fredag, december 30, 2011

Reflektioner kring 2011

2011 har varit ett bra år för min del. Jag har arbetat nästan hela året med ett trivsamt jobb som jag faktiskt är utbildad för, vilket givetvis har varit fördelaktigt för både självförtroende och ekonomi. Vi hade en härlig bröllopsfest i somras, och hemmalivet i allmänhet har varit mysigt överlag. Jag byggde en egen dator, vilket var en liten personlig triumf, och jag har börjat i en ny spelgrupp som jag haft en del kul med.

Förhoppningsvis kommer nästa år att medföra fler segrar och fortsatt lycka! Skål för det!

tisdag, december 06, 2011

Spelrecension: Amnesia: The Dark Descent

Jag gillar skräckspel. Jag älskar den där känslan av att ta mig fram genom ett läskigt ställe och veta att någonting där i mörkret bara väntar på mig. Många spel som kallar sig skräck förlitar sig mest på mängder med blod, stora horribla monster och "jump scares". Amnesia: The Dark Descent är däremot ett skräckspel i ordets rätta mening. Det skapar en atmosfär och stämning så genomsyrad med läskighet att man verkligen känner den fruktan som huvudkaraktären går igenom.

Huvudkaraktären Daniel, som har minnesförlust, börjar spelet i ett småkusligt, till synes övergivet slott. Han hittar dokument från sig själv som säger att han måste ta sig ner i katakomberna under slottet och döda någon som heter Alexander. Under spelets gång hittar man delar av Daniels dagbok som beskriver vad som hänt, och det blir bara mer och mer fruktansvärt.

Det dröjer inte länge innan man dessutom börjar stöta på övernaturliga fenomen, vars blotta åsyn tär på Daniels sinne. Ju mer övernaturligt han ser, desto mer "Sanity" förlorar han. Bara att befinna sig i mörker, ett ständigt närvarande element i spelet, gör att man sakta blir vansinnig. Man kan stävja detta genom att tända ljus (med en begränsad mängd elddon som man hittar lite varstans) eller med sin oljelykta (med en begränsad mängd olja).

Snart upptäcker Daniel också att han inte alls är ensam i slottet; det vandrar runt några ohyggliga varelser som inget hellre vill än att ha ihjäl en. Man är totalt försvarslös i det här spelet, så det enda man kan göra är att gömma sig i det vansinnesalstrande mörkret och hoppas att monstrena går sin väg, alternativt springa för blotta livet. Adrenalinnivån är ofta på hög nivå.

I övrigt är det ett ganska typiskt äventyrsspel i förstapersonsperspektiv. Man hittar föremål som man använder med andra föremål och löser några pussel för att ta sig vidare. Utmaningen är väl egentligen inte jättehög, och om man råkar bli dödad får man börja igen i princip där man var, men man får en uppmaning redan i början av spelet att inte spela för att vinna, utan för upplevelsen. Och det lever det upp till med råge. Jag rekommenderar varmt detta spel för alla som gillar kusligheter.

onsdag, november 30, 2011

Random Youtube Goodness

Dags för några skojiga Youtube-klipp uppsnappat från Twitterflödet! Först en säkerhetsvideo för alla som aspirerar att bli gaffeltrucksförare (varning för blodeffekter):

Via: @LordKaT


Mashup awesomesauce! (Nightwish + Greenday + Katy Perry + t.A.T.u.)

Via @skitchmusic


Och till sist: japaner. Kommentar överflödig.

Via @katietiedrich

tisdag, november 29, 2011

SW:TOR First impressions

I helgen fick jag, smått oväntat, prova betan till Star Wars: The Old Republic, den nya MMO:n av Bioware. Eftersom det är ett MMO med just Star Wars har det fått rätt mycket hype, men efter att ha testat det i typ 6-8 timmar kan jag inte påstå att jag är överdrivet sugen.

Man börjar som vanligt med att skapa en karaktär (loyalitet, art, yrke, utseende) men har inga möjligheter att påverka ens förmågor. I praktiken har alla av ett yrke samma förmågor upp till lvl 10. Därefter kan man differentiera och få tillträde till "skill trees" men även där känns det rätt oinspirerat med små procentökningar på diverse saker här och där. Det blir väl mer spännande saker längre fram, men det känns rätt onödigt att alla av ett visst yrke spelas likadant. Det fastnar liksom i "DPS-träsket" där man inte gör val så mycket som beräkningar om vad som gör mest skada.

Nåja, efter karaktärsskapande får man springa runt på startvärlden och kan hitta ett antal quests som för det mesta går ut på att springa till en viss punkt och prata med någon/peta på något. Fiender finns utspridda i små kluster lite varstans och respawnar continuerligt. Jag antar att detta är nödvändigt för ett MMO, men det blir konstigt när det dyker upp nya fiender precis där man står, och det dröjer några sekunder innan de fattar att man står där och anfaller.

Efter startplaneten kom jag till Coruscant, och fick lite nya quests som liknade de förra. Trots att jag gick från vildmark till storstad kändes allt ganska likartat, och jag började tröttna lite mot slutet. Och givetvis, så fort jag kommer dit får jag med en senator att göra. Man kan ju inte ha ett modernt Star Wars-spel utan politik! -_-

Det största problemet är nog dock att jag inte märkte av MMO-aspekten överhuvudtaget. Visst, det finns andra som springer runt i världen och man kan samarbeta med andra för vissa uppdrag, men jag kände aldrig ett behov. Det kanske blir mer sånt längre fram, men vid det läget är det så vant att köra solo att det liksom tar emot. Man får t o m datorstyrda följeslagare under storyns gång, vilket gör att det känns ännu mer omotiverat med samarbete. Dessutom ser det jäkligt flummigt ut när det springer runt 6 olika spelare som alla har samma följeslagare. (Jag ska för rättvisans skull nämna att jag inte är en MMO-spelare i vanliga fall, så det är inte så naturligt för mig att söka mig till andra spelare.)

Storyn är väl okej; man får en annorlunda serie huvuduppdrag beroende på vilket yrke man har, så det finns att göra. Men jag sitter och funderar på om inte spelet hade lämpat sig bättre som single-player. Det är liksom det Bioware gör bäst. I stället försöker det vara både och, och kommer bara halvvägs med båda.

Samtidigt tyckte jag att det var småtrevligt att spela och vill gärna se hur storyn utvecklas. Fast med den nuvarande prismodellen, först köpa spelet för 550:- och sedan betala en prenumerationsavgift varje månad, känns det verkligen inte motiverat. Att ens köra med prenumeration i dagens marknad när allt fler går "Free to Play" är vansinnigt till att börja med, och jag undrar om de verkligen kan få tillräckligt många spelare på det sättet för att överleva. Vi får se, men i vilket fall får de klara sig utan mig från början.

torsdag, november 24, 2011

Bok eller Bio: The Godfather

Ojoj... här är vi inne på knepig mark. Hur jämför man en av tidernas bästa filmer med berättelsen som agerar förlaga? Gudfadern-filmerna, den första i synnerhet, har kommit att ikonisera det vi tänker på när vi föreställer oss den gamla italienska maffian. Marlon Brando är Gudfadern enligt väldigt många, och hans tolkning av rollen har blivit en ingrodd del av populärkulturen i allmänhet. Detta gör att det egentligen är omöjligt att göra den här jämförelsen helt objektiv, men här kommer i alla fall mitt försök:

Mario Puzos The Godfather är berättelsen om maffiafamiljen Corleone i efterkrigstidens New York. Filmadaptationen av Francis Ford Coppola följer på många punkter bokens berättelse, men på grund av mediets begränsningar är det givetvis mycket som har utelämnats. I synnerhet är det sidoberättelser om folk som har kontakt med Familjen som klippts bort, bland andra skådelspelaren/sångaren Johnny Fontane och Sonnys älskare Lucy Mancini. Båda fick utförliga egna berättelser i boken men dyker bara upp som hastigast i filmen.

Men en möjligtvis viktigare sak som inte framkommer i filmen är karaktärernas, särskit Michael Corleones, inre motiveringar och tankar. Detta brukar förstås vara böckers starka sida, att man kan komma in i huvudet på rollfigurerna. Michaels resa från krigshjälte som egentligen inte vill ha i familjen att göra till familjens överhuvud, exempelvis, blottläggs mycket mer och blir en mycket mer gradvis process. I filmen hanteras hans förvandling mer subtilt, och kommer till ytan ordentligt först i filmens mäktiga klimax. Båda metoderna fungerar i sig, men det är intressant hur den kalla, grymma sidan av honom kommer fram lite i taget, och överraskar ibland honom själv.

