tisdag, december 31, 2013

Ett förlorat år

Så har 2013 flugit förbi, och inget nytt för mig på jobbsidan. Det har varit ett fattigt och stundtals hopplöst år, men lyckligtvis har man familj och goda vänner som lyser upp tillvaron, så egentligen kan jag inte vara alltför negativ.

Frustrerande är det ändå, att vara så ivrig för att arbete men aldrig få möjlighet att få göra det. Det blir inte bättre av att på olika arbetsplatser se sådana exempel av skrämmande inkompetens eller folk som helt enkelt inte bryr sig. Man undrar hela tiden: varför har dessa människor jobb men inte jag?

Det mest deprimerande är dock ändå att se hur livet hos alla andra runt en fortsätter vidare, medan man själv står och stampar på samma ställe. Hus, bil, barn, osv... även om man hade dylika funderingar blir de aldrig mer än hypotetiska. Utan jobb är man fastlåst och kommer ingen vart.

Men nu är det ett nytt år, och förhoppningen är att den blir betydligt mer händelserik än föregående. Gott nytt år!

fredag, november 15, 2013

Assassin's Creed-svep

I dagarna har Assassin's Creed 4: Black Flag släppts över hela världen, den senaste delen i en ganska respekterad spelserie. Jag har inte haft tillfälle att spela det än då jag inte ens spelat trean, men spelen som kom innan har jag spelat. Dessa spel är som sagt knappast okända, men jag har märkt att många hoppat över en eller annan del innan trean, så jag tänkte dra igenom dem lite snabbt.

Lite kort om spelen innan vi börjar: i Assassin's Creed-spelen (de första fyra, i alla fall) följer storyn Desmond Miles, en man som visar sig vara den senaste medlemmen i en familj av lönnmördare vars historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. Lönnmördarna har genom historien kämpat mot Templarerna, en order som söker att kontrollera världen från skuggorna. I den moderna världen gestaltas Templarerna av storföretaget Abstergo, som kidnappar Desmond och får honom att genomleva sina förfäders liv med hjälp av "Animus,"  en maskin som låter en person komma åt sina "genetiska minnen." Deras mål i detta är att komma åt ett antal artefakter med mystiska krafter som sägs kunna kontrollera folks sinnen.

Assassin's Creed
I första spelet får vi lära oss känna Desmond lite när han är fånge hos Abstergo. Där får han i Animus-maskinen återuppliva minnen från lönnmördaren Altaïr ibn-La'Ahad under tredje korstågstiden i mellanöstern 1191. I den här introducerande delen etableras en del av spelkoncepten som att klättra runt på hustaken, smälta in bland befolkningen och förstås mörda folk i smyg. Varje kapitel i spelet fungerar på ungefär samma sätt: kom till en stad, hitta alla utkikpunkter och samla information för att göra huvuduppdraget. Spelets största svaghet är just att det är fruktansvärt repetetivt. Dess styrka är dock storyn och karaktären Altaïr, som börjar som en arrogant och hetsig typ men under spelets gång lär sig värdet av tålamod och diskretion. Hans växande "bromance" med karaktären Malik - som förlorar armen i början tack vare Altaïrs dumdristighet - är den tydligaste delen av hans karaktärsark. Det dumma är förstås att allt eftersom man blir starkare så upptäcker man som spelare att grovt våld är mycket enklare än smygande och lönnmord. Go figure.

Slutsats: Kan spelas för storyn, men man förlorar inte alltför mycket om man skippar den här.

Assassin's Creed 2
Andra spelet är det av de tidigare som känns störst och mest komplett. Här får Desmond (som nu räddats från Abstergo och är hos andra inom lönnmördarordern) uppleva minnena från Ezio Auditore da Firenze under sena 1400-talet. Ezio är en ung kvinnotjusande italienare som slungas in i rollen som lönnmördare när hans familj bedras och far och bröder avrättas. På vägen träffar han flera historiska personligheter (inte minst en ung Leonardo da Vinci) som antingen hjälper eller motarbetar honom. Det här spelet är betydligt mer utvecklat och varierat än föregångaren, och spelmekaniken är mer utvecklad. Det finns mycket att sysselsätta sig med utöver de rena story-kapitlen, även om en del av sidouppdragen kan vara aningen frustrerande (särskilt segmenten med mycket hoppande och klättrande för att komma åt nycklar till spelets bästa rustning).

Slutsats: Överlag är det hela ett rejält och ganska givande spel, och enligt mig det som man bör spela om man bara väljer ett av de här fyra.

Assassin's Creed 2: Brotherhood
Ezio's historia fortsätter i denna del som utspelar sig (för det mesta) i Rom där han kämpar mot påvemakten som är under Templarernas kontroll. Det är inte överdrivet mycket som skiljer den här delen från föregångaren, men några saker är det. För det första har det införts krav för "full synkronisering," dvs särskilda villkor i uppdragen man ska uppfylla för att få full poäng för dem. Dessa kriterier kan vara exempelvis att klara nåt på en viss tid eller att inte bli upptäckt, och skiljer sig från väldigt enkla till hopplöst frustrerande. Jag fann att jag försökte få full synkronisering för det mesta, men misslyckades jag nån gång brydde jag mig inte tillräckligt mycket om det för att försöka igen. Den andra nyheten är Brödraskapet, ett eget lönnmördargille där man kan rekrytera och träna egna lönnmördare som man kan skicka ut på diverse uppdrag. Detta inslag har dock inte jättemycket effekt på det stora hela och är mest där som förströelse känns det som.

