lördag, januari 24, 2009

Brädspelsfokus: BANG!

Mitt nästa brädspel i min serie är inte alls ett brädspel, utan ett kortspel. Spelet heter BANG! och har blivit ett stående inslag i spelgruppen, tack vare dess relativa enkelhet och snabba spel och kapacitet för upp till 8 spelare (vi är oftast som flest 6).



BANG! är ett italienskt kortspel som utspelar sig i vilda västern. Varje spelare styr en av 31 särskilda karaktärer (16 i basspelet och ytterligare 15 i Dodge City, en expansion som vi alltid har med i våra spel), alla med varsin "superkraft". Dessa krafter varierar starkt, och kan handla om att dra extra kort, kunna stjäla kort från andra, kunna undvika träffar osv. För att hålla koll på hur många "livspoäng" (representeras av pistolkulor) man har kvar under spelets gång använder man baksidan av ett annat karaktärskort som man delvis täcker över med karaktären man har. Krafterna är aningen obalanserade, något som vägs upp en aning av att de starkare i regel har 3 livspoäng i stället för 4. Överlag fungerar de olika karaktärerna ganska bra, även om vissa krafter är ganska värdelösa. Det brukar dock inte vara något större problem om man använder husregelen att man inför varje spel får dra två karaktärskort och välja en (jämfört med att bara slumpmässigt dra en som man måste använda enligt reglerna).


Willy the Kid är en av många karaktärer man kan vara i spelet.

Varje spelare har dessutom ett kort som anger vilken roll karaktären har: Sheriff, Deputy, Outlaw eller Renegade. Dessa kort är hemliga för alla utom spelaren som har dem (med undantag av sheriffen, som är känd). Det är detta som är ett av spelets starka element; eftersom rollerna är hemliga är en stor del av spelet att försöka lista ut vad alla spelare är för något, då alla har olika mål för att vinna. Sheriffen vill ha ihjäl alla Outlaws, Outlaws vill ha ihjäl Sheriffen, Vice-sheriffens uppgift är att skydda Sheriffen, och den som är Renegade vill vara sist i spel, dvs ha ihjäl alla andra spelare (Sheriffen måste dock vara den sista han dödar, då spelet tar slut när Sheriffen dör). Rollen som Renegade är definitivt svårast, men kan också vara den roligaste utmaningen.


De olika rollerna i spelet.

Själva spelet går till så att man varje runda drar två (kan variera beroende på ev. superkrafter) "action-kort", som är dem riktiga spelkorten. Dessa tillåter en att skjuta andra, undvika ett skott från en annan, utmana på duell, stjäla/förstöra kort för andra, bl a. Det finns tre kortfärger som fungerar olika: bruna kort används direkt för önskad effekt, blåa kort är "utrustningskort" som ger fördelar så länge de ligger framför en, och gröna kort kan användas först när de lagts ut och ens tur därefter tagit slut.

Kärnpunkten i spelet är BANG!-kort, som man använder för att skjuta andra. Man får bara spela en per runda om man inte har någon kraft som säger annat, fast det finns andra kort som också kan tillfoga skada. Det finns även Missed-kort, som man kan spela för att undvika att bli träffad av någon annans skott. Det finns även Beer-kort som gör att man helar en förlorad livspoäng. Sen finns det ett otal andra kort, exempelvis Indians! som gör att alla som inte kan spela ett BANG! förlorar en livspoäng, och Cat Balou, som förstör ett av en annan spelares kort. Vad alla kort gör beskrivs f ö med symboler, som för nybörjare kan bli något kryptiska. Efter några spel blir det dock ganska naturligt att tyda dem.


Några av korten man kan spela.

En till sak man bör veta är att alla spelare har ett "avstånd" till varandra som representeras av hur de sitter runt bordet. De som sitter alldeles intill en på båda sidor anses ha avstånd "1" och kan vanligtvis beskjutas utan hjälpmedel. Vill man skjuta dem som är längre bort måste man dock ha vapen som ökar ens räckvidd. Dessutom finns andra kort, bland annat hästar, som ökar ens avstånd från andra eller gör att andra blir "närmare". Att hålla koll på vilka som har en inom sin räckvidd är en viktig strategisk aspekt i spelet.

