Dagens Win: One Man Bohemian Rhapsody

One Man Band Covers Bohemian Rhapsody - Watch More Funny Videos

SCIENCE!

Wiki: "A Tesla coil is a type of resonant transformer circuit invented by Nikola Tesla around 1891.[1] It is used to produce high voltage, low current, high frequency alternating current electricity. [...] Tesla coils can also be used to create music by modulating the system's effective "break rate" (i.e., the rate and duration of high power RF bursts) via MIDI data and a control unit."







Science is awesome.

Tidens gång

Om ett par veckor fyller jag år igen, och vid den tiden blir man lätt lite fundersam över tidens frammarsch. Idag vaknade jag exempelvis till nyheten att Whitney Houston, en av de riktigt stora artisterna under min uppväxt, dog i natt. Jag var aldrig jättefan av Whitney, men jag gillar fler av hennes låtar och hon har liksom alltid varit där. Man blir lite vemodig när delar av kulturlivet som definierade tiden man växte upp bara försvinner utan förvarning.

För att spä på ångesten lite så var jag igår inne och kollade på Google Maps, specifikt i området där jag växte upp. Det var visserligen 16 år sen jag bodde där, men förändringarna är kraftiga. Den mest uppenbara var att Holiday Inn-hotellet nerför vägen, dit jag ofta gick och spelade arkadspel eller simmade i simbassängen (som man egentligen inte fick om man inte bodde på hotellet, men vi gjorde det ändå) numera är ett tomt öppet fält. Inte ens parkeringen är kvar. Det som jag dock kunde konstatera var sig likt var Cumberland Farms-macken där jag köpt mycket godis och många liter läsk. Lite tröst i alla fall.

Nä, nog med deppet. Snart fyller jag år som sagt, och då ska man helst blicka framåt mot nya spännande saker och kuligheter.

Bok eller Bio: The Princess Bride

Yes! Nu har vi kommit till en av mina favoritfilmer genom tiderna, och tvåa på min lista över roligaste komedier, The Princess Bride. Filmen, som har något av en kultstatus idag, är en äkta äventyrsfilm med svärdsbataljer, jätteråttor och eldsprutande träskmark. Men det som mest har gjort filmen så stor är den briljanta och roliga dialogen, med kvicka humoristiska repliker i nästan varje scen. Nu har jag alltså även läst boken som är filmens förlaga. Så hur klarar den sig?

My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die.

Först lite bakgrund: Bokens författare William Goldman (som även skrev screenplay till filmen) utgav boken som en förkortad version av en berättelse skriven av S. Morgenstern. Goldman inflikar små notiser här och var där han klippt bort delar som var tråkiga eller utdragna, för att kunna ge en version som bara var "the good parts". Morgensterns version var nämligen inte så mycket en saga som historisk redogörelse och politisk satir.

Grejen är bara att denna Morgenstern-version inte existerar. Hela boken är Goldmans verk. Han drog bluffen så långt att han sade att det fanns en "extrascen" som han (inte Morgenstern) själv skrivit och att om man ville läsa den kunde man skriva till förlaget. De som gjorde detta fick dock ett brev om legala komplikationer med "the Morgenstern Estate" som visst var väldigt måna om att förvara kulturarvet efter staden Florins (som inte finns) stolthet. Denna rättliga dispyt är sedan en röd tråd i påföljande förord och liknande i senare versioner. Aldrig bryter Goldman den karaktär han skapat åt sig själv i boken, där inte ens hans familj är samma som han har i verkligheten.

Filmen, å sin sida, har en egen ramberättelse för äventyret i form av en väldigt gammal Peter Falk som läser hela berättelsen för en väldigt ung Fred Savage. Detta är hämtat från boken då Goldman återger hur hans egna farfar läste boken för honom när han var sjuk (och då hoppade över "de tråkiga bitarna"). I båda fallen är det alltså en sorts historia i en historia.

Som nämnts är det Goldman som skrivit både boken och filmen, så givetvis är de båda väldigt lika i berättelse och dialog. Därför blir det en väldigt enkel jämförelse egentligen: båda berättar samma saker, men boken berättar mer. Man får djupare insikt i karaktärerna, särskilt svärdsmästaren Inigo och jätten Fezzik. Boken känns också mer äkta; filmen hade inte så stor budget och många delar känns lite kitchiga. Det gör filmen roligare, men man får aldrig någon känsla för fara. Annorlunda är det i boken. Slutsatsen av detta: filmen må vara roligare, men boken är bättre.