Slutsats: Som helhet är andra delen i Ezio-trilogin välgjort och en bra fortsättning av historien. Spelas gärna som eget spel eller för fortsättningen av storyn.

Assassin's Creed 2: Revelations
I tredje och sista delen av Ezios historia har han som nu gammal man kommit till staden Konstantinopel. Där samarbetar han med den lokala lönnmördargruppen i sin fortsatta kamp mot Templarerna. I stort känns det väldigt mycket som Brotherhood. Det egna gillet man kan styra över är kvar, fast här är det mer interaktion med lönnmördarna man rekryterar och det finns mer för dem att göra. Systemet med full synkronisering är också kvar och är om möjligt ännu mer irriterande.  Under spelets gång får man dessutom uppleva några av Altaïrs senare minnen, fast den härliga rösten från ettan är utbytt och den goda vännen Malik är helt försvunnen, så det var något av en besvikelse. Det finns också ett märkligt nytt segment med pusselplattformsbanor i förstapersonsvy (lite i Portal-stil) där Desmond pratar om sitt förflutna, något som man annars inte hittills fått veta. Även om det är intressant att få veta om hans bakgrund så känns banorna som ett ganska onödigt och illa passande tillägg (för att inte tala om oerhört frustrerande) men lyckligtvis så är de frivilliga.

Slutsats: Om man inte är väldigt intresserad av att veta hur Ezios historia slutar så går det här spelet egentligen att hoppa över, fast det är absolut inte dåligt.


Så där! Det är de spel i serien jag hittills har spelat. Vid nån tidpunkt ska jag antagligen fortsätta med trean och fyran, men just nu känner jag inget brinnande behov. Vi får se vad det i stället blir härnäst!

söndag, oktober 20, 2013

Nostalgi-gaming

På sistone har jag struntat i nyare spel och i stället tillbringat tiden med lite äldre godbitar (dock inte jättegamla; spel från NES/SNES-eran spelar jag lite då och då när som helst, så det brukar inte vara värt att berätta om). Följande är inte direkt recensioner, för spelen är ganska erkända och har en ganska stor fanskara redan, så det är bara mina tankar när jag spelade om dem.

Först ut i min retrogaming var Vampire: The Masquerade - Bloodlines från 2004. VtM är ett populärt rollspelssystem där hela vampyrsamhällen lever dolda i den moderna världen. Bloodlines är ett PC-RPG med samma tema, där man spelar en nybliven vampyr som ska klara diverse uppdrag som man får från de olika faktionerna som kämpar om makten. Spelet i sig är egentligen väldigt buggigt med många problem, men en trogen skara fans har sett till att det finns gott om patchar till spelet som fixar och rentav förbättrar det. Dessa patchar uppdateras fortfarande än idag, vilket visar hur trogna fansen är spelet.

Det jag uppskattade väldigt mycket när jag spelade om det nu var just hur mycket variation det finns i hur man spelar. Varje klan som man kan spela som ger väldigt olika spelkänsla, och påverkar också till stor del hur man bemöts av andra karaktärer. När jag spelade genom spelet nu var jag en Tremere - en som bemästrar särskild blodmagi. Jag var väldigt skicklig i strid, men att smyga förbi vakter jag inte skulle döda var svårare. Jag påbörjade sedan en ny omgång som en Nosferatu - ohyggligt fula men väldigt bra på att ta sig förbi fiender obemärkt. Skillanden var väldigt tydlig. Det finns dessutom ett halvdussin andra klaner som alla har sina egenheter. Den stora variationen är en förklaring till att spelet fortfarande spelas om och om av trogna fans.

Det andra spelet jag spelade var det lite mer välkända Final Fantasy VII från 1997. Eftersom spelet numera finns i "HD-version" på Steam tänkte jag att det kunde vara kul att spela igen. Det finns egentligen inte så mycket att säga om spelet som inte redan sagts av otaliga andra, utan att det - den primitiva grafiken och en del tvivelaktiga översättningar till trots - fortfarande är ett väldigt bra spel. Storyn är episk, spelmekaniken är utmärkt och man gillar karaktärerna. Och ja, jag klarade alla "Weapons" i denna genomspelning.