Andra intressanta kort är Barrel, Prison och Dynamite. Barrel gör att man drar ett kort från högen varje gång någon försöker skjuta en. Är det ett hjärter (alla kort har ett värde som ett pokerkort) slipper man bli träffad. Pga irritationsmomentet detta frambringar från potentiella antagonister tenderar tunnor i våra spel att vara flyktiga som aceton.) Prison kan man spela på någon så att denna person missar sin runda om han inte lyckas dra ett hjärter från högen. Dynamite brukar göra spelet rätt så spännande, då varje spelare som börjar en runda med en framför sig måste dra ett kort, och om det är en spader med värde mellan 2-9 sprängs dynamiten och man tar hela 3 livspoäng skada. Sprängs den inte fortsätter den till nästa spelare som får dra för den på sin runda. Den kan således fortsätta att gå runt som en het potatis i många varv. Eftersom den som la ut den är den som måste dra för den först brukar man dock tänka efter lite innan man kastar ut den i spel.

Detta är trots allt våld och dödande ett absolut icke-seriöst spel. Det blir mycket skratt under spelets gång, inte minst pga dem ofta absurda kombinationer av kort som kan förekomma. I synnerhet när man som vi har lite sjuk fantasi.

Exempel 1: En annan spelare kastar in dig i fängelse. Du får dock ha med dig alla dina saker, som vapen, en tunna, hästar, dynamit, ett berg (!), en howitzer-kanon osv. Det är dessutom fritt fram att folk skjuter mot en (genom gallret, får man anta), eller att man får "besök" i form av en ilsken indianstam.

Exempel 2: Du rider på två hästar som går åt olika håll samtidigt som du snor sheriffens häst från under honom och låter en brud flörta iväg tunnan som han gömde sig bakom (medan han satt på hästen). Sen skjuter du sheriffen också, vilket du givetvis är i god form att göra eftersom du precis hävt i dig två öl och en hela tequila.

BANG! har sina brister, bland annat att man kan ha mycket otur med korten eller åka ut tidigt i spelet, vilket kan vara lite tråkigt. Spelen brukar dock inte dra ut alltför länge, och kommer man bara ihåg att inte ta spelet alltför allvarligt kan det vara riktigt kul. Man bör vara minst 5 spelare då det är först då det finns en Vice-sheriff i spel, vilket gör att sheriffen inte bara kan skjuta folk som han vill utan måste tänka efter. Det här spelet lär vara ett stadigt inslag i vår spelgrupp en lång tid framöver.

(Bilderna är återigen från BoardGameGeek.)

fredag, januari 23, 2009

Kalmars Lama Trafik

I Barometern idag kunde man läsa att få åker med kollektivtrafik i Kalmar. Detta är egentligen föga förvånande, åtminstone för dem som har lite erfarenhet av KLT.

Låt mig exemplifiera: Jag och fästmön besöker regelbundet vår trafikskola, som ligger 2-3 km från vår lägenhet. Den snabbaste bussen vi kan ta tar 7 minuter, och då måste vi gå 5-10 minuter både från lägenheten och från Centralstationen när bussen kommit fram. Lägg till att bussen i regel är åtminstone 10 minuter sen. Detta har effekten att det tar oss ungefär lika lång tid att till trafikskolan som det skulle ta för oss att ta bussen. Dessutom sparar vi 28 spänn var (tur och retur) och får motion. Sen vi upptäckte att tidsskillnaden är minimal har vi i princip slutat ta bussen dit.

KLT har många problem. Att det är för dyrt (14 kronor enkel resa inom Kalmar är absurt) och att bussarna i princip alltid är sena ligger i topp. Dålig täckning av linjerna bidrar också, liksom att de nya bussarna har alldeles för få sittplatser. Att Kalmar är en ganska liten stad hjälper dem inte direkt heller; ofta känns det rätt meningslöst att ta bussen när det går bra att gå/cykla.

Vill KLT att fler ska ta bussen krävs det nog billigare priser (vilket känns tämligen avlägset) samt att de har tider som de faktiskt håller. När en buss i en viss linje kan komma precis vilken tid som helst, förutom den tid som står i tidtabellen, är det inte tecken på en välfungerande kollektivtrafik.

