Dags igen för kampen mellan det tryckta och det filmade, och idag är det Rysslands fantasyserie nummer ett, Nattpatrullen/Nattens Väktare (svenska översättningen av titeln är inkonsekvent mellan boken och filmen). Detta är, för de som inte vet, en nutidsfantasy som skrevs av Sergej Lukjanenko 1998 och snabbt blev en jättesuccé i hemlandet. Den första filmen gjordes 2004 och följde till stor del händelserna i första berättelsen i boken (av tre).
Nochnoy Dozor handlar om kampen mellan det Ljusa och det Mörka i nutidens Ryssland. Det finns vissa individer som kan färdas in i det som kallas "Skymningen", en magisk astralvärld bortom vår, och därigenom kan få krafter som magiska förmågor eller hamnskiftande. Dessa personer kallas för "de Andra". Alla som blir en Annan måste inom ganska kort tid välja en sida: antingen Mörkret som utnyttjar vanliga människor för att öka sin egen makt eller livnära sig (e.g. vampyrer) eller Ljuset som skyddar människorna från det förstnämnda och försöker föra dem till sitt "idealsamhälle".
Eftersom deras eviga strid alltmer hotade att förinta mänskligheten (något inte ens Mörkret vill) stiftades Avtalet som ett slags fredsuppgörelse. Enligt den kan inte någon sida göra en magisk påverkan på människor utan att den andra sidan får göra en som är lika stark, så att balansen upprätthålls. För att se till att Avtalet följs finns Nattpatrullen, Ljusa som vakar på natten, och Dagpatrullen, Mörka som vakar på dagen.
Historiens huvudperson är Anton, en ganska medioker magiker inom Nattpatrullen som fångas upp i det stora spelet som Ljusets och Mörkrets ledare ägnar sig åt för att försöka få övertag över varandra. Det blir snabbt uppenbart för honom att han bara är ytterligare en pjäs, en bonde som kan offras om så skulle behövas.
Jag såg filmen strax efter att den släpptes och tyckte rätt bra om den. Den lyckades skapa en häftig stämning med intressanta effekter, men nackdelen var att man inte alltid visste vad som pågick. Detta kan vara en brist hos översättningen och omklippningen, men faktumet att filmen måste förmedla en hel del ganska subtila magiska effekter bidrar också. Den magi som finns i berättelsen är av en sådan natur att den helst bör förklaras med ord.
Efter att nu ha läst boken kan jag även konstatera att även om mycket känns igen i berättelserna är det mycket som ändrades i filmen, inte minst angående den unge pojken Jegor, en begynnande magiker vars betydelse i filmen blir betydligt större. För mig känns förändringarna för stora och de tar över berättelsen alldeles för mycket. Historien i boken fungerade bra och att ändra på den känns bara onödigt.
En sak jag gillar i båda versionerna är att Ljuset, även om det kämpar för det goda på det stora hela, gärna tar till ganska tvivelaktiga metoder. Att offra sina egna eller vanliga människor för att en större plan ska fungera är inget ovanligt, exempelvis. I boken tillbringar Anton mycket tid med att våndas över Ljusets - enligt honom - dubbelmoraliska arbetssätt och ifrågasätter om han gör rätt i att jobba för Nattpatrullen till att börja med. I en film är det givetvis svårare att få med sådana kontemplationer.
Överlag känns nog boken överlägsen här. I boken har man tid att förklara magin och sinnesstämningarna, och storyn är helt enkelt bättre. Huvudkaraktären Anton framställs som en mer tragisk figur i filmen, medan han i boken står för det han tror på och åtminstone försöker påverka sin roll i det stora spelet. Med både starkare karaktärer och historia rekommenderar jag den litterära versionen främst, även om filmen fortfarande är rätt bra.
Bok: 5
Bio: 3
Visar inlägg med etikett Bok eller Bio. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bok eller Bio. Visa alla inlägg
tisdag, juni 25, 2013
torsdag, juni 14, 2012
Bok eller Bio: Eragon
Boken vinner.
Bok: 4
Bio: 3
:P
Nåja. Nu var det egentligen inte filmen jag ville prata om. (Det är allmänt accepterat att den är skit.) Igår läste jag nämligen ut Inheritance, den fjärde och sista boken i serien som började med Eragon. Serien är en fantasyberättelse om unge Eragon som hittar ett drakägg blir drakryttare, för att sedan bli uppsvept i krig mot en ond kung (som också är drakryttare). Författaren, Christopher Paolini, är anmärkningsvärd i att han fullföljde första boken runt 18 års ålder.
Tyvärr märks det rätt mycket i hans skrivande. Hela historien är visserligen intressant, men lider av en del problem. Det främsta problemet är att historien är väldigt, för att använda ett engelskt ord, derivative. Den lånar friskt från många olika fantasykällor; de flesta idéer och händelser känns igen från andra ställen. Till och med slutscenen är, utan att spoila alltför mycket, nästan direkt hämtad ur Sagan om Ringen. Det hela känns rätt ofta klichéartat.