Andra karaktärer som är intressanta att följa närmare är Familjens adopterade son Tom Hagen, som trots att han utsetts till Gudfaderns consiglieri (typ högste rådgivare) vet att han aldrig kommer åtnjuta full respekt då han inte är sicilianare, och Luca Brasi, Familjens främste soldat. I boken framställs han som en hänsynslös enmansarmé, medan han i filmen bara är med lite grann innan han, smått patetiskt, dör.

Boken och filmen har båda en särpräglad stil. Båda är blodiga och allvarliga, men filmen är stiliserad med skicklig scenografi och atmosfärisk musik. Boken, som givetvis inte kan använda sig av dylika knep, är lite mer "gritty" och jordnära. Det tidigare nämnda klimaxet är ett utmärkt exempel, då det är något som skiljer sig ganska starkt mellan medierna. I filmen är det mästerligt konstnärligt utfört med juxtapositionen av Michael i kyrkan, där han "blir" Gudfader. I boken är det en kall och kalkylerad process.

Utmärkande för boken är även att den är betydligt mer sexistisk och rasistisk, enligt samhällssynen som rådde på den tiden. Kvinnorna förväntades agera duktiga husmödrar och skulle inte lägga sig i männens arbete. Detta märks starkast när Connie Corleone berättar för sina föräldrar att hennes man Carlo Rizzi brukar slå henne. De såg inget underligt med detta, och vid frågan om Gudfadern själv någonsin slagit sin fru svarade mama Corleone (som annars är en väldigt mysig karaktär i boken) att hon "aldrig gett honom anledning". Till och med Kay, Michaels kärleksintresse och berättlesens mest progressiva kvinnofigur, anpassar sig till rollen som duktig siciliansk fru mot slutet, medan hon i filmen distanserar sig från honom när hon inser hur fasansfull han kan vara.

Så vad väljer man: Den artistiska filmen eller den mer verklighetstrogna boken? Om jag verkligen skulle vara tvungen att välja, vinner boken med knapp marginal. Där kan alla karaktärer och historier verkligen beskrivas till fullo och komma till sin rätt. Filmen är och förblir ett mästerverk, men man kommer egentligen aldrig karaktärerna särskilt nära. Det finns för mycket berättelse och för många karaktärer för att man ska hinna med allt, trots filmens längd på nästan 3 timmar. Men allra bäst är de som komplement till varandra. Läs boken, se filmen och uppskatta båda.

Bok: 2
Bio: 3


Böckerna börjar komma ikapp! Är det någon som har några förslag för framtida inlägg så är det fritt fram.

onsdag, november 23, 2011

Dagens Win: Tim Minchin's "Storm"

Because Tim Minchin is awesome.

måndag, november 21, 2011

Det där med goda föresatser

I en notis i Barometern idag kan vi läsa om skadorna och riskerna som uppkommer av lågenergilampor. Va? En överreaktion till panikåtgärd "för miljöns skull" visar sig ha bieffekter värre än det man ville åtgärda? The hell you say.

Är det ett sådant problem tycker man att man kanske borde prioritera insamlingsplatser för lågenergilampor i återvinningsstationer och dylikt, fast inte ens det är lätt då kvicksilverångorna fordrar stort utrymme och bra ventilation.

Starkt jobbat, miljömuppar.

torsdag, november 17, 2011

Dagens Win: Symfoniskt Zelda



För de som inte anser att TV-spel är kultur.

tisdag, november 15, 2011

Dagens speltips: The Binding of Isaac

The Binding of Isaac är ett underhållande litet indie-spel till PC med lite Roguelike-inslag. Man spelar som den olycksalige ungen Isaac när han kämpar sig förbi onda demoner, hemska monster och sin egen psykotiska mor. Det är en hög äckelfaktor, men tack vare spelets väldigt "barnsliga" tecknarstil är det egentligen inte så att man blir illa berörd.

Som sagt är spelet lite roguelike, med många föremål man kan hitta (ofta utan någon vidare förklaring till vad de gör) och slumpvist genererade dungeons. Varje spelomgång blir således unik, och det finns mycket att låsa upp. Ett kul tidfördriv är det i alla fall, och för bara 5€ på Steam är det väl värt pengarna. För ytterligare 1€ kan man dessutom få soundtracket, som är utomordentligt i sig.

onsdag, november 09, 2011

Lolwut?

Det är inte ofta man ser något så här absurt på insändarsidorna. En äldre herre (?) ondgör sig över att kvinnor "i fertil ålder" är ute på krogen en torsdagkväll i stället för att ägna sig åt kvinnliga saker som barnuppfostran, städning och konservering. Slutklämmen är särskilt insiktsfull:

"Det är inte konstigt att företeelser som knark och skilsmässor var nästan okända, men nu är kvinnor i sin bästa ålder ute i svängen, ofta skamlöst utstyrda i korta klänningar och kraftigt målade om läpparna.

Vad sådant leder till vet man ju. Kanske borde deras män och fästmän tänka sig för, innan de lät sina kvinnor uppföra sig på detta sätt."


Då är ju frågan: Handlar detta om en ärkestofil, en feminist som ironiserar eller helt enkelt ett försök till trolling? Vi kanske aldrig får veta, men det blir intressant att se hur många som tar det på fullaste allvar och skickar in arga repliker. Rolig läsning var det i alla fall.

Uppdatering: Med 22 kommentarer till insändaren (and counting) can man nog konstatera att det finns en del som inte hört devisen "do not feed the trolls". XD

Uppdatering 2: Nu verkar det som om Östran kommit på att de blivit lurade.

måndag, november 07, 2011

Uruselt, SJ!

SJ blir beskyllda för mycket. Jag kan till viss del acceptera deras förklaringar att försenade/inställda tåg och tåg som blir stående flera timmar i streck kan bero på Trafikverkets bristande underhåll. Men idag har de ingen annan att skylla på.

Idag hade jag tänkt åka till Nybro på kvällen för lite rollspel som vanligt varannan vecka. Jag bokade SMS biljetter över nätet igår, och idag på eftermiddagen fick jag ett meddelande från SJ om att tåget jag tänkte ta hem var inställt och skulle ersättas med bussar. Jahaja, tänkte jag, och gick in på SJs hemsida för att få mer information, exempelvis när bussarna gick. Någon sådan hjälpsam information fanns givetvis inte där, så jag ringde SJs kundservice. Där sade den annars trevliga kundtjänstarbetaren att ersättningsbussarna "ska gå vid tågets vanliga avgångstid... tror jag."

Du tror att bussen går då?! SJ kan alltså inte förse sin egen kundtjänst med korrekt information om ersättningsbussar? Kundtjänstarbetaren trodde för övrigt att bussen skulle komma fram till Kalmar vid tågets tid också, en tämligen fenomenal bedrift med tanke på att det tar runt en halvtimme att åka från Nybro till Kalmar med bil, jämfört med tågets 15 minuter.

Det framkom så småningom information om att bussen hem skulle komma till Kalmar ca 60 minuter senare än tågets tid. Det var skillnad det! Eftersom jag inte hade lust att komma hem halv ett på natten när jag ska upp och jobba nästa dag bestämde jag mig för att helt enkelt strunta i det hela, fast jag redan betalat 82:- för oåterköpbara biljetter. Tack för det, SJ!

Det är av sådana här anledningar folk med fog hatar SJ: Det finns ingen information! Ingen vet om/när tåget går, och kunderna informeras för sent, felaktigt eller inte alls. Kolla bara på sidan med Trafikinformation som jag hänvisades till. Inte nog med att det inte står tidsinformation om bussarna, tågjäveln jag skulle med (Avgång från Alvesta 21.34) har inte ens rätt nummer (ska vara 7345). De har dessutom vetat om banarbetet ett bra tag i förväg, så hur svårt ska det vara att ta fram rätt information i god tid? Om ni visste att tåget skulle bli inställt, varför nämnde inte systemet det när jag bokade biljetten igår?!