Det förtar dock inte från faktumet att filmen är lysande skriven, perfekt castad och briljant agerad. De som inte sett den bör korrigera detta snarast. Sedan kan man läsa boken för att fördjupa upplevelsen ytterligare.

Bok: 3
Bio: 3

Spelrecension: The Witcher 2

För ett tag sen avklarade jag till slut The Witcher 2: Assassins of Kings, som var ett av skälen till min nya dator. Jag kan lugnt säga att den långa väntan inte slutade i besvikelse; det här spelet var värt det.

Redan när man startar spelet första gången förstår man varför man behöver en rätt så kraftig dator. Det är nämligen extremt vackert och detaljerat i grafiken. Även med min nya maskin (som visserligen inte är någon superdator, men ändå) kunde jag bara köra med mediuminställningar, men det räckte gott. Musiken är väl okej för syftet, men utmärkte sig egentligen aldrig.

The Witcher 2 är en direkt fortsättning av första spelet, som jag gillade skarpt och har spelat genom två gånger. Man spelar fortfarande som Geralt, en "witcher" (mutant som jagar monster) som förlorat sitt minne och mot sin vilja dras in i politik och konspirationer. Den här gången misstänks han för att vara kungamördare, och måste samarbeta med olika faktioner som alla har egna agendor. Storyn är än en gång invecklad och vuxen, och det daltas inte med spelaren. Ämnen som krig, mord och sex vanligt förekommande. Gott och ont är även denna gång väldigt relativa begrepp, och få allianser man skapar i spelet varar särskilt länge.

Mycket har dock förändrats mellan spelen, i synnerhet i stridsmekaniken. De olika stridsstilarna är borta och nu styr man varje slag själv. Det är mycket friare och öppnare, men tar längre tid att bemästra. Det får dock inte ta alltför lång tid, för det här spelet är svårt. Man kan inte bara rusa in i strid mot monster och förvänta sig att allt ska gå bra, för då dör man rätt fort. Man måste vara smart, gärna använda sig av fällor och magiska förmågor och se till att dricka rätt brygder innan striden. Till skillnad från förra spelet kan man inte längre dricka brygder när som helst heller, utan måste göra det under lugna förhållanden. Spelet är en ordentlig utmaning, särskilt i början. Det jämnar ut sig lite efter första akten (av tre) men man åker fortfarande dit om man slarvar senare i spelet.

Som helhet är det hela en tillfredsställande upplevelse. Sista akten kändes lite korthuggen, men i övrigt var det mycket att upptäcka. Dessutom finns det två tydliga storylinjer man kan spela, så det finns stort utrymme för att spela en gång till.

Spelrecension: Bastion

Det har varit ett bra år för indiespel. Jag har redan nämnt The Binding of Isaac och Amnesia, och nu har jag precis klarat av Bastion, av Supergiant Games. Bastion är ett acton-RPG som mest går ut på att med diverse vapen ha ihjäl monster och ta sig genom banorna. Man har ett relativt stort utbud av vapen, både närstrids- och skjutvarianter, som alla har olika fördelar och kan dessutom uppgraderas på olika vis. Det finns alltså många möjligheter att välja mellan och man kan experimentera mycket tills man hittar den kombination som passar en bäst.

Spelmekaniken känns överlag bra. Man styr med WASD och anfaller med musen, och det fungerar utmärkt. Det krävs en viss mått av fingerfärdighet, snabbhet och precision, men är ändå inte överdrivet svår i sig. Däremot kan man göra spelet svårare om man vill, genom de smått genialiska "idols" man kan aktivera. Det finns tio totalt, och alla ger fienderna någon extra förmåga som gör dem svårare (de kan bli snabbare, slå hårdare, regenerera osv). Som belöning får man mer XP när man besegrar dem, och om man känner att ett visst område blir för svårt kan man stänga av dem. Att hela tiden själv kunna bestämma vilken utmaning man vill ha är ett angenämt tillägg.

Men spelets stora styrka ligger ändå hos stilen och storyn. Världen som huvudkaraktären (endast känd som "The Kid") bor i har gått under i en stor "Calamity". Den består nu endast av fritt svävande öar och fragment, som hela tiden dyker upp runt en när man springer runt. Storyn berättas under spelets gång av gubben Rucks, och det är förvånande vilken intrikat historia spelet lyckas förmedla med endast hans monologer. Grafikstilen är detaljerad, konstnärlig och är behaglig för ögonen, men allra bäst är musiken. Spelet har årets kanske bästa spelsoundtrack, och är värt att köpa för sig (ironiskt nog betalade jag mer för soundtracket än för spelet). Tillsammans med Rucks ständiga berättande lyckas musiken skildra mycket känsla under spelets gång.