Vi får se vad det blir härnäst. Det känns rätt bra att varva gammalt och nytt, och för närvarande är mycket av min tid ägnad åt Terraria, som visar sig vara en fantastiskt duktig tidsslukare trots sin enkelhet.

onsdag, oktober 16, 2013

Ogenomtänkta förändringar

Jahaja. Nu börjar vi se indikationer på att regeringens idé om att arbetslösa ska aktivitetsrapportera varje månad kanske inte var så genomtänkt. Arbetslösa, som ju redan har det dåligt ekonomiskt, riskerar att a-kassan uteblir eller blir försenad, både a-kassorna och Arbetsförmedlingen får mer att göra administrativt utan att resurser tillförts för ändamålet, och arbetssökande är oroliga för att man inte vet om man når upp till de odefinierade kriterierna för att man ska få sina pengar.

Systemet är egentligen feltänkt från början. Varje arbetssökandes situation är unik, och att försöka standardisera allt på det här viset skapar mer problem än det löser. Man får också effekten som framgår i artikeln, då en arbetslös säger att "han har sökt allt från kyrkovaktmästare- till fritidsledarjobb, oavsett om han har utbildning för jobbet eller inte." Här ser vi ett grundproblem i arbetsmarknaden idag. Företag drar sig för att annonsera ut arbeten för de vet att de får 400+ ansökningar, som kostar mycket tid och pengar att gå genom. Att hetsa folk att söka arbeten de inte är kvalificerade för bidrar ytterligare till detta. I slutändan kommer tillsättningarna att ta längre tid, folk med fel kompetens kommer att anställas och det kan bli ännu svårare för arbetsgivare att hitta folk för de vågar inte annonsera.

Regeringen har inget gott facit för sin arbetsmarknadspolitik, och det här systemet gör allt värre, inte bättre. Gör om, gör rätt!

fredag, oktober 04, 2013

Arbetsförmedlingen och jag, del III

Minns ni det där jag sa om personligt besök i slutet på september? det var visst också helt fel. Det verkar som om Arbetsförmedlingen har kommit på att det där med att prata med arbetslösa är alldeles för deprimerande, så de struntar helt enkelt i det. Det som i stället hände när min handlingsplan skulle uppdateras var att min "handledare" skickar mig en blankett med en massa frågor om min situation, som jag fyller i och skickar tillbaka. Hon skickar sedan i sin tur tillbaka handlingsplanen baserat på detta (läs: skriver rakt av vad jag skrev fast med mer stavfel), svarar på några frågor jag inte ställde samt bifogar ett par jobb som jag borde söka.

Låt oss kolla på dessa jobb! Det första var ett kundtjänstarbete. Jag har visserligen viss erfarenhet av det och kan tänka mig att jobba med det, men inte om det är fokus på sälj. Jag är nämligen totalt oduglig på det, mår dåligt av det och har sagt till henne rakt ut att det är det enda jag inte kan tänka mig att arbeta med. Så jag får givetvis ett förslag till "Säljande kundtjänstarbetare" där man i beskrivningen ska "brinna för sälj". Jojo!

Det andra då? Det var betydligt mer tänkbart för mig och var en förvaltningssekreterare vid Olofsströms kommun. (En bit bort, men jag kan flytta om så behövs.) Problemet här var att det står rakt ut i kvalifikationerna att man ska ha högskoleutbildning inom förvaltning eller dylikt. Jag vet av erfarenhet att offentliga arbetsplatser är benhårda med de formella kraven och att det aldrig skulle gå. Det verkar dock inte min "handledare" veta!

Eller så bryr hon sig bara inte.

Att de inte skäms! Någon yrkesstolthet verkar inte finnas någonstans, för det visas noll intresse för min personliga situation eller mina behov. Kompetens och kunnande verkar inte vara krav heller. Jag kan inte heller förstå att det här nya systemet där de undviker personliga besök skulle skapa mindre jobb, för det blir bara missförstånd, fel och en jävla massa brev som skickas fram och tillbaka. Gah!

lördag, september 28, 2013

Spelrecension: Risen

Nästa spel i mitt recensionssvep är ännu ett action-rpg till PC, Risen. Spelet släpptes 2009 av det något mindre kända företaget Pirahna Bytes och existerar även i XBox 360-upplaga. Det är ännu ett rpg där man har direktkontroll över striderna och gör varje attack, blockering och undanmanöver själv (till skillnad från andra rpg:er med autoattacker). Spelet utspelar sig på en ö i en fantasyvärld där s k "Titans" håller på att löpa amok och hotar mänsklighetens existens. Ön man är på verkar vara fredad för tillfället, och kanske innehåller ett sätt att stoppa Titanerna.

Man spelar som en skeppsbruten man på öns strand, utan vapen eller tillgångar. Det finns inget karaktärsskapande här, utan man spelar alltid samma karaktär med samma startfärdigheter. Under spelets gång däremot kan man välja vilken faktion man vill alliera sig med och därmed vilket yrke man blir sen. Allierar man sig med magikerna, som länge agerat öns beskyddare, blir man förstås magiker och kan använda alla magiska förmågor i spelet. Går man med i Inkvisitionen, en mystisk order ledd av en gåtfull man som heter Mendoza, blir man en krigare som kan använda sig av vissa magiska förmågor. Slutligen, om man allierar sig med "the Don" och hans tjuvorganisation blir man en krigare utan några magiska förmågor (annat än engångspergament). Vilken väg man väljer påverkar - till viss del - hur storyn utvecklas, men på det stora hela får man alltid samma uppdrag genom spelet.