Det andra problemet är att det är aaaalldeles för utdraget. Det finns extremt mycket utfyllnad, onödiga scener och beskrivningar som bara går och går. Det kan vara bra med detaljerade berättelser, men blir det för mycket blir det bara jobbigt att läsa. Serien skulle ha varit trilogi från början, och det skulle den nog ha hållits till. Överlag hade det varit bra om en redigerare gått igenom det hela med motorsåg och kapat bort onödiga bitar, för det blir riktigt segt ibland, i synnerhet i den andra halvan. (Sista boken är runt 840 sidor långt.)
Å andra sidan innebär det att världen är väldigt välutvecklad. Det märks att författaren gjort mycket research, i synnerhet vad gäller namn och "det gamla språket" som är grunden till magi i böckerna. Karaktärerna lyckas han dock sämre med; de flesta är ganska ytliga och man känner aldrig överdrivet mycket för någon av dem.
Apropå magisystemet förresten, det leder in i tredje stora problemet: att reglerna kring vad magi kan och inte kan göra är mycket vaga, vilket gör att det blir en hel del deus ex machina lösningar på många av konflikterna, inte minst mot slutet. Vidare försöker Paolini göra en grej av konflikten mellan magianvändare och vanliga dödliga, men det blir aldrig särskilt mycket av det.
Med allt det sagt är ändå böckerna välskrivna, och grundberättelsen är som sagt någorlunda intressant. Tyvärr är det rätt mycket man måste ta sig genom för att komma åt det. Jag hatade det inte - gjorde jag det hade jag slutat läsa - men det är synd att så mycket potential inte var bättre utnyttjad. Nåja. Vi får se om författaren mognar med tiden och så småningom lyckas producera riktiga storverk.
Men filmen är verkligen skit.
Bok: 4
Bio: 3
:P
Nåja. Nu var det egentligen inte filmen jag ville prata om. (Det är allmänt accepterat att den är skit.) Igår läste jag nämligen ut Inheritance, den fjärde och sista boken i serien som började med Eragon. Serien är en fantasyberättelse om unge Eragon som hittar ett drakägg blir drakryttare, för att sedan bli uppsvept i krig mot en ond kung (som också är drakryttare). Författaren, Christopher Paolini, är anmärkningsvärd i att han fullföljde första boken runt 18 års ålder.
Tyvärr märks det rätt mycket i hans skrivande. Hela historien är visserligen intressant, men lider av en del problem. Det främsta problemet är att historien är väldigt, för att använda ett engelskt ord, derivative. Den lånar friskt från många olika fantasykällor; de flesta idéer och händelser känns igen från andra ställen. Till och med slutscenen är, utan att spoila alltför mycket, nästan direkt hämtad ur Sagan om Ringen. Det hela känns rätt ofta klichéartat.
Det andra problemet är att det är aaaalldeles för utdraget. Det finns extremt mycket utfyllnad, onödiga scener och beskrivningar som bara går och går. Det kan vara bra med detaljerade berättelser, men blir det för mycket blir det bara jobbigt att läsa. Serien skulle ha varit trilogi från början, och det skulle den nog ha hållits till. Överlag hade det varit bra om en redigerare gått igenom det hela med motorsåg och kapat bort onödiga bitar, för det blir riktigt segt ibland, i synnerhet i den andra halvan. (Sista boken är runt 840 sidor långt.)
Å andra sidan innebär det att världen är väldigt välutvecklad. Det märks att författaren gjort mycket research, i synnerhet vad gäller namn och "det gamla språket" som är grunden till magi i böckerna. Karaktärerna lyckas han dock sämre med; de flesta är ganska ytliga och man känner aldrig överdrivet mycket för någon av dem.
Apropå magisystemet förresten, det leder in i tredje stora problemet: att reglerna kring vad magi kan och inte kan göra är mycket vaga, vilket gör att det blir en hel del deus ex machina lösningar på många av konflikterna, inte minst mot slutet. Vidare försöker Paolini göra en grej av konflikten mellan magianvändare och vanliga dödliga, men det blir aldrig särskilt mycket av det.
Med allt det sagt är ändå böckerna välskrivna, och grundberättelsen är som sagt någorlunda intressant. Tyvärr är det rätt mycket man måste ta sig genom för att komma åt det. Jag hatade det inte - gjorde jag det hade jag slutat läsa - men det är synd att så mycket potential inte var bättre utnyttjad. Nåja. Vi får se om författaren mognar med tiden och så småningom lyckas producera riktiga storverk.
Men filmen är verkligen skit.
måndag, februari 06, 2012
Bok eller Bio: The Princess Bride
Yes! Nu har vi kommit till en av mina favoritfilmer genom tiderna, och tvåa på min lista över roligaste komedier, The Princess Bride. Filmen, som har något av en kultstatus idag, är en äkta äventyrsfilm med svärdsbataljer, jätteråttor och eldsprutande träskmark. Men det som mest har gjort filmen så stor är den briljanta och roliga dialogen, med kvicka humoristiska repliker i nästan varje scen. Nu har jag alltså även läst boken som är filmens förlaga. Så hur klarar den sig?
