielikt så jag tar med den här.) Ibland måste man bara se vad all hype handlar om. Twilight-serien handlar om romansen mellan flickan Bella Swan och vampyren Edward Cullen. Filmen är infantilt skriven, har dåliga effekter och huvudkaraktärerna har lika mycket romantisk kemi som ett blomkålshuvud och en papperskasse. Handlingen är dessutom rejält trög och allmänt tunn. Enda fördelen är att det finns rätt mycket skrattmoment, fast tyvärr inga som var ämnade så. Vissa snygga scener har den dessutom, men den här sörjan förtjänar inte mer än 1,5/5.

Det var allt för den här gången, men det kommer mer snart!

Sossarna och Aftonbladet

2011-01-27T10:42:00.004+01:00

Att det går rätt så knackigt för sossarna nu är ingen nyhet. Det är uppenbart att de längtar tillbaka till forna dagar då de bestämde, deras politik fungerade och det var de som "var" staten. Det märks rätt tydligt i en debattartikel i Aftonbladet idag, där en socialdemokrat gråter ut och försöker skylla en del av den dåliga opinionen på tidningen (och Karin Petterson i synnerhet) för att de skriver så negativa saker om partiet. Pettersons svar direkt var så tydligt det kan bli:

Aftonbladets ledarsida tar inte, och kommer i framtiden heller inte att ta, order från socialdemokraternas partistyrelse om hur vi ska skriva. Att Hans Hoff ens tror detta visar på hur djup krisen inom delar av S är.

Läsare av min blogg vet att jag varit kritiska mot Aftonbladet för tvivelaktig journalistik ibland, men den här var så klockren att jag måste ge eloge.

Bye bye 2010

2010-12-31T17:33:00.001+01:00

Så var ännu ett år till ända. För mig har det varit ett ganska händelserikt år. Jag har fått jobba lite, jag gifte mig och vi skaffade hund. Mycket förändringar, med andra ord, men samtidigt inte. Livet fortsätter ändå i princip som det har gjort, fast det blir bättre och bättre hela tiden.

En kort summering av året för min del:

Årets spel: Professor Layton and the Unwound Future (DS)

Årets film jag inte fick se: Scott Pilgrim vs. the World (Tack så jävla mycket SF. Se om jag nånsin besöker någon av era överdyra biografer igen...)

Årets film jag aldrig vill se: The Last Airbender (*rys*)

Årets kluvna glädje: Svenska valresultatet

Årets Fuck You Humans: Eyjafjallajökulls utbrott

Årets Fuck You Nature: BPs lilla "oopsie" i Mexikanska golfen

Årets Naturen slår tillbaka: Den svenska vintern

Årets skylla ifrån sig: SJ och Trafikverket, växelvist (Ha ha! Fattaru? Förlåt...)

Årets öl: Kronenbourg 1664 Blanc

Årets Internet-win: Kickassia

Årets blogg att sno idéer från: Basse

Vi får se om jag lyckas blogga lite mer nästa år, kanske sparka igång mina Brädspelsfokus och spelrecensioner lite. Tills dess, här får ni en liten non-sequitor från Epic Win:

Gott nytt år!

Jul i vinterlandet

2010-12-23T16:05:00.003+01:00

I morgon är det Julafton, en dag av frid, fröjd och familj. För många i vårt land känns nog dock detta inte så självklart just nu. Jag tänker på alla stackare som sitter fast i tågkaoset som just nu råder. Jag förstår att många vill åka hem till sina nära och kära under julen, men ibland måste man undra om det inte är bättre att stanna hemma och ses en annan gång när vädret är mindre brutalt. Min far har i år valt att göra det (han bor i Stockholm och brukar komma ner till julafton) och när jag ser alla dessa rapporter om inställda tåg och strandsatta personer måste jag säga att det var rätt beslut.

Man kan ju förstås ha en diskussion om varför det måste bli så här varje år det är lite mer snö än normalt, om felet ligger hos SJ eller hos Trafikverket osv. Men det orkar inte jag just nu. Jag tänker i stället gå och ta mig lite förjulsmys och plocka ihop det jag ska ha med mig på min betydligt kortare resa i morgon.

God Jul på er alla! Jag hoppas att alla som är ute och reser till slut kommer fram.

Dagens speltips

2010-12-13T12:17:00.003+01:00

Det börjar dra ihop sig till jul nu, så här kommer ett litet speljulklappstips! De som gillar de gamla Tillbaka till Framtiden-filmerna (och vem gör inte det?) borde definitivt kolla in det kommande spelet av Telltale Games, skaparna bakom Sam and Max och Tales of Monkey Island. I likhet med dessa spel är även detta ett episodiskt äventyrspel, och den första delen släpps redan denna månad. Spelet kan köpas direkt från Telltale och laddas ner allt eftersom det släpps, och med dagens låga dollarvärde är det dessutom ganska billigt.

Great Scott!

En stor förlust för filmhumor

2010-11-29T10:30:00.003+01:00

Leslie Nielsen är visst död nu också. Detta i en tid då Hollywood verkar ha förlorat förmågan att göra en ordentlig parodifilm. Så här ska det göras:

Vissa saker var verkligen bättre förr.

En stor förlust för FP

2010-11-19T18:09:00.003+01:00

Det verkar som om Camilla Lindberg, min favoritpolitiker i alla kategorier, nu lämnar Folkpartiet. Hon var en av de alltmer fåtaliga som verkligen är sanna liberaler inom partiet, och hennes avgång förstärker bara ytterligare min bild av hur Folkpartiet velar allt längre bort från sin kärna. Jag hejar fortfarande på de eldsjälar som finns kvar och försöker påverka, inte minst Björn och Basse, men för mig känns partiet alltför långt gånget från sina ideal. Tills vi får in ett parti som vågar utmana Sveriges drakoniska sexköps- och droglagstiftning samt försvara friheten både online och ute i världen kommer jag att anse att riksdagen saknar ett riktigt liberalt parti.

Jag kan bara hoppas att vi får se mer av Camilla i något annat politiskt sammanhang.

Livets förändringar... typ

2010-10-17T09:45:00.003+02:00

Observanta läsare kan kanske lägga märke till en väsentlig skillnad i min länklista på bloggen. Jajamen: "Fästmön" har nu blivit "Frugan". På det något käcka datumet 101010 bestämde vi oss att göra slut på lidandet och helt enkelt få det överstökat. Det var en vigsel i största möjliga enkelhet hemma i vardagsrummet, och var egentligen mest för att få det gjort. I vårt vardagsliv känns det ändå som om vi varit gifta ett tag, så det blir ingen praktisk skillnad. Att vara ihop har liksom blivit en sån självklarhet nu. Men nu är det klart i alla fall.

Fram till våren/sommaren nästa år, då det blir lite varmt igen, kommer det ändå att bli festligheter för de som känner att de vill fira oss. Under tiden knallar livet på, så som det gjorde tidigare, fast det står lite annorlunda på pappret nu.

Trots det måste jag ändå säga: Älskar dig, frugan!

Bananrepubliken Sverige

2010-09-23T10:22:00.003+02:00

Det finns mycket som stör mig i valresultaten i år, som Sverigedemokraternas intåg samt att min favoritriksdagspolitiker Camilla Lindberg åker ur riksdagen, men så är det i en demokrati. Folket får säga sitt och sen får man leva med resultaten. Därför har jag inte kommenterat valet fram tills nu, men nu börjar det nästan bli pinsamt. När röster hanteras felaktigt i ett val där 26 röster kunde inneburit egen majoritet för Alliansen, måste man frågar sig: VARFÖR I HELVETE HAR VI ETT VALSYSTEM MED PAPPERSVALSEDLAR ÅR 2010?!

Vi är ett modernt land med modern teknik. Varför är vi då kvar med denna lättmanipulerade och bräckliga system? I dagens samhälle kan man deklarera via ett SMS, men man kan inte komma på ett system för att kunna rösta elektroniskt?

Nä, när det gäller valteknik i Sverige är vi i princip ett U-land. En kort lista med åtgärder man skulle kunna införa för att förbättra systemet är:

- Digitala val. Man ska kunna förtidsrösta med hjälp av exempelvis E-legitimation och på vallokalen ska båsen vara elektroniska som registrerar rösten direkt.

- Se över systemet med utjämningsmandat, som i år visar sig vara helt uppåt väggarna.

- Inför möjlighet till andrahandsval. En röst på ett småparti som inte passerar 4%-spärren är en bortkastad röst. Hade man möjligheten till "backup-röst" skulle inte riksdagen var så rigid och svårtillgänglig för nya partier, och blockpolitiken (som antagligen drev många att rösta på SD) skulle mjukas upp. Ett annat alternativ är att ha två röstningsomgångar, där 4%-spärren sorterar bort småpartierna under första omgången.

- Gör personvalssystemet direkt proportionerligt, så att de som får flest kryss också är de som får mandatet, i stället för de absurt höga procentgränserna som finns idag.

Under tiden får vi sitta här och kolla på medan man försöker vada genom den här demokratiska dyngan man skapat.

Historialektion

2010-09-04T11:19:00.006+02:00

Och nu, apropå ingenting, en kort redogörelse av Sovjetunionens historia, kryddat med lite Tetris.

(Hittad via Epic Win FTW)

Nyförvärv

2010-08-29T17:43:00.002+02:00

Nu i helgen har vår familj utökats med ännu en medlem. Tillåt mig presentera: Bentley!

Bentley är 8 veckor gammal, västgötaspets och löjligt söt. Mer info finns på fästmöns blogg.

På jakt igen

2010-08-16T11:18:00.002+02:00

Så är min tid som kundtjänstmedarbetare på Telia till ända. Det var en bra erfarenhet, men jag kände efter ett tag att det inte var ett arbete jag kände att jag kunde trivas med under längre tid. Det passade mig inte riktigt, helt enkelt. Därför är jag nu återigen på jakt efter nya möjligheter. Nu har jag i alla fall ytterligare en referens på CV:t, så nu känns det som om det kan gå lite fortare att hitta något nytt den här gången.

Brottslingar i Slacker-generationen

2010-08-10T23:06:00.003+02:00

Vissa nyheter i tidningen ger bara en sån "WTF-moment". I dagens tidning var det en 23-åring som rånade en bank beväpnad med en luftpistol och Corn Flakes. Anledningen? Han ville åka in i fängelse så att han kan få lite studiero. Inte nog med det: han lyckades med rånet fast han var helt omaskerad och faktiskt satt och väntade på polisen ett tag tills han blev uttråkad och stack söderut. Innan han till slut fångades hade han tagit sig ända till Budapest, där han fick ett jobb som hotellreceptionist ett tag då pengarna han snott tagit slut. Jag skulle vilja veta hur den anställningsintervjun gick till:

Arbetsgivaren: "You haff work experienz?"
Rånaren: "Well... I robbed a bank in Sweden..."
Arbetsgivaren: "Aha! Zat shows initiative!"