Nä, SJ, den här gången har ni ingen annan att skylla på för eran inkompetens. Skäms!

måndag, oktober 31, 2011

Utbud och efterfrågan

Ibland är det väldigt enkelt att se marknadskrafter "in action". Under den senaste tiden har det varit svåra översvämningar i Thailand, ett land som är en av världens största producenter av hårddiskar till datorer. Detta har lett till ett kraftigt underskott av hårddiskar i världen, och således en radikal prisökning. Även priset på nya datorer har skjutit i höjden. Ett enkelt exempel på detta: hårddisken jag köpte till min nya dator fick jag för under tusenlappen (minns inte det exakta priset) men nu är priset på samma disk 2119:-. De som funderar på att införskaffa ny dator gör således bäst i att vänta ett tag till tills marknaden stabiliserar igen. Verkar som om jag hade lite tur där i alla fall...

tisdag, oktober 04, 2011

Bok eller Bio: Jurassic Park

Disclaimer: Det var några år sedan jag läste böckerna i det här inlägget, så jag kör mycket från dunkelt minne, men helhetsintrycken ska stämma.

90-talet präglades till viss del av dinosauriefeber när Steven Spielberg producerade sina Jurassic Park filmer. Det blev en enorm franchise med spel, prylar, leksaker med mera. Till och med i skolorkestern jag var med i spelade vi musik från filmen (John Williams, givetvis). Men detta fenomen var från början en bok av Michael Crichton. Även andra filmen, The Lost World, har en bokförlaga. Så vilken är egentligen bäst? (Jag kommer här att anta att folk sett filmerna åtminstone någon gång, eller åtminstone känner till grundhistorien.)

Vi tar dem var för sig, och börjar med originalet Jurassic Park. Jag kan säga med en gång att jag älskade den här filmen när den kom ut (jag var 13 då), och tycker än idag att den både är underhållande och välgjord, med effekter som är snyggare än vissa moderna filmer. Spielberg och de han arbetade med lyckades mycket väl med att göra den spännande och atmosfärisk och skapade intressanta karaktärer som man brydde sig om.

Boken då? I mångt och mycket följer boken och filmen samma spår. Det är samma karaktärer, samma grundhistoria och många av händelserna är liknande. Slutet skiljer sig en del mellan boken och filmen, och vilka karaktärer som dör och överlever är olika, men grundstoryn är där.

Det som skiljer främst är karaktärerna. Karaktärerna i filmen var kanske inte så djupa, men hade ganska intressanta personligheter, i synnerhet den excentriske kaotikern Ian Malcolm (en roll som skapad för Jeff Goldblum) medan de i boken känns mest otrevliga. Ett exempel: I filmen har parkens skapare John Hammond en tydlig utveckling. Han börjar med en livlig naivitet om hur fantastisk hans skapelse är, trots de varningar han hör. Men mot slutet, när allt gått åt helvete och de flyr i helikopter, kastar han en sista ångerfylld blick över ön. Man förstår att han inser att hur mycket han än ville att det skulle fungera så insåg han att han idén var förlorad (och att det kostade rätt många livet). I boken tillbringar han slutet med att promenera ensam på ön och fundera på han ska undvika liknande problem i nästa park. Det slutar med att han blir attackerad och uppäten av compys (de där små gröna sakerna i filmen). Problemet är genomgående i boken, att få av karaktärerna faktiskt känns mänskliga.

I slutändan väljer jag nog filmen även denna gång. Båda är spännande, men med så mycket action och vidunderliga varelser vill man gärna se det framför sig, och då har det visuella mediet övertaget. Lägg därtill en mycket lyckad karaktärsadaptation och en härligt minnesvärd soundtrack så har man något som är svårt att slå.

Sen har vi The Lost World. Här har vi mycket större avvikelser mellan bok och film. I båda fallen är det Ian Malcolm som får axla rollen som huvudperson (i boken återuppstod han faktiskt från de döda i ett något billigt knep) och vissa andra karaktärer (bl a hans ex Sarah Harding) är också samma men annars skiljer sig casten en del. Mest noterbart är att det i filmen är Ians dotter som får stå för "barnrollen" medan det i boken är två ungar (återigen en kille och en tjej) som bara jobbade för Ians kollega.

Vissa händelser återfinns i båda berättelse, som tyrannosaurusungen med brutet ben, trailern som går över klippan osv, men överlag är det mycket som är annorlunda. Hela ploten med jägarna i filmen finns exempelvis inte alls i boken. Dessutom beter sig många av karaktärerna i filmen rent av korkade ibland, och scenerna i San Diego uppnår nya höjder i actionklichéer. Som helhet är filmen mycket mer actionorienterad och, för att uttrycka det grovt, "dummare".

I boken tar actionhändelserna en mindre roll, till förmån för en stor del rationella funderingar och filosoferande. Boken låter en inte glömma att Malcolm är kaosteoretiker, och han har många diskussioner med andra karaktärer om teorier kring dessa saker, vetenskapens roll i världen och mänsklig natur i allmänhet. Mycket fokus läggs exempelvis på instinktivt vs inlärt beteende. Velociraptorerna, exempelvis, har en väldigt självdestruktiv social natur då de bara "kom till" utan att det fanns andra som kunde lära upp dem. Det låter tradigt, men egentligen är det högst intressant på många ställen och får en att tänka till lite även om man inte håller med honom.

Som slutsats kan jag konstatera att Crichtons torra karaktärsskildring lämpar sig mycket bättre i andra boken, som är betydligt mer cerebral än föregångaren. Jämfört med den stora mängd ren dumhet som finns i filmen måste jag här ge priset till boken.

Bok: 1
Bio: 3

(Kolla gärna in Nostalgia Critic's recension av The Lost World också.)

måndag, oktober 03, 2011

It lives!



Det tog en stund innan jag kom runt till att ta itu med det, men nu är den nya datorn ihopsatt och fungerande. Överlag var det ett ganska roligt projekt och väldigt tillfredsställande när allt fungerade. Det är något jag rekommenderar till alla som är lite intresserade av hårdvara och tänker skaffa en ny dator, då man lär sig rätt mycket.

Jag nämnde i en kommentar till mitt tidigare inlägg att vissa delar blev annorlunda då jag valde att köpa från Inwarehouse i stället, så här är alla komponenter:

Chassi: In-Win BUC Midi
Processor: AMD Athlon II X4 645, Quad Core, 3.1Ghz
Moderkort: Gigabyte GA-990XA-UD3
RAM: Corsair Vengeance DDR3 1600MHz 2 x 4GB
Grafikkort: ASUS GeForce GT 440 1GB PhysX CUDA
Nätaggregat: Corsair TX V2 650W
Hårddisk: Seagate Barracuda® Green 2TB, 3,5"
DVD-brännare: Samsung DVD±RW Writer
Operativsystem: Microsoft Windows 7 Home Premium EN 64bit, SP1

Några finesser med nya systemet inkluderar SATA-anslutningar till alla diskar, USB3 portar och "Hot-swap"-hållare för hårddiskar. Men än viktigare är att jag nu kan spela de spel jag köpte för några månader sen men inte kunnat spela förrän nu, bland annat The Witcher 2 och Amnesia: Dark Descent. Huzzah!

fredag, september 23, 2011

Brädspel ur akademisk synpunkt

Den högt kunnige brädspelsdesignern och -recensenten Scott Nicholson har vigt en hel akademisk karriär kring just spelande. Han gav nyligen en ganska djupgående analytisk föreläsning om just brädspel på MIT. Föreläsningen finns inspelad för de som är intresserade och har lite tid över (den är ca 90 minuter lång):



Kolla gärna in hans blogg också.

tisdag, september 20, 2011

Online gaming

Nej, inte den sorten. Jag skrev ganska nyligen om brädspelet Battlestar Galactica, som jag gillar skarpt. På siten BoardGameGeek finns det fans som gillar det här spelet så mycket att de har utvecklat en "Play-by-forum" variant. En moderator håller koll på alla kort och liknande och spelarna postar sina drag i forumet. Av sin natur tar ett sådant spel lång tid, men samtidigt kräver det ingen stor tidsinvestering räknat per dag. Det är ett trevligt sätt för sådana som jag att spela ett spel mer än jag annars har möjlighet till.

De som vill kan kolla dem här:
Min första spelomgång (avslutad)
Min nuvarande spelomgång

söndag, september 04, 2011

Dagens Win: Live Action Portal

Man kan vara helt säker på att om Hollywood försökte sig på en adaptering av Portal så skulle det inte vara närmelsevist lika bra som det här:



Tipstack: Frugan

lördag, september 03, 2011

Välkommen Annie Lööf

Allt pekar på att Annie Lööf kommer att ta över ledarskapet över Centerpartiet. Jag kan inte påstå att jag har så bra koll på hennes åsikter, men en sak jag nyss såg var att hon vill göra fildelning för privat bruk laglig. Mycket bra, tycker jag och många andra som tillbringar mycket tid på Internet. Mindre bra tycker vissa andra.