Först lite bakgrund: Bokens författare William Goldman (som även skrev screenplay till filmen) utgav boken som en förkortad version av en berättelse skriven av S. Morgenstern. Goldman inflikar små notiser här och var där han klippt bort delar som var tråkiga eller utdragna, för att kunna ge en version som bara var "the good parts". Morgensterns version var nämligen inte så mycket en saga som historisk redogörelse och politisk satir.
Grejen är bara att denna Morgenstern-version inte existerar. Hela boken är Goldmans verk. Han drog bluffen så långt att han sade att det fanns en "extrascen" som han (inte Morgenstern) själv skrivit och att om man ville läsa den kunde man skriva till förlaget. De som gjorde detta fick dock ett brev om legala komplikationer med "the Morgenstern Estate" som visst var väldigt måna om att förvara kulturarvet efter staden Florins (som inte finns) stolthet. Denna rättliga dispyt är sedan en röd tråd i påföljande förord och liknande i senare versioner. Aldrig bryter Goldman den karaktär han skapat åt sig själv i boken, där inte ens hans familj är samma som han har i verkligheten.
Filmen, å sin sida, har en egen ramberättelse för äventyret i form av en väldigt gammal Peter Falk som läser hela berättelsen för en väldigt ung Fred Savage. Detta är hämtat från boken då Goldman återger hur hans egna farfar läste boken för honom när han var sjuk (och då hoppade över "de tråkiga bitarna"). I båda fallen är det alltså en sorts historia i en historia.
Som nämnts är det Goldman som skrivit både boken och filmen, så givetvis är de båda väldigt lika i berättelse och dialog. Därför blir det en väldigt enkel jämförelse egentligen: båda berättar samma saker, men boken berättar mer. Man får djupare insikt i karaktärerna, särskilt svärdsmästaren Inigo och jätten Fezzik. Boken känns också mer äkta; filmen hade inte så stor budget och många delar känns lite kitchiga. Det gör filmen roligare, men man får aldrig någon känsla för fara. Annorlunda är det i boken. Slutsatsen av detta: filmen må vara roligare, men boken är bättre.
Det förtar dock inte från faktumet att filmen är lysande skriven, perfekt castad och briljant agerad. De som inte sett den bör korrigera detta snarast. Sedan kan man läsa boken för att fördjupa upplevelsen ytterligare.
Bok: 3
Bio: 3
My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die.
Först lite bakgrund: Bokens författare William Goldman (som även skrev screenplay till filmen) utgav boken som en förkortad version av en berättelse skriven av S. Morgenstern. Goldman inflikar små notiser här och var där han klippt bort delar som var tråkiga eller utdragna, för att kunna ge en version som bara var "the good parts". Morgensterns version var nämligen inte så mycket en saga som historisk redogörelse och politisk satir.
Grejen är bara att denna Morgenstern-version inte existerar. Hela boken är Goldmans verk. Han drog bluffen så långt att han sade att det fanns en "extrascen" som han (inte Morgenstern) själv skrivit och att om man ville läsa den kunde man skriva till förlaget. De som gjorde detta fick dock ett brev om legala komplikationer med "the Morgenstern Estate" som visst var väldigt måna om att förvara kulturarvet efter staden Florins (som inte finns) stolthet. Denna rättliga dispyt är sedan en röd tråd i påföljande förord och liknande i senare versioner. Aldrig bryter Goldman den karaktär han skapat åt sig själv i boken, där inte ens hans familj är samma som han har i verkligheten.
Filmen, å sin sida, har en egen ramberättelse för äventyret i form av en väldigt gammal Peter Falk som läser hela berättelsen för en väldigt ung Fred Savage. Detta är hämtat från boken då Goldman återger hur hans egna farfar läste boken för honom när han var sjuk (och då hoppade över "de tråkiga bitarna"). I båda fallen är det alltså en sorts historia i en historia.
Som nämnts är det Goldman som skrivit både boken och filmen, så givetvis är de båda väldigt lika i berättelse och dialog. Därför blir det en väldigt enkel jämförelse egentligen: båda berättar samma saker, men boken berättar mer. Man får djupare insikt i karaktärerna, särskilt svärdsmästaren Inigo och jätten Fezzik. Boken känns också mer äkta; filmen hade inte så stor budget och många delar känns lite kitchiga. Det gör filmen roligare, men man får aldrig någon känsla för fara. Annorlunda är det i boken. Slutsatsen av detta: filmen må vara roligare, men boken är bättre.
Det förtar dock inte från faktumet att filmen är lysande skriven, perfekt castad och briljant agerad. De som inte sett den bör korrigera detta snarast. Sedan kan man läsa boken för att fördjupa upplevelsen ytterligare.