Hela denna fars visar på tre saker:

1) Det verkar vara väldigt enkelt att råna en svensk bank, såvida man har tillgång till leksakspistoler och frukostflingor.
2) Svenska polisen är synnerligen svårflörtad när man bara sitter där och väntar på att bli arresterad.
3) Budapest verkar ha en bra arbetsmarknad, då en random svensk bankrånare visst får jobb hur lätt som helst.

Buy somthin' will ya!

2010-07-17T23:24:00.003+02:00

Bara lite skamlös reklam för att jag och fästmön just nu har en mindre utförsäljning på Tradera. Det är främst mangor och anime på VHS, samt lite annat ditt och datt. Kolla in auktionerna här!

Sexköp och maktmissbruk

2010-07-10T11:35:00.002+02:00

Så har det äntligen kommit fram: Den Stora Hemligheten som fick Sven Otto Littorin att avgå som minister. Han hade (kanske) köpt sex! För fyra år sen! Vilket monster! Det gör det omedelbart helt befogat att Aftonbladet trakasserat hans familj för att få fram "sanningen", och sedan gått ut med det i alla fall fast han nu inte längre är en offentlig person!

Knappast. Visserligen är det ett brott (enligt mig och många andra borde det inte ens vara det) och visserligen är det dubbelmoral från Littorins del då han och hans parti stått för att det ska vara olagligt, men hela sättet som Aftonbladet gått till väga med historien är snarare ett exempel på maktmissbruk och usel pressetik än något annat. I slutändan tror jag att debatten kommer att handla mer om hur långt pressen får gå i sin jakt på scoop mer än om sexköpslagens vara eller icke vara.

Nog för att jag inte var särskilt förtjust i Littorin som minister, men det var mer för att jag ogillade hans ståndpunkter gällande uppdraget. Jag kommer inte att sakna honom, men omständigheterna kring hans avgång var bara vedervärdiga, och alla som var inblandade i den här "storyn" borde bli av med jobbet och mer därtill.

Glad Midsommar!

2010-06-26T10:07:00.003+02:00

Igår firade vi ännu en härlig Midsommar ute i Tvärskog, och med fantastiskt väder dessutom! Inget går upp mot långa sommarkvällar med grillad mat, lite gott vin och trevligt sällskap.

Glad Midsommar allihop!

Tysk seger

2010-05-30T00:36:00.002+02:00

Grattis Tyskland! För första gången på länge vinner ett av "Big 4"-länderna, och det var väl en rätt hyfsad låt. Personligen tyckte jag att Ukraina och Turkiet var bäst, men jag kände på mig att de inte hade så stora vinstchanser. Rumänien hade också en rätt bra låt, och det var kul att se att den kom så högt upp som trea.

Ett stort plus också för mellannumret!

HA-ha!

2010-05-28T16:58:00.003+02:00

Så gick det som det gick. Anna Bergendahls warblande tråkballad gick, som halvt förväntat, inte till final. Just i år är dessutom urvalet av låtar i Eurovision exceptionellt uselt, så det är svidande kritik. Inte mot Bergendahl själv per se, som säkert gjorde vad hon kunde, utan mot själva låten och i förlängningen hela svenska schlageretablissemanget.

Det var min åsikt redan efter den svenska finalen att Salem al Fakir borde vunnit, och då hade vi antagligen haft bättre chanser. Fast ännu bättre chanser hade vi haft om vi hade ett vettigt urval av låtar att utgå ifrån. Det har höjts en del röster om byte i Schlagerfestivalens ledning efter det här lilla fiaskot, något jag efterlyst i åratal. Om inte det här är tillräckligt för att få folk att inse att vi verkligen behöver nytt blod så kommer inget att göra det.

Läs gärna också fästmöns åsikter om det hela.

Vårmys

2010-05-22T19:05:00.002+02:00

Så kom det äntligen lite vårvärme, så att man kunde åka ut på landet för årets första rikiga grillfest. Härligt! Nuförtiden har jag ju bara helger att koppla av under, och det fina vädret kunde inte ha varit mer påpassligt. Allting grönskar och luften är varm och frisk, och man känner verkligen att sommaren är på intåg.

Min utbildning knallar på, och nästa månad ska jag börja min sommaranställning inom Telias kundtjänst. Det är kanske inte mitt förstaval inom arbetslivet, men det är en lysande möjlighet och med den gedigna utbildningen känns det som om jag kan göra ett bra arbete av det. Jag ser fram emot att börja jobba på riktigt, fast det kommer att innebära en del kväll- och helgarbete.

Snart är det för övrigt dags för Eurovision, fast ju mindre man säger om årets upplaga desto bättre... :/

Impending Awesome

2010-05-13T11:40:00.005+02:00

That Guy With The Glasses är, för de som inte hört talas om den, en site som till stor del drivs av Doug Walker, mannen bakom internetfenomenen Nostalgia Critic, 5 Second Movies och Bum Reviews, bland annat. Sidan grundades 2008 och har sedan dess blivit en gigantisk framgång och samlingsplats för en stor skara med diverse recensenter och komiker. Hur firar man tvåårsjubileum av en sån succé? Man invaderar ett land! Det är den lilla mikronationen Molossia (som faktiskt finns på riktigt) som står i deras skottgluggar. Invasionen ska visas i en 6-delarsepos under nästa vecka, och blir säkerligen roande även för de som inte känner till sitens medlemmar.

Kolla in trailern här!

Nämnas bör kanske...

2010-04-29T11:14:00.004+02:00

...att jag fått jobb. Det är ett 10-veckorsuppdrag som kundtjänstarbetare hos ett större telefoniföretag via ett bemanningsföretag. Dessutom finns goda möjligheter till förlängning. Min utbildning inför detta börjar redan nu på måndag.

Livet har lärt mig att vara försiktigt optimistisk, men det här är en enorm möjlighet för mig att få igång livet på allvar. Nu jäklar!

Impressions of Ullared

2010-04-27T21:42:00.002+02:00

Idag har jag besökt det stora varuhuset i väst: Ge-kås i Ullared. Jag har hört hur stort det är, hur mycket de har, hur billigt det är, och till och med sett tv-serien ägnat åt kolossen. Efter all hype kunde jag idag konstatera att det var... en besvikelse.

Visst, de har mycket. Problemet är dock att de inte har särskilt mycket. Med det vill jag säga att fast de har många kategorier av varor, så har de inte så mycket att välja bland inom kategorierna. De har kläder, fast det fanns inga som jag gillade som dessutom passade mig ("XL" my ass). De hade elektronik och spel, fast ett sortiment som till och med MAXI här i stan slår. De hade billiga flaskor med schampo och dylikt, fast om man inte köper en jäkla massa lär man inte tjäna så mycket på det (de märken jag använder fanns inte heller). Efter 4 timmars bilresa och 3 timmars shopping kom jag därifrån med en ny rakapparat (som visserligen verkar bra men som jag säkert kunde ha hittat till ungefär samma pris någon annan stans), två par sockor och lite snacks. Fästmön hittade lite saker också, men även där inte så mycket som inte kunde ha hittats på annat håll.

Nu ska det nämnas att de får in nya varor varje dag, så det kan ju bara ha hänt att vi hade otur, men jag har svårt att se tjusningen. Visst, de som campar där en hel vecka och tokbunkrar varor kan säkert tjäna lite på det, men för såna som jag finns inte så mycket att hämta. Då håller jag mig hellre till Kalmar där vi ändå har så många jättebra handelsställen.

Nåja, en trevlig utflykt var det i alla fall, och både jag och fästmön fick öva på långdistansbilkörning. Nu har jag åtminstone upplevt fenomenet Ullared, och nu kan jag i gott samvete skrocka åt de köpgalna kärringarna i tv-serien under sommaren.

QED

2010-04-22T13:05:00.003+02:00

Den animerade serien South Park är knappast ovan vid kontroverser. Nu på Aftonbladet (och mer utförligt på CNN) kan man läsa om seriens 200:e avsnitt, som (bland annat) handlar om profeten Muhammed. Jag såg avsnittet i fråga härom dagen (tack, Basse!) och kan bara förundras över hur träffande deras satir är. I avsnittet får man "se" Muhammed iförd en maskotdräkt (don't ask). Det är alltså omöjligt att se någon egentlig del av honom eller om det verkligen är profeten överhuvudtaget. Deras poäng om "var går gränsen" visar sig i all sin tydlighet i och med reaktionerna.

Avsnittet är egentligen en uppföljning av tidigare avsnitt där de kom fram till att terroristhot inte borde få hindra yttrandefriheten. De gjorde en stor affär av rättigheten att driva med Muhammed precis som de gör med alla andra religiösa figurer. I slutändan fick de ändå inte visa profeten på grund av Comedy Central, men deras ställningstagande var klart. 200:e avsnittet var alltså den logiska fortsättningen som ställde frågan på sin spets: Vad är okej att visa? Och kanske än viktigare: Varför ska såna godtyckliga saker få bestämmas av hot från extremister?

Det hela blir ännu mer intressant när man går längre in i seriens ungdom. I mycket tidigare avsnitt har redan Muhammed avbildats i all sin tydlighet (och med eldsuperkrafter!) när han och andra religiösa figurer i superhjältegruppen "Super Best Friends" slogs mot magikern David Blaine. Skillnaden då var att det var innan WTC-attackerna, Lars Vilks rondellhundar med mera. Det var alltså okej då, men genom terrorism har det plötsligt blivit tabu.

Jag personligen applåderar Stone och Parker för deras försök att återta rätten att få driva med allt på lika villkor. Det omtalade avsnittet slutade i en cliffhanger, och jag ser fram emot att se hur det slutar.

Ett vettigt förslag

2010-04-14T15:20:00.002+02:00

Centerpartisten Johan Hedin skriver idag en debattartikel apropå försäljningen av lagliga narkotika som har ihjäl folk. Han framför ståndpunkten att en legalisering av cannabis skulle kunna stävja nätdrogernas framgång, då en laglig och relativ harmlös drog är att föredra framför en potentiellt dödlig sådan. Ett vettigt antagande, och inte minst värd en utredning så som han föreslår.