Förutsägbart nog går kulturarbetarna nu till attack med klichéartade uttalanden som "Ska vi, utan tillstånd, kunna bygga oss hus på lantbrukares mark – om det sker för privat bruk?" Som vanligt blandas materiella tillgångar, som förbrukas när de används, ihop med digitala kopior. Hur många gånger den än upprepas, så kommer jämförelsen inte att vara korrekt.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: en olagligt kopierad låt eller liknande innebär inte automatiskt en förlorad intäkt. Rätt många gånger kan det handla om att prova på innan man köper, eller en produktion som inte längre distribueras och således inte går att få tag på annars. Notera också att det har visats att de som laddar ner illegalt också är de som konsumerar mest på den marknaden även på lagligt vis.

Tack vare Internet och nedladdning har kulturella verk potential att nå fler än någonsin tidigare, men kultursektorn verkar vägra att anpassa sig efter den moderna världen, och inför i stället kollektiva bestraffningar på folk i allmänhet, åtgärder som knappast kommer att skapa sympati för deras sak.

Jag får hålla ögonen på Centerns nya stjärna, och hoppas innerligt att hon håller hårt i sina åsikter och inför ett uppfriskande ungt perspektiv i en annars något stagnerande regering.

Läs också: Christian Engström

måndag, augusti 29, 2011

Computer maschinen

Eftersom datorn hemma börjat kännas lite gammal och slö (det går fort nuförtiden, i synnerhet när det gäller spel) har jag börjat fundera på att bygga ihop en ny maskin. Det blir i så fall första gången jag bygger en egen dator, men jag har kollat upp rätt mycket så det känns rätt välinformerat. De lite mer "tech-savvy" bland läsarna vill kanske ändå komma med synpunkter. Detta är vad jag har tänkt mig (från Inet.se):

Processor: AMD Athlon2 X4 645 3,1GHz
Motherboard: Gigabyte GA-990FXA-UD3
RAM: Corsair 8GB Kit DDR3 SO-DIMM 1333MHz
Graphics card: PowerColor Radeon HD6770 1GB
PSU: Antec High Current Gamer 620W
Case: Cooler Master Storm Scout Svart
HDD: 2TB Seagate Barracuda Green
ODD: Optiarc AD-7263S LabelFlash/DL Beige SATA, OEM
OS: Microsoft Windows 7 Home Premium Eng (64-bit OEM)

torsdag, augusti 11, 2011

onsdag, juli 27, 2011

Norge och SD

Nu när den största chocken kring Norgetragedin lagt sig börjar analyserna och fingerpekanden att hagla. Många i vårt land vill gärna koppla samman mördarens motiv och manifest med SD, något som SD själva givetvis ogillar. "Sedan tycker jag inte att man ska göra politik av det här" kommenterar Jimmie Åkesson. Tro fan det. Frågan är hur det hade låtit om det varit en islamistisk terrorist som utförde dådet, som vissa gissade när det precis hade hänt. Den som ger sig in i leken får leken tåla, som det heter.

MEN! Att lägga skulden för detta vansinnesdåd helt eller delvis på SD och andra islamkritiska grupperingar är vanskligt som bäst. Detta var ett verk av en fullkomlig vettvilling, vars paranoida delusioner lika gärna kunde ha hittat ett helt annat "högre mål" att kämpa för. Att lägga skulden på SD är i längden lika befängt som att skylla på TV-spel.

Och för att vara ärlig, det är inte som om det bara var SD som misstänkte islamister.

söndag, juli 24, 2011

Mina tankar...

...går ut till alla drabbade i Norge efter de senaste dagarnas tragedier. Det är en sak med naturkatastrofer och liknande som inte kan förhindras, men när så mångas liv förstörs av en ensam psykopat, oavsett dennes ideologiska alibin, blir man bara förbannad.

onsdag, juli 06, 2011

Spelrecension: Back to the Future

För några månader sedan tipsade jag om Telltale Games Back to the Future: The Game, ett episodiskt äventyrsspel baserat på de gamla filmerna. Nu har alltså sista delen släppts och spelats klart av undertecknat. Så hur lyder domen?

BttF är alltså ett äventyrspel av gammalt peka-klicka-format. Det är med dialoger med karaktärer och interaktioner med spelets miljöer som man driver historien framåt. Det går inte att få någon "Game Over" så hela spelet är egentligen bara en stor "Trial and Error" process. Det är få gånger lösningarna är överdrivet komplicerade, och det är uppenbart att spelmekaniken tar baksäte till förmån för berättelsen.

Och det är givetvis storyn som är den dragande faktorn i spelet. Handlingen utspelar sig något år efter sista filmen. Man spelar förstås som Marty McFly, som får ett meddelande om att Doc hamnat i trubbel år 1931 och måste räddas. Precis som i varje BttF-film möter Marty flera medlemmar av sin egen familj och "skurkfamiljen" Tannen. Man får också träffa unge Emmet Brown innan denne ordentligt slagit in på sin karriär som vetenskapsman. Efter första kapitlet blir sedan spelet alltmer invecklat med många parallella tidslinjer då Hill Valleys historia blir alltmer förändrat.

Överlag känns spelet verkligen som en historia som passar väl in i världen som filmerna etablerade. Det följer samma regler och refererar mycket till dem antingen direkt eller med bakgrundsföremål och händelser som man känner igen. Karaktärerna känns rätta också, i synnerhet Doc (vars röst är ingen mindre än Christopher Lloyd själv) och Marty, spelad av A.J. Locascio, som gör en perfekt imitation av Michael J. Fox som han lät i rollen. Även musiken och ljudeffekterna är omedelbart igenkännbara. I korthet: spelet skulle mycket väl kunna vara en fjärde film, och jag tror inte att många skulle hitta mycket att klaga på.

Spelet har förstås vissa brister. Eftersom det är ett äventyrsspel så är det av naturen helt linjärt. Dialoger har ibland flera val, men dessa leder alla till samma resultat, och egentligen slussas man mest genom berättelsen. Även miljöerna är rätt så begränsade, och det finns egentligen bara ett fåtal möjliga saker man kan prova tills man hittar rätt kombination som leder till nästa händelse. Till spelets fördel kan man i alla fall säga att det inte var så många lösningar som kändes långsökta, men det innebär förstås också att det inte var särskilt utmanande.

I slutändan är det dock ändå berättelsen man är ute efter. Är man ett stort fan av filmserien och vill se mer av karaktärernas äventyr är det här en härlig upplevelse. Om man ser det som en interaktiv Back to the Future 4 när man börjar spela lär man inte bli besviken.

Ett stort tack...

...till alla som var med och gjorde vår (lätt försenade) bröllopsfest till en härlig dag!

tisdag, juni 07, 2011

Recension: Scott Pilgrim vs the World

Så var det äntligen dags. Efter mycket längtande fick jag äntligen se Scott Pilgrim vs the World, den ultimata nördfilmen av Edgar Wright, mannen bakom bl a Shaun of the Dead och Hot Fuzz som jag recenserat tidigare. Levde den upp till mina länge upptrissade förväntningar?

Svar: absolut! Den här filmen, baserat på en seriebok, handlar om semitönten Scott Pilgrim och hans blixtförälskelse i den mystiska coola tjejen Ramona. Tyvärr visar det sig att Ramona bär med sig lite bagage från sitt förflutna, nämligen 7 onda ex som Scott måste slåss med på liv och död i extrema over-the-top strider om han ska få vara ihop med henne.

Utöver den bisarra premissen är filmen fylld till bredden med olika referenser till välkända TV-spel och andra nörderier. Alla fightscener är som hämtade ur någon anime eller actionspel, fyllda med flashiga effekter. Det finns också gott om små inlagda effekter såsom samplingar från spelljud, visuella ljudeffekter, livsmätare som dyker upp och liknande. Det är överlag svårt att beskriva med ord, men kollar man på trailern får man ett ganska bra intryck. På det hela taget imponerar filmen starkt på både det visuella och ljudliga planet, och tillsammans blir resultatet mäktigt. Musiken i filmen är rätt bra den med, och fungerar som sin egen del av storyn, och vid ett par punkter som vapen.

Trots att filmen avviker starkt från hans tidigare verk märks det att det här är en Edgar Wright-film. Humorn är rapp, och dialogen och klippningen är överlag ganska snabb. Eftersom det rätt ofta är rätt mycket som händer i varje scen krävs det därför nog flera tittningar för att uppfatta allt. Och som vanligt genomsyras karaktärernas personligheter av en kraftig "understatement"-effekt. Trots alla bisarra händelser och extrema strider är det sällan någon som ens verkar bry sig om det, som om allt var det mest naturliga som fanns.

