måndag, december 31, 2012

Gott nytt post-apokalyps

Nu har jordens undergång varit och vi fortsätter våran existens in i 2013:s dystopiska post-apokalyptiska ruinvärld. Det verkar i för sig inte vara så många som märker skillnaden gentemot hur det var förr, men det kanske är för det bästa.

Nu när jag blir arbetssökande igen vid årsskiftet går jag in i nästa år med lite ovisshet, fast jag håller mig ändå positiv vad gäller mina chanser. Mina personliga förutsättningar nu är klart bättre än vad de var för 5 år sen, även om världsekonomin är i något sämre skick. (Blir intressant att se hur det går med USA:s "fiskala stup"; där är ett arbete jag är glad att jag inte har.)

Så för att summera: Gott nytt år och välkommen 2013!

onsdag, december 12, 2012

12/12/12

Se där, ett till sånt där roligt datum. Varför inte lite bloggande då om ditt och datt.

Vi fick en rejäl dos vinter på ganska kort tid här. Själv har jag inte överdrivet mycket emot det, även om det är småknöligt att ta sig fram på vissa ställen. En solig dag som idag är det extra fint med ett rejält snötäcke.

Det verkar som om mitt arbete här på universitetet närmar sig sitt slut (för den här gången; vi får se vad som händer i framtiden). Nästan två år har det varit, så jag kan verkligen inte klaga. Efter årsslutet blir det ut i arbetssökandet igen, men nu när jag har fler meriter tar det förhoppningsvis inte lika lång tid som förra gången.

Det påstådda datumet för världens undergång närmar sig med stormsteg. Den utlösande faktorn kanske redan har landat. Att apokalypsen skulle ha sitt ursprung i Värmland känns lämpligt på nåt vis.

Skulle jorden mot förmodan inte gå under, så har vi julhelgerna att se fram emot. Själv har jag hittat en ny julgodsak att göra, nämligen eggnog. Ganska lätt att göra faktiskt, och väldigt god en kall vinterdag (serveras liksom glögg uppvärmd).

Och till sist, Dagens Win. Idag lite kul med sleight-of-hand:

onsdag, november 07, 2012

Diverse om USA-valet

Fyra år till med Obama alltså. Jag kan nog säga att jag är något lättad över det resultatet, inte nödvändigtvis för att jag är ett stort Obama-fan, utan mest för att jag inte är så förtjust i alternativet. Bra där, alltså, men det återstår att se om han kan lyckas åstadkomma lite mer denna mandatperiod. Med tanke på den kvarstående blockeringen i representanthuset kan det dock bli svårt.

På flera håll har det dessutom varit en del liberaliseringar via folkomröstningar. I Maryland och Maine blir det tillåtet för homosexuella att gifta sig, och marijuana har legaliserats i Colorado och Washington. Det förstnämnda ses nog positivt här hemma, men det andra ses antagligen med mycket större skepsis. Förhoppningsvis kan de här besluten i USA bidra till att den stenhårt nolltoleranta drogpolitiken i detta land åtminstone debatteras på lite sundare nivå.

Det är också med viss skadeglädje jag noterer att de republikanska senatorer som tidigare yttrat något suspekta påståenden om våldtäkt röstades bort. Tack för det, Internet.

Men nu väntar som sagt det svåra arbetet. USA är fortfarande i högsta grad ett land i kris med många problem. Vi får se om det här lyckas bli någon form av nystart för landet.

Uppdatering: Det är dessutom rätt underhållande att skåda härdsmältan hos den republikanska hejarklacken, inte minst Fox News och Donald Trump.

måndag, oktober 15, 2012

LoL: Finalen

Då var finalerna avklarade, och spännande matcher var det!

Del 1 (Första champ select vid 1.56:20, matchen börjar 2.02:50)

Del 2

Väl värdiga vinnare, får man väl säga först och främst. Man förväntade sig verkligen inte att det här nya lilla laget från Taiwan skulle så övertygande dominera både M5 i semin och sedan Azubu Frost, två av de stora favoriterna inför tävlingen.