Bok: 3
Bio: 3
torsdag, november 24, 2011
Bok eller Bio: The Godfather
Ojoj... här är vi inne på knepig mark. Hur jämför man en av tidernas bästa filmer med berättelsen som agerar förlaga? Gudfadern-filmerna, den första i synnerhet, har kommit att ikonisera det vi tänker på när vi föreställer oss den gamla italienska maffian. Marlon Brando är Gudfadern enligt väldigt många, och hans tolkning av rollen har blivit en ingrodd del av populärkulturen i allmänhet. Detta gör att det egentligen är omöjligt att göra den här jämförelsen helt objektiv, men här kommer i alla fall mitt försök:
Mario Puzos The Godfather är berättelsen om maffiafamiljen Corleone i efterkrigstidens New York. Filmadaptationen av Francis Ford Coppola följer på många punkter bokens berättelse, men på grund av mediets begränsningar är det givetvis mycket som har utelämnats. I synnerhet är det sidoberättelser om folk som har kontakt med Familjen som klippts bort, bland andra skådelspelaren/sångaren Johnny Fontane och Sonnys älskare Lucy Mancini. Båda fick utförliga egna berättelser i boken men dyker bara upp som hastigast i filmen.
Men en möjligtvis viktigare sak som inte framkommer i filmen är karaktärernas, särskit Michael Corleones, inre motiveringar och tankar. Detta brukar förstås vara böckers starka sida, att man kan komma in i huvudet på rollfigurerna. Michaels resa från krigshjälte som egentligen inte vill ha i familjen att göra till familjens överhuvud, exempelvis, blottläggs mycket mer och blir en mycket mer gradvis process. I filmen hanteras hans förvandling mer subtilt, och kommer till ytan ordentligt först i filmens mäktiga klimax. Båda metoderna fungerar i sig, men det är intressant hur den kalla, grymma sidan av honom kommer fram lite i taget, och överraskar ibland honom själv.
Andra karaktärer som är intressanta att följa närmare är Familjens adopterade son Tom Hagen, som trots att han utsetts till Gudfaderns consiglieri (typ högste rådgivare) vet att han aldrig kommer åtnjuta full respekt då han inte är sicilianare, och Luca Brasi, Familjens främste soldat. I boken framställs han som en hänsynslös enmansarmé, medan han i filmen bara är med lite grann innan han, smått patetiskt, dör.
Boken och filmen har båda en särpräglad stil. Båda är blodiga och allvarliga, men filmen är stiliserad med skicklig scenografi och atmosfärisk musik. Boken, som givetvis inte kan använda sig av dylika knep, är lite mer "gritty" och jordnära. Det tidigare nämnda klimaxet är ett utmärkt exempel, då det är något som skiljer sig ganska starkt mellan medierna. I filmen är det mästerligt konstnärligt utfört med juxtapositionen av Michael i kyrkan, där han "blir" Gudfader. I boken är det en kall och kalkylerad process.
Utmärkande för boken är även att den är betydligt mer sexistisk och rasistisk, enligt samhällssynen som rådde på den tiden. Kvinnorna förväntades agera duktiga husmödrar och skulle inte lägga sig i männens arbete. Detta märks starkast när Connie Corleone berättar för sina föräldrar att hennes man Carlo Rizzi brukar slå henne. De såg inget underligt med detta, och vid frågan om Gudfadern själv någonsin slagit sin fru svarade mama Corleone (som annars är en väldigt mysig karaktär i boken) att hon "aldrig gett honom anledning". Till och med Kay, Michaels kärleksintresse och berättlesens mest progressiva kvinnofigur, anpassar sig till rollen som duktig siciliansk fru mot slutet, medan hon i filmen distanserar sig från honom när hon inser hur fasansfull han kan vara.
Så vad väljer man: Den artistiska filmen eller den mer verklighetstrogna boken? Om jag verkligen skulle vara tvungen att välja, vinner boken med knapp marginal. Där kan alla karaktärer och historier verkligen beskrivas till fullo och komma till sin rätt. Filmen är och förblir ett mästerverk, men man kommer egentligen aldrig karaktärerna särskilt nära. Det finns för mycket berättelse och för många karaktärer för att man ska hinna med allt, trots filmens längd på nästan 3 timmar. Men allra bäst är de som komplement till varandra. Läs boken, se filmen och uppskatta båda.
Bok: 2
Bio: 3
Böckerna börjar komma ikapp! Är det någon som har några förslag för framtida inlägg så är det fritt fram.
Mario Puzos The Godfather är berättelsen om maffiafamiljen Corleone i efterkrigstidens New York. Filmadaptationen av Francis Ford Coppola följer på många punkter bokens berättelse, men på grund av mediets begränsningar är det givetvis mycket som har utelämnats. I synnerhet är det sidoberättelser om folk som har kontakt med Familjen som klippts bort, bland andra skådelspelaren/sångaren Johnny Fontane och Sonnys älskare Lucy Mancini. Båda fick utförliga egna berättelser i boken men dyker bara upp som hastigast i filmen.
Men en möjligtvis viktigare sak som inte framkommer i filmen är karaktärernas, särskit Michael Corleones, inre motiveringar och tankar. Detta brukar förstås vara böckers starka sida, att man kan komma in i huvudet på rollfigurerna. Michaels resa från krigshjälte som egentligen inte vill ha i familjen att göra till familjens överhuvud, exempelvis, blottläggs mycket mer och blir en mycket mer gradvis process. I filmen hanteras hans förvandling mer subtilt, och kommer till ytan ordentligt först i filmens mäktiga klimax. Båda metoderna fungerar i sig, men det är intressant hur den kalla, grymma sidan av honom kommer fram lite i taget, och överraskar ibland honom själv.