Filmen har en ganska stor uppsättning karaktärer, de flesta ganska färgstarka. Förutom Scott och Ramona har vi Knives, Scotts tidigare tjej som går i en katolsk high school, hans ännu tidigare tjej som nu är känd sångerska, hans homosexuelle rumskamrat, hans musikgrupp (The Sex Bob-Ombs), m fl. Och så de 7 onda exarna också, den ena mer extrem än den andra. Ingen av karaktärerna är överdrivet djupa, men det behövs inte heller i en sån här film. Till och med huvudkaraktärernas kärleksrelation är ganska så ytlig, men det är faktiskt ganska passande med tanke på deras personligheter - det är kanske inte vad som är bäst för dem i längden, men det är det som de behöver just här just nu.

Slutsats: "An Epic of Epic Epicness" stämmer ganska bra. Många skrattmoment och mycket häftiga effekter. Rekommenderas varmt till alla som anser sig i någon mån tillhöra "nördkulturen". Precis som med Wrights tidigare filmer lär den inte tilltala alla, men den förtjänar definitivt en chans. Att se den på bio skulle nog vara en ännu häftigare upplevelse. F#ck you, SF.

torsdag, juni 02, 2011

Bok eller Bio: Stardust

Nästa titel i min duell mellan det visuella och skriftliga är Stardust, en bok av en av mina favoritförfattare Neil Gaiman och en film av regissör Matthew Vaughn (som även regisserat bl a Kick-Ass). Den här filmen har jag också recenserat tidigare, och det lovprisande betyget håller än idag när jag ser filmen igen. Då är frågan: kan förlagan mäta sig med adaptionen?

Svaret är: nja. Storyn i boken och filmen skiljer sig ganska väsentligt åt, även om mycket är sig likt. Båda är fantasirika och äventyrliga, men Gaiman är till naturen en ganska torr författare. Detta gör att karaktärerna gärna också blir lite torra. Huvudkaraktären Tristan/Tristran (enligt filmen/boken) envisas i båda versioner om att han ska hem till sin älskade, eller åtminstone den han anser är sin älskade. Skillnaden är att detta är ändå ganska nedtonat i filmen, medan han i boken blir så tjatig att man vill smälla honom på käften. Även stjärnan Yvaine är betydligt mer sympatisk i filmen.

Överlag så är filmens karaktärer, ironiskt nog, djupare och mer utvecklade. Gaiman är duktig på att skapa fantastiska berättelser och miljöer, men att skapa djupa och sympatiska karaktärer är han lite sämre på. Världen i boken är nog mer utbroderad med fler fantasirika varelser och händelser, men saknar filmens charm. De friheter som regissören och screenplayförfattarna tagit med exempelvis prinsspökena och kapten Shakespeare (Alberic i boken - som där nästan inte har någon roll alls) förhöjer dessutom det hela ytterligare.

Och så har vi slutet. Vissa kan hävda att slutet i filmen var väl överdådigt lyckligt, men damnit, är det en saga så är det. Då vill man ha ett överdådigt lyckligt slut. Jämfört med bokens mer detaljerade men samtidigt lite sorgsnare dito måste jag även välja det förstnämnda även här.

Slutsats: boken är bra, men filmen tar storyn ytterligare ett steg och lyfter det till något fantastiskt.

Bok: 0
Bio: 2

måndag, maj 23, 2011

Bok eller Bio: Shutter Island

Rätt så ofta när filmer görs baserade på böcker får man höra det klassiska "boken är bättre". Men är det alltid sant? Visserligen har böcker fördelen att kunna berätta en betydligt mer detaljerad berättelse med insyn i karaktärernas tankegångar, men filmer har fördelen av "show, don't tell" - att kunna förmedla känslor och stämningar genom bildspråket. Därför har jag bestämt mig för en ny serie här på bloggen, Bok eller Bio, där jag ger mina personliga åsikter om olika filmer/böcker och bedömer vilken som faktiskt är bättre.

Först ut i denna serie är Shutter Island, den psykologiska thrillern av Dennis Lehane, med film regisserad av Martin Scorsese. Jag har tidigare skrivit en kort recension av filmen där jag också beskriver storyn i korthet. Eftersom jag inte vill gå för mycket in i spoilerområdet, och boken och filmen följer varandra väldigt nära i storyn, kan jag nöja mig med den beskrivningen och gå direkt in på analysen.

Den här filmen är ett utmärkt exempel på de styrkor som respektive medium har som nämnts ovan. Böcker har fördelen att ge insyn i karaktärers psyke, och det är en viktig faktor i en psykologisk thriller som denna. I boken följer man hela berättelsen från huvudkaraktären Teddys perspektiv, och boken är här bra på att förmedla den känsla av paranoia och utsatthet som han erfar.

Samtidigt är Martin Scorsese en skicklig regissör, och han lyckas genom sin filmteknik förmedla en väldigt mörk och kuslig atmosfär, som på ett effektivt sätt antyder att allt inte står rätt till. DiCaprio är dessutom en duktig skådespelare som ofta är bra på att visa vad karaktären känner. Nackdelen med allt detta är dock kanske att filmens slutkläm är mer förutsägbar, men det är givetvis svårt för mig att säga säkert då jag såg filmen först och visste hur storyn slutade.

Slutet är nog ändå den del som det mesta av min bedömning bygger på: filmens kunde man se komma lite lättare, men hade samtidigt mera kraft. I boken var det hela betydligt mera långdraget och på gränsen till tjatigt. Filmen hade dessutom en extratwist i sista replikerna som gav en helt ny dimension på huvudkaraktärens psykologiska tillstånd, något som saknades helt i boken. Därför ger jag denna vinst till filmen.

Bok: 0
Bio: 1

söndag, maj 15, 2011

Jaaa!

Ungefär så var vår (jag, frugan och 3 kompisar) reaktion ikväll efter resultaten i Eurovision var färdiga. Inte för att Azerbajdzjan vann; den låten tyckte vi bara var sådär. Nä, det var för att Sverige inte vann. Vi tyckte nämligen alla att Sveriges låt i år var så otroligt banal och dåligt framförd att vinst hade känts som en skam. Lyckligtvis blev det ingen vinst för pojkspolingen. Tack och lov för det.

För de som är intresserade, såg vår topplista ut så här (summan av våra poäng):

1. Serbien (46 poäng)
2. Frankrike (44 poäng)
3. Rumänien (41 poäng)
4. Italien (40 poäng)
5. Ungern (39 poäng)

För mig personligen var det Moldavien, Frankrike och Finland som låg i topp, och en hel del andra som jag fann rätt trevliga. Att ingen av de vann gör inte så mycket; jag kan lyssna på dem allt jag vill ändå. :)

tisdag, maj 10, 2011

Brädspelsfokus: Battlestar Galactica

Vafalls? En till Brädspelsfokus redan? Man skulle nästan kunna tro att jag blivit ersatt av någon sorts robot... >.>

Med denna apropå-inledning presenterar jag dagens spel: Battlestar Galactica, ett spel baserat på TV-serien med samma namn.


Epic Box Art is Epic.

För de som inte vet, så är Battlestar Galactica i själva verket två serier, En från slutet av 70-talet (en säsong) och en ny på 2000-talet (4 säsonger). Båda är väldigt olika då de är produkter av sin respektive tid. Den gamla (som jag ska erkänna att jag aldrig sett) lär vara lite goofy och cheesy med halvdåliga specialeffekter, i likhet med andra sci-fi produkter då, medan den nya är mörk, psykologisk och välproducerad. Det här spelet är baserat på den nyare varianten.

Innan jag går in på själva spelet vill jag nämna att jag började kolla på den nya serien strax efter att införskaffade spelet. Sedan dess har jag köpt alla 4 säsonger på DVD (har hittills hunnit genom nästan 2) och rankar den lätt som en av de bästa sci-fi-serier som gjorts. Har man väl börjat kolla är det svårt att sluta, då nästan varje avsnitt är nagelbitande på olika sätt.

Handlingen är, i korthet, att människorna av de 12 kolonierna (läs: planeterna) skapade robotrasen cylonerna att användas som slavar. Dessa rebellerade, startade krig och flydde sedan ut i rymden. Många år senare återvänder de för att i ett smyganfall utrota i princip hela mänskligheten. De sista överlevande flyr i en rymdflotta under befäl och beskydd av stridsskeppet Galactica, och lever i ständig flykt från cylonerna. Det hela kompliceras av att cyloner nuförtiden kan likna människor, vilket innebär att vem som helst skulle kunna vara en förrädare. Den psykologiska faktorn i serien är mycket hög; ingen vågar lita helt på någon, och ofta är intriger bland människorna ett större hot mot flottans överlevnad än cylonerna.


