tisdag, februari 14, 2012

SCIENCE!

Wiki: "A Tesla coil is a type of resonant transformer circuit invented by Nikola Tesla around 1891.[1] It is used to produce high voltage, low current, high frequency alternating current electricity. [...] Tesla coils can also be used to create music by modulating the system's effective "break rate" (i.e., the rate and duration of high power RF bursts) via MIDI data and a control unit."







Science is awesome.

söndag, februari 12, 2012

Tidens gång

Om ett par veckor fyller jag år igen, och vid den tiden blir man lätt lite fundersam över tidens frammarsch. Idag vaknade jag exempelvis till nyheten att Whitney Houston, en av de riktigt stora artisterna under min uppväxt, dog i natt. Jag var aldrig jättefan av Whitney, men jag gillar fler av hennes låtar och hon har liksom alltid varit där. Man blir lite vemodig när delar av kulturlivet som definierade tiden man växte upp bara försvinner utan förvarning.

För att spä på ångesten lite så var jag igår inne och kollade på Google Maps, specifikt i området där jag växte upp. Det var visserligen 16 år sen jag bodde där, men förändringarna är kraftiga. Den mest uppenbara var att Holiday Inn-hotellet nerför vägen, dit jag ofta gick och spelade arkadspel eller simmade i simbassängen (som man egentligen inte fick om man inte bodde på hotellet, men vi gjorde det ändå) numera är ett tomt öppet fält. Inte ens parkeringen är kvar. Det som jag dock kunde konstatera var sig likt var Cumberland Farms-macken där jag köpt mycket godis och många liter läsk. Lite tröst i alla fall.

Nä, nog med deppet. Snart fyller jag år som sagt, och då ska man helst blicka framåt mot nya spännande saker och kuligheter.

måndag, februari 06, 2012

Bok eller Bio: The Princess Bride

Yes! Nu har vi kommit till en av mina favoritfilmer genom tiderna, och tvåa på min lista över roligaste komedier, The Princess Bride. Filmen, som har något av en kultstatus idag, är en äkta äventyrsfilm med svärdsbataljer, jätteråttor och eldsprutande träskmark. Men det som mest har gjort filmen så stor är den briljanta och roliga dialogen, med kvicka humoristiska repliker i nästan varje scen. Nu har jag alltså även läst boken som är filmens förlaga. Så hur klarar den sig?


My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die.

Först lite bakgrund: Bokens författare William Goldman (som även skrev screenplay till filmen) utgav boken som en förkortad version av en berättelse skriven av S. Morgenstern. Goldman inflikar små notiser här och var där han klippt bort delar som var tråkiga eller utdragna, för att kunna ge en version som bara var "the good parts". Morgensterns version var nämligen inte så mycket en saga som historisk redogörelse och politisk satir.

Grejen är bara att denna Morgenstern-version inte existerar. Hela boken är Goldmans verk. Han drog bluffen så långt att han sade att det fanns en "extrascen" som han (inte Morgenstern) själv skrivit och att om man ville läsa den kunde man skriva till förlaget. De som gjorde detta fick dock ett brev om legala komplikationer med "the Morgenstern Estate" som visst var väldigt måna om att förvara kulturarvet efter staden Florins (som inte finns) stolthet. Denna rättliga dispyt är sedan en röd tråd i påföljande förord och liknande i senare versioner. Aldrig bryter Goldman den karaktär han skapat åt sig själv i boken, där inte ens hans familj är samma som han har i verkligheten.

Filmen, å sin sida, har en egen ramberättelse för äventyret i form av en väldigt gammal Peter Falk som läser hela berättelsen för en väldigt ung Fred Savage. Detta är hämtat från boken då Goldman återger hur hans egna farfar läste boken för honom när han var sjuk (och då hoppade över "de tråkiga bitarna"). I båda fallen är det alltså en sorts historia i en historia.

Som nämnts är det Goldman som skrivit både boken och filmen, så givetvis är de båda väldigt lika i berättelse och dialog. Därför blir det en väldigt enkel jämförelse egentligen: båda berättar samma saker, men boken berättar mer. Man får djupare insikt i karaktärerna, särskilt svärdsmästaren Inigo och jätten Fezzik. Boken känns också mer äkta; filmen hade inte så stor budget och många delar känns lite kitchiga. Det gör filmen roligare, men man får aldrig någon känsla för fara. Annorlunda är det i boken. Slutsatsen av detta: filmen må vara roligare, men boken är bättre.

Det förtar dock inte från faktumet att filmen är lysande skriven, perfekt castad och briljant agerad. De som inte sett den bör korrigera detta snarast. Sedan kan man läsa boken för att fördjupa upplevelsen ytterligare.

Bok: 3
Bio: 3