Det här spelet är rätt så svårt, i synnerhet i början innan man hunnit gå med i någon av faktionerna. Som i andra rpg:er samlar man erfarenhet och går upp i nivå, men i detta spel kan man inte bara spendera poäng man tjänar på sina färdigheter, utan man måste hitta lärare. Dessutom måste man betala guld varje gång man ska förbättra något. Detta gör att det går ganska sakta i början och det dröjer länge innan man klarar ens de enklaste fienderna utan problem. Till och med senare i spelet kan "svaga" fiender vara problematiska om de är många, för de älskar att omringa en och anfalla från alla håll, och starkare fiender kan döda en med bara ett fåtal slag. Utan duktig timing med blockering och undanmanövrar blir man snabbt överrumplad, åtminstone i närstrid. Om man blir någon form av magiker blir det hela mycket enklare då man kan attackera på avstånd. Nästan alla fiender är nämligen närstridsbaserade och kan man hålla sig en bit ifrån och peppra blir det hela mycket enklare. Detta gör förstås att tjuvarnas väg blir svårare, för de enda avståndsattackerna man har då är båge eller armborst, för vilka ammunition är begränsade.

I övrigt vad gäller färdigheter så finns det lite allt möjligt man kan lära sig. Man kan lägga poäng i alkemi för att skapa magiska brygder (ovärderligt då de starkaste brygderna permanent ökar ens grundegenskaper), smideri för att tillverka vapen och magiska juveler, man kan lära sig att gräva efter malm eller extrahera troféer och liknande från djur man dödar osv. Det blir med andra ord en del prioriteringar man måste göra när man bygger upp sin karaktär.

Överlag så är väl spelet inget mästerverk. Grafiken är halvdan, karaktärerna är allmänt platta och lättförglömliga och det är aningen obalanserat till förmån för magi. Det är inte heller överdrivet långt (kanske 15-25 timmar beroende på hur bra man spelar) och pacingen är lite konstig då de andra två kapitlen av fyra tar hälften så lång tid att klara av som de första två. Lyckas man dock klara sig förbi den ganska jobbiga första delen blir det åtminstone tillräckligt intressant för att fortsätta mot slutet. Att utforska ön är rätt kul och att prova de olika faktionerna ger lite omspelningsvärde. Hyfsad underhållning för stunden, men knappast något minnesvärt.

måndag, september 23, 2013

Spelrecension: Jade Empire

Det har varit ett tag sen jag recenserade spel, och jag har klarat av en svada av dem på sistone, så här kommer första inlägget. Spelet det handlar om idag är Jade Empire, ett av Bioware's tidigare verk som fått relativt lite uppmärksamhet.

Jade Empire är ett action-RPG som utspelar sig i en fantasyvariant av forntida Kina. I början av spelet är man en enkel elev på en kampsportsskola, men inom kort slungas man in i en stor konflikt och konspiration kantad med lönnmördare, magi, gudar och demoner. Som fantasystory är det hela ganska standard: man är den utvalde som ska kämpa mot det onda imperiet osv. Settingen, karaktärerna och dialogen gör dock det hela rätt minnesvärt.

Karaktärsskapandet är relativt enkelt i det här spelet jämfört med andra Bioware-spel som Mass Effect eller Dragon Age. Utseendemässigt har man bara ett fåtal färdiga modeller att välja mellan, och ens stats är uppdelade i Body, Spirit och Mind (som motsvarar hälsa, magi och vapenförmåga, i korthet). Man kan därtill välja ett par kampstilar som man börjar med, och sen är man färdig. Huvuddelen av specialiseringen sker senare under spelet, när man samlar på sig flera kampstilar och kan bygga upp sin egen stridsstil.

Strider är nämligen lite speciella i det här spelet. Det här spelet är betydligt mer actionorienterat än andra Bioware-titlar. Man styr varje attack och varje undanmanöver i realtid, och kan när som helst byta mellan de olika kampstilar man har. Det finns normala obeväpnade stridskonster, "support"-stridskonster som i stället för skada gör någon form av statuseffekt (ex. paralyserande), vapenfärdigheter (stav, svärd, yxor etc.) magiska projektiler och till och med förvandlingar till stora demoner. (Det sistnämnda är dock något man använder sparsamt då det dränerar ens magi snabbt och man kan inte hela sig under tiden.)  Olika fiender kan dessutom vara immuna mot vissa stilar, så det gäller att ha en uppsättning olika former som man bemästrar någorlunda, och man måste kunna snabbt byta från en till en annan för att få bäst effekt i strid. Överlag så är spelet oftast inte alltför svårt på den normala svårighetsgraden, men det finns ett par strider mot slutet som ger rejäla spikes och som kan ta ett antal försök.