Jag undrar dock om detta får något större gehör inom den svenska politiken. Vårt lands narkotikapolitik är som bekant en moralmanisk betongklump utan förankring i verkligheten eller fakta, som snarare försvårar bekämpandet av farliga droger än hjälper det. Eftersom lagstiftningen är ett sånt trubbigt verktyg har vi förbud mot mer eller mindre ofarliga saker som cannabis och Ibogaine medan livsfarliga nya laboratoriepreparat lätt sipprar genom eftersom det tar sån tid att narkotikaklassa det. Det hjälper inte heller att debattmiljön är sån att toppolitikerna går i spinn så fort ämnet ens kommer på tal. Genom att föreslå såna saker som Hedin gör klassas man genast som "drogliberal" och viftas undan. Således sitter vi här med en åldrad ineffektiv lagstiftning medan folk dör.

Årets samvetsplacebo

2010-03-27T13:19:00.002+01:00

Idag är det återigen dags för samvetsrunkexperimentet "Earth Hour", där folk över hela världen släcker i en timme för att på något sätt kompensera för slöseriet de ägnar sig åt resten av året. Jag har (som trogna läsare vet) varit emot jippot från början och kan bara med irritation se hur mycket mer pengar som varje år kastas i sjön på eländet. Pengar som i stället kunde använts till att exempelvis hjälpa länder som Haiti och Kongo att producera egen elektricitet så att folket kan få ett drägligare liv.

Andra vettiga inlägg om detta: Johan Norberg, Basse, Björn.

Tre decennier

2010-02-25T11:27:00.002+01:00

Jaha. Så var man äldre än man nånsin varit. 30 år. Trettio år.

Trrreeeeee...

...ttiiiiiio.

Hmm... nä, det går nog inte. Jag får helt enkelt vara 29 ett år till. :P

Recension: Dragon Age Origins

2010-02-22T11:16:00.003+01:00

Ibland hittar man såna där spel som är så beroendeframkallande att det helt enkelt blir svårt att sluta spela. Man säger hela tiden "jag ska bara göra det här också" och rätt vad det är så är klockan 2.00 på natten. Dragon Age Origins är ett sånt spel.

Spelet är ett RPG av Bioware. Har man spelat Biowares rollspel tidigare (exempelvis Baldur's Gate, Star Wars: Knights of the Old Republic eller Mass Effect) så vet man redan exakt vad detta innebär när det gäller spelmekaniken. Det är i princip samma formel de alltid använt, med realtidsstrider där man ger kommandon till någon av sina fyra partymedlemmar allteftersom, men det är en formel som fungerar så det är svårt att klandra dem för det. Något som också är i likhet med andra Bioware-spel är att spelet är fantastiskt välskrivet, med mängder av väl framförd dialog och skriven text.

Dialogen i spelet är faktiskt ett helt kapitel i sig. Man skapar huvudkaraktären från grunden, men det finns också en mängd med "färdiga" karaktärer som man hittar under äventyrets gång. Alla dessa karaktärer har en unik personlighet och spelaren kan utveckla olika relationer med dem, till och med romans. Bland karaktärerna hittar vi exempelvis den skämtsamme templarriddaren Alistair, den cyniska häxan Morrigan, den förföriske lönnmördaralven Zevran (som mer än gärna inleder en sexuell relation med huvudkaraktären vare sig denne är man eller kvinna) och fyllodvärgkrigaren Oghren, för att nämna några. Alla karaktärerna har djupa bakgrundshistorier och ofta en del hemligheter som man får veta om ju närmare relation man får till dem. Beroende på ens val i spelet kan de tycka mer om en eller, i vissa fall, lämna gruppen helt. Förutom dem konversationer man själv har med dem kan de dessutom ha egna konversationer sinsemellan, som ofta blir rätt komiska.

Storyn då? Den är egentligen inte så mycket att prata om. Man är en så kallad "Grey Warden", en utvald krigare som ska rädda landet från en ond ärkedemons armé av orch- eh, jag menar Darkspawn. Storyn är knappast särskilt originell, men det var inte heller Bioware's syfte när de gjorde det här mer "traditionella" RPG:t. Den är dock så pass välskriven och har tillräckligt mycket twist på konventionella fantasybegrepp för att den ska vara intressant. Alverna är exempelvis långt fallna från sina evigt unga glansdagar och lever nu som antingen skogsnomader eller stadsslummare. Dvärgarna å sin sida ägnar det mesta av sin tid åt politiskt käbbel, och magikerna är hårt bevakade av en religiös order som ser till att de inte ställer till med ofog.

När man skapar sin huvudkaraktär får man välja ens ras (människa, alv eller dvärg), yrke (krigare, tjuv eller magiker) och bakgrund (exempelvis fattig, adlig, skogsalv eller stadsalv, etc). Det är det sistnämnda som är spelets "origins" och ger en del variation. Det påverkar mest hur spelet börjar men ger ändå en del effekter under spelets gång. Ibland påverkar det till och med vilka alternativ man får längre fram. Huvudkaraktärens personlighet är däremot en "tabula rasa" som man själv utvecklar genom ens val under spelets gång.

En sak som är uppfriskande jämfört med andra Bioware-spel är att ens val i spelet inte är absolut goda eller absolut onda. I tidigare spel, exemepelvis Star Wars: KOTOR har man en mätare som går mot "ljus" eller "mörk" beroende på om man gör "goda" eller "onda" saker, med alternativ som vanligtvis är rätt uppenbart riktade åt ena eller andra hållet. Det är i Dragon Age svårare att veta vad som är det "godare" alternativet, och ofta finner man sig tvungen att välja mellan det bästa av två onda ting. De andra karaktärernas uppfattning om en kan ändras beroende på hur man väljer, men om det blir positivt eller negativt beror på karaktären. I denna aspekt påminner spelet lite om The Witcher.

Apropå det, ja: hur förhåller sig spelet till andra spel på min decennielista. Med tanke på att jag ägnade väl över 120 timmar åt spelet på bara en genomspelning, bara för att efter sluttexterna vilja spela mer, får jag nog säga att det rankar rätt så högt. Så här direkt efteråt kan jag inte ge en exakt placering, men det blir nog i topp 5 åtminstone. Det är välskrivet, kul och engagerande. Man vill alltid ha mer och man bryr sig verkligen om karaktärerna. Det är, helt enkelt, ett fantastiskt spel.

Braaiiiins...

2010-02-04T11:22:00.002+01:00

Vad är detta? Reser sig de döda från graven? Nej, jag är inte riktigt död än. Jag fyller visserligen 30 om 3 veckor, men än finns det liv i den gamle gubben. :)

Jag har inte haft så mycket tid eller ork att blogga på sistone, dels för att jag har nåt praktikaktigt tjofräs under dagarna, men mest på grund av helvetesspelet Dragon Age: Origins som slukar det mesta av min fritid. Det visade sig mycket riktigt vara ett utomordentligt spel, och är beroendeframkallande som få. Till och med fästmön är hopplöst beroende av det, och vi får helt enkelt turas om med speldatorn.

Jag är långtifrån färdig med det, så en riktig recension får vänta. Ville bara få upp en lägesrapport på bloggen innan den rostar.

En tillbakablick

2009-12-31T10:47:00.002+01:00

Så var 2009 nästan till ända. Med facit i hand kan man väl säga att det inte varit historiens mest lyckade år: Finanskris, svininfluensa, Michael Jacksons död, kycklingkött som verkar producera glas, SAAB-koncernen i toaletten, helikopterrån, Climategate, IPRED osv osv. Ett tämligen mediokert år alltså. Även för egen del har det varit ett "mellanår" då inte så värst mycket hänt förutom skaffandet av ett körkort. Förhoppningen är att nästa år blir lite mer innehållsrikt.

Heja 2010! Vi tror på dig!

Gott nytt år!

Så här efter julen

2009-12-26T12:05:00.002+01:00

Så var ännu en julhelg avklarad. Som vanligt var det mycket mys och gemenskap, och jag fick en hel del fina julklappar. Bland annat:

- Tales of the Arabian Nights, ett berättelsefokuserat äventyrsbrädspel som utspelar sig i dem gamla arabiska sägnerna.

- Dragon Age Origins till PC, ett rollspel som, om det lever upp till sitt rykte, kan tvinga mig att lätt redigera min "decenniets bästa spel"-lista.

- Cursed Mountain till Wii, ett läskigt skräckspel om en ensam utforskare på ett hemsökt berg.

- En extern lagringsenhet på 1 TB, en riktig nödvändighet för min stackars överansträngda hårddisk.

- 2 DVD:er med Eddie Izzard, världens roligaste stå-upp-komiker.

- Boken Brisingr, som jag velat läsa sen jag läste ut föregångaren Eldest för ett tag sen.

Samt en del annat skoj. Överlag är jag helnöjd, och ett stort tack till alla för klapparna!

2000-talets bästa filmer

2009-12-23T10:16:00.004+01:00

Här kommer ännu en lista inspirerad av Basse. Den här listan kommer dock att skilja sig en del från min förra. Jag vet vilka filmer jag tycker är bra, men jag har svårt att rangordna dem då det är mitt humör för tillfället som avgör vad jag vill se på. Dessutom finns det säkerligen filmer jag sett som jag helt enkelt glömt är från detta decennie och således tappat bort. Därför kommer min filmlista från 00-talet att vara mer en samling av filmer som bör vara med, och i fullständigt slumpmässig ordning.

Och innan vi börjar kan jag nämna dem filmer som finns med på i princip allas listor och som jag inte behöver gå in närmare på: Sagan om Ringen (alla 3), Star Wars Ep. III: Revenge of the Sith samt Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl. Ja, de var bra och bör antagligen vara med i listan.

Och nu min samling, i som sagt högst slumpmässig ordning:

Plats nummer Potatis: No Country for Old Men
Denna nämnde jag i en av mina Movie Roundups. Den är så mörk, obehaglig och verklig att den måste vara med.

Plats nummer Dusch: Paprika
Denna animérulle från 2006 regisserades av den mästerlige Satoshi Kon, och är en hel upplevelse i sig. Det är svårt att förklara plotten kortfattat, så jag kan bara säga att det är en resa som pendlar mellan dröm och verklighet, med en kreativitet och skicklighet som få kan efterhärma. Och soundtracket är helt fantastiskt.

Plats nummer √-1: Moulin Rouge!
Ännu en fantasifull film med fantastisk musik. Denna film utgör höjdpunkten av musikalfilm för mig, med en fantastisk berättarstil. Den använder kända låtar för att framföra en historia som får en att både skratta och gråta. Historien är visserligen inte originell, men filmen är det definitivt.

