lördag, september 28, 2013

Spelrecension: Risen

Nästa spel i mitt recensionssvep är ännu ett action-rpg till PC, Risen. Spelet släpptes 2009 av det något mindre kända företaget Pirahna Bytes och existerar även i XBox 360-upplaga. Det är ännu ett rpg där man har direktkontroll över striderna och gör varje attack, blockering och undanmanöver själv (till skillnad från andra rpg:er med autoattacker). Spelet utspelar sig på en ö i en fantasyvärld där s k "Titans" håller på att löpa amok och hotar mänsklighetens existens. Ön man är på verkar vara fredad för tillfället, och kanske innehåller ett sätt att stoppa Titanerna.

Man spelar som en skeppsbruten man på öns strand, utan vapen eller tillgångar. Det finns inget karaktärsskapande här, utan man spelar alltid samma karaktär med samma startfärdigheter. Under spelets gång däremot kan man välja vilken faktion man vill alliera sig med och därmed vilket yrke man blir sen. Allierar man sig med magikerna, som länge agerat öns beskyddare, blir man förstås magiker och kan använda alla magiska förmågor i spelet. Går man med i Inkvisitionen, en mystisk order ledd av en gåtfull man som heter Mendoza, blir man en krigare som kan använda sig av vissa magiska förmågor. Slutligen, om man allierar sig med "the Don" och hans tjuvorganisation blir man en krigare utan några magiska förmågor (annat än engångspergament). Vilken väg man väljer påverkar - till viss del - hur storyn utvecklas, men på det stora hela får man alltid samma uppdrag genom spelet.

Det här spelet är rätt så svårt, i synnerhet i början innan man hunnit gå med i någon av faktionerna. Som i andra rpg:er samlar man erfarenhet och går upp i nivå, men i detta spel kan man inte bara spendera poäng man tjänar på sina färdigheter, utan man måste hitta lärare. Dessutom måste man betala guld varje gång man ska förbättra något. Detta gör att det går ganska sakta i början och det dröjer länge innan man klarar ens de enklaste fienderna utan problem. Till och med senare i spelet kan "svaga" fiender vara problematiska om de är många, för de älskar att omringa en och anfalla från alla håll, och starkare fiender kan döda en med bara ett fåtal slag. Utan duktig timing med blockering och undanmanövrar blir man snabbt överrumplad, åtminstone i närstrid. Om man blir någon form av magiker blir det hela mycket enklare då man kan attackera på avstånd. Nästan alla fiender är nämligen närstridsbaserade och kan man hålla sig en bit ifrån och peppra blir det hela mycket enklare. Detta gör förstås att tjuvarnas väg blir svårare, för de enda avståndsattackerna man har då är båge eller armborst, för vilka ammunition är begränsade.

I övrigt vad gäller färdigheter så finns det lite allt möjligt man kan lära sig. Man kan lägga poäng i alkemi för att skapa magiska brygder (ovärderligt då de starkaste brygderna permanent ökar ens grundegenskaper), smideri för att tillverka vapen och magiska juveler, man kan lära sig att gräva efter malm eller extrahera troféer och liknande från djur man dödar osv. Det blir med andra ord en del prioriteringar man måste göra när man bygger upp sin karaktär.

Överlag så är väl spelet inget mästerverk. Grafiken är halvdan, karaktärerna är allmänt platta och lättförglömliga och det är aningen obalanserat till förmån för magi. Det är inte heller överdrivet långt (kanske 15-25 timmar beroende på hur bra man spelar) och pacingen är lite konstig då de andra två kapitlen av fyra tar hälften så lång tid att klara av som de första två. Lyckas man dock klara sig förbi den ganska jobbiga första delen blir det åtminstone tillräckligt intressant för att fortsätta mot slutet. Att utforska ön är rätt kul och att prova de olika faktionerna ger lite omspelningsvärde. Hyfsad underhållning för stunden, men knappast något minnesvärt.

måndag, september 23, 2013

Spelrecension: Jade Empire

Det har varit ett tag sen jag recenserade spel, och jag har klarat av en svada av dem på sistone, så här kommer första inlägget. Spelet det handlar om idag är Jade Empire, ett av Bioware's tidigare verk som fått relativt lite uppmärksamhet.