De började starkt i alla matcherna i finalen, men i första matchen åkte de dit på förlorade teamfights och väldigt välplacerade ults från Karthus. Rent allmänt var det midspelarna, RapidStar hos AZF och Toyz hos TPA, som till stor del avgjorde. Att låta Toyz spela Orianna inte en utan två gånger bidrog nog till att Azubu besegrades så grundligt i de sista matcherna. Orianna är en knepig champ att spela, men i händerna på en riktig mästare, som Toyz väldigt övertygande visade sig vara, är hon extremt farlig.

De andra spelarna var förstås också alla väldigt duktiga. I top lane lyckades Stanley med att håla pli på Shy, något som nästan ingen annan lyckats med. Lagets AD-carry Bebe ska också ha stor eloge, inte minst för att han inte nödvändigtvis spelar samma 3 champs som man annars alltid se i turneringarna.

Rent allmänt var det härligt att se på. Den skicklighet och disciplin de visade i sin spelstil visar med all tydlighet varför de förtjänar titeln och den saftiga miljonen som utgör prispengarna. Vi lär se mycket från laget i framtiden, och det ser jag fram emot.

fredag, oktober 05, 2012

Ett VM jag faktiskt följer

Jag är inte någon större sportentusiast, och brukar inte följa större tävlingar och dylikt. E-sport däremot har jag lättare för att bli intresserad av. Just nu pågår VM i League of Legends för fullt. Igår var det playoffs och idag börjar kvartsfinalerna. Det har redan varit många bra matcher, och det är kul att kolla på spelare som har strategier och spelstilar som är långt bättre än vad man själv nånsin skulle hoppas uppnå.

Det är också häftiga skillnader mellan stilarna i väst och de asiatiska länderna, exempelvis Korea där e-sporter för övrigt är mycket mer uppmärksammade. Den Koreanska favoriten exempelvis, Azubu Frost, är kändisar i hemlandet och blir igenkända på stan. Det vore kul om det fick lika mycket respekt i väst, men det är knappast troligt i närmaste framtiden.

Nedan har vi en av matcherna från igår, mellan CLG.NA och SK, med ett av de kanske mest spännande slutvändningar jag nånsin sett.

tisdag, oktober 02, 2012

Kanske snart ett minne blott

I Östran finnes en artikel om mitt gamla gymnasie, Korrespondensgymnasiet i Torsås, och hur det tack vare kommande lagstiftning hotas av nedläggning. Skulle skolan försvinna vore det mycket synd, då Korr är mycket speciell ur utbildningssynpunkt. När jag gick där många år sedan var det lektioner 4 dagar i veckan, med mycket fokus på självstudier. Under 6 veckor i andra och tredje året åkte dessutom hela klassen ner till Malmö för preparandkurser och tentor. Arbetssättet, med mycket egenarbete och betyg som avgörs av sluttentor, var effektivt och väldigt väl förberedande för framtida högskolestudier.

Gymnasieutbudet mår bra om det finns många olika alternativ och metoder. Jag hoppas innerligen att Korr får vara kvar och inte försvinner ner i likriktningens avgrund.

måndag, september 10, 2012

Vardagsrutiner

Det är något av en underlig tid just nu. Det händer inte så mycket, förutom allt det där som brukar hända. Speldagar på söndagar, rollspel på fredagkvällar, animekvällar på torsdagar... Det är saker som varit rutin ett tag nu, men på sistone har energin fattats något vilket lett till att det blivit vanligare att ställa in. Förhoppningsvis beror detta bara på sommarens inneboende malaise, eller så håller jag bara på att bli gammal. I vilket fall tror jag att lusten kommer tillbaka nu under hösten, för det är ju trevligt att umgås med goda vänner.