Plats nummer RAM: Kejsarens Nya Stil
Disney har en ganska väletablerad stil med sina filmer, och den här avvek kraftigt från den. Den är fånig, rolig och tar inte sig själv på så stort allvar. En underbart opretentiös skrattfest från början till slut, och ironiskt nog Disney's bästa tecknade (icke-CG) film från decenniet.

Plats nummer Andromeda: Pans Labyrint
Den här filmen har jag också nämnt förr. Det är en mästerlig balansgång mellan dyster kall verklighet och eggande fantasy, med en mörkhet som verkligen griper tag i en.

Plats nummer Plats: Kill Bill (hela)
Vad kan man säga om Quentin Tarantino, annat än att han är väldigt duktig på att göra "coola" filmer. Karaktärerna, storyn, musiken, actionscenerna och regin är alla superba, och ger upphov till en fantastiskt underhållande berättelse.

Plats nummer Tulpan: The Ring
Det är få filmer som lyckas med att skrämma mig, men den här gjorde det. Jag har sett det japanska originalet Ringu också, men tyckte att Hollywoodversionen var snäppet ruggigare. Brr. Decenniets bästa skräckfilm (med möjligt undantag för Paranormal, som jag ännu inte sett).

Plats nummer Bork! Bork! Bork!: Howl's Moving Castle
Här har vi ännu en animéfilm, denna regisserad av (enligt vissa) tidernas mästare, Hayao Miyazaki. Spirited Away var den av hans verk som fått mest uppmärksamhet här i väst, men Moving Castle tycker jag har en roligare, mer lättsam historia och är inte fullt lika flummig. Båda är bra filmer och kanske förtjänar att vara med, men för mig får den här representera en av världens bästa regissörer av animerad film.

Plats nummer Jultomten: Wall-E
En till från MR. Denna film, som jag anser vara Pixar's bästa, bevisade att man inte behöver en massa vitsiga dialoger och actionscener för att göra en bra film. Den faller tillbaka i gamla mönster efter första halvan, men är ändå som helhet en gripande berättelse som blir väldigt svåröverträffad.

Plats nummer Denna Där: Sin City
Basse summerar det ganska väl. Det är stilfullt, det är rått, det är mörkt och det är härligt.

Plats nummer Kubism: Night Watch (Nochnoy dozor)
Denna ryska rulle handlar om kampen mellan ljus och mörker. Ett föga originellt tema, men den här filmen är allt annat än kliché. Det är övernaturliga förmågor, märkliga händelser och djupa intriger, och man vet sällan exakt vad som pågår. Det är inte heller meningen. Som film är den i alla fall briljant, mörk och fantasifull.

Plats nummer Threeve: Stardust
Japp. Vad mer kan man säga? Neil Gaiman levererar alltid, och filmen är så välgjord att den faktiskt överträffar boken. Se den!

Plats nummer HOYVIN-GLAYVIN! Shrek 2
Shrek var ett fenomen när det kom ut. Filmen ifrågasatte och gjorde narr av alla kända barnfilmsklichéer och levererade en härlig humor. Tvåan i sin tur gjorde konceptet perfekt med mer äventyr och nya karaktärer (Puss in Boots själv är tillräckligt). En milstolpe i animerad film och Dreamworks bästa.

Där har vi alltså min samling av filmer som bör ses från decenniet 2000-2009. Det finns antagligen flera som folk saknar, men det här är mina favoriter. Vad kan man dra för slutsatser av detta då? Jag gillar filmer som är mörka, fantasifulla och har humor, verkar det som (fast inte nödvändigtvis allt samtidigt).

Överlag var det ett rätt okej decennie filmmässigt, om man bortser från alla översvulstiga tretimmarsspecialeffektskolosser som Hollywood hävt ur sig på senare tid. Jag uppskattar också att filmer från andra länder börjat synas mer och blivit mer lättillgängliga. Jag hoppas att det är en trend som håller i sig.

God Jul!

Bästa spel - uppdatering

2009-12-16T10:29:00.009+01:00

Efter att ha gjort färdigt min lista på 00-talets bästa spel har jag sett Aftonbladets egna omröstning. Deras urval, som röstats fram av läsare, inkluderar 2 Call of Duty-spel, 2 Battlefield-spel och 2 Grand Theft Auto-spel (och de lyckades inte ens få med den som enligt somliga var bäst). Kunde man förvänta sig annat än att en omröstning i AB skulle ge spel som är rent mainstream?

Vidare har de med Oblivion i stället för Morrowind, trots att det sistnämnda var banbrytande och det förstnämnda bara var en vidareutveckling med tråkigare miljöer och sämre spelmekanik.

Det enda spel på deras lista jag överhuvudtaget kunde tänka mig att rösta på var Star Wars: Knights of the Old Republic som är ett lysande RPG med roliga karaktärer, bra spelmekanik, och så är det ju Star Wars. Hade min lista haft ett topp 25 hade den garanterat kommit med, men nu fick den helt enkelt inte plats.

Nä, sådana här omröstningar har jag inget till övers för. Ju fler som röstar desto mer blir det bara minsta gemensamma nämnare, och ofta det som är populärt för tillfället, i stället för egentlig kvalitet. (Vi minns väl alla roligaste komedi för ett tag sen?)

2000-talets bästa spel

2009-12-14T11:38:00.005+01:00

Eftersom klant-Basse bestämde sig för att göra en lista över dem 10 bästa videospelen åren 2000-2009 kände jag mig nödd och tvungen att göra en egen. Särskilt då hans lista var hopplöst undermålig. ;) MEN! Jag nöjer mig inte med bara topp 10, utan här blir det dem 20 bästa spelen under decenniet! De lägre 10 tar jag lite kortfattat:

20. Guitar Hero. (PS2, 2005) Det var kul, revolutionerande, hade bra musik och startade en enorm speltrend. Förtjänar ett omnämnande.

19. Elite Beat Agents. (NDS, 2006) Ännu ett musikspel, fast med ett stort mått flum och skoj. Underligt och härligt kul.

18. ICO. (PS2, 2001) Atmosfäriskt, konstnärligt och minimalistiskt äventyrsspel som verkligen gav motivation till varför TV-spel borde kallas kultur.

17. Baten Kaitos Origins. (NGC, 2006) Gamecube hade inte många bra RPG, men denna prequel till första spelet polerade sin föregångare till ett underbart äventyr med härliga karaktärer.

16. The Longest Journey. (PC, 2000) Läs min recension för motivering.

15. Morrowind. (PC, 2006) Tredje spelet i The Elder Scrolls bjuder på en gigantisk spelvärld med många möjligheter. Jag lade nog ner över 100 timmar i en genomspelning. Lite trögt ibland, men överlag ett mästerverk.

14. Psychonauts. (PS2, 2005) Tim Schafer brukar vara bra på att leverera roliga och smarta spel, och detta är inget undantag. Den är inte utan problem, men dialogen och den allmänna flummigheten gör att dessa känns oviktiga.

13. Final Fantasy XII. (PS2, 2006) Många fans gillade inte det nya stridssytemet, men för mig kändes det fräscht och uppiggande. Ännu ett spel där det finns mycket att göra; för mig tog det över 80 timmar att klara allt. Snygg grafik, bra spelmekanik och en intressant, ovanligt politisk handling gör detta till det bästa FF-spelet sen VIII.

12. Okami. (PS2, 2006) Intressant, vacker grafik och en rolig Zelda-esque spelmekanik gör det här till ett bra spel, men de roliga karaktärerna och intressanta spelvärlden gör det fantastiskt. Ett måste för alla som gillar action-äventyr.

11. Killer7. (NGC, 2005) Suda51 ger oss en ordentligt "mindfuck" i detta kraftigt stiliserade underliga spel där man spelar en grupp lönnmördare som alla verkar dela på samma kropp. Bisarrt och underbart.

10. The Legend of Zelda: Wind Waker. (NGC, 2003) Vi inleder topp 10 med antagligen det mest kontroversiella inslaget i den långtgående Zelda-serien. Huvudkaraktären Link ser väldigt "cartoony" och stiliserad ut och den vanligtvis livfulla världen Hyrule är nu ett stort hav med några småöar. Ändå är det en härlig spelupplevelse, kanske just för att den avviker så mycket från den etablerade formeln. Link är i detta spel som minst hjälteaktig, men har samtidigt mer personlighet än han brukar ha. Det finns ej heller ett gigantiskt uppsjok av massiva "dungeons", utan endast några stycken; huvuddelen av spelet är just utforskande av havet. Som helhet är det snyggt, roligt och en trevlig upplevelse, och definitivt min favorit bland 3D-Zelda-spelen.

9. Professor Layton and the Curious Village. (NDS, 2008) Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Professor Layton än vad jag skrev i min recension. Spelet är fortfarande ett av decenniets trevligaste överraskningar, med underbara karaktärer, intressant story, vackert musik och härlig grafik, för att inte tala om alla kluriga pussel. Det finns en uppföljare också som även den är bra, men det är svårt att återskapa magin i den första. Spelets enda nackdel är att replay-värdet är ganska litet då man vet alla svar, men det är ju lika trevligt att spela igenom bara för att se storyn igen.

8. Sly 2: Band of Thieves. (PS2, 2004) Sly-serien handlar om tvättbjörnstjuven Sly Cooper och hans kumpaner, en högintelligent sköldpadda vid namn Bentley och den starke flodhästen Murray. Tillsammans smider de intrikata planer för att stjäla värdefulla föremål från andra mer skurkaktiga typer. Det krävs smygande på hustak, espionage, datorhackande och ibland rent våld för att genomföra alla plan, som för övrigt är så komplicerade ibland att Jönssonligan blir gröna av avund. Även här har vi en cartoony grafikstil, som tillsammans med en enormt kul handling mycket humor gör ett extremt roligt spel. Man lär känna karaktärerna och tycker om dem. Första spelet har jag inte spelat, då det var först i andra som utvecklarna fick ihop konceptet ordentligt. Det finns även en trea, som även den är ett roligt spel med intressant story, men den har svårt att konkurrera med perfektionen i tvåan.

7. The Witcher. (PC, 2007) Ännu ett spel som jag tidigare recenserat. Sen dess har utvecklarna släppt en "Enhanced Edition" som löser några av problemen jag hade med spelet tidigare, och som alla som tidigare köpt spelet kan ladda ner gratis. Laddningstiderna är kortare, dialogen mer välgjord samt en del andra förbättringar. Ett spel som var bra från början har nu blivit strålande. Bör spelas av alla som vill ha en "vuxnare" RPG-känsla.