Som med andra spel från företaget så är de karaktärer man möter och får med sig en vital del av upplevelsen. Karaktärsgalleriet är kanske inte fullt like minnesvärt som exempelvis Dragon Age, men det är ändå ett varierat utbud av personligheter som man lär sig känna och tycka om. Man kan tyvärr bara ha med sig en karaktär i taget, så det blir antagligen en och annan som aldrig ser någon speltid beroende på ens spelstil. Det är också av intresse att nämna att de flesta av karaktärerna antingen kan slåss vid sidan om en eller agera "support" med effekter som att sakta ge tillbaka hälsa eller magi, vilket ytterligare ökar taktikmöjligheterna. Dialogerna med ens karaktärer är välskriven, som man kan förvänta sig av Bioware, med mycket humor och till och med ett par romansmöjligheter.

Det märks rätt ofta att Bioware återanvänt en del av sina idéer i det här spelet. Många plottrådar känner man igen från (främst) Dragon Age, och i spelet finns också ett moralsystem ganska likt det från Knights of the Old Republic. I detta spel kan man genom sina val röra sig mot filosofin "Open Palm" - att hjälpa de svaga och slåss mot orättvisa - eller "Closed Fist" - att låta andra klara sig själva genom sin egen styrka. Det är inte "ont kontra gott" per se, men det är alltid uppenbart vilket alternativ som speglar de olika vägarna, även utan hjälpande ikoner som i Mass Effect.

Överlag så är det ett ganska underhållande och engagerande spel. Det är inte överdrivet långt med RPG-mått mätt, med ca 20-30 timmars speltid, men det hela flyter på bra och det är inte ofta som något känns onödigt eller utdraget. Det finns en hel del småbrister, som loopande eller ibland inkonsekventa dialogträd med andra karaktärer och lite ojämn svårighetsgrad, men det kan man ha överseende med. Det är ett spel som ofta är orättvist förbisedd när man pratar om Bioware, och nu när det finns så lätt tillgängligt via Steam så finns det liten anledning att inte åtminstone prova det.

fredag, juli 12, 2013

Arbetsförmedlingen och jag, del II

Fantastiskt! Arbetsförmedlingen lyckades på något vis bevisa sig vara ännu mer värdelös än jag tidigare trodde. Det som jag trodde äntligen skulle vara ett möte med min nya handläggare idag visade sig istället vara ännu en informationsträff där två förvirrade personer berättar om hur fiffig AFs hemsida är. Inte nog med att det huvudsakligen var saker jag redan hört på basinformationen, utan de som höll i träffen sa ofta emot varandra och bevisade klart och tydligt att de inte hade koll på flera saker. Min faktiska handläggare får jag visst inte träffa förrän slutet på september.

Det är inte alls konstigt att Arbetsförmedlingens trovärdighet är i botten. Organisationen är alldeles för svullen och ingen vet vad som gäller eller vad den andra gör. Noll koll, noll kompetens och noll värde. Regeringen skulle nog kunna spara en rejäl hacka om de gjorde sig av med denna koloss, för den fyller inget vettigt syfte idag.

tisdag, juni 25, 2013

Bok eller Bio: Nochnoy Dozor

Dags igen för kampen mellan det tryckta och det filmade, och idag är det Rysslands fantasyserie nummer ett, Nattpatrullen/Nattens Väktare (svenska översättningen av titeln är inkonsekvent mellan boken och filmen). Detta är, för de som inte vet, en nutidsfantasy som skrevs av Sergej Lukjanenko 1998 och snabbt blev en jättesuccé i hemlandet. Den första filmen gjordes 2004 och följde till stor del händelserna i första berättelsen i boken (av tre).

Nochnoy Dozor handlar om kampen mellan det Ljusa och det Mörka i nutidens Ryssland. Det finns vissa individer som kan färdas in i det som kallas "Skymningen", en magisk astralvärld bortom vår, och därigenom kan få krafter som magiska förmågor eller hamnskiftande. Dessa personer kallas för "de Andra". Alla som blir en Annan måste inom ganska kort tid välja en sida: antingen Mörkret som utnyttjar vanliga människor för att öka sin egen makt eller livnära sig (e.g. vampyrer) eller Ljuset som skyddar människorna från det förstnämnda och försöker föra dem till sitt "idealsamhälle".

Eftersom deras eviga strid alltmer hotade att förinta mänskligheten (något inte ens Mörkret vill) stiftades Avtalet som ett slags fredsuppgörelse. Enligt den kan inte någon sida göra en magisk påverkan på människor utan att den andra sidan får göra en som är lika stark, så att balansen upprätthålls. För att se till att Avtalet följs finns Nattpatrullen, Ljusa som vakar på natten, och Dagpatrullen, Mörka som vakar på dagen.

Historiens huvudperson är Anton, en ganska medioker magiker inom Nattpatrullen som fångas upp i det stora spelet som Ljusets och Mörkrets ledare ägnar sig åt för att försöka få övertag över varandra. Det blir snabbt uppenbart för honom att han bara är ytterligare en pjäs, en bonde som kan offras om så skulle behövas.