Andra karaktärer som är intressanta att följa närmare är Familjens adopterade son Tom Hagen, som trots att han utsetts till Gudfaderns consiglieri (typ högste rådgivare) vet att han aldrig kommer åtnjuta full respekt då han inte är sicilianare, och Luca Brasi, Familjens främste soldat. I boken framställs han som en hänsynslös enmansarmé, medan han i filmen bara är med lite grann innan han, smått patetiskt, dör.
Boken och filmen har båda en särpräglad stil. Båda är blodiga och allvarliga, men filmen är stiliserad med skicklig scenografi och atmosfärisk musik. Boken, som givetvis inte kan använda sig av dylika knep, är lite mer "gritty" och jordnära. Det tidigare nämnda klimaxet är ett utmärkt exempel, då det är något som skiljer sig ganska starkt mellan medierna. I filmen är det mästerligt konstnärligt utfört med juxtapositionen av Michael i kyrkan, där han "blir" Gudfader. I boken är det en kall och kalkylerad process.
Utmärkande för boken är även att den är betydligt mer sexistisk och rasistisk, enligt samhällssynen som rådde på den tiden. Kvinnorna förväntades agera duktiga husmödrar och skulle inte lägga sig i männens arbete. Detta märks starkast när Connie Corleone berättar för sina föräldrar att hennes man Carlo Rizzi brukar slå henne. De såg inget underligt med detta, och vid frågan om Gudfadern själv någonsin slagit sin fru svarade mama Corleone (som annars är en väldigt mysig karaktär i boken) att hon "aldrig gett honom anledning". Till och med Kay, Michaels kärleksintresse och berättlesens mest progressiva kvinnofigur, anpassar sig till rollen som duktig siciliansk fru mot slutet, medan hon i filmen distanserar sig från honom när hon inser hur fasansfull han kan vara.
Så vad väljer man: Den artistiska filmen eller den mer verklighetstrogna boken? Om jag verkligen skulle vara tvungen att välja, vinner boken med knapp marginal. Där kan alla karaktärer och historier verkligen beskrivas till fullo och komma till sin rätt. Filmen är och förblir ett mästerverk, men man kommer egentligen aldrig karaktärerna särskilt nära. Det finns för mycket berättelse och för många karaktärer för att man ska hinna med allt, trots filmens längd på nästan 3 timmar. Men allra bäst är de som komplement till varandra. Läs boken, se filmen och uppskatta båda.
Bok: 2
Bio: 3
Böckerna börjar komma ikapp! Är det någon som har några förslag för framtida inlägg så är det fritt fram.
tisdag, oktober 04, 2011
Bok eller Bio: Jurassic Park
Disclaimer: Det var några år sedan jag läste böckerna i det här inlägget, så jag kör mycket från dunkelt minne, men helhetsintrycken ska stämma.
90-talet präglades till viss del av dinosauriefeber när Steven Spielberg producerade sina Jurassic Park filmer. Det blev en enorm franchise med spel, prylar, leksaker med mera. Till och med i skolorkestern jag var med i spelade vi musik från filmen (John Williams, givetvis). Men detta fenomen var från början en bok av Michael Crichton. Även andra filmen, The Lost World, har en bokförlaga. Så vilken är egentligen bäst? (Jag kommer här att anta att folk sett filmerna åtminstone någon gång, eller åtminstone känner till grundhistorien.)
Vi tar dem var för sig, och börjar med originalet Jurassic Park. Jag kan säga med en gång att jag älskade den här filmen när den kom ut (jag var 13 då), och tycker än idag att den både är underhållande och välgjord, med effekter som är snyggare än vissa moderna filmer. Spielberg och de han arbetade med lyckades mycket väl med att göra den spännande och atmosfärisk och skapade intressanta karaktärer som man brydde sig om.
Boken då? I mångt och mycket följer boken och filmen samma spår. Det är samma karaktärer, samma grundhistoria och många av händelserna är liknande. Slutet skiljer sig en del mellan boken och filmen, och vilka karaktärer som dör och överlever är olika, men grundstoryn är där.
Det som skiljer främst är karaktärerna. Karaktärerna i filmen var kanske inte så djupa, men hade ganska intressanta personligheter, i synnerhet den excentriske kaotikern Ian Malcolm (en roll som skapad för Jeff Goldblum) medan de i boken känns mest otrevliga. Ett exempel: I filmen har parkens skapare John Hammond en tydlig utveckling. Han börjar med en livlig naivitet om hur fantastisk hans skapelse är, trots de varningar han hör. Men mot slutet, när allt gått åt helvete och de flyr i helikopter, kastar han en sista ångerfylld blick över ön. Man förstår att han inser att hur mycket han än ville att det skulle fungera så insåg han att han idén var förlorad (och att det kostade rätt många livet). I boken tillbringar han slutet med att promenera ensam på ön och fundera på han ska undvika liknande problem i nästa park. Det slutar med att han blir attackerad och uppäten av compys (de där små gröna sakerna i filmen). Problemet är genomgående i boken, att få av karaktärerna faktiskt känns mänskliga.