Nåja. Här får i alla fall, utan någon särskild anledning, lite Tetris-musik:

fredag, augusti 24, 2012

Tillbaka till vardagen

Så närmar sig sommaren sitt slut, och den tryckande hettan ger vika för höstens svalare dagar. Semestrarna är över, folk är tillbaka på jobbet och nu ser man framför sig havet av helgfria arbetsdagar som leder fram till årsslutet.

För min del har sommaren varit befriande händelselös. De veckor jag varit ledig har främst ägnats åt spel av diverse slag, inte minst League of Legends. Jag är fortfarande högst uppslukad av spelet, även om jag ofta har vissa mindre trevliga åsikter om delar av spelarbasen. Men det är sånt man får leva med när man sysslar med onlinespel med totala främlingar.

Väldigt lite att rapportera om alltså, och därför har bloggen blivit lidande. Ska försöka hålla igång den lite mer nu under hösten.

måndag, juni 25, 2012

The League and I

Jag är en sån där person som när jag hittar någonting jag gillar så blir jag uppslukad av det. Mitt senaste stora intresse är League of Legends. Det har visserligen funnits ett tag, men jag är oftast ointresserad av online-spel och har därför inte brytt mig så mycket om det tidigare. Efter att ha kollat på en del matcher på LordKats livestream kände jag dock för att prova. Nu är jag fast.

För de som inte vet, så är League of Legends ett online strategispel där 2 lag om 5 spelare slåss om att fånga motståndarens bas. Varje spelare har en "champion" som de kontrollerar, utvecklar och utrustar under matchens gång, för att förhoppningsvis bli starkare än sina motspelare. Det finns sammanlagt 99 champions att välja bland (typ; se nedan), och de släpper nya varannan vecka ungefär. Eftersom varje champion är unik i förmågor och spelstil finns det väldigt mycket att prova på. Det finns också mängder med föremål man kan införskaffa och andra sätt att specialisera sin karaktär. Kort sagt: det är ganska enkelt att lära sig men mycket svårt att bemästra.

LoL är ett mycket framgångsrikt spel, och ett av elementen i detta är att det är, i grund och botten, gratis. Man kan spela hur länge som helst utan att spendera ett enda öre på spelet. Det finns saker man kan spendera pengar på, främst att låsa upp karaktärer. Det är nämligen endast ett 10-tal av karaktärerna som är tillgängliga gratis, och urvalet ändras varje vecka. Genom att låsa upp karaktärer, antingen för pengar eller för poäng man tjänar genom att spela, kan man spela de när man vill. För pengar kan man även köpa "skins", alternativa utseenden för karaktärerna man verkligen gillar. Faktumet att det aldrig är tvunget att spendera pengar gör att många gör det ändå bara för att de vill. Genom att vara gratis tjänar spelet alltså multum, till skillnad från andra, prenumerationsbaserade spel. Viktigt att nämna är dock att man inte kan "köpa sig starkare" med pengar, utan endast genom att spela.

Jag har inte spenderat nåt på spelet än, men kommer antagligen att göra det. Nu börjar jag också bli rätt hyfsad på det. Det är i alla fall vad mycket av min fritid går åt till just nu. Och med det avslutar jag inlägget med ett musiknummer, av JonTron:



PS. Nasus FTW.

fredag, juni 22, 2012

Glad Midsommar!

Nu är Midsommar här med dess typiska grådaskighet. Vi låter dock inte det hindra oss från att ha trevligt. Må helgen vara fylld med god mat, gott sällskap och lämpliga mängder alkohol, så inleder vi semestern på ett angenämt vis.

fredag, juni 15, 2012

JAAA!

Simon Lundström, åtalad i det s k "mangamålet", frias. Tack HD för ni infogar lite ack så välbehövligt sunt förnuft i detta ärende. Inte bara är det en seger för yttrandefriheten, utan även för alla riktiga offer i barnpornografi. Nu kan polisen ägna sina resurser åt verkliga fall, och offren slipper ha sina rättigheter likställda med fantasifigurers.