6. Phoenix Wright 1-3. (NDS, 2005-2007) Jag vet, det är rätt så mycket av en cop-out att ha tre spel på en placering, men de här spelen hör ihop så oerhört mycket att det är svårt att ta dem var för sig. Jag kan ärligt inte säga vilken jag tycker bäst om, bara att tillsammans ger de en härlig berättelse och en spelupplevelse man sent glömmer. I korthet spelar man den gröne försvarsadvokaten Phoenix Wright, som ständigt måste kämpa för att frikänna sina klienter i fall som från början känns hopplösa. Med hjälp av bevis och utpekande av brister i vittnesmål brukar han till slut locka fram sanningen, vilket ställer till stor förtret hos de alltid viljestarka och självsäkra åklagarna. Överlag är karaktärsgalleriet mycket färgstarkt, och dialogen humoristisk och välskriven. De är i grund och botten dialogdrivna peka-klicka-spel, och har man spelat genom det minns man mycket av lösningarna, men det är ännu ett (eller tre) spel som man gärna spelar om bara för berättelsens skull.

5. Eternal Darkness: Sanity's Requiem. (NGC, 2002) Man kan inte direkt påstå att Gamecube blev känd för sin skräckgenre, men ett par diamanter hade den. Eternal Darkness handlar om mörka gudar, demoner, förbjuden magi och förstås vansinne. Spelet kretsar kring dem olika generationerna av familjen Roivas, som i nästan 2000 år kämpar mot mörkrets krafter. En sak som gjorde spelet så bra var att karaktärerna hade en "sanity meter" som visade hur mycket vansinne de ansamlat av alla hemskheter de stött på. Detta gjorde att man kunde uppleva diverse hallucinationer som var allt från läskiga fotsteg eller röster som hördes till fåniga saker som att tv:ns volymkontroll skruvades ner av sig själv. Spelet tappar lite av sin läskighet en bit in när man lär sig magier som kan hela en, men den övergripande atmosfären, storyn och spelmekaniken gör ändå spelet till en av GC:ns största höjdpunkter.

4. Portal. (PC, 2007) Vad kan man säga om Portal som andra inte redan sagt? Spelet som kretsar kring ett gevär som kan skapa portaler mellan två punkter i rummet har rosats av i princip alla. Med hjälp av sitt portalgevär måste man som huvudkaraktären ta sig förbi rum efter rum med dödliga fällor, allt som en del av dem vetenskapliga tester som den psykopatiska datorn GLaDOS byggt upp. Det är i grunden bara ett ganska kort (ca 2 h) pusselspel, men klurigheten, fysiken, GLaDOS konstanta störda uppmuntran/förolämpningar/mordhot och den bästa slutlåten som någonsin skrivits till ett spel gör detta till definitionen av fulländning.

3. Metroid Prime 3: Corruption. (Wii, 2007) Metroid Prime-serien är ännu en spelserie som jag ogärna delar upp, men dessa är tillräckligt skilda för att jag ska kunna välja en favorit. Det blev i slutändan trean, som jag tidigare recenserat. Alla tre spelen är förstås suveräna (alla Metroid-spel överhuvudtaget är suveräna, men första-persons-perspektivet och de massiva spelvärldarna gör dessa snäppet starkare), men i slutändan var det Wii-kontrollen och den något skarpare grafiken som gjorde att jag valde just den för att representera trilogin.

2. Super Smash Bros. Melee. (NGC, 2001) Säger man "Gamecube" till en gamer blir antagligen detta spel det man tänker på först. Minnet av alla timmar man satt där med tre andra spelare och slogs i detta snabba, lätt kaotiska fighting-spel är något som inte försvinner i första taget. Även om jag gillar uppföljaren till Wii för dem nya karaktärerna och story-läget är det ändå Melee som fulländade spelidén som började på N64. Det är multiplayer när det är som bäst, och för mig det ultimata fighting-spelet. Och Fox äger.

Och det bästa spelet från decenniet 2000-2009 är:

1. Resident Evil 4. (NGC, 2005/Wii, 2007) Resident Evil var innan det här spelet något av en "meh"-upplevelse för mig. Jag ogillade dem tidigare spelens jobbiga kontroller och konservativa förhållningssätt till ammunition och sparmöjligheter. RE4 ändrade på allt det. Plötsligt var det över-axeln-perspektiv och snabba precisa kontroller. Plötsligt var det rätt gott om ammunition (dock utan att man kan slösa alltför mycket) och man kunde spara spelet hur mycket man ville. Men kanske viktigast av allt: det var kul! Inga fler tröga zombies, här var det snabba, tänkande (nåja) människor som gärna svärmade mot dig och flankerade dig eller smög runt dig. Nu kastade de knivar eller ibland till och med sköt mot dig. Nu var det plötsligt action, fast utan att förlora skräckeffekten, mörkret och framför allt alla krystade one-liners hos dem tidigare spelen.

Man spelar som specialagenten Leon S. Kennedy som är på uppdrag i "Europa" för att rädda presidentens dotter, Ashley, som blivit kidnappad. Sen visar det sig att de som kidnappade henne är påverkade av en mystisk parasit kallad "Las Plagas", som växer i värdkroppen och slutligen tar över den helt. Vissa kan till och med förvrida kroppen till fruktansvärda former. Och stackars Leon befinner sig mitt bland detta från början utrustad med endast en liten pistol, några skott och en hjältelugg. Och förutom att överleva själv måste han hitta Ashley och skydda henne tills de lyckas fly.

Jag tror att jag spelat igenom det här spelet ca fem gånger, först på Gamecube och sedan på Wii. Wii-versionen är för mig den definitiva tack vare kontrollen och allt extramaterial. Spelet finns även till PS2 (med sämre grafik men med extramaterial) och till PC (fast det är bäst att inte nämna den versionen alls). Det är kul, spännande, välgjort och jag kan spela genom det hur många gånger som helst. Decenniets bästa spel, helt enkelt.

Där var alltså min lista. Ni håller antagligen inte med allt, fast det skiter jag i. :) Vi får hoppas att nästa decennie bjuder på minst lika bra spelupplevelser.

Reflektioner kring arbetsmarknaden

2009-11-21T14:36:00.003+01:00

Under min tid som arbetssökande har jag fått vissa insikter i hur arbetsmarknaden (inte) fungerar. Det som har slagit mig allra mest är att det absolut vanligaste resultatet av alla möjligheter är helt uteblivit svar. Nej-svaren jag fått har faktiskt varit i minoritet jämfört med att aldrig höra något överhuvudtaget. Jag kan visserligen förstå att det kan vara svårt för vissa företag att kunna ge besked till alla sökande när det är 300-400 sökande på en tjänst, men det har inte bara varit för jobbansökningar. Många gånger har det hänt nu att jag varit aktuell för praktikplatser eller fått höra om möjliga jobböppningar som jag skulle "fixas in" på, för att sedan uppleva att inget händer. Jag har fått höra att ärendet kommer bort nånstans, eller att folk väntar på besked från andra, men i slutändan rinner det alltid ut i sanden.

Detta är givetvis rätt frustrerande, men jag frågar mig också varför det alltid blir så. Det bästa svar jag kommit fram till är att folk helt enkelt inte har tid. Alla har så mycket att göra att ingenting blir gjort. I korthet innebär det hela att jag inte kan få arbete eftersom de som jobbar har för mycket arbete. Ironiskt värre.

Om det nu är så, måste man fråga sig varför det har blivit så. Kan det vara för att det är så satans dyrt och krångligt att anställa folk, att arbetsgivare hellre överbelastar dem anställda de redan har?

Samtidigt har Arbetsförmedlingen startat en sajt som heter Stafetten, som ska uppmärksamma faktumet att det är många äldre som går i pension nu snart, och det finns inte tillräckligt med ung kompetens för att ersätta dem. Tro fan det. Arbetsgivarna överlag verkar allmänt motvilliga att anställa ungdomar (eller nytt folk överhuvudtaget). Under nästa högkonjunktur, när folk börjar gå i pension, kommer de stå där med byxorna nere för att de inte började träna unga ersättare tidigare. LAS är inte direkt hjälpsamt i detta heller.

Man kan bli nedslagen för mindre. Den borgerliga regeringen har gjort en del för att uppmuntra nyanställningar, men det behövs mycket mer. Det största problemet verkar vara att det överlag krävs en mentalitetsändring hos landets fack och arbetsgivare. Annars kommer vi i framtiden att få en hög arbetslöshet och skriande arbetarbrist samtidigt.

Verklighetens "House"

2009-11-06T10:42:00.002+01:00

En flicka i Australien som diagnosticerats med den vanligtvis dödliga sjukdomen MoCD (molybden cofactor deficiency) har nu blivit en världsnyhet genom att tillfriskna med hjälp av mediciner som dittills bara prövats på möss. Barnets läkare bestämde i samråd med föräldrarna att ge barnet det experimentella medlet, varpå hon tillfrisknade. All heder åt den modige läkaren, och man får bara hoppas att barnets tillstånd inte förvärras igen eller drabbas av biverkningar.

Samtidigt blir man lite less när man hör ett uttalande som från en professor på Läkemedelsverket här i Sverige:

"Jag har väldigt svårt att se att någonting sådant skulle få officiellt tillstånd här."

Nä, givetvis. I vårt överbyråkratiserade PK-land är det bättre att låta barnet dö än att använda något "oprövat". Vad befarar folk, att barnet kanske dör aningen fortare än det annars hade gjort? Jaja, även om det var tillåtet skulle nog barnet ändå hinna dö i väntan på tillstånd från domstolen...

Fox "News"

2009-11-05T11:46:00.003+01:00

Det verkar som om President Obama, trots sitt vallöfte, gett sig in i ytterligare ett krig, mot den så kallade nyhetskanalen Fox News. För de som inte känner till kanalen så väl, överlämnar jag till Jon Stewart:

The Daily Show With Jon Stewart

Mon - Thurs 11p / 10c

For Fox Sake!

www.thedailyshow.com

Daily Show
Full Episodes

Political Humor

Health Care Crisis

Lägre lön bättre än ingen alls

2009-11-03T23:54:00.002+01:00

Idag var det ett par artiklar i Aftonbladet där Centern och Niklas Wykman förespråkar lägre ingångslöner för unga som ska in på arbetsmarknaden. Ett vettigt förslag, tycker jag. En lägre lön är bättre än ingen alls, och man får den där livsviktiga arbetslivserfarenheten som man kan ta sig vidare in i arbetsmarknaden med. Givetvis är dock Vänstern emot detta. Deras förslag för att hjälpa arbetslösa unga är bland annat att skapa "bättre möjligheter att få fast jobb" (hur detta ska göras är oklart). Det är intressant att de kan vara så emot "lönedumpning" samtidigt som deras egna förslag gör att alla kommer att tjäna betydligt mindre på grund av höjda skatter.