Bastion är ett spel med själ, något som ofta saknas i dagens spel. Det är inte överdrivet lång, men det är ett spel som tål att spelas flera gånger. Väl värt pengarna är det i alla fall.

Vi får hoppas att 2012 fortsätter trenden med bra indie-spel.

V och jämställdheten

V ska snart utse ny partiledare. De röstade emot dubbla ordföranden, med motivering bl a att "en kvinna aldrig får vara ensam herre på täppan". Så nu står Jonas Sjöstedt mot Rossana Dinamarcas, som sagt att hon ställer upp "därför att jag vill att nästa partiledare ska vara en kvinna". Inte för att hon tycker att hon är bäst lämpad eller brinner för det, utan för att hon är kvinna.

Här ser vi det stora problemet hos många V-feminister vad gäller jämställdhetstänket: de utgår ifrån att kvinnor är underlägsna och måste kvoteras in. Vad sägs om att bedöma folk på deras meriter i stället utan att ta hänsyn till kön alls?

Uppdatering: Sjöstedt blev visst vald medans jag skrev det här. Tur att de inte stirrade sig blinda på genusperspektivet i alla fall.

Reflektioner kring 2011

2011 har varit ett bra år för min del. Jag har arbetat nästan hela året med ett trivsamt jobb som jag faktiskt är utbildad för, vilket givetvis har varit fördelaktigt för både självförtroende och ekonomi. Vi hade en härlig bröllopsfest i somras, och hemmalivet i allmänhet har varit mysigt överlag. Jag byggde en egen dator, vilket var en liten personlig triumf, och jag har börjat i en ny spelgrupp som jag haft en del kul med.

Förhoppningsvis kommer nästa år att medföra fler segrar och fortsatt lycka! Skål för det!

Spelrecension: Amnesia: The Dark Descent

Jag gillar skräckspel. Jag älskar den där känslan av att ta mig fram genom ett läskigt ställe och veta att någonting där i mörkret bara väntar på mig. Många spel som kallar sig skräck förlitar sig mest på mängder med blod, stora horribla monster och "jump scares". Amnesia: The Dark Descent är däremot ett skräckspel i ordets rätta mening. Det skapar en atmosfär och stämning så genomsyrad med läskighet att man verkligen känner den fruktan som huvudkaraktären går igenom.

Huvudkaraktären Daniel, som har minnesförlust, börjar spelet i ett småkusligt, till synes övergivet slott. Han hittar dokument från sig själv som säger att han måste ta sig ner i katakomberna under slottet och döda någon som heter Alexander. Under spelets gång hittar man delar av Daniels dagbok som beskriver vad som hänt, och det blir bara mer och mer fruktansvärt.

Det dröjer inte länge innan man dessutom börjar stöta på övernaturliga fenomen, vars blotta åsyn tär på Daniels sinne. Ju mer övernaturligt han ser, desto mer "Sanity" förlorar han. Bara att befinna sig i mörker, ett ständigt närvarande element i spelet, gör att man sakta blir vansinnig. Man kan stävja detta genom att tända ljus (med en begränsad mängd elddon som man hittar lite varstans) eller med sin oljelykta (med en begränsad mängd olja).

Snart upptäcker Daniel också att han inte alls är ensam i slottet; det vandrar runt några ohyggliga varelser som inget hellre vill än att ha ihjäl en. Man är totalt försvarslös i det här spelet, så det enda man kan göra är att gömma sig i det vansinnesalstrande mörkret och hoppas att monstrena går sin väg, alternativt springa för blotta livet. Adrenalinnivån är ofta på hög nivå.

I övrigt är det ett ganska typiskt äventyrsspel i förstapersonsperspektiv. Man hittar föremål som man använder med andra föremål och löser några pussel för att ta sig vidare. Utmaningen är väl egentligen inte jättehög, och om man råkar bli dödad får man börja igen i princip där man var, men man får en uppmaning redan i början av spelet att inte spela för att vinna, utan för upplevelsen. Och det lever det upp till med råge. Jag rekommenderar varmt detta spel för alla som gillar kusligheter.

Random Youtube Goodness

Dags för några skojiga Youtube-klipp uppsnappat från Twitterflödet! Först en säkerhetsvideo för alla som aspirerar att bli gaffeltrucksförare (varning för blodeffekter):

Via: @LordKaT


Mashup awesomesauce! (Nightwish + Greenday + Katy Perry + t.A.T.u.)

Via @skitchmusic


Och till sist: japaner. Kommentar överflödig.

Via @katietiedrich