Nu hoppas jag bara att Simon kan gå vidare med sitt liv och komma igång med karriären igen. 

torsdag, juni 14, 2012

Bok eller Bio: Eragon

Boken vinner.

Bok: 4
Bio: 3


:P

Nåja. Nu var det egentligen inte filmen jag ville prata om. (Det är allmänt accepterat att den är skit.) Igår läste jag nämligen ut Inheritance, den fjärde och sista boken i serien som började med Eragon. Serien är en fantasyberättelse om unge Eragon som hittar ett drakägg blir drakryttare, för att sedan bli uppsvept i krig mot en ond kung (som också är drakryttare). Författaren, Christopher Paolini, är anmärkningsvärd i att han fullföljde första boken runt 18 års ålder.

Tyvärr märks det rätt mycket i hans skrivande. Hela historien är visserligen intressant, men lider av en del problem. Det främsta problemet är att historien är väldigt, för att använda ett engelskt ord, derivative. Den lånar friskt från många olika fantasykällor; de flesta idéer och händelser känns igen från andra ställen. Till och med slutscenen är, utan att spoila alltför mycket, nästan direkt hämtad ur Sagan om Ringen. Det hela känns rätt ofta klichéartat.

Det andra problemet är att det är aaaalldeles för utdraget. Det finns extremt mycket utfyllnad, onödiga scener och beskrivningar som bara går och går. Det kan vara bra med detaljerade berättelser, men blir det för mycket blir det bara jobbigt att läsa. Serien skulle ha varit trilogi från början, och det skulle den nog ha hållits till. Överlag hade det varit bra om en redigerare gått igenom det hela med motorsåg och kapat bort onödiga bitar, för det blir riktigt segt ibland, i synnerhet i den andra halvan. (Sista boken är runt 840 sidor långt.)

Å andra sidan innebär det att världen är väldigt välutvecklad. Det märks att författaren gjort mycket research, i synnerhet vad gäller namn och "det gamla språket" som är grunden till magi i böckerna. Karaktärerna lyckas han dock sämre med; de flesta är ganska ytliga och man känner aldrig överdrivet mycket för någon av dem.

Apropå magisystemet förresten, det leder in i tredje stora problemet: att reglerna kring vad magi kan och inte kan göra är mycket vaga, vilket gör att det blir en hel del deus ex machina lösningar på många av konflikterna, inte minst mot slutet. Vidare försöker Paolini göra en grej av konflikten mellan magianvändare och vanliga dödliga, men det blir aldrig särskilt mycket av det.

Med allt det sagt är ändå böckerna välskrivna, och grundberättelsen är som sagt någorlunda intressant. Tyvärr är det rätt mycket man måste ta sig genom för att komma åt det. Jag hatade det inte - gjorde jag det hade jag slutat läsa - men det är synd att så mycket potential inte var bättre utnyttjad. Nåja. Vi får se om författaren mognar med tiden och så småningom lyckas producera riktiga storverk.

Men filmen är verkligen skit.

måndag, maj 28, 2012

Reflektioner efter Eurovision

Det där var väl spännande! Well, not really. Årets Eurovision var egentligen rätt tråkigt, med många mellanlåtar som varken var särskilt bra eller hysteriskt dåliga. Sverige ledde dessutom poängställningen i princip från start till mål, så det var också rätt tamt. Tycker dock att vinnarlåten är väl värd segern. Om inget annat så är det trevligt med en artist som faktiskt kan genomföra ett vettigt live-framförande.

Några andra tankar:
- Island och Frankrike borde varit högre. Frankrike brukar sällan komma särksilt högt, så där var ingen överraskning. Islands låga poäng berodde nog på en ganska svag sånginsats.

- Norge förtjänade inget annat än ärkesist. Fy fan för tondövt idolpojkslyngelpoptrams.