Uppdatering: Det verkar som om en hel del ändå är nöjda med KLTs service. Denna enkät frågade dock dem som redan reser med bussarna. Att dessa personer regelbundet reser med KLT torde ju innebära att de inte ser några problem eller inte bryr sig om problemen. Detta är föga hjälpsamt för bolaget, då de som inte väljer att åka med buss, dvs majoriteten enligt första artikeln, är dem som också är missnöjda med hur det fungerar.

lördag, januari 17, 2009

Arbets-"förmedlingen"

Samtidigt som arbetslösheten är på uppgång kan man läsa att arbetslösa inte söker jobb. Det visar sig att 20-25 procent inte söker anvisade jobb fast de säger att de gjort det. Det är naturligtvis inte bra att folk ljuger om det, men jag undrar om det hade gjort någon skillnad överhuvudtaget ifall de faktiskt sökte jobben ifråga.

Jag har svårt att tala alltför illa om Arbetsförmedlingen, då dem flesta handläggare jag haft att göra med har varit väldigt trevliga och tillmötesgående, men faktiskt förmedlande av arbeten är något som de helt enkelt inte är särskilt bra på. I dem sällsynta fall man blir anvisade ett arbete att söka är det ganska sällan det arbetet stämmer överens med ens kvalifikationer. Visst, man kan söka arbetet, men sannolikheten att få det känns ofta ungefär lika stor som sannolikheten att Ännupresident Bush som sin sista presidentiella åtgärd legaliserar samkönade äktenskap i hela USA.

I allmänhet är jag skeptisk till AFs policy av "kvantitet före kvalitet": man ska helt enkelt söka många jobb. Sen om man är kvalificerad för jobben ifråga är inte lika viktigt. Det finns visserligen en poäng med att söka jobb man är "halvkvalificerad" för hos större företag och bemanningsföretag, för det kan hända att de kommer på en annan tjänst som man kanske passar för, men samtidigt brukar dessa företag också ha CV-register där ens information lagras och kan sökas upp vid behov.

Det har varit mycket diskussion kring Arbetsförmedlingens vara eller icke vara. De uppfyller ändå en hel del viktiga administrativa uppgifter, men de kanske borde fundera på att byta det något missvisande namnet...

Förslag?

fredag, januari 09, 2009

Brädspelsfokus: Shogun

Jag tänkte att det var hög tid att börja infria mitt lilla löfte om att ha inlägg om brädspel. Jag funderade först på att skriva regelrätta recensioner, men det känns inte så nödvändigt då jag brukar ha ganska bra koll på om jag kommer att tycka om ett visst spel innan jag köper det. Dessutom kan upplevelsen skilja sig rätt mycket mellan olika spelgrupper och vid olika speltillfällen. Därför blir det mer bara allmän diskussion om spelen, samt några ord om vad jag personligen tycker om dem.

Med det sagt tyckte jag att jag skulle börja med ett spel som liksom blev årets överraskning, då jag fick det i julklapp lite av en slump: Shogun.



Shogun är ett spel som jag egentligen knappt hade hört talas om innan jag fick det, men när jag kollade upp det på BoardGameGeek såg jag att den var rankad på 19:e plats av alla spel. Fast frågan återstod: skulle jag tycka om den?

Som namnet antyder utspelar sig spelet i 1500-talets Japan, och varje spelare (3-5) spelar en s k Daimyo, en krigsherre som vill bli Shogun. För att lyckas med detta måste man inte bara erövra områden med sina arméer, utan även utfodra dem. Samtidigt ska man bygga slott, tempel och teatrar, förstärka sina områden, och se till att ha råd med allt. Det ser ut som ett krigsspel vid första anblicken, fast krig är egentligen bara en liten del av spelet.


Vill man vinna gäller det att bygga, och kunna försvara det.

Det första jag möttes av när jag öppnade lådan var otroligt många "bits" (spelnördiska för alla pjäser och markörer som ingår i ett spel), mest dem 310 färgade träkuberna, som f ö låg utspridda över hela lådan (jag fick ett "begagnat" exemplar, som aldrig hade spelats men tydligen åtminstone hade öppnats). Det andra jag möttes av var det intressanta "stridstornet" som jag återkommer till, och det tredje var en rätt jobbigt skriven instruktionsbok (som innehåller regler på svenska och några andra språk). Det tog mig ett antal genomläsningar och en provspelning innan jag fattade hur det fungerade, men när jag väl gjorde det upptäckte jag att mekaniken egentligen var mycket enklare än vad spelet utgav sig för att vara.

