tisdag, januari 24, 2012

Spelrecension: The Witcher 2

För ett tag sen avklarade jag till slut The Witcher 2: Assassins of Kings, som var ett av skälen till min nya dator. Jag kan lugnt säga att den långa väntan inte slutade i besvikelse; det här spelet var värt det.

Redan när man startar spelet första gången förstår man varför man behöver en rätt så kraftig dator. Det är nämligen extremt vackert och detaljerat i grafiken. Även med min nya maskin (som visserligen inte är någon superdator, men ändå) kunde jag bara köra med mediuminställningar, men det räckte gott. Musiken är väl okej för syftet, men utmärkte sig egentligen aldrig.

The Witcher 2 är en direkt fortsättning av första spelet, som jag gillade skarpt och har spelat genom två gånger. Man spelar fortfarande som Geralt, en "witcher" (mutant som jagar monster) som förlorat sitt minne och mot sin vilja dras in i politik och konspirationer. Den här gången misstänks han för att vara kungamördare, och måste samarbeta med olika faktioner som alla har egna agendor. Storyn är än en gång invecklad och vuxen, och det daltas inte med spelaren. Ämnen som krig, mord och sex vanligt förekommande. Gott och ont är även denna gång väldigt relativa begrepp, och få allianser man skapar i spelet varar särskilt länge.

Mycket har dock förändrats mellan spelen, i synnerhet i stridsmekaniken. De olika stridsstilarna är borta och nu styr man varje slag själv. Det är mycket friare och öppnare, men tar längre tid att bemästra. Det får dock inte ta alltför lång tid, för det här spelet är svårt. Man kan inte bara rusa in i strid mot monster och förvänta sig att allt ska gå bra, för då dör man rätt fort. Man måste vara smart, gärna använda sig av fällor och magiska förmågor och se till att dricka rätt brygder innan striden. Till skillnad från förra spelet kan man inte längre dricka brygder när som helst heller, utan måste göra det under lugna förhållanden. Spelet är en ordentlig utmaning, särskilt i början. Det jämnar ut sig lite efter första akten (av tre) men man åker fortfarande dit om man slarvar senare i spelet.

Som helhet är det hela en tillfredsställande upplevelse. Sista akten kändes lite korthuggen, men i övrigt var det mycket att upptäcka. Dessutom finns det två tydliga storylinjer man kan spela, så det finns stort utrymme för att spela en gång till.

tisdag, januari 10, 2012

Spelrecension: Bastion

Det har varit ett bra år för indiespel. Jag har redan nämnt The Binding of Isaac och Amnesia, och nu har jag precis klarat av Bastion, av Supergiant Games. Bastion är ett acton-RPG som mest går ut på att med diverse vapen ha ihjäl monster och ta sig genom banorna. Man har ett relativt stort utbud av vapen, både närstrids- och skjutvarianter, som alla har olika fördelar och kan dessutom uppgraderas på olika vis. Det finns alltså många möjligheter att välja mellan och man kan experimentera mycket tills man hittar den kombination som passar en bäst.

Spelmekaniken känns överlag bra. Man styr med WASD och anfaller med musen, och det fungerar utmärkt. Det krävs en viss mått av fingerfärdighet, snabbhet och precision, men är ändå inte överdrivet svår i sig. Däremot kan man göra spelet svårare om man vill, genom de smått genialiska "idols" man kan aktivera. Det finns tio totalt, och alla ger fienderna någon extra förmåga som gör dem svårare (de kan bli snabbare, slå hårdare, regenerera osv). Som belöning får man mer XP när man besegrar dem, och om man känner att ett visst område blir för svårt kan man stänga av dem. Att hela tiden själv kunna bestämma vilken utmaning man vill ha är ett angenämt tillägg.

Men spelets stora styrka ligger ändå hos stilen och storyn. Världen som huvudkaraktären (endast känd som "The Kid") bor i har gått under i en stor "Calamity". Den består nu endast av fritt svävande öar och fragment, som hela tiden dyker upp runt en när man springer runt. Storyn berättas under spelets gång av gubben Rucks, och det är förvånande vilken intrikat historia spelet lyckas förmedla med endast hans monologer. Grafikstilen är detaljerad, konstnärlig och är behaglig för ögonen, men allra bäst är musiken. Spelet har årets kanske bästa spelsoundtrack, och är värt att köpa för sig (ironiskt nog betalade jag mer för soundtracket än för spelet). Tillsammans med Rucks ständiga berättande lyckas musiken skildra mycket känsla under spelets gång.

Bastion är ett spel med själ, något som ofta saknas i dagens spel. Det är inte överdrivet lång, men det är ett spel som tål att spelas flera gånger. Väl värt pengarna är det i alla fall.

Vi får hoppas att 2012 fortsätter trenden med bra indie-spel.

fredag, januari 06, 2012

V och jämställdheten

V ska snart utse ny partiledare. De röstade emot dubbla ordföranden, med motivering bl a att "en kvinna aldrig får vara ensam herre på täppan". Så nu står Jonas Sjöstedt mot Rossana Dinamarcas, som sagt att hon ställer upp "därför att jag vill att nästa partiledare ska vara en kvinna". Inte för att hon tycker att hon är bäst lämpad eller brinner för det, utan för att hon är kvinna.

Här ser vi det stora problemet hos många V-feminister vad gäller jämställdhetstänket: de utgår ifrån att kvinnor är underlägsna och måste kvoteras in. Vad sägs om att bedöma folk på deras meriter i stället utan att ta hänsyn till kön alls?

Uppdatering: Sjöstedt blev visst vald medans jag skrev det här. Tur att de inte stirrade sig blinda på genusperspektivet i alla fall.