I slutändan väljer jag nog filmen även denna gång. Båda är spännande, men med så mycket action och vidunderliga varelser vill man gärna se det framför sig, och då har det visuella mediet övertaget. Lägg därtill en mycket lyckad karaktärsadaptation och en härligt minnesvärd soundtrack så har man något som är svårt att slå.
Sen har vi The Lost World. Här har vi mycket större avvikelser mellan bok och film. I båda fallen är det Ian Malcolm som får axla rollen som huvudperson (i boken återuppstod han faktiskt från de döda i ett något billigt knep) och vissa andra karaktärer (bl a hans ex Sarah Harding) är också samma men annars skiljer sig casten en del. Mest noterbart är att det i filmen är Ians dotter som får stå för "barnrollen" medan det i boken är två ungar (återigen en kille och en tjej) som bara jobbade för Ians kollega.
Vissa händelser återfinns i båda berättelse, som tyrannosaurusungen med brutet ben, trailern som går över klippan osv, men överlag är det mycket som är annorlunda. Hela ploten med jägarna i filmen finns exempelvis inte alls i boken. Dessutom beter sig många av karaktärerna i filmen rent av korkade ibland, och scenerna i San Diego uppnår nya höjder i actionklichéer. Som helhet är filmen mycket mer actionorienterad och, för att uttrycka det grovt, "dummare".
I boken tar actionhändelserna en mindre roll, till förmån för en stor del rationella funderingar och filosoferande. Boken låter en inte glömma att Malcolm är kaosteoretiker, och han har många diskussioner med andra karaktärer om teorier kring dessa saker, vetenskapens roll i världen och mänsklig natur i allmänhet. Mycket fokus läggs exempelvis på instinktivt vs inlärt beteende. Velociraptorerna, exempelvis, har en väldigt självdestruktiv social natur då de bara "kom till" utan att det fanns andra som kunde lära upp dem. Det låter tradigt, men egentligen är det högst intressant på många ställen och får en att tänka till lite även om man inte håller med honom.
Som slutsats kan jag konstatera att Crichtons torra karaktärsskildring lämpar sig mycket bättre i andra boken, som är betydligt mer cerebral än föregångaren. Jämfört med den stora mängd ren dumhet som finns i filmen måste jag här ge priset till boken.
Bok: 1
Bio: 3
(Kolla gärna in Nostalgia Critic's recension av The Lost World också.)
90-talet präglades till viss del av dinosauriefeber när Steven Spielberg producerade sina Jurassic Park filmer. Det blev en enorm franchise med spel, prylar, leksaker med mera. Till och med i skolorkestern jag var med i spelade vi musik från filmen (John Williams, givetvis). Men detta fenomen var från början en bok av Michael Crichton. Även andra filmen, The Lost World, har en bokförlaga. Så vilken är egentligen bäst? (Jag kommer här att anta att folk sett filmerna åtminstone någon gång, eller åtminstone känner till grundhistorien.)
Vi tar dem var för sig, och börjar med originalet Jurassic Park. Jag kan säga med en gång att jag älskade den här filmen när den kom ut (jag var 13 då), och tycker än idag att den både är underhållande och välgjord, med effekter som är snyggare än vissa moderna filmer. Spielberg och de han arbetade med lyckades mycket väl med att göra den spännande och atmosfärisk och skapade intressanta karaktärer som man brydde sig om.
Boken då? I mångt och mycket följer boken och filmen samma spår. Det är samma karaktärer, samma grundhistoria och många av händelserna är liknande. Slutet skiljer sig en del mellan boken och filmen, och vilka karaktärer som dör och överlever är olika, men grundstoryn är där.
Det som skiljer främst är karaktärerna. Karaktärerna i filmen var kanske inte så djupa, men hade ganska intressanta personligheter, i synnerhet den excentriske kaotikern Ian Malcolm (en roll som skapad för Jeff Goldblum) medan de i boken känns mest otrevliga. Ett exempel: I filmen har parkens skapare John Hammond en tydlig utveckling. Han börjar med en livlig naivitet om hur fantastisk hans skapelse är, trots de varningar han hör. Men mot slutet, när allt gått åt helvete och de flyr i helikopter, kastar han en sista ångerfylld blick över ön. Man förstår att han inser att hur mycket han än ville att det skulle fungera så insåg han att han idén var förlorad (och att det kostade rätt många livet). I boken tillbringar han slutet med att promenera ensam på ön och fundera på han ska undvika liknande problem i nästa park. Det slutar med att han blir attackerad och uppäten av compys (de där små gröna sakerna i filmen). Problemet är genomgående i boken, att få av karaktärerna faktiskt känns mänskliga.
I slutändan väljer jag nog filmen även denna gång. Båda är spännande, men med så mycket action och vidunderliga varelser vill man gärna se det framför sig, och då har det visuella mediet övertaget. Lägg därtill en mycket lyckad karaktärsadaptation och en härligt minnesvärd soundtrack så har man något som är svårt att slå.