Det ser inte bra ut för mänskligheten...

Denna faktor spelar en stor roll i spelet. Efter att varje spelare valt karaktär (av de 10 tillgängliga karaktärerna från serien, som alla i spelet har olika styrkor och svagheter) utdelas lojalitetskort. Dessa kort, som hålls hemliga av alla andra spelare, berättar om du är människa (lojal) eller cylon (förrädare). Är du det förstnämnda ska du göra allt du kan för att människorna ska överleva, medan cylonerna ska genom smusslande och ljugande göra det de kan för att mänskligheten ska gå under. Cylonspelarna kan dessutom när som helst avslöja sig, för att då lämna skeppet och skicka mer direkta hot Galacticas väg. Efter halva spelet delas dessutom nya lojalitetskort ut, så att även de som var lojala i början plötsligt kan bli fiender.


En förrädare finns ibland oss.

Det är egentligen spelets kärna. Människospelarna måste överleva tills de gjort tillräckligt många "FTL-hopp" för att nå sin destination. Om skeppet tar för mycket skada eller invaderas förlorar de, liksom om någon av resurserna (bränsle, mat, population och moral) når 0. Det finns en del man kan göra för att försvara skeppet, bl a att skjuta ner fiendeskepp, försvara sig mot bordningspatruller, eller försöka fängsla andra spelare som beter sig suspekta. Misstänksamhet är en stor faktor i spelet, och nästan varje drag man gör kan analyseras och ifrågasättas. Alla måste samarbeta om människorna ska vinna, men vågar man samarbeta med alla?

Efter varje spelares tur dras ett Crisis-kort, ett problem som människorna måste handskas med. Det kan vara cylonskepp som anfaller, resursbrister eller liknande. Dessa har ofta en "skill check", där spelarna måste spela kort från sin hand för att uppnå ett visst värde. Kruxet är dock att bara vissa färger ger plus till värdet, medan andra färger ger minus. Och eftersom alla kort läggs dolda och blandas med två slumpmässiga finns det stort utrymme för cylonskt sabotage. Finns det för många av en viss färg som bara en eller två karaktärer har tillgång till kommer anklagelserna att flyga.


Det gäller att spela sina kort rätt.

Det finns förstås många fler regler, som att en av spelarna har titeln Amiral och en är President, två roller som för med sig ett antal beslut och förmågor. (Är någon av dem cylon blir det jobbigt för människorna!) Givetvis kan jag dock inte gå genom allt här. Jag avrundar helt enkelt med att säga att detta spel är fantastiskt på att fånga den misstänksamhet och intrig som gör serien så bra. Komponenterna är jättebra med foton på karaktärerna, små plastskepp att strida med osv. Dess enda nackdel är att det tar lite tid, men det är tid som jag mer än gärna spenderar på ett så välgjort spel.

måndag, maj 02, 2011

Osama bin Ladead

Hoppsan, det var inget man förväntade sig att se när man vaknade i morse. Detta är en historisk dag då miljontals amerikaner äntligen kan få ett avslut på tragedin för nästan 10 år sedan, och mina gratulationer går ut till dem. En rejäl skjuts är det för Obama också, som Basse redan påpekat.

Här på hemmaplan är reaktionerna intressanta. På högersidan finner vi Carl Bildt som konstaterar att världen är en lite bättre plats utan honom. På högersidan ser vi Håkan Juholt som bara beklagar att han inte togs levande samt Urban Ahlin som nämner att detta endast påverkar Obamas ställning och inget annat. Det känns nästan som om sossarna tycker att det är synd att bin Ladin dödades. De har visserligen lite rätt i att Al Qaida knappast kommer lägga sig ner pga detta, men lite glad kan man väl vara att en av världens mest hatade män inte finns längre?

fredag, april 29, 2011

Brädspelsfokus: Nuns on the Run

Brädspel är som många vet ett av mina stora intresseområden. Därför är det skamligt att jag inte skrivit ett Brädspelsfokus på väldigt länge. Så nu är det dags igen, och dagens spel heter Nuns on the Run.

Detta är ett kurragömmaspel där spelarna är stygga nunnor som smyger runt i ett kloster på natten och försöker sno åt sig saker de vill ha. Det kan vara allt från en tårta från skafferiet, ett brev från mamma, en flaska cognac eller en bok med svart magi (!) som är det man vill åt. För att hindra dessa syndiga systrar agerar en spelare väktare och styr den stränga abedissan och hennes kohort prioressan. Den av nunnespelarna som först lyckas få tag på sitt önskeföremål och tar sig tillbaka till sitt rum vinner, men om väktarspelaren fångar lika många nunnor som det är antal spelare vinner väktarna.


Något varje gudfruktig nunna behöver.

Så hur går denna nattliga jakt till? Varje spelare har ett litet papper där de varje tur skriver till vilken av de numrerade punkterna i klostret de går till den turen, och visar ett kort med vilket förflyttningssätt de använder (står stilla, smyger 1-2 punkter, går 3-4 punkter eller springer upp till 5 punkter).


Så här kan en spelares förflyttning under ett spel se ut.

Sedan slår de en tärning som visar hur mycket oväsen de för; ju högre slag desto längre bort hörs man. I vanliga fall måste väktarna följa utstakade spår genom klostret, men om ett ljud når någon av dem placeras en ljudbricka i den riktningen, och då är det fritt fram att börja jaga. Detsamma gäller om någon av nunnorna skulle passera väktarnas synfält.


"Rarrrr! Nunzilla SMASH!"

Som beskrivningen anger ligger mycket ansvar på spelarna att se till att de verkligen säger till när deras karaktärer hörs eller syns, men eftersom man skriver ner alla förflyttningar är det enkelt nog att kontrollera i slutet om de gjort rätt. Allt som allt är det ett väldigt underhållande spel där man behöver både list och en del tur för att vinna. Att vara väktare är generellt mycket svårare, men ack så angenämt det känns varje gång man sätter dit nån av nunnorna. Oavsett vilken roll man spelar blir det mycket skratt och kul. Och eftersom spelet både går rätt fort och funkar bra med allt från 4-8 spelare (2-3 är lite väl skralt - det blir liksom för mycket tomrum i klostret) åker den fram ganska ofta, många gånger med flera spelomgångar på raken. Ett lite mindre känt titel som rekommenderas.

tisdag, april 05, 2011

Bentleybilder



Vår hund Bentley (som nu är 9 månader gammal) är söt, vilket bevisas med bilden ovan. För mer bilder på honom och andra gulliga djur kolla gärna in fotoalbumet som Peter sammanställt. Där kan ni även stifta bekantskap med Castor, Bentleys bästis.

söndag, mars 13, 2011

Dagens Win

Dagens Win kommer idag från CollegeHumor: The Fantastic Mr. Star Fox!

fredag, mars 04, 2011

Movie Roundup: Grand Finale Edition

Då var det dags för den stora avslutningen på årets Movie Roundup serie, och med det menar jag alla filmer som inte platsade på någon annan lista eller helt enkelt inte hann komma med.