Jag såg filmen strax efter att den släpptes och tyckte rätt bra om den. Den lyckades skapa en häftig stämning med intressanta effekter, men nackdelen var att man inte alltid visste vad som pågick. Detta kan vara en brist hos översättningen och omklippningen, men faktumet att filmen måste förmedla en hel del ganska subtila magiska effekter bidrar också. Den magi som finns i berättelsen är av en sådan natur att den helst bör förklaras med ord.

Efter att nu ha läst boken kan jag även konstatera att även om mycket känns igen i berättelserna är det mycket som ändrades i filmen, inte minst angående den unge pojken Jegor, en begynnande magiker vars betydelse i filmen blir betydligt större. För mig känns förändringarna för stora och de tar över berättelsen alldeles för mycket. Historien i boken fungerade bra och att ändra på den känns bara onödigt.

En sak jag gillar i båda versionerna är att Ljuset, även om det kämpar för det goda på det stora hela, gärna tar till ganska tvivelaktiga metoder. Att offra sina egna eller vanliga människor för att en större plan ska fungera är inget ovanligt, exempelvis. I boken tillbringar Anton mycket tid med att våndas över Ljusets - enligt honom - dubbelmoraliska arbetssätt och ifrågasätter om han gör rätt i att jobba för Nattpatrullen till att börja med. I en film är det givetvis svårare att få med sådana kontemplationer.

Överlag känns nog boken överlägsen här. I boken har man tid att förklara magin och sinnesstämningarna, och storyn är helt enkelt bättre. Huvudkaraktären Anton framställs som en mer tragisk figur i filmen, medan han i boken står för det han tror på och åtminstone försöker påverka sin roll i det stora spelet. Med både starkare karaktärer och historia rekommenderar jag den litterära versionen främst, även om filmen fortfarande är rätt bra.

Bok: 5
Bio: 3

tisdag, juni 11, 2013

Arbetsförmedlingen och jag

Arbetsförmedlingen har alltid en unik förmåga att få en att känna sig viktig. Nedan följer deras modus operandi gentemot mig sen jag blev arbetslös vid årsskiftet:

1. Kalla mig till två informationsmöten om saker jag redan visste.

2. Glöm bort mig helt i fem månader.

3. Panikinkalla mig till ett möte med min gamla handläggare. Lova att jag ska få kallelse från en ny handläggare om ett par dagar.

4. Var oanträffbar i två veckor.

5. Skicka en kallelse till nytt möte... som sker om en månad.

Se där! Över ett halvår tills det händer något överhuvudtaget! Kan inte jag få ett jobb på Arbetsförmedlingen, för ingen verkar "arbeta" där som det är nu?

måndag, april 15, 2013

Trögt

Nu har det gått ett tag sen senaste inlägget, men det är mycket för att det inte finns så mycket att säga. Jobbsökandet går fortfarande trögt, och det är lätt att bli lite letargisk. Som arbetslös har jag också i högre grad börjat lägga märke till all inkompetens som finns på olika arbetsplatser och tänker "varför har dessa personer jobb men inte jag?" Det är lätt att bli lite frustrerad.

Men det är bara att fortsätta köra på och hoppas på att ett bra tillfälle dyker upp. Jag vet ju att jag kan klara av det mesta som jag ger mig in på. Det gäller bara att få arbetsgivarna att inse det också.

lördag, februari 16, 2013

Recension: 999

Vi kör stenhårt vidare på recensionståget här på bloggen, och den senaste titeln under luppen är det inte helt välkända 9 Hours 9 Persons 9 Doors till Nintendo DS (kallas ofta bara "999" för enkelhetens skull). 999 är egentligen mer en interaktiv berättelse än ett fullfjädrat spel, där man klickar sig genom långa textrader där historien förs framåt och då och då får fatta beslut eller lösa pussel för att ta sig vidare. Det är för den sakens skull inget dåligt spel, bara man är beredd på långa perioder där man inte gör annat än läser.

Som man kan gissa grundat på ovanstående är det storyn som har huvudfokus i spelet. Berättelsen kretsar kring huvudkaraktären Junpei från det att han vaknar inlåst i ett rum ombord på ett skepp, efter att han blivit kidnappad från sitt hem av en mystisk figur i gasmask. Han väcks av ljudet av en explosion på båten, och får snart veta att han har 9 timmar på sig att fly innan den sjunker. För att lyckas måste han spela ett spel kallat "The Nonary Game" tillsammans med 8 andra individer som också är fast ombord. Väldigt tidigt får man veta att det här är ett spel som är på dödligt allvar.

De andra 8 karaktärerna använder kodnamn baserat på numret de bär på sina digitala armband (som f ö är programmerade att döda dem om de bryter mot spelets regler). Alla karaktärerna har sina egna bakgrunder och historier som det tar tid att luska fram. Ingen går att lita på helt, och vill man komma fram till sanningen om varför alla är i situationen till att börja med måste man lära sig deras hemligheter.