- Greklands ständiga poängbyten med Cypern och Albanien är som vanligt pinsamt. De tre länderna var f ö i samma semifinal. Den där Finland och Israel åkte ut. :/

- Jag kan inte bestämma mig om jag hatar eller älskar Rysslands bidrag. Likaså Turkiets.

- Tihihi.

måndag, maj 21, 2012

Försommarfunderingar

Värst vad tiden går undan just nu. Snart är vi redan inne på juni månad, allt står i blom och försommarvärmen är inpå oss. Det är en härlig tid, och det gäller att njuta av den så mycket som möjligt innan den övergår till sommarens mer skoningslösa hetta. De långhelger som varit har givetvis hjälpt till med detta, så det tackar man för.

Lite statusuppdateringar:

- Jobbar just nu fortfarande på högskolan, och det är högst angenämt.

- Spelar just nu Kingdoms of Amalur: Reckoning (XBox 360). Väldigt roligt hittills, och är efter över 35 timmar genom typ en tredjedel av spelet. Mycket spel för pengarna! Jag varvar f ö det spelet med lite nostalgitrippande i form av Might & Magic VII, som jag inhandlat från GOG. Lite Cthulhu Saves the World blir det också då och då.

- På rollspelsfronten just nu är det mest Ironclaw som gäller. Där finnes både ett innovativt spelsystem och en gedigen världsbeskrivning att leka med när man skriver äventyr. Ser också fram till kommande Book of Jade som nyligen nådde sin Kickstarter-mål.

- Hemma är det mesta frid och fröjd. Lille Bentley är snart två år gammal och är fortfarande hur go' som helst.



- På lördag är det dags för Eurovision igen. Frugan har en utförlig rapportering inför spektaklet. Personliga favoriter även för mig är Island och Finland.

Och nu, utan någon särskild anledning, en Nightwish/Muse Mashup. Enjoy.

tisdag, april 24, 2012

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Foto: © UNICEF/Asselin
 
Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

torsdag, april 19, 2012

onsdag, april 04, 2012

Tankar kring Mass Effect 3

Så är man äntligen färdig med Mass Effect 3. Jag skulle kunna skriva en hel recension, men det finns så många sådana redan att jag nöjer mig med att säga att det var en besvikelse. Med undantag av möjligtvis stridssystemet är det mesta försämrat från 2:an. Mycket fungerar sämre, det är buggigare och det är betydligt mindre utforskande och valfrihet. Det värsta är dock att det är många störande "cutscene magic"-stunder där dåliga saker händer för att det bara är så, fast det kanske inte verkar vettigt överhuvudtaget (F**k you Kai Leng!).

Man kan knappast kalla det för ett dåligt spel, men som tredje spelet i en trilogi kan det inte bedömas som ett eget spel, och som avslutning på serien är det en ren besvikelse. Jag ämnar spela igenom serien igen med nya karaktärer, men jag kommer inte att besvära mig med 3:an igen. Jag vet inte hur Bioware's framtid ser ut, men det känns verkligen som att de är på väg utför. Vi får hoppas att de lyckas hämta sig och inte går samma väg som så många andra företag som gått samman med EA.

Och slutet är fortfarande ett jävla skämt.

onsdag, mars 14, 2012

Besvikelse och speljournalism

Har börjat spela Mass Effect 3. Frugan är färdig med det, och hennes reaktioner är rätt tydliga. Hon är inte direkt ensam heller. Jag har inte spelat så långt än, men jag har läst mig till tillräckligt för att veta att Bioware verkligen misslyckades med att leverera ett vettigt slut på det här rymdeposet som sträckt sig över 3 spel.

Fanreaktionerna har varit kraftiga, och det har startats rörelser på sociala medier för att få till ett nytt slut. Bioware själva verkar leva i fullständig förnekelse, och de får medhåll från mainstream spelsajter. De som klagar stämplas som bortskämda snorungar. Observera också att de flesta av dessa "speljournalister" också gav spelet generellt högt betyg, trots ett stort antal brister. Företagen och speljournalisterna har effektivt skapat en världsfrånvänd bubbla åt sig själva, som mycket väl kan straffa sig i längden.