Det är skönt att äntligen se några förslag på konkreta åtgärder mot ungdomsarbetslösheten som inte är rent fluff eller bara mera utbildning.

Min MP3-lista

2009-10-24T18:21:00.002+02:00

Ens musiksmak säger en del om ens personlighet. Därför tänkte jag att det kunde vara kul att lista ett urval av låtarna som för tillfället bor i min MP3-spelare. Det är en rätt eklektisk blandning, om jag får säga det själv.

Nedan följer alltså urvalet. Det här är bara några av låtarna (det finns mycket animemusik och låtar från Overclocked Remix också) men det är dem som jag lyssnar på mest just nu.

Don't Ask Me Why - Billy Joel
Piano Man - Billy Joel
Allentown - Billy Joel
Space Oddity - David Bowie
Ziggy Stardust - David Bowie
Dare - Gorillaz
Hallelujah - Jeff Buckley
Don't Stop Believing - Journey
In the End - Linkin Park
Nothing Else Matters - Metallica
Still Alive (The Portal Song) - Jonathon Coulton
City of Delusion - Muse
Starlight - Muse
Soldier's Poem - Muse
Supermassive Black Hole - Muse
We Built This City - Starship
Particle Man - They Might Be Giants
Istanbul (Not Constantinople) - They Might Be Giants
She's an Angel - They Might Be Giants
I Gotta Feeling - Black Eyed Peas

Den sistnämnda är den som är mest nytillkommen till min musiksamling (så är det en ny låt också). Jag fastnade för den när jag såg den här videon av en massa kanadensiska studenter, som för övrigt gjorde en mycket bättre video till låten än Black Eyed Peas själva gjorde.

Några andra som vill berätta om sina listor?

Förnuft i E-nummerträsket

2009-10-22T15:27:00.002+02:00

Den hemlige matmuppen Mats-Eric Nilsson har lyckats samla på sig rätt mycket uppmärksamhet genom att skrämma upp en massa fårskallar om hur farligt det är med E-nummer i mat. Idag blev det ett par artiklar i förnuftets tecken, i alla fall. Dels om hur Citygross nya märkning "Äkta vara" bara är rent trams, och dels att vissa E-nummer är livsviktiga snarare än farliga.

Jag hoppas att det här innebär att folk slutar få för sig att "naturligt" automatiskt betyder "nyttigt" och att "E-nummer" betyder "gift".

Facket, LAS och lögnerna

2009-10-20T20:00:00.000+02:00

Facken försöker inbilla folk att LAS inte alls skapar svårigheter för ungdomar på arbetsmarknaden, men alla håller inte med om detta. Läsvärd artikel av Stefan Fölster.

(Hittad via Ingerö.)

Fortsatt om sexköpslagen

2009-10-20T12:36:00.004+02:00

Vi spinner vidare i sexköpslagens spår idag med en lysande artikel av Petra Östergren, som även berör den nya blocköverskridande frihetsrörelsen som håller på att träda fram i landet. Trevlig läsning!

Det har varit rätt mycket om sexköpslagen på sistone, men än har jag inte hört något vettigt argument från dem som stöder lagen. De vanligaste taktikerna verkar vara att undvika argument helt, argumentera mot helt andra saker (exempelvis trafficking, som inte är samma sak som prostitution) eller tillta irrelevanta emotionella knep (exempelvis "Vill du se din dotter gå på gatan?"). Ingenstans har jag sett svar på frågorna "Varför skulle inte en vuxen människa få göra vad han/hon vill med sin egen kropp?" samt "Hur exakt gynnas de som far illa i sexhandeln genom att deras verksamhet kriminaliseras och de tvingas under jorden?"

Man har alltid rätt att tycka att prostitution är fel, men vill man ha lagar som förbjuder den bör man ha objektiva och riktiga argument först.

Dagens hjälte

2009-10-09T13:44:00.004+02:00

...är för övrigt Fredrick Federley som skriver lysande om varför sexualköpslagen bör avskaffas, och har motionerat detta i riksdagen. Gudrun Schyman försöker, föga förvånande, att kontra detta med en del kvasipsykologiskt trams om att sex inte alls handlar om sex. Jag låter Knatten förklara varför hon har fel när hon kallar sig för feminist:

The Hell...?

2009-10-09T11:10:00.003+02:00

Barack Obama får visst Nobels Fredspris i år. Min direkta reaktion var: varför? Min perception av Obama har gått från optimism till skepticism sen han valdes in, och jag tycker sannerligen inte att han åstadkommit tillräckligt för något sånt här. Det måste väl finnas andra i världen som gjort betydligt mer?

Det är i och för sig inte första gången som fredspriset varit... tveksamt.

Jag vill jobba!

2009-10-07T11:46:00.003+02:00

Det har nu gått nästan två år sen jag senast var anställd, en tid präglad av eviga nej-svar, uteblivna besked, direkta lögner och brutna löften. Jag vill inget annat än jobba, och är trots min utbildning inte särskilt kräsen med vad jag kan tänka mig att jobba med (bara det är något jag klarar av så är jag nöjd). Jag har sökt hundratals jobb, både såna som annonserats och spontanansökningar, men inget har gett utdelning. Jag har under tiden sysselsatt mig med att skriva, men situationen väger som ett ok och suger ut energin ur mig. Ibland känns det riktigt tungt.

Jag har många gånger frågat mig varför det är så. Med intelligens, snabblärdhet, doktorsexamen (även om den inte är relevant för arbetet jag söker tycker man att det borde belysa en förmåga att lära sig och arbeta hårt) och vilja att arbeta tycker man inte att det borde vara så svårt. Ett problem är att jag inte har någon riktig arbetslivserfarenhet. Ett annat, antagligen mer betydande problem, är att i princip alla arbetsgivare idag vill att anställda ska ha "framåtanda". Man ska vara "driven" i allt man gör. Om man sen är kompetent eller inte verkar vara mindre viktigt. Det kanske är därför jag överallt på olika arbetsplatser möter på alarmerande många individer som inte verkar kunna sitt eget jobb. Men de är åtminstone entusiastiska.

Som person är jag inte vad man kan kalla för "driven". När jag hamnat i en arbetssituation jag trivs i vill jag oftast fortsätta med det och göra det arbetet så bra som möjligt, utan att ständigt sträva uppåt. Jag är artigt bemötande, men kan inte påstå att jag har någon direkt utstrålning när jag träffar nya människor. Detta är något som, gissar jag, påverkar dem intervjuer jag varit på.

Det känns alltmer som om arbetsgivare inte vill ha kompetens. De vill ha personlighet. Detta illustreras ganska väl av en artikel där en kille fick arbete genom att stå på gatan med en skylt. Vem bryr sig om ifall han är bra på arbetet, han är ju initiativrik. Suck. Inte undra på att det här landet ser ut som det gör.

Mer om cannabis

2009-09-26T10:27:00.007+02:00

Ojsan. Det verkar som om för många av Aftonbladets läsare tyckte som jag om Sveriges idiotiska drogpolitik. Därför kände sig AB tvingade att kalla in en "expert" som kunde förklara för oss stackars vilseledda varför cannabis är så hemskt. Låt oss se vad han skriver:

"Det är helt befängt med statlig distribution. Cannabis är hälsovådligt. Att staten skulle gå in och underlätta för människor att skada sig själva är helt uteslutet, säger han."

För alla vet att Systembolaget egentligen helt skulle kunna ersätta våra vårdcentraler om det inte var för dem satans alkoholfria dryckerna.

"Det är naivt att tro cannabis inte är farligt. Drogen har inte dödat någon i Sverige, men kan ge allvarliga psykiatriska tillstånd och skada den intellektuella utvecklingen. [...] Forskningen visar att cannabis är både giftig och potent."

Forskningen är långtifrån entydig, och eventuella psykiska effekter torde vara resultatet av långvarigt missbruk, något som väl borde behandlas med vård och inte fängelsestraff. För övrigt är det intressant att han själv poängterar att ingen dött av cannabis i Sverige, till skillnad från alkohol, tobak, socker och en mängd andra substanser. Men han kontrar detta med:

"Vi har redan stora problem med farliga preparat som är utbredda i samhället. Vi behöver färre inte fler skador"

Men frågan är hur mycket mer skada man gör med kriminaliseringen. Stora resurser läggs på att jaga folk som inte gör något förnär mot någon överhuvudtaget och göra dem till kriminella. Samtidigt kan de som behöver det inte få vård, och kriminella ligor tjänar multum på den illegala försäljningen. Och så har vi förstås den där klassiska plattityden som alla drogförbudsförespråkare häver ur sig:

Enligt Stenström visar forskning att de som går vidare med andra tyngre preparat ofta har börjat med cannabis.

Kan det vara för att det är just ILLEGALT? Har man redan gått "över gränsen" är det lättare att gå vidare till andra olagliga substanser, i synnerhet då de som säljer cannabis nu ofta har tillgång till tyngre droger också.

"Experter" som denne är snabba på att reflexmässigt häva ur sig dem inövade svaren så fort drogliberalisering kommer på tal. De flesta struntar i att kriminaliseringen av främst cannabis gör betydligt mer skada än nytta, något som inte minst Portugal har bevisat. När kommer vettig debatt att ersätta den moralpanik kring droger som genomsyrar detta land?

Fotnot: Jag har aldrig provat cannabis i någon form och har inga omedelbara ambitioner att göra det. Denna fråga handlar helt enkelt om principer för mig. Läs f ö gärna HAX inlägg om ämnet från några månader sen.

Sveriges "polismakt"

2009-09-25T10:41:00.004+02:00

Så har vi fått bekräftat att Sveriges poliskår verkligen är ett skämt. Förutom att emotse en kommande Hollywoodfilm kan vi nu ser hur handfallen vårt lands poliskår egentligen är när den ställs emot riktig brottslighet.

Samtidigt, på andra sidan Öresundsbron, kan vi läsa att Danmark funderar på att legalisera cannabis. "En tragedi för vår narkotikapolitik" säger Sveriges polis. Grattis, säger jag. Då slipper era poliser slösa stora resurser på att bekämpa en i grunden harmlös drog (betydligt mera harmlöst än exempelvis alkohol, som vi i Sverige kramar som en del av vår "kultur") samtidigt som kriminella ligor berövas inkomster på försäljningen. Om Sverige kunde göra samma sak, skulle våra poliser kanske ha bättre möjligheter att slippa se ut som fullkomliga fån i framtiden.