Shutter Island
En federal marshall besöker ett mentalsjukhus på en enslig ö, och upptäcker snart att det är något mystiskt som pågår där. Martin Scorsese levererar här en hyfsad psykologisk thriller där man hela tiden försöker hitta ledtrådar till vad som egentligen pågår. Tyvärr är slutet något förutsägbar, och redigeringen känns lite hafsig ibland (kanske ett medvetet val) men överlag är filmen välskriven och rätt spännande. 3,5/5

The Sky Crawlers
Denna animefilm handlar om stridspiloter som krigar för krigandets skull. Det är allt. Det finns karaktärer och någon sorts handling, men i slutändan är det hela ganska irrelevant. Den är lång, utdragen, tråkig och inget händer. När filmen äntligen tar slut har bokstavligen inget åstadkommits. Den enda fördelen är att den är ganska snyggt animerad. Det finns många bra animefilmer där ute, så slösa absolut inte tid på den här. 1,5/5

Hot Fuzz
Regissören Edgar Wright (som snabbt håller på att bli en av mina favoriter) använder här samma kombination av Simon Pegg och Nick Frost som senare i Shaun of the Dead. Och resultatet är riktigt lyckat. Filmen handlar om en supersnut som skickas ut på landsbygden eftersom han fick alla andra poliser i stan att framstå som inkompetenta i jämförelse. När sen en del (rätt grafiska) mord börjar äga rum upptäcker han dock att den lilla byn inte är så sömnig som han trodde. Inga repliker är bortkastade här, och inga scener känns överflödiga. Den fungerar både som bra komedi och snutfilm, med några riktiga gapflabbmoment. En i princip perfekt film, och jäkligt underhållande. 5/5

Avatar
James Camerons storfilm har fått mycket hype, men jag var ganska skeptisk inför den. Blev jag motbevisad? Nja, inte helt. Storyn är, precis som jag hade läst mig till innan, en ganska så standard Pocahontas/Dances with Wolves-berättelse, där indianer helt enkelt ersatts med blåa utomjordingar, som givetvis inte kan göra något ont. Den skurkaktige militären å andra sidan är så ond att det nästan blir komiskt, och hela historien är så förutsägbar som den kan bli. Animeringen är väl snygg, men jag kommer ändå inte ifrån känslan av att kolla på en animerad film, vilket förtar mycket av actionkänslan också. Till Camerons fördel måste jag ändå säga att han utnyttjade filmens 2 1/2 timme ganska väl, och den kändes inte onödigt utdragen. Cameron är (fortfarande) en skicklig regissör, men den här föll lite platt för mig. 3/5

Dog Soldiers
Det är ont om bra varulvsfilmer på marknaden, men den här lyckas bra. En liten trupp med soldater skickas ut i vildmarken på vad de tror är ett träningsuppdrag, men snart upptäcker de att "fienden" är betydligt lurvigare och dödligare än de trodde. Det blir en del splatter och mycket våld, men allt är gjort med glimten i ögat och det finns mycket svart humor. Det märks att skaparna hade kul med filmen, och det gör den kul att titta på. Voffsarna är snyggt gjorda med, särskilt om man jämför med andra filmer med betydligt högre budget (hostHarryPotterhost). En kul film om man är ute efter lite våldsunderhållning. 4/5

Inception
En till film som fått mycket hype, denna gång av Christopher Nolan. Här är det drömdykare som tar sig in i folks drömmar för att sno information eller plantera idéer. Jag måste tillstå att jag brukar ha svårt för Nolans filmer av någon anledningen, och den här är inget undantag. Den var rätt underhållande och välgjord, visst, men med den här premissen hade jag väntat mig en utmanande film där man ständigt håller på att gissa vad som är dröm och vad som är verklighet. Detta uteblir dock för det mesta, då filmen verkar ha ett behov av att förklara precis allt som pågår. Det lämnas mycket lite till egen tolkning, och i stället tvångsmatas vi med ett berg av information som i slutändan bara känns rörigt och ibland motsägelsefullt. (Vem visste att drömmar hade så mycket regler?) I slutändan känns det hela mer som en Matrix-wannabe med en massa action och snygga effekter för effekternas skull, och den lämnade mig lite besviken. 3/5

The Spirit
Serieskaparen Frank Miller är, som många vet, både manschauvanistisk och totalt galen. Kvinnor objektifieras och hjältar känner ett ständigt behov av att föra mörka monologer för sig själva. Den här filmen följer den mallen till pricka. Noirstilen liknar den i Sin City och är rätt snygg, men tyvärr är både manuset och skådespelarinsatserna ganska usla. Filmens enda plus är Samuel L. Jackson, som spelar skurken Octopus. Rollen är extremt flummig och underlig, men det märks att Jackson har kul med den, till skillnad på alla andra som tar sina roller på så mycket allvar att det bara blir komiskt. Underhållning för stunden kanske, men inte mer. 2,5/5.

X-men Origins: Wolverine
Jag har länge tyckt om X-men, även om jag inte egentligen följde serien, och filmerna tyckte jag var rätt okej trots alla avvikelser från grundstoryn. Den här delen, däremot... jisses. Här får vi följa fanfavoriten Wolverines bakgrundshistoria (åtminstone enligt filmskaparna), och den är visst inte så intressant. Wolverine färdas än hit och än dit, träffar en massa platta karaktärer som tillför lite eller inget till handlingen, slåss en massa och sen är det över. Effekterna är dåliga i jämförelse med tidigare, skådespelarna halvdanna (kan inte Gambit bestämma sig för vilken dialekt han ska ha?), historien är utdragen och filmskaparna lyckas inte ens följa kontinuiteten de själva etablerade i ursprungstrilogin. I slutändan måste man bara fråga sig: varför gjordes filmen överhuvudtaget (annat än för en uppenbar cash-in)? 1,5/5

Det var alltså allt för den här gången. Hoppas folk fick lite bra filmtips eller åtminstone tyckte att mina obetydiga åsikter var intressant läsning. Det lär komma åtminstone en till filmrecension ganska snart, så det blir nåt att se fram emot!

fredag, februari 25, 2011

It's my party...

...and I'll cry if I want to.

But why would I want to?

Jag fyller 31 och har en härlig fru, goda vänner, ett angenämt jobb (för tillfället, iaf), en söt hund och mysiga katter. Och så är det fredag och vi ska ha revben ikväll. Vad mer kan man begära?

onsdag, februari 23, 2011

Movie Roundup: Family Edition

Den här gången fokuserar vi på filmer av mer barnvänlig variant. En bra familjefilm ska även kunna uppskattas av vuxna, så vi får se om de här gör det:

Up
Disney Pixar brukar leverera kvalitet, och den här filmen är inget undantag. Precis som i Wall-E börjar filmen relativt mörkt och moget, men blir lite mer standard komedi/äventyrsstil senare. Filmen når inte riktigt upp till Wall-E i kvaliteten överlag, men den här historien om osannolik vänskap på osannolika äventyr håller ganska bra. 4/5

Fantastic Mr. Fox
Det är sällan man ser äkta dockanimering längre bland alla CG-filmer, så den här är rätt uppfriskande. Storyn om den tjuvaktige räven, efter en bok av Roald Dahl, filmatiseras här skickligt av Wes Andersson. Det är en del moment och scener som känns rentav underliga, men överlag är filmen underhållande, och stilen känns frisk och annorlunda. 4/5

The Princess and the Frog
Disney gör här en återblick till "klassisk" animeringsstil. Det är väl beundransvärt i för sig, men då ska det gärna vara en bra film också. Här lyckas de tyvärr inte helt. Filmen innehåller rätt mycket onödig padding och lättförglömliga sångnummer. Storyn är rätt cliché (trots "twisten" de sätter på den gamla sagan) och har en del plothål. Skurken är härlig, men känns helt bortkastad i filmen. Man undrar om Disney fortfarande vet hur man gör bra tecknad film... 2/5

How to Train Your Dragon
Dreamworks levererar här en underhållande berättelse om en hopplöst klen vikingunge som råkar bli vän med sitt folks ärkefiende: en drake. Det är mycket action, mycket humor, väldigt snygg animering och gott om hjärta. Filmen tar också sin publik på allvar och har ett par rätt vuxna moment, vilket gör att den uppskattas desto mer. En av de bästa animerade filmerna på senare tid. 4,5/5

Where the Wild Things Are
En bångstyrig unge flyr hemifrån och hamnar på en ö där det bor vidunderliga monster. Detta resulterar mest i en del flum och symbolik. Den kan egentligen jämföras med Pans Labyrint då man inte vet hur mycket som egentligen bara är en produkt av ungens fantasi, fast inte riktigt lika mörk. Jag hade lite svårt för filmen själv, men den är ändå tillräckligt intressant för att vara värd att kolla på. 3/5

Meet the Robinsons
Nördar är visst inne just nu, och den här filmen speglar det lite. Det föräldralösa barngeniet Lewis åker in i framtiden och träffar den underliga familjen Robinson. Filmen har en hög grad av flummiga moment och tar sig själv inte på allt för stort allvar, vilket känns härligt. Karaktärerna är färgstarka och överlag är det hela rätt underhållande. 4/5

Cloudy with a Chance of Meatballs
Den andra filmen som rider på "nördvågen". Här är det en genipojke som uppfinner en maskin som kan omvandla vatten till mat. När den råkar flyga upp i himlen inträffar en del märkliga culinarometeorologiska fenomen (där är ett ord man inte ser varje dag, och inte bara för att det inte finns). Återigen en film som inte tar sig själv på för stort allvar, och som är rätt trevlig underhållning för stunden. 3,5/5

Shrek Forever After
Den tredje Shrek-filmen kändes mest onödig och verkade bara vara där för att ge Shrek ungar. Den fjärde och sista står sig lite bättre med en story som avviker från de andra filmerna rätt starkt och är lite mörkare. Det är fortfarande mycket trams dock (och ett par plothål), men fast filmen är hyfsat underhållande är den långt ifrån tvåans kvalitet (bäst i serien enligt mig). 3/5

Ice Age 3
Jag ska erkänna att jag aldrig varit någon större fan av Ice Age-filmerna, och det här inslaget frälste mig väl inte direkt heller. Den fungerade väl som underhållning för stunden, och den nya karaktären Buck var mysig, men i slutändan lämnade den inget större intryck. 2,5/5.