Det som skulle kunna utveckla sig till värsta hatkampanjen har dock lett till något betydligt mer positivt: Rörelsen har startat en insamlingskampanj till Child's Play, som för närvarande är uppe i nästan $30k. Oavsett om Bioware skulle vika sig och göra ett nytt slut eller inte går dessa pengar alltså oavkortat till välgörenhet. Fansen kan göra sig hörda och samtidigt skapa en positiv ventil för sin frustration. De visar med all tydlighet att protesterna inte är för att de hatar spelet, utan för att de tycker så mycket om det och tycker att det är värt mer.

Det kanske inte blir något av det, men initiativet gör mig stolt över gamervärlden som kan organisera ett sådant konstruktivt sätt att uttrycka sitt missnöja, hellre än rena hatkampanjer. Hela röran påminner mig också om varför jag inte längre litar på professionella speljournalister.

Inte för att spelet i sig är dåligt. Jag kommer att spela det till slutet i alla fall. Det är dock synd att en av moderna tidens mest episka spelberättelser, med väl över 100 timmars speltid, mest kommer bli ihågkommet för de sista 5 urusla minuterna.

Uppdatering: Angry Joe vokaliserar exakt problemen med slutet.

tisdag, februari 14, 2012

SCIENCE!

Wiki: "A Tesla coil is a type of resonant transformer circuit invented by Nikola Tesla around 1891.[1] It is used to produce high voltage, low current, high frequency alternating current electricity. [...] Tesla coils can also be used to create music by modulating the system's effective "break rate" (i.e., the rate and duration of high power RF bursts) via MIDI data and a control unit."







Science is awesome.

söndag, februari 12, 2012

Tidens gång

Om ett par veckor fyller jag år igen, och vid den tiden blir man lätt lite fundersam över tidens frammarsch. Idag vaknade jag exempelvis till nyheten att Whitney Houston, en av de riktigt stora artisterna under min uppväxt, dog i natt. Jag var aldrig jättefan av Whitney, men jag gillar fler av hennes låtar och hon har liksom alltid varit där. Man blir lite vemodig när delar av kulturlivet som definierade tiden man växte upp bara försvinner utan förvarning.

För att spä på ångesten lite så var jag igår inne och kollade på Google Maps, specifikt i området där jag växte upp. Det var visserligen 16 år sen jag bodde där, men förändringarna är kraftiga. Den mest uppenbara var att Holiday Inn-hotellet nerför vägen, dit jag ofta gick och spelade arkadspel eller simmade i simbassängen (som man egentligen inte fick om man inte bodde på hotellet, men vi gjorde det ändå) numera är ett tomt öppet fält. Inte ens parkeringen är kvar. Det som jag dock kunde konstatera var sig likt var Cumberland Farms-macken där jag köpt mycket godis och många liter läsk. Lite tröst i alla fall.

Nä, nog med deppet. Snart fyller jag år som sagt, och då ska man helst blicka framåt mot nya spännande saker och kuligheter.

måndag, februari 06, 2012

Bok eller Bio: The Princess Bride

Yes! Nu har vi kommit till en av mina favoritfilmer genom tiderna, och tvåa på min lista över roligaste komedier, The Princess Bride. Filmen, som har något av en kultstatus idag, är en äkta äventyrsfilm med svärdsbataljer, jätteråttor och eldsprutande träskmark. Men det som mest har gjort filmen så stor är den briljanta och roliga dialogen, med kvicka humoristiska repliker i nästan varje scen. Nu har jag alltså även läst boken som är filmens förlaga. Så hur klarar den sig?


My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die.

Först lite bakgrund: Bokens författare William Goldman (som även skrev screenplay till filmen) utgav boken som en förkortad version av en berättelse skriven av S. Morgenstern. Goldman inflikar små notiser här och var där han klippt bort delar som var tråkiga eller utdragna, för att kunna ge en version som bara var "the good parts". Morgensterns version var nämligen inte så mycket en saga som historisk redogörelse och politisk satir.

