Dubbelrecension: Divine Divinity och Might & Magic X: Legacy

Den här gången är det rollspel som gäller för recensioner! Jag har nyligen klarat av två gedigna exempel på genren, Divine Divinity och Might & Magic X: Legacy. Båda är spel i större serier tillika RPG:er, så jag slänger ihop dem till samma inlägg.

Vi börjar med Divine Divinity, från 2002. Divinity-serien är en samling fantasyspel som skiljer sig kraftigt från varandra både i story och spelstil, så man vet ofta inte på förväg vad man kan förvänta sig. Det här spelet är ett action-RPG i isometriskt perspektiv (snett ovanifrån, som i Baldur's Gate och liknande spel) där strider går i realtid. Man kontrollerar en ensam karaktär som man skapar själv. Man kan välja mellan krigare, magiker, och "survivor" (läs: rogue) i början. Vilken klass man väljer ger viss riktning till hur man bör spela, men under spelets gång är det helt fritt hur man vill utveckla sin karaktär. Krigaren kan lära sig att slunga magi, och magikern kan bli en specialist i närstridsvapen, exempelvis. Detta ger mycket frihet, men gör det också lätt att välja "fel" saker i början vilket gör spelet väldigt svårt i de tidigare kapitlen.

Det här är nämligen inget spel som håller en i handen. Inom första timmen kommer man till en katakomb på flera nivåer fylld med odöda monster, och är man oförsiktig hamnar man väldigt lätt i ett läge där man svärmas av fiender som mosar en utan hänsyn. Jag spelade Survivor i min genomspelning och fann att "kiting" - att ständigt hålla sig i rörelse och skjuta på fiender med avståndsvapen - var en vinnande taktik i första hälften av spelet innan jag blev någorlunda stark för att kunna klara mig i närstrid. Att lära sig helande magi tidigt är också nästan ett måste, om man inte känner för att bunkra med väldigt många flaskor med helande brygder. Andra halvan av spelet går lättare, förutom några enstaka bossar mot slutet som använder sig av billiga knep.

Storymässigt är det här spelet rätt standard: du är den Utvalda som ska rädda världen från den Uråldrige Onskan, och det mesta av huvudhandlingen går ut på att uppfylla detta. Spritt omkring är det, som alltid i rollspel, gott om sidouppdrag att klara. Många går ut på att besegra monster eller skurkar, men en del kan vara att medla med andra eller liknande. Konversationsträden kan vara rätt invecklade och kan i sig leda till att man klarar ett uppdrag eller misslyckas. Det finns överlag mycket att hitta och många att prata med i världen (som för övrigt är helt öppen för utforskning) och det tog mig runt 50 timmar att klara allt.

Slutsats: ett gediget rollspel från en tid innan spel brydde sig om trams som tutorials eller ordentlig svåighetskurva. Kommer man väl in i det fastnar man rejält. Det senaste spelet i serien, Original Sin, har fått fina recensioner och är något jag lär införskaffa förr eller senare.

---

Så vidare till andra akten: Might & Magic X: Legacy. Might & Magic är en välkänd serie rollspel där man alltid spelar en grupp med karaktärer och styr i förstapersonsperspektiv. M&M VI, VII och VIII, från 1998, 1999 och 2000 respektivt, var alla ganska snarlika i spelmekanik och grafik: välj en grupp med fyra (fem i VIII:an) karaktärer, utforska världen, få uppdrag, döda monster etc. Karaktärerna blir starkare och man kan öka deras färdigheter och lära de besvärjelser om de är av en sådan klass. Man kan växla mellan realtidsstrid (där man kan röra sig fritt) och turbaserad strid (där alla står stilla förutom mellan rundor) när som helst, beroende på vad som passar en bäst för tillfället.

Jag personligen gillade M&M VI, VII och VIII och spelar om dem då och då än idag. M&M IX från 2001 var tyvärr hopplöst framstressat och var undermåligt som resultat, och företaget bakom spelen, 3DO, gick under ett par år senare. Serien var död fram tills att Ubisoft tog över licensen, och Legacy är effektivt en reboot av hela serien som utspelar sig i ungefär samma värld, fast innan de andra spelen tidsmässigt. Frågorna är således två: är spelet bra i sig, och är det bra som Might & Magic-spel?