Sen har vi The Lost World. Här har vi mycket större avvikelser mellan bok och film. I båda fallen är det Ian Malcolm som får axla rollen som huvudperson (i boken återuppstod han faktiskt från de döda i ett något billigt knep) och vissa andra karaktärer (bl a hans ex Sarah Harding) är också samma men annars skiljer sig casten en del. Mest noterbart är att det i filmen är Ians dotter som får stå för "barnrollen" medan det i boken är två ungar (återigen en kille och en tjej) som bara jobbade för Ians kollega.
Vissa händelser återfinns i båda berättelse, som tyrannosaurusungen med brutet ben, trailern som går över klippan osv, men överlag är det mycket som är annorlunda. Hela ploten med jägarna i filmen finns exempelvis inte alls i boken. Dessutom beter sig många av karaktärerna i filmen rent av korkade ibland, och scenerna i San Diego uppnår nya höjder i actionklichéer. Som helhet är filmen mycket mer actionorienterad och, för att uttrycka det grovt, "dummare".
I boken tar actionhändelserna en mindre roll, till förmån för en stor del rationella funderingar och filosoferande. Boken låter en inte glömma att Malcolm är kaosteoretiker, och han har många diskussioner med andra karaktärer om teorier kring dessa saker, vetenskapens roll i världen och mänsklig natur i allmänhet. Mycket fokus läggs exempelvis på instinktivt vs inlärt beteende. Velociraptorerna, exempelvis, har en väldigt självdestruktiv social natur då de bara "kom till" utan att det fanns andra som kunde lära upp dem. Det låter tradigt, men egentligen är det högst intressant på många ställen och får en att tänka till lite även om man inte håller med honom.
Som slutsats kan jag konstatera att Crichtons torra karaktärsskildring lämpar sig mycket bättre i andra boken, som är betydligt mer cerebral än föregångaren. Jämfört med den stora mängd ren dumhet som finns i filmen måste jag här ge priset till boken.
Bok: 1
Bio: 3
(Kolla gärna in Nostalgia Critic's recension av The Lost World också.)
torsdag, juni 02, 2011
Bok eller Bio: Stardust
Nästa titel i min duell mellan det visuella och skriftliga är Stardust, en bok av en av mina favoritförfattare Neil Gaiman och en film av regissör Matthew Vaughn (som även regisserat bl a Kick-Ass). Den här filmen har jag också recenserat tidigare, och det lovprisande betyget håller än idag när jag ser filmen igen. Då är frågan: kan förlagan mäta sig med adaptionen?
Svaret är: nja. Storyn i boken och filmen skiljer sig ganska väsentligt åt, även om mycket är sig likt. Båda är fantasirika och äventyrliga, men Gaiman är till naturen en ganska torr författare. Detta gör att karaktärerna gärna också blir lite torra. Huvudkaraktären Tristan/Tristran (enligt filmen/boken) envisas i båda versioner om att han ska hem till sin älskade, eller åtminstone den han anser är sin älskade. Skillnaden är att detta är ändå ganska nedtonat i filmen, medan han i boken blir så tjatig att man vill smälla honom på käften. Även stjärnan Yvaine är betydligt mer sympatisk i filmen.
Överlag så är filmens karaktärer, ironiskt nog, djupare och mer utvecklade. Gaiman är duktig på att skapa fantastiska berättelser och miljöer, men att skapa djupa och sympatiska karaktärer är han lite sämre på. Världen i boken är nog mer utbroderad med fler fantasirika varelser och händelser, men saknar filmens charm. De friheter som regissören och screenplayförfattarna tagit med exempelvis prinsspökena och kapten Shakespeare (Alberic i boken - som där nästan inte har någon roll alls) förhöjer dessutom det hela ytterligare.
Och så har vi slutet. Vissa kan hävda att slutet i filmen var väl överdådigt lyckligt, men damnit, är det en saga så är det. Då vill man ha ett överdådigt lyckligt slut. Jämfört med bokens mer detaljerade men samtidigt lite sorgsnare dito måste jag även välja det förstnämnda även här.
Slutsats: boken är bra, men filmen tar storyn ytterligare ett steg och lyfter det till något fantastiskt.
Bok: 0
Bio: 2
Svaret är: nja. Storyn i boken och filmen skiljer sig ganska väsentligt åt, även om mycket är sig likt. Båda är fantasirika och äventyrliga, men Gaiman är till naturen en ganska torr författare. Detta gör att karaktärerna gärna också blir lite torra. Huvudkaraktären Tristan/Tristran (enligt filmen/boken) envisas i båda versioner om att han ska hem till sin älskade, eller åtminstone den han anser är sin älskade. Skillnaden är att detta är ändå ganska nedtonat i filmen, medan han i boken blir så tjatig att man vill smälla honom på käften. Även stjärnan Yvaine är betydligt mer sympatisk i filmen.