Skatter och hyckleri

2009-09-10T10:24:00.003+02:00

Med bakgrunden av sossarnas skatteutspel i veckan har Aftonbladet idag publicerat en Sifo-undersökning där man tog reda på vad folk egentligen tycker om skatter. Resultaten är talande. Artikelns rubrik lyder "Svenskarna: Höj skatten" fast ett vettigt tillägg vore "för andra". Det verkar som om 48% tycker att det är bra att höja skatten i någon form, men 92% tycker att de betalar för hög eller lagom skatt. Rätt så motstridiga siffror, kan tyckas.

Det finns två förklaringar: antingen är folk oförmögna att inse att skattehöjningar kommer att drabba dem själva, även om de inte tror att de klassas som "högre inkomster", eller så är de hycklande egoister som tycker att landet borde ha hög skatt, bara de själva slipper betala det.

Oavsett vilket talar det inte väl om befolkningen.

LAS

2009-09-03T11:37:00.003+02:00

LAS, detta ok som hindrar nya från att komma in på arbetsmarknaden och gör att äldre ogärna byter jobb om de haft ett länge, är på tapeten igen. Det är nu FP som säger att de vill göra en liten uppluckring av eländet. Detta förslag, som i sig är tämligen kompromissartat och egentligen inte så omvälvande, får tvärt nej från moderaterna.

Jag kommer aldrig att förstå varför M kramar så hårt i LAS. Är det inte meningen att ett högerparti ska föra högerpolitik? Vad är det jag har missat egentligen?

Världens godaste revben

2009-08-22T15:42:00.003+02:00

En av mina favoriträtter är tunna revbensspjäll. Eftersom jag tycker att revbensreceptet jag använder är himmelsk gott tänkte jag dela med mig av det. (Receptet är ganska ungefärligt, särskilt vad gäller tiderna, men det här borde funka).

Sätt ugnen på 175 grader. Pensla revbenen med en neutral olja, exempelvis solrosolja på båda sidor och krydda med lite grundkryddor efter eget tycke. Jag brukar använda salt, peppar, ingefära, paprika, chilipulver och en gnutta vitlökspulver. Gnid in kryddorna i spjället.

Lägg spjället i en djup ugnsplåt (jag brukar ha bakplåtspapper också för att underlätta diskningen sen) med baksidan uppåt och ställ i mitten av ugnen. Låt stå ca 30 minuter.

Ta ut spjället och pensla lite hoisinsås över (jag använder märket Blue Dragon). Ställ tillbaka det i ugnen i ytterligare 20 minuter. Vänd på spjället och pensla på hoisinsås på ovansidan och ställ i ugnen 20 minuter till. Pensla ytterligare en gång, och ställ tillbaka ett steg nedanför mitten av ugnen.

Eftersom jag brukar ha Crisscuts eller pommes till revbenen, och dessa också ska tillagas i ugn, brukar jag lägga dessa på en platt plåt och ställa in dem direkt ovanför plåten med revbenen, samtidigt som jag höjer till 200 grader. Detta gör att det blir ett slags lock för revbensplåten, vilket bidrar till saftigheten. (Det går nog bra med en tom plåt ovanför, fast det har jag inte provat.) Dessa får stå i ugnen tillsammans i 30 minuter, med ev. en extra pensling av hoisinsås efter halva tiden.

Låt revbenen vila i 5 minuter innan de delas. KLART! Som extra tillbehör rekommenderas även majskolvar. Mmmm...

Recension: The Longest Journey

2009-08-05T11:41:00.003+02:00

Eftersom bloggen har varit lite trög på sistone tänkte jag att det kunde passa med en gammal hederlig spelrecension. Igår spelade jag nämligen färdigt The Longest Journey, ett PC-spel som jag laddade ner från Steam för 10€.

The Longest Journey är ett äventyrsspel av peka-klicka-variant, som utvecklades av den norska studion Funcom. Spelet är 10 år gammalt, vilket märks på grafiken (på den tiden då anti-aliasing var en onödig lyx), men storyn och dialogen räcker gott och väl för att väga upp det. För som i nästan alla äventyrsspel är det just storyn som står i fokus. Man pratar med folk, undersöker platser för att hitta föremål man kan använda med andra föremål, och driver på så sätt handlingen framåt.

Spelets huvudkaraktär är April Ryan, en aspirerande konststudent i en framtidsversion av vår värld där teknologin är framträdande. En dag upptäcker hon dock att det finns en värld till, en värld av magi i stället för vetenskap. April är nämligen en av få som har förmågan att resa mellan världarna, och har fått i uppdrag av ödet att återställa Balansen mellan dem, som nu håller på att kollapsa. Detta är givetvis en kraftig förenkling av handlingen, för storyn är i själva verket både lång och djup, med både mörker och en del humor.

Mycket av spelet bygger på konversationer med andra karaktärer (och det finns många karaktärer). Dessa konversationer brukar vara långa och invecklade, och är för det mesta väldigt välskrivna. Skådespelarna som läser upp dialogen är dessutom skickliga, och replikerna känns autentiska. Jag brukar ofta i såna här spel klicka förbi dialog när jag läst färdigt för jag tycker att det brukar ta för lång tid för karaktärerna att prata klart, men många gånger i det här spelet ville jag höra hela repliken bara för att höra hur den framförts. Den välgjorda dialogen gjorde att karaktärerna blev intressanta och att man tyckte om dem (eller tyckte illa om dem, beroende på karaktären). Många konversationsämnen är även tämligen vuxenorienterade, med både svordomar och sexanspelningar, vilket bidrog ytterligare till "äktheten".

Miljöerna i spelet är välgjorda och varierade, från den ena världens kalla teknologiska korporationsstyrda slum till den medeltidsliknande skogsfyllda magidrypande verklighet på andra sidan. Båda sidor hade dessutom kontraster: även i den teknologiska världen fanns det exempelvis parker och mer "hemtrevliga" områden. Överlag är det en mycket mångfaldig resa, där även rymden och en stad under havet är destinationer. Spelets titel är verkligen rättvisande, för det är en lång resa.

Ett vanligt problem med äventyrsspel är att många pussel brukar vara väl obskyra eller onödigt invecklade, så även här. Det finns ställen där man kan fastna bara för att man inte pratat med just den personen om det ämnet eller hittat just det lilla föremålet. I dagens läge, med Internet och dess ofantliga kunskapsbank, är detta dock ett tämligen litet problem, då den som hopplöst har kört fast lätt kan hitta en walkthrough som säger vad man ska göra. Man kan dessutom aldrig dö eller få "Game Over", så man behöver aldrig vara rädd för att prova sig fram.

Detta var sannerligen en trevlig guldklimp som jag råkade hitta när jag strosade runt på Steam. Jag hade aldrig hört talas om spelet tidigare, men blev verkligen positivt överraskad. Jag vet att det finns en uppföljare också, som jag antagligen kommer att spela förr eller senare. Rekommenderas varmt till alla fans av genren. Folk som vill ha mycket action och gameplay bör dock leta någon annanstans.

Virushysteri

2009-07-17T09:51:00.003+02:00

Det krävs så lite för att folk ska råka i hysteri, i synnerhet när det rör sig om sjukdomar. Politikers roll brukar ofta vara att försöka dämpa hysterier när de uppkommer, men när det gäller influensaviruset H1N1 verkar det som om de är minst lika tokiga själva. Alla ska vaccineras! Kosta vad det kosta vill! Trots att vaccinet är långt ifrån heleffektivt, och biverkningarna inte är klarlagda, och att H1N1 egentligen inte har en högre dödlighet än vilken jävla influensa som helst.

Vart tog förnuftet vägen? Måttfullheten? Ansvaret? Är det verkligen ingen som ifrågasätter om det verkligen behövs massvaccinering av hela befolkningen (vilket även det är osannolikt; man kan aldrig få hela befolkningen att vaccinera sig, i synnerhet inte om det är avgiftsbelagt, vilket verkar vara möjligt på många håll.)

Men så är det visst: blåser medierna upp en storm, sveps alla med, både politiker och gemene man.

Good News and Bad News

2009-06-26T10:18:00.004+02:00

Dåliga nyheter: Det svenska rättssystemet håller på att bli genomruttet. Varför kan inte bara bok- och skivförlagen köpa upp våra domstolar officiellt så vi åtminstone slipper låtsas att det är en fungerande rättsstat?

Goda nyheter: Kristdemokraterna vill avskaffa TV-licensen. Kanske det finns hopp om att slippa Radiotjänstens maffiametoder för att driva in pengar för att försörja kanaler som allt färre bryr sig om.

Tråkiga nyheter: Michael Jackson är död. En musikera har gått i graven. Till chock för det mesta av världen, dessutom. Favoritlåten för min del har nog alltid varit Beat It.

Goda nyheter om dåliga nyhter: Det verkar som om branden som härjat i närheten nu är under kontroll. Vi får bara hoppas att det förblir så, och att inga nya blossar upp någonstans.

Frågor om mig

2009-06-19T11:43:00.005+02:00

Jahaja. Man har visst blivit utmanad med ett litet frågeformulär. Kan jag väl...

1. Hur gammal är du om fem år?
34 år (ugh).

2. Vem var den sista du träffade?
Märklig fråga. Träffar folk gör man ju hela tiden. Nästa!

3. Hur lång är du?
188 cm.

4. Vilken var den senaste film du sett?
Matrix Reloaded

5. Vem ringde du senast?
Ringer inte folk så ofta nuförtiden. Nån kundtjänst, kanske?

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem?
"O...kay. Thanks?" till Björn som svar på ett annat SMS.

7. Vad är dagens planer?
Fira Midsommar i Tvärskog.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
För kortare ärenden: SMS. För mer invecklade saker: ringa.

9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda?
De var gifta fram tills att min mor dog för 5 år sen.

10. När såg du senast din mamma?
Se ovan.

11. Vilken ögonfärg har du?
Gröna.

12. När vaknade du idag?
09.00. Sen slumrade jag i en kvart till.

13. Har du någon gång hittat en katt?
Visst.

14. Vilken är din favoritplats?
Soffan i vardagsrummet. Där har man det som mysigast.

15. Vilken plats föredrar du minst?
Ehm... Iraks öken under vapeneld? Nä, jag vet inte.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Vem vet? Förhoppningsvis någonstans där jag har ett bra jobb, och kanske familj.

17. Vad skrämde dig som barn?
Jag var som barn tämligen orädd, även om det var en kortare period då jag var hundrädd.

18. Vem fick dig att skratta senast?
Kan inte säga riktigt. Jag skrattar rätt ofta.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor?
Nä, jag har ett par. Jag saknar dock något att spela dem på.