Stämningen i spelet är helt fantastiskt. Man känner verkligen situationens allvar och spänningen hänger alltid i luften. Man börjar snabbt känna för (alternativt misstänka) karaktärerna och vill veta vilka de är. I vissa sällsynta scener öppnar de faktiskt upp och berättar mer om sig själva, men vill man veta allt måste man spela genom spelet flera gånger.

Just faktumet att man - om man vill se det "riktiga slutet" i spelet - måste spela genom spelet flera gånger kan nog vara avtändande för många. När man fått ett av de 6 möjliga sluten får man möjlighet att påbörja en ny genomspelning där man kan välja olika vägar och således uppleva andra saker. Man kan visserligen snabbspola genom textsegment man redan läst, men alla pussel måste göras om. Kan man lösningen brukar det i och för sig gå rätt fort att ta sig genom varje rum, men det kan vara ett irritationsmoment för vissa. För mig är det dock värt besväret då man sakta börja pussla ihop alla bitar man får genom varje spelning. Man börjar märka andra saker och ser på vissa av karaktärerna annorlunda, även om huvudkaraktären själv inte vet det vi vet. Till slut faller alla bitar på plats och allt bygger upp till en hisnande avslutning.

Gameplayen är inte så mycket att orda om; man använder DS:ens pekskärm för att undersöka saker och lösa pussel när man är i ett sådant rum. En anteckningsfunktion hade varit trevligt då det ofta är en del siffror man måste hålla i huvudet, men man kan bara ha ett fysiskt papper intill sig i stället. Pusslena känns aldrig hopplösa utan de flesta går att klara utan större besvär, fast det hjälper om man har ett visst siffersinne.

Grafiken är i tydlig animestil, och karaktärerna portrtätteras ofta som stillbilder med lite animation för diverse känslor. Det är minimalistiskt men fungerar utmärkt för syftet. Musiken är inget man minns men fungerar för sitt syfte att skapa stämningar. Överlag är det helt okej produktionskvalitet.

Om man letar efter en engagerande och spännande story så är det här spelet ett bra val. Jag har sett alla sluten och älskar hur allt hängde ihop i slutändan, även om vissa aspekter av storyn hade lite tvivelaktig "vetenskap". Det finns även en uppföljare till 3DS, och att även införskaffa den vid något tillfälle känns som en självklarhet. Rekommenderas för alla som gillar hisnande berättelser.

torsdag, januari 31, 2013

Dubbelrecension: Portal 2 & Scratches: Director's Cut

Det var hög tid att gå igenom Steam-biblioteket lite och ta mig genom några av de spel som jag haft liggande där ett tag. Denna gång var det dags för Portal 2 och skräckspelet Scratches: Director's Cut, och här följer ett par minirecensioner.

Portal 2
De flesta spelintresserade känner redan till Portal-spelen. Första spelet hade jag på min lista över bästa spel på 00-talet, och andra spelet är helt enkelt en vidareutveckling av det. Man är fortfarande samma karaktär som, utrustad med endast ett gevär som kan skapa portaler mellan 2 punkter, ska navigera genom det väldiga Aperture Science-komplexet och dess testrum fyllda med dödsfällor. Psykopatdatorn GLaDOS är med igen, och man får även bekanta sig med Wheatley, en annan inte alltför klipsk datorenhet. Spelet innehåller helt enkelt mer av allt: mer humor, mer pussel, mer story. Det hela känns betydligt mer som ett komplett spel än föregångaren gjorde, och det är återigen en höjdpunkt i spelskapandets konst. Båda spelen borde helt enkelt spelas av alla som gillar kluriga pussel och svart humor.


Scratches: Director's Cut
Det andra spelet jag spelade är betydligt mindre känt, och är ett skräckspel av gammal peka-klicka-äventyr-sort. Här spelar man en författare som tagit sig ut till ett gammalt viktorianskt hus för att få lite inspiration, men man upptäcker snart att huset har en hel del mörka hemligheter. Konceptet är inte direkt originellt, men spelet lyckas skapa en kuslig atmosfär där man hela tiden känner den gnagande känslan av oro. Storyn är ganska "Lovecraftiansk" i stilen, med mörk mystik och sakta groende galenskap. Det är relativt få riktiga skräckmoment, men de som finns är rätt så effektiva just eftersom spelet bygger upp stämningen väldigt sakta. Musiken är också välgjord, och bidrar till känslan av obehag.

Fast det är inget perfekt spel. Det är väldigt lätt att missa detaljer som man behöver för att komma vidare i storyn, och många saker måste göras i en specifik ordning. Man kör ofta fast, och att ha en guide till hands är att rekommendera. Spelet är ej heller överdrivet långt; på 5-6 timmar borde man ta sig genom det om man inte fastnar fullständigt. Men gillar man skräckhistorier av Lovecraft-typ så är det nog värt en titt i alla fall.

tisdag, januari 15, 2013

Retrorecension: Planescape: Torment

Den senaste tiden har jag roat mig med att spela om en gammal RPG-klassiker på PC, Planescape: Torment. Detta är ett spel från 1999 som jag minns att jag gillade skarpt när jag spelade det förr. Nu när det finns tillgängligt via GOG bestämde jag mig för att se om spelet fortfarande håller måttet eller om det bara är nostalgin som inverkar.