Jade Empire är ett action-RPG som utspelar sig i en fantasyvariant av forntida Kina. I början av spelet är man en enkel elev på en kampsportsskola, men inom kort slungas man in i en stor konflikt och konspiration kantad med lönnmördare, magi, gudar och demoner. Som fantasystory är det hela ganska standard: man är den utvalde som ska kämpa mot det onda imperiet osv. Settingen, karaktärerna och dialogen gör dock det hela rätt minnesvärt.

Karaktärsskapandet är relativt enkelt i det här spelet jämfört med andra Bioware-spel som Mass Effect eller Dragon Age. Utseendemässigt har man bara ett fåtal färdiga modeller att välja mellan, och ens stats är uppdelade i Body, Spirit och Mind (som motsvarar hälsa, magi och vapenförmåga, i korthet). Man kan därtill välja ett par kampstilar som man börjar med, och sen är man färdig. Huvuddelen av specialiseringen sker senare under spelet, när man samlar på sig flera kampstilar och kan bygga upp sin egen stridsstil.

Strider är nämligen lite speciella i det här spelet. Det här spelet är betydligt mer actionorienterat än andra Bioware-titlar. Man styr varje attack och varje undanmanöver i realtid, och kan när som helst byta mellan de olika kampstilar man har. Det finns normala obeväpnade stridskonster, "support"-stridskonster som i stället för skada gör någon form av statuseffekt (ex. paralyserande), vapenfärdigheter (stav, svärd, yxor etc.) magiska projektiler och till och med förvandlingar till stora demoner. (Det sistnämnda är dock något man använder sparsamt då det dränerar ens magi snabbt och man kan inte hela sig under tiden.)  Olika fiender kan dessutom vara immuna mot vissa stilar, så det gäller att ha en uppsättning olika former som man bemästrar någorlunda, och man måste kunna snabbt byta från en till en annan för att få bäst effekt i strid. Överlag så är spelet oftast inte alltför svårt på den normala svårighetsgraden, men det finns ett par strider mot slutet som ger rejäla spikes och som kan ta ett antal försök.

Som med andra spel från företaget så är de karaktärer man möter och får med sig en vital del av upplevelsen. Karaktärsgalleriet är kanske inte fullt like minnesvärt som exempelvis Dragon Age, men det är ändå ett varierat utbud av personligheter som man lär sig känna och tycka om. Man kan tyvärr bara ha med sig en karaktär i taget, så det blir antagligen en och annan som aldrig ser någon speltid beroende på ens spelstil. Det är också av intresse att nämna att de flesta av karaktärerna antingen kan slåss vid sidan om en eller agera "support" med effekter som att sakta ge tillbaka hälsa eller magi, vilket ytterligare ökar taktikmöjligheterna. Dialogerna med ens karaktärer är välskriven, som man kan förvänta sig av Bioware, med mycket humor och till och med ett par romansmöjligheter.

Det märks rätt ofta att Bioware återanvänt en del av sina idéer i det här spelet. Många plottrådar känner man igen från (främst) Dragon Age, och i spelet finns också ett moralsystem ganska likt det från Knights of the Old Republic. I detta spel kan man genom sina val röra sig mot filosofin "Open Palm" - att hjälpa de svaga och slåss mot orättvisa - eller "Closed Fist" - att låta andra klara sig själva genom sin egen styrka. Det är inte "ont kontra gott" per se, men det är alltid uppenbart vilket alternativ som speglar de olika vägarna, även utan hjälpande ikoner som i Mass Effect.

Överlag så är det ett ganska underhållande och engagerande spel. Det är inte överdrivet långt med RPG-mått mätt, med ca 20-30 timmars speltid, men det hela flyter på bra och det är inte ofta som något känns onödigt eller utdraget. Det finns en hel del småbrister, som loopande eller ibland inkonsekventa dialogträd med andra karaktärer och lite ojämn svårighetsgrad, men det kan man ha överseende med. Det är ett spel som ofta är orättvist förbisedd när man pratar om Bioware, och nu när det finns så lätt tillgängligt via Steam så finns det liten anledning att inte åtminstone prova det.