Magiska stunder

Är nu tillbaka från Stockholm. Var egentligen tillbaka igår, men var för trött från resan för att orka skriva.

Det finns vissa stunder i livet som bara kan beskrivas som magiska. Final Fantasy: Distant Worlds var en av dem. Att uppleva den musik som man älskat i så många år framförd på detta vis, av Stockholms Symfoniorkester i ett i princip fullsatt Konserthus (över 1700 platser), var överväldigande. I synnerhet när man visste att detta var världspremiär för en konsertturné som skulle pågå över flera år. Allmänna Sången som kör i vissa av låtarna bidrog till den episka stämningen, liksom närvaron av operaartister, främst den lysande sopranen Elisabet Strid.

Konserten var välarrangerad. I bakgrunden ovanför scenen fanns en stor skärm där de ackompanjerade musiken med filmsekvenser från dem spel som musiken kom från. I dem äldre spelen blandade de friskt med 8-bits-originalen och klipp från nyare remakes samt konceptsbilder från den store konstnären Yoshitaka Amano, vilket oftast fungerade väldigt bra. Filmsekvenserna var ibland rörande, ibland bara bakgrund till musiken, och då och då skojfriska. Som när man fick se en ren spelsekvens från FFVIII (på japanska) där karaktärerna sprang runt i en stad. Orkestern var tyst, och det enda man hörde var ljudeffekter från spelet, bl a en skällande hund. När karaktärerna sedan sprang in i en strid i spelet, började orkestern på Don't Be Afraid. (I sann Internetanda tog det bara några timmar tills klipp från i princip hela konserten var ute på YouTube.) Arrangörerna lyckades med hjälp av dessa sekvenser göra konserten maffig och opretentiös samtidigt.

Så till min summering av kvällen:

Negativt:

- Vissa filmsekvenser återanvändes

- Kaotisk rusning efter tröjor, postrar och skivor som var till salu

- Konserten tog slut

Positivt:

- Allting annat

Mest oväntat:
Första encore som visade sig vara Terra's Theme från FFVI. På skärmen hade de dessutom gjort eftertexter till konserten på den scen i spelet där man vanligtvis får se spelets credits rulla förbi.

Mest saknat på skivan:
To Zanarkand. Visserligen var jag aldrig förtjust i FFX, men det är en mycket fin låt.

Mest magiskt:
Svårt att välja. Det står mellan två stycken:

- Inledningslåten Liberi Fatali. Dels är låten så oerhört maffig och pampig, dels upplevde jag en sådan eufori över att faktiskt vara där och höra på konserten, Tårarna var nära.

- Operan Maria and Draco (klipp i två delar). Jag trodde att det bara skulle vara arian, men de framförde faktiskt (en redigerad version av) hela operan från spelet. De duktiga sångrösterna och den vackra musiken var överväldigande, och tårarna var återigen nära.

Mest pirrigt:
"Meet and Greet" sessionen efter konserten. Då fick man skaka hand med och få autograf från Uematsu själv. Vad säger man egentligen till en levande legend? Jag minns att jag lyckades yttra ett arigato gozaimasu men i övrigt är det lite suddigt.

Kvällens eloge:
Går till dirigenten Arnie Roth, en rolig och oerhört duktig dirigent utan vars bidrag konserten inte hade blivit av, i alla fall inte med världspremiär i Stockholm. Hans autograf fick man också på "Meet and Greet." You rock, Arnie!

Sist, till alla Final Fantasy-fans i landet som missade denna konsert, kan jag bara säga att jag tycker synd om er.

Jag lämnar av här till andra delen i operan. Lyssna och njut.