Svaren till båda frågorna är: nja. Det finns vissa saker som känns igen från tidigare spel, men väldigt mycket är främmande. I tidigare spel visste man alltid vad man fick när man skapade karaktärer: de var antingen krigare, skytt, elementarmagiker, helig magiker eller någon hybrid mellan två av dessa. I Legacy får man först välja ras (människa, alv, dvärg eller orc) och därefter välja krigare, magiker eller hybridvarianten av just den rasen. Det gör förvisso att de olika raserna känns lite unika, men det är svårt att på förhand veta vad man får vad gäller färdigheter. Jag upptäckte när jag skapat min grupp och spelat ett tag att det var ett flertal magiskolor som ingen kunde lära sig. Ett mindre klagomål, men hela klassindelningen kändes betydligt mer obskyr i det här spelet.

Gameplayen då? Spelet är i förstapersonsvy som man kan förvänta sig, men där slutar likheterna. Skaparna bestämde sig visst - och detta förbryllar mig fullständigt - för att all rörelse i spelet skulle vara rutnätsbaserat: man kan bara röra sig i fyra riktningar och svänga i 90-gradersvinklar. Spelet är för övrigt helt turbaserat, där varje ruta förflyttning räknas som en tur. Hade hela spelet utspelat sig i kataktomber som i Legend of Grimrock hade detta varit okej, men det är en öppen värld där man ska utforska så mycket som möjligt. Dett gör dels att det är lite tradigt att springa fram över landskapet, och dels att avståndsstrid blir konstigt. Man kan inte skjuta på en fiende om den inte är rakt framför en. Och det värsta med spelets rörelsesystem: har man väl hamnat i närstrid kan man inte flytta sig alls.

Detta störde mig nog mer än något annat. I de gamla spelen kunde man vända på klacken och fly från monster om man upptäckte efter ett par slag att dessa monster var fullkomligt över ens förmåga, något som hände ofta då världen som sagt var helt öppen och man lätt hamnar där man inte bör vara än. Hamnar man i närstrid med en för stark fiende i Legacy, däremot, får man helt enkelt ladda om spelet eller kolla på medan karaktärerna dör en efter en (för att sen ladda om).

En annan sak som irriterade mig mycket var att monster i Legacy har mycket mer statuseffekter än i tidigare spel. Den värsta är att paralysera karaktärerna, något som händer redan tidigt i spelet innan man fått något sätt att bota det på. Sådana effekter fanns också i de tidigare spelen, men man hade då sätt att skydda sig från det och det var bara vissa särskilda monster som kunde göra orsaka dem. Statuseffekterna gör bara att Legacy blir svårare än det behöver vara, och på helt fel sätt.

Förutom fiender finns det också en del pussel som man ska klara på vissa ställen. Dessa är av den mest jobbiga "trial and error"-naturen man kan föreställa sig, och i nästan samtliga fall vände jag mig till en walkthrough för att klara dem inom rimlig tid.

Alla dessa problem var väldigt nära att få mig att ge upp på spelet tidigit, men jag ihärdade och lyckades så småningom få upp mina karaktärer på lite mer bekväma nivåer. Mot slutet av spelet mördade jag det mesta i min väg, så svårighetskurvan är lite skev även här. Detta är dock att förvänta sig i ett spel med öppen värld. I likhet med Divine Divinity fastnar man i spelet om man bara klarar sig över de första hindren, fast det tog emot lite mer i det här fallet.

Och i övrigt? Grafiken är duglig men inget spektakulärt, storyn är ganska lättförglömlig och man borde klara av hela spelet på 30-40 timmar. Faktumet att det finns vissa specifika uppdrag som bara dyker upp om man har karaktärer av en viss klass (och man får bara ha 4 av 12 möjliga) ger spelet ett visst återspelningsvärde, och det är möjligt att jag spelar om det nån gång. Det var underhållning för stunden, men som Might & Magic-spel tyckte jag att det saknade den där speciella känslan.