Planescape: Torment är som sagt ett RPG med liknande grafikmotor och interface som exempelvis Baldur's Gate, dvs med ovanifrånperspektiv där man använder musen för ge karaktärerna order om vart de ska gå och vad de ska anfalla. Spelet nyttjar något modifierade AD&D-regler och utspelar sig i Planescapes multiversum, vilket brukar innebära att man färdas mellan flera olika "planes", den ena mera bisarr och farlig än den andra.

Huvuddelen av detta spel utspelar sig dock i staden Sigil, en ringformad stad som svävar runt toppen av en oändligt hög spira (lista ut den du) och som har portaler till alla andra världar. Eftersom man kan komma till vilken värld som helst via staden (bara man har rätt nyckel och vet var dörren finns) är den befolkad av en stor variation av invånare, allt ifrån demoner, änglar, robotar, monster och en hel del andra raser specifika för AD&D, alla som man kan se vandra runt på stadens gator.

Mitt i detta hav av underliga och vidunderliga varelser vaknar alltså huvudkaraktären, en ganska ful ärrtäckt man känd endast som The Nameless One. Han vaknar utan minne i ett bårhus, och de enda ledtrådarna han har kring sin identitet är ett tatuerat meddelande på ryggen han lämnat till sig själv och Morte, en svävande sarkastisk dödskalle. Det visar sig ganska snart att huvudkaraktären är odödlig; vilka skador han än åsamkas vaknar han alltid upp igen, och han har ingen aning om varför.

När man startar spelet kan man distribuera lite poäng på de olika grundegenskaperna, men man startar alltid som Fighter. Under spelets gång kan man senare välja att utbilda sig till magiker eller tjuv i stället om man så vill. Intressant för spelet är också att ens "alignment", eller moraliska läggning, som vanligtvis är statiskt i AD&D kan ändras under spelets lopp beroende på hur man beter sig, och vilka val man gör i storyn.

Centralpunkten i Planescape: Torment är nämligen just storyn. Spelet har ett av de största, mest välskrivna och djupa manus jag har sett i ett spel. Extremt mycket av spelet är dialogbaserat, och väldigt ofta kan man klara uppdrag enbart genom att prata med folk. Strid är inte så mycket i fokus egentligen om man jämför med andra RPGer, och det kan gå flera timmar utan så mycket som en enda batalj. (Detta är ett av få AD&D-spel där hög Wisdom är oumbärligt oavsett vilket yrke man väljer). Dialogträden är avancerade och kan ofta leda till rätt oförutsedda konsekvenser, och det mesta är nästan aldrig vad det först verkar vara. Ibland, om man väljer rätt trådar i diskussionerna, kan man framkalla minnen som man tappat, som ger lite bonuseffekter för karaktären.

Förutom Morte träffar man en rad andra underliga kompanjoner som man kan ta med sig, bland andra en förvirrad robot, en galen brinnande magiker och en succubus tillika prästinna. Karaktärerna i spelet är väldigt starka, och genom att prata med dem kan man få närmare relation med dem och till och med göra dem starkare. Det finns en del röstskådespelande i spelet (även om det mesta av dialogen bara är text) och det är för det mesta väl utfört, med några välkända röster som Jennifer Hale, Mitch Pileggi och Dan Castellaneta.

Grafiken i spelet är dugligt. Med det isometriska perspektivet behöver inte karaktärerna vara alltför detaljerade, utan det är mest miljöerna som är intressanta. Spelet har en tydlig visuell stil där allt är något förvridet och inte sällan skitigt och nedgånget, särskilt i staden. Det finns en del cut-scenes som är okej med tanke på när spelet gjordes, och till och med avancerade animationer för vissa kraftiga besvärjelser som mest påminner om "Summons" från Final Fantasy-serien. (spelskaparna lade faktiskt in en "Special Thanks" till just FFVII och VIII för inspiration!) Musiken fungerar för syftet, men är inget man kommer ihåg efteråt.

Så höll spelet måttet efter så här många år? Tja, när jag spelade det nu blev det några såna där perioder som på den gamla goda tiden, när man bara spelar och plötsligt har det gått fyra timmar utan att man märkt det. Man slukas helt av storyn, miljöerna och karaktärerna, och man lyckas alltid hitta något nytt nånstans även om man spelat det förr. Svårighetsgraden är kanske inte enorm, men det kan gå åt helsike fort om man bara rusar in i en stor grupp med fiender utan att tänka efter. Huvudkaraktären är visserligen odödlig, men det innebär inte att man kan vara vårdslös.

Men som sagt: det är mycket mycket läsning i spelet. Gillar man action framför dialog så är det här inte spelet för en. Men är man som jag, och älskar den djupt utvecklade storyn, karaktärerna och världen så är det här - fortfarande - nog en av RPGernas största höjdpunkter genom tiderna.

PS Versionen från GOG fungerade nästan felfritt, med bara ett par krascher under hela spelets förlopp. Väl värt pengarna!