Grejen är bara att denna Morgenstern-version inte existerar. Hela boken är Goldmans verk. Han drog bluffen så långt att han sade att det fanns en "extrascen" som han (inte Morgenstern) själv skrivit och att om man ville läsa den kunde man skriva till förlaget. De som gjorde detta fick dock ett brev om legala komplikationer med "the Morgenstern Estate" som visst var väldigt måna om att förvara kulturarvet efter staden Florins (som inte finns) stolthet. Denna rättliga dispyt är sedan en röd tråd i påföljande förord och liknande i senare versioner. Aldrig bryter Goldman den karaktär han skapat åt sig själv i boken, där inte ens hans familj är samma som han har i verkligheten.

Filmen, å sin sida, har en egen ramberättelse för äventyret i form av en väldigt gammal Peter Falk som läser hela berättelsen för en väldigt ung Fred Savage. Detta är hämtat från boken då Goldman återger hur hans egna farfar läste boken för honom när han var sjuk (och då hoppade över "de tråkiga bitarna"). I båda fallen är det alltså en sorts historia i en historia.

Som nämnts är det Goldman som skrivit både boken och filmen, så givetvis är de båda väldigt lika i berättelse och dialog. Därför blir det en väldigt enkel jämförelse egentligen: båda berättar samma saker, men boken berättar mer. Man får djupare insikt i karaktärerna, särskilt svärdsmästaren Inigo och jätten Fezzik. Boken känns också mer äkta; filmen hade inte så stor budget och många delar känns lite kitchiga. Det gör filmen roligare, men man får aldrig någon känsla för fara. Annorlunda är det i boken. Slutsatsen av detta: filmen må vara roligare, men boken är bättre.

Det förtar dock inte från faktumet att filmen är lysande skriven, perfekt castad och briljant agerad. De som inte sett den bör korrigera detta snarast. Sedan kan man läsa boken för att fördjupa upplevelsen ytterligare.

Bok: 3
Bio: 3

tisdag, januari 24, 2012

Spelrecension: The Witcher 2

För ett tag sen avklarade jag till slut The Witcher 2: Assassins of Kings, som var ett av skälen till min nya dator. Jag kan lugnt säga att den långa väntan inte slutade i besvikelse; det här spelet var värt det.

Redan när man startar spelet första gången förstår man varför man behöver en rätt så kraftig dator. Det är nämligen extremt vackert och detaljerat i grafiken. Även med min nya maskin (som visserligen inte är någon superdator, men ändå) kunde jag bara köra med mediuminställningar, men det räckte gott. Musiken är väl okej för syftet, men utmärkte sig egentligen aldrig.

The Witcher 2 är en direkt fortsättning av första spelet, som jag gillade skarpt och har spelat genom två gånger. Man spelar fortfarande som Geralt, en "witcher" (mutant som jagar monster) som förlorat sitt minne och mot sin vilja dras in i politik och konspirationer. Den här gången misstänks han för att vara kungamördare, och måste samarbeta med olika faktioner som alla har egna agendor. Storyn är än en gång invecklad och vuxen, och det daltas inte med spelaren. Ämnen som krig, mord och sex vanligt förekommande. Gott och ont är även denna gång väldigt relativa begrepp, och få allianser man skapar i spelet varar särskilt länge.

Mycket har dock förändrats mellan spelen, i synnerhet i stridsmekaniken. De olika stridsstilarna är borta och nu styr man varje slag själv. Det är mycket friare och öppnare, men tar längre tid att bemästra. Det får dock inte ta alltför lång tid, för det här spelet är svårt. Man kan inte bara rusa in i strid mot monster och förvänta sig att allt ska gå bra, för då dör man rätt fort. Man måste vara smart, gärna använda sig av fällor och magiska förmågor och se till att dricka rätt brygder innan striden. Till skillnad från förra spelet kan man inte längre dricka brygder när som helst heller, utan måste göra det under lugna förhållanden. Spelet är en ordentlig utmaning, särskilt i början. Det jämnar ut sig lite efter första akten (av tre) men man åker fortfarande dit om man slarvar senare i spelet.