20. Har du stationär eller bärbar dator?
Varför inte BÅDE OCH?

21. Sover du med eller utan kläder på dig?
Utan. Kläder knölar sig bara när man sover.

22. Hur många kuddar har du i sängen?
1.

23. Hur många landskap har du bott i?
Svenska landskap? Två, antar jag.

24. Har du någon gång spytt på fyllan?
Har väl hänt. Fast det var länge sen sist.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?
Oftast går jag med strumpor hemma, om det inte är väldigt varmt.

26. Är du social?
Bara med folk jag känner. I övrigt försöker jag bara vara artig.

27. Vilken är din favoritglass?
Varierar. Chokladglass brukar vara högt i kurs, dock.

28. Vad skulle du göra om du vann en miljon?
Unna mig ett par presenter och sedan lägga resten på vettiga saker och hushållet.

29. Tycker du om kinamat?
Mums!

30. Tycker du om kaffe?
Mums mums!

31. Vad dricker du till frukost?
Se fråga 30.

32. Sover du på någon särskild sida?
Nä, jag vänder mig fram och tillbaka när ena sidan börjar kännas "platt".

33. Kan du spela poker?
Javisst. Jag är hyfsad på det. Jag föredrar Texas Hold'em.

34. Tycker du om att mysa?
Det är väl mysigt? :)

35. Är du en beroendemänniska?
Ganska så, bland annat kaffe och Internet.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din?
Nä.

37. Vill du ha barn?
Det är väl möjligt att det ligger i mina långsiktiga framtidsplaner.

38. Kan du några andra språk än svenska?
Engelska är mitt andra modersmål.

39. Har du någonsin åkt ambulans?
Nä.

40. Föredrar du havet eller en pool?
Pool, såvida det inte är en riktigt vit sandstrand.

41. Vad spenderar du helst pengar på?
Spel av digitala och analoga slag.

42. Äger du dyra smycken?
Nä.

43. Har du någon gång testat narkotika?
Nä.

44. Vad var det senaste du stoppade i munnen?
En banan.

45. Vem är den roligaste människan du känner?
Eddie Izzard. Fast jag "känner" ju inte honom personligen... Räknar man personliga kontakter blir det nog Basse.

46. Välj ett ärr på din kropp?
Ärret i pannan jag fick av att trilla ned för en trappa när jag var två år.

47. Vad har du för ringsignal?
Ledmotivet till Battlefield: Heroes.

48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten?
Nä.

49. Flirtar du mycket?
Nä.

50. Vart togs din profilbild för din blogg?
På en båt när vi var på Korfu.

51. Kan du byta olja på bilen?
Med handledning skulle det säkert gå.

52. Har du fått fortkörningsböter?
Jag har bara haft körkortet i ett par månader, så jag har (lyckligtvis) inte hunnit det.

53. Vilken var den senaste bok du läste?
Stardust av Neil Gaiman.

54. Läser du dagstidningen?
Bara på nätet.

55. Prenumererar du på någon veckotidning?
Nä.

56. Dansar du i bilen?
Nä.

57. Vilken radiostation lyssnade du på senast?
Lyssnar inte så mycket på radio. Rix-FM kanske?

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper?
Inköpslistan för veckohandeln.

59. När var du i kyrkan senast?
Min mors begravning, tror jag.

60. Vilka personer utmanar du?
Jag bespar dem jag känner detta som en generös present.

Glad Midsommar!

Polisprioriteringar

2009-06-15T16:05:00.003+02:00

Det verkar som om det har tillsats en extrastyrka på 15 poliser som på heltid ska jaga den stora samhällsfaran som utgörs av fildelare. Som jämförelse kan nämnas att Gruppen mot sexuella övergrepp mot barn och barnpornografi består av 5 poliser. Samtidigt saknas resurser över hela landet för att utreda bland annat våld, våldtäkt, inbrott och försvunna barn.

Den nuvarande regeringen fortsätter att göra sig alltmer oväljbara.

Så här efter valet

2009-06-10T12:00:00.000+02:00

Så var valet till EP färdigt för den här gången. Nu är det väl inte så mycket till paus innan vi bombarderas med nya kampanjer inför riksdagsvalet, men tills dess kan man reflektera lite över resultatet.

Personligen är jag rätt så nöjd. Folkpartiet, som jag länge haft som "mitt" parti, gjorde mycket bra ifrån sig, och Piratpartiet, som jag småhejat på lite nu på sistone, klarade sig in med över 7%. Samtidigt backade Vänstern rejält, Junilistan åkte ut, Sverigedemokraterna klarade sig inte in, och Allianspartierna blev större än dem Rödgröna. Mycket bättre resultat kan man inte be om.

Nu börjar dessutom personrösterna bli färdigräknade, vilket också är lite intressant. Det som främst står ut är att Alf Svensson petat Ella Bohlin från Kristdemokraternas enda mandat. Detta torde egentligen vara ett rätt så väntat resultat med tanke på Alfs popularitet, och jag vet egentligen inte vad exakt partiledningen väntade sig när de gjorde listorna. Jag är i alla fall rätt glad att de som röstade inte accepterade fifflet med valsedlarna. Så går det helt enkelt när man struntar i vad gräsrötterna tycker. (Sen att vi slipper kreationisten Bohlin som EP-ledamot är inte helt fel heller.) En liknande protest ser vi i Moderaterna och Anna Maria Corazza Bildt. Demokrati!

Nu blir det intressant att se om Piratpartiet faktiskt lyckas åstadkomma någonting i EP, eller om det bara blir Junilistan all over again.

Nypartier och gammelmedia

2009-06-05T10:30:00.002+02:00

Aftonbladet har enligt finaste journalistiska etiken bedrivit en tämligen desparat smutskastningskampanj mot Piratpartiet dem senaste dagarna. Med Lena Mellin i spetsen konstaterar de att partiet, trots att det är "osynligt", verkar bestå av PR-genier som "lurar" folk att rösta på dem. Anna Troberg har tagit isär artiklarna tämligen effektivt, så det slipper jag, men det är intressant hur en hel tidning kan få mental härdsmälta så fort det är ett fenomen de inte begriper sig på. Då måste det ju vara väljarna som låter det bedras. Deras tafatta försök verkar dock vara tämligen genomskinliga, eftersom partiet går framåt ändå. Det blir intressant att se hur det artar sig på söndag.

Min EU-röst?

2009-05-25T13:51:00.003+02:00

I fredags var jag nere i Stadsbiblioteket och förtidsröstade. Vad jag röstade på låter jag förbli hemligt, men av nyfikenhet gjorde jag idag DN:s EU-test bara för att se vad för svar jag får. Detta blev resultatet:

Ojsan.

Röstningshysteri

2009-05-21T10:12:00.003+02:00

Det är snart valdag till Europaparlamentet, och förtidsröstningen är redan igång. Det har pratats mycket om det väntade låga valdeltagandet och hur det är vår "demokratiska plikt" att rösta. Själv har jag svårt att förstå denna logik.

Politiken i EU är ganska väsentligt annorlunda än politiken här hemma, och det kan vara svårt för gemene man att sätta sig in i olika partiers EU-politik. Ingerö påpekar också hur tämligen få svenska ledamöter röstar som de lär.

Resultatet av röstningshetsen är att folk röstar slentrianmässigt på "det egna" partiet utan att veta om de ens får någon som egentligen företräder deras åsikter. Det är i mina ögon betydligt sämre än lågt valdeltagande.

Jag tänker rösta i valet, men jag har förståelse för dem som inte har tid eller ork att sätta sig in i frågorna och därför väljer att avstå.

Grattis Norge!

2009-05-17T00:18:00.002+02:00

Vill passa på att gratta vårt kära grannland till sin storvinst. Vilket sätt att fira 17:e maj på! Rätt låt vann, enligt mig. Resten av topp 5 hade jag inget till övers för, men jag var glad att se åtminstone Estland och Bosnien-Herzogovina rätt högt upp.

Min gissning på 10:e plats för Sverige visade sig vara väl optimistiskt, men jag får väl skylla på att ljudkvalitén i Moskva var betydligt sämre än den i Globen som jag baserade min gissning på. Bättre lycka nästa gång!

Aftonbabbel

2009-05-12T13:59:00.004+02:00

Hittade ett par "guldklimpar" (läs: gödselstackar) på Aftonbladet idag, som verkligen belyser den journalistiska kompetensen och integriteten.

Först, ett trevligt test för att hjälpa vilsna väljare att bestämma sig för vilket parti de borde rösta på i EP-valet. De resultat man kan få från frågorna är dem 7 riksdagspartierna samt junilistan. Man kanske kan förstå att de bara tagit med partier som redan har mandat, tills man ser att i det ursprungliga testet (AB har inte gjort testet själva utan bara betalat för att ha sitt namn på det) finns PP, FI, och SD med. De har alltså aktivt jobbat för att ta bort dessa alternativ ur testet. Det luktar verkligen illa dold politisk censur.

Den andra läckerbiten jag såg idag handlade om det senaste "larmet" om fetma från frukt. (Jag tänker inte uttala mig definitivt om larmets sanning, utan nöjer mig med att konstatera att frukter mycket riktigt innehåller fruktos, men att denna mängd är mindre än den i t ex läsk, och att jag nog tror att ett äpple är väsentligt nyttigare än en kaffebulle till fikat.)

För att kasta ljus (hmm) på ämnet har AB idag publicerat en debattartikel av en författare, som gjort sig känd som förespråkare av LCHF-dieten. Opartiskt och bra, måste man konstatera. Författaren visar sin insikt i den vetenskapliga processen med citat som denna:

"Är mättat fett så farligt ska det inte behöva vägas ihop tusentals studier. Det borde räcka med en."

Det verkar vara ett tämligen svårfattat begrepp att vetenskapen inte är svart eller vitt. Vetenskapliga studier producerar endast data utifrån den metod som användes. Eftersom varje enskild studie brukar vara väldigt begränsad i sina betingelser krävs det många rapporter för att kunna styrka att en viss tes är korrekt. Jag gillar också hur han kräver att Livsmedelsverket ska visa bevis på att frukt inte är fettbildande...

Jag vet inte vad för kriterier AB använder för att publicera debattartiklar, men man tycker att i en sån här fråga vore det bättre med en som faktiskt sysslar med vetenskaplig forskning och inte en författare som försöker propagera för sin egen dietmetod.

Uppdatering: Det verkar som om AB svarat på kritiken. Nu har de visst "lagt till" dem andra partierna. Deras förklaring: "Vår policy har varit att begränsa testet till de partier som redan sitter i riksdagen eller EU-parlamentet. Utifrån denna princip beställde vi också årets test." Det klingar dock lite falskt med tanke på att det ursprungliga testet faktiskt innehöll partierna till att börja med.