Överlag så är filmens karaktärer, ironiskt nog, djupare och mer utvecklade. Gaiman är duktig på att skapa fantastiska berättelser och miljöer, men att skapa djupa och sympatiska karaktärer är han lite sämre på. Världen i boken är nog mer utbroderad med fler fantasirika varelser och händelser, men saknar filmens charm. De friheter som regissören och screenplayförfattarna tagit med exempelvis prinsspökena och kapten Shakespeare (Alberic i boken - som där nästan inte har någon roll alls) förhöjer dessutom det hela ytterligare.
Och så har vi slutet. Vissa kan hävda att slutet i filmen var väl överdådigt lyckligt, men damnit, är det en saga så är det. Då vill man ha ett överdådigt lyckligt slut. Jämfört med bokens mer detaljerade men samtidigt lite sorgsnare dito måste jag även välja det förstnämnda även här.
Slutsats: boken är bra, men filmen tar storyn ytterligare ett steg och lyfter det till något fantastiskt.
Bok: 0
Bio: 2
måndag, maj 23, 2011
Bok eller Bio: Shutter Island
Rätt så ofta när filmer görs baserade på böcker får man höra det klassiska "boken är bättre". Men är det alltid sant? Visserligen har böcker fördelen att kunna berätta en betydligt mer detaljerad berättelse med insyn i karaktärernas tankegångar, men filmer har fördelen av "show, don't tell" - att kunna förmedla känslor och stämningar genom bildspråket. Därför har jag bestämt mig för en ny serie här på bloggen, Bok eller Bio, där jag ger mina personliga åsikter om olika filmer/böcker och bedömer vilken som faktiskt är bättre.
Först ut i denna serie är Shutter Island, den psykologiska thrillern av Dennis Lehane, med film regisserad av Martin Scorsese. Jag har tidigare skrivit en kort recension av filmen där jag också beskriver storyn i korthet. Eftersom jag inte vill gå för mycket in i spoilerområdet, och boken och filmen följer varandra väldigt nära i storyn, kan jag nöja mig med den beskrivningen och gå direkt in på analysen.
Den här filmen är ett utmärkt exempel på de styrkor som respektive medium har som nämnts ovan. Böcker har fördelen att ge insyn i karaktärers psyke, och det är en viktig faktor i en psykologisk thriller som denna. I boken följer man hela berättelsen från huvudkaraktären Teddys perspektiv, och boken är här bra på att förmedla den känsla av paranoia och utsatthet som han erfar.
Samtidigt är Martin Scorsese en skicklig regissör, och han lyckas genom sin filmteknik förmedla en väldigt mörk och kuslig atmosfär, som på ett effektivt sätt antyder att allt inte står rätt till. DiCaprio är dessutom en duktig skådespelare som ofta är bra på att visa vad karaktären känner. Nackdelen med allt detta är dock kanske att filmens slutkläm är mer förutsägbar, men det är givetvis svårt för mig att säga säkert då jag såg filmen först och visste hur storyn slutade.
Slutet är nog ändå den del som det mesta av min bedömning bygger på: filmens kunde man se komma lite lättare, men hade samtidigt mera kraft. I boken var det hela betydligt mera långdraget och på gränsen till tjatigt. Filmen hade dessutom en extratwist i sista replikerna som gav en helt ny dimension på huvudkaraktärens psykologiska tillstånd, något som saknades helt i boken. Därför ger jag denna vinst till filmen.
Bok: 0
Bio: 1
Först ut i denna serie är Shutter Island, den psykologiska thrillern av Dennis Lehane, med film regisserad av Martin Scorsese. Jag har tidigare skrivit en kort recension av filmen där jag också beskriver storyn i korthet. Eftersom jag inte vill gå för mycket in i spoilerområdet, och boken och filmen följer varandra väldigt nära i storyn, kan jag nöja mig med den beskrivningen och gå direkt in på analysen.
Den här filmen är ett utmärkt exempel på de styrkor som respektive medium har som nämnts ovan. Böcker har fördelen att ge insyn i karaktärers psyke, och det är en viktig faktor i en psykologisk thriller som denna. I boken följer man hela berättelsen från huvudkaraktären Teddys perspektiv, och boken är här bra på att förmedla den känsla av paranoia och utsatthet som han erfar.
Samtidigt är Martin Scorsese en skicklig regissör, och han lyckas genom sin filmteknik förmedla en väldigt mörk och kuslig atmosfär, som på ett effektivt sätt antyder att allt inte står rätt till. DiCaprio är dessutom en duktig skådespelare som ofta är bra på att visa vad karaktären känner. Nackdelen med allt detta är dock kanske att filmens slutkläm är mer förutsägbar, men det är givetvis svårt för mig att säga säkert då jag såg filmen först och visste hur storyn slutade.
Slutet är nog ändå den del som det mesta av min bedömning bygger på: filmens kunde man se komma lite lättare, men hade samtidigt mera kraft. I boken var det hela betydligt mera långdraget och på gränsen till tjatigt. Filmen hade dessutom en extratwist i sista replikerna som gav en helt ny dimension på huvudkaraktärens psykologiska tillstånd, något som saknades helt i boken. Därför ger jag denna vinst till filmen.
Bok: 0
Bio: 1
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