Nästa gång avslutar vi årets upplaga av Movie roundup. Sen får vi vänta ett tag till tills det dyker upp nya sevärda filmer.

onsdag, februari 02, 2011

Movie roundup: Blockbuster edition

I den här upplagan tänkte jag gå igenom lite "stora" filmer som varit på bio (relativt) nyligen.

2012
Världen går under i en serie gigantiska naturkatastrofer, och huvudkaraktärerna måste fly från ställe till ställe samtidigt som allt sprängs runt dem. Fortsätt med detta i två och en halv timme så har du den här filmen. Premissen och "vetenskapen" i filmen är larvig, karaktärerna är lika djupa som vår valps kissepölar, och katastroferna är renderade CG-effekter som alla känns totalt oäkta. Å andra sidan är detta precis vad man kan förvänta sig av en sån här film. 2/5

Kick-Ass
En vanlig nörd försöker sig på att bli superhjälte. Den här filmen driver lite med superhjältegenren och försöker visa hur det skulle gå om en vanlig person tar på sig en hjältedräkt och går ut och bekämpar brott. I slutändan känns det dock som om filmen inte kan bestämma sig om den ska vara action eller komedi, och misslyckas lite med båda. Inga av karaktärerna är särskilt älskvärda heller, förutom Nick Cages karaktär (en mycket mer kompetent kostymhjälte) och dennes dotter. Hade filmen handlat helt om dem hade det nog varit mycket mer intressant, men som den är kunde jag bara inte tycka särskilt mycket om den. 2,5/5

Sherlock Holmes
Denna nytappning av den klassiska karaktären gör honom betydligt mer dekadent och storyn mycket mer actionorienterad, och det fungerar väldigt bra. Replikerna är rappa och smarta, karaktärerna lätta att tycka om och storyn underhållande. Och trots att det är mycket action lyckas de ändå pussla ihop alla ledtrådar i slutet på ett bra sätt. Jag ser fram emot fler filmer i den här serien. 4,5/5

District 9
Det har gått 20 år sedan utomjordingar landade i Sydafrika, och sedan dess har det byggts upp ett särksilt område för dem att bo i. Det är dock extremt slummigt och fördomarna mot utomjordingarna är stora. Filmen börjar rätt så intressant med studier i interaktionen mellan människorna och "invandrarna", även om de symboliska parallellerna till verklighetens apartheid och liknande är väl starka. Mot andra halvan av filmen degraderar handlingen till sedvanlig actionfilm, men det är ändå tillräckligt intressant för att vara sevärt. 3,5/5

Slumdog Millionaire
En indisk kille från slummen deltar i "Vem vill bli miljonär" och lyckas stort tack vare ett antal sammanträffanden i hans brokiga uppväxt. Första halvan av filmen återberättar hans liv i flashbacks och senare fokuserar det mer på de halvskurkaktiga programansvariga som inte vill att han ska vinna. Den främsta anledningen han gick med i programmet var dock att hitta en flicka som sedan länge försvunnit från hans liv. Personligen tyckte jag att filmen var väl seg i början, och missade faktiskt en del i mitten. Frugan såg dock hela, och tyckte att den hämtade upp sig mot slutet. 3,5/5

Alice in Wonderland
Tim Burton är den senaste att ge sin tolkning av den gamla flumsagan Alice i Underlandet, fast med radikalt förändrad story och mycket mer action. Det är dock ett ganska stort misstag att kränga en historia på en saga som inte ska ha någon, och resultatet får det att kännas mer som exempelvis Narnia än Alice. Den flummiga visuella stilen går helt enkelt inte särskilt bra ihop med den något stereotypa storyn, och i slutändan är det bara blah. 2/5

tisdag, februari 01, 2011

Movie roundup: Zombie edition

Nu har vi haft ännu en omgång med hyrfilmer, och denna gång blev det en del skräck- och zombiefilmer. Här följer mina korta recensioner.

Paranormal Activity
Ett par blir hemsökt av en illasinnad demon. I början är det bara småsaker som är mer fascinerande än skrämmande, men det urartar snabbt. Denna film är inspelad med låg budget i riktig "dokumentärstil" à la Blair Witch, men den är ändå effektiv och genuint skrämmande. Filmen har ibland lite seg pacing, men atmosfären är riktigt obehaglig. 4/5

Zombieland
Denna zombiefilm försöker sig på en "coolare" attityd när den följer några häftiga karaktärer som försöker överleva i zombieapokalypsens värld. "Försöker" är väl nyckelordet här då de bara lyckas halvvägs. Visst, den är lite småkul, men storyn är nästintill obefintlig med löjligt mycket padding trots att den är under 90 minuter lång. Ändå småunderhållande, om än lättförglömlig. 3/5

Shaun of the Dead
Den här filmen var dock desto mer lyckad när det gäller parodiering av zombiefilmer. Vi får följa tönten Shaun, hans flickvän Liz och loser till rumskompis Ed när de, igen, försöker överleva zombieapokalypsen. Det skämtas mycket med genren, men ofta på ett ganska subtilt och mer lågmält sätt, och i början fokuseras det mest på huvudkaraktärens eländiga liv än de levande döda. Roligt är det i vilket fall, särskilt slutklämmen. Rekommenderas till alla som gillar komedier eller zombiefilmer. 4/5

28 Days Later
En brittisk man vaknar upp från en olycka och upptäcker att hela London - och även hela Engelska ön, har fallit offer för ett extremt smittsamt virus som gör folk till blodtörstiga monster. Det är mer fokus på karaktärerna än på zombieaction, vilket jag uppskattar då de ofta porträtteras rätt så verklighetstroget. Lägg därtill en atmosfär av extrem utsatthet och fara så har man en rätt så bra film. 4/5

28 Weeks Later
Aargh. En ny regissör fick ta över för uppföljaren till 28 Days, och i stället för en atmosfärisk film med djupa karaktärer får vi platta pappfigurer som introduceras lika fort som de avrättas och gott om splattiga actionscener med skakig kamera så att man knappt ser vad som pågår. I princip alla är dessutom dumma som spån och militären är visst hyperinkompetent. Se gärna första filmen, men skippa den här dyngan. 2/5

Twilight
(Den här filmen är visserligen ingen zombiefilm, fast många karaktärer är ju odöda och deras skådespeleri är rätt så zombielikt så jag tar med den här.) Ibland måste man bara se vad all hype handlar om. Twilight-serien handlar om romansen mellan flickan Bella Swan och vampyren Edward Cullen. Filmen är infantilt skriven, har dåliga effekter och huvudkaraktärerna har lika mycket romantisk kemi som ett blomkålshuvud och en papperskasse. Handlingen är dessutom rejält trög och allmänt tunn. Enda fördelen är att det finns rätt mycket skrattmoment, fast tyvärr inga som var ämnade så. Vissa snygga scener har den dessutom, men den här sörjan förtjänar inte mer än 1,5/5.

Det var allt för den här gången, men det kommer mer snart!

torsdag, januari 27, 2011

Sossarna och Aftonbladet



Att det går rätt så knackigt för sossarna nu är ingen nyhet. Det är uppenbart att de längtar tillbaka till forna dagar då de bestämde, deras politik fungerade och det var de som "var" staten. Det märks rätt tydligt i en debattartikel i Aftonbladet idag, där en socialdemokrat gråter ut och försöker skylla en del av den dåliga opinionen på tidningen (och Karin Petterson i synnerhet) för att de skriver så negativa saker om partiet. Pettersons svar direkt var så tydligt det kan bli:

Aftonbladets ledarsida tar inte, och kommer i framtiden heller inte att ta, order från socialdemokraternas partistyrelse om hur vi ska skriva. Att Hans Hoff ens tror detta visar på hur djup krisen inom delar av S är.

Läsare av min blogg vet att jag varit kritiska mot Aftonbladet för tvivelaktig journalistik ibland, men den här var så klockren att jag måste ge eloge.