Som helhet är det hela en tillfredsställande upplevelse. Sista akten kändes lite korthuggen, men i övrigt var det mycket att upptäcka. Dessutom finns det två tydliga storylinjer man kan spela, så det finns stort utrymme för att spela en gång till.

tisdag, januari 10, 2012

Spelrecension: Bastion

Det har varit ett bra år för indiespel. Jag har redan nämnt The Binding of Isaac och Amnesia, och nu har jag precis klarat av Bastion, av Supergiant Games. Bastion är ett acton-RPG som mest går ut på att med diverse vapen ha ihjäl monster och ta sig genom banorna. Man har ett relativt stort utbud av vapen, både närstrids- och skjutvarianter, som alla har olika fördelar och kan dessutom uppgraderas på olika vis. Det finns alltså många möjligheter att välja mellan och man kan experimentera mycket tills man hittar den kombination som passar en bäst.

Spelmekaniken känns överlag bra. Man styr med WASD och anfaller med musen, och det fungerar utmärkt. Det krävs en viss mått av fingerfärdighet, snabbhet och precision, men är ändå inte överdrivet svår i sig. Däremot kan man göra spelet svårare om man vill, genom de smått genialiska "idols" man kan aktivera. Det finns tio totalt, och alla ger fienderna någon extra förmåga som gör dem svårare (de kan bli snabbare, slå hårdare, regenerera osv). Som belöning får man mer XP när man besegrar dem, och om man känner att ett visst område blir för svårt kan man stänga av dem. Att hela tiden själv kunna bestämma vilken utmaning man vill ha är ett angenämt tillägg.

Men spelets stora styrka ligger ändå hos stilen och storyn. Världen som huvudkaraktären (endast känd som "The Kid") bor i har gått under i en stor "Calamity". Den består nu endast av fritt svävande öar och fragment, som hela tiden dyker upp runt en när man springer runt. Storyn berättas under spelets gång av gubben Rucks, och det är förvånande vilken intrikat historia spelet lyckas förmedla med endast hans monologer. Grafikstilen är detaljerad, konstnärlig och är behaglig för ögonen, men allra bäst är musiken. Spelet har årets kanske bästa spelsoundtrack, och är värt att köpa för sig (ironiskt nog betalade jag mer för soundtracket än för spelet). Tillsammans med Rucks ständiga berättande lyckas musiken skildra mycket känsla under spelets gång.

Bastion är ett spel med själ, något som ofta saknas i dagens spel. Det är inte överdrivet lång, men det är ett spel som tål att spelas flera gånger. Väl värt pengarna är det i alla fall.

Vi får hoppas att 2012 fortsätter trenden med bra indie-spel.

fredag, januari 06, 2012

V och jämställdheten

V ska snart utse ny partiledare. De röstade emot dubbla ordföranden, med motivering bl a att "en kvinna aldrig får vara ensam herre på täppan". Så nu står Jonas Sjöstedt mot Rossana Dinamarcas, som sagt att hon ställer upp "därför att jag vill att nästa partiledare ska vara en kvinna". Inte för att hon tycker att hon är bäst lämpad eller brinner för det, utan för att hon är kvinna.

Här ser vi det stora problemet hos många V-feminister vad gäller jämställdhetstänket: de utgår ifrån att kvinnor är underlägsna och måste kvoteras in. Vad sägs om att bedöma folk på deras meriter i stället utan att ta hänsyn till kön alls?

Uppdatering: Sjöstedt blev visst vald medans jag skrev det här. Tur att de inte stirrade sig blinda på genusperspektivet i alla fall.