Spelet börjar med att varje spelare får ett antal grupper med arméer (dvs träkuber) som distribueras ut till olika provinser som spelarna turas om att välja. När varje spelare har alla sina startprovinser börjar det "egentliga" spelet, som motsvarar två år. Ett år består av 3 årstider där man väljer vad som ska hända i dem olika provinserna samt vinter där man räknar ihop poäng och utfodrar sina områden med det ris man samlat på sig under året.

Inför varje årstid (förutom vinter) ska alla spelare samtidigt och i hemlighet planera 10 händelser för sina provinser. Händelserna kan vara att bygga en byggnad, utkräva ris och skatter, förstärka sina arméer eller anfalla. Varje provins kan bara göra en sak per årstid och varje händelse kan bara hända i en provins. Vilken ordning som händelserna sedan utspelar sig i är på förhand slumpvis bestämd, men man får bara veta första hälften från början. Därför kan det exempelvis hända att man blir av med en viss provins som man tänkt driva in skatt från innan man får skatten, vilket kan visa sig förödande sen.


Spelarbrädan där man planerar sina händelser.

Under planeringsfasen bjuder man dessutom på att få bestämma turordningen och, kanske viktigare, att bestämma vilken "specialkraft" man får, exempelvis att få en extra armé när man anfaller någon eller få en extra skattkista när man drar in skatt. Att få en viss specialkraft inför en runda kan vara en betydande del av ens strategi, fast ingen av krafterna är egentligen övermäktig. Det finns också kort med särskilda händelser som påverkar varje runda, exempelvis att man bara får driva in en viss mängd ris under en årstid, som också kräver en del planering.

Efter planeringsfasen utspelar sig händelserna som man planerat en efter en, och det finns då ganska få beslut att fatta. Om man kan utföra en viss handling man planerat för måste man det. De enda besluten man har är egentligen när man ska flytta arméer och anfalla.

Vilket för mig tillbaka till en av spelets mer intressanta komponenter, stridstornet. Tornet är ett papptorn med två irreguljära avsatser i, vilket gör att när man kastar ner kuber i tornet fastnar några, vilket genererar ett slumpmässigt resultat. Varje gång man strider kastar man i alla deltagande arméer och den sida som det kommer ut flest kuber för vinner. Detta gör dessutom att någon som "tappat" en del arméer i tornet i regel brukar få tillbaka dem senare, vilket också är något att ta i beaktning när man anfaller någon.


Efter en tur genom tornet har rött segrat över gult i denna strid.

Förutom anfall mot andra provinser blir det även strid när det blir uppror i en provins, vilket händer när man försöker driva ut skatter eller ris från samma provins två gånger. Det blir även uppror under vintern i slumpmässiga provinser om man under året inte samlat ris så det räcker åt alla. Därför kan det vara en dålig strategi att hejdlöst samla på sig nya provinser utan att tänka på om man har råd att mata dem. Det enda andra som händer under vinterrundan är att man räknar ihop poäng för alla provinser och byggnader man har. Efter andra vintern är spelet slut och den som har mest poäng vinner!

Det här spelet visade sig vara en glad överraskning för mig. Jag har bara spelat det några gånger hittills, men det är ett roligt spel som kräver mycket planering och eftertanke. Tornet är en uppfriskande ersättning för tärningar, och överlag är det inte överdrivet mycket slump som bestämmer utgången (något jag alltid finner positivt). Jag hade gärna sett lite klarare instruktioner, men eftersom man gör i princip samma sak varje rond fattar man hur det går till efter första årstiden. Det hade också varit roligt om byggnader hade lite mer funktion än bara poängfabriker, men men. De som är ute efter ett utpräglat krigsspel kanske inte tycker om det, men personligen är jag glad att ha det i samlingen.

(Alla bilder i detta inlägg är för övrigt hämtade från BoardGameGeek.)

onsdag, januari 07, 2009

Movie roundup part 2

Det har blivit en hel del filmtittande sen sist, så det är hög tid att snabbrecensera en radda till.

The Simpsons - Filmen
Den gula familjen från Springfield gör sin långfilmsdebut i storslagen stil. Mycket skratt blir det givetvis, fast då och då känns karaktärerna lite out-of-character. I synnerhet hos Homer märks det, då skaparna verkar ha gjort honom extra skitstövlig i den här filmen. Underhållande är det i alla fall, fast de som inte tycker om Simpsons från början lär knappast bli frälsta av detta. 3,5/5

Pirates of the Caribbean: Vid världens ände
Jag kommer aldrig att begripa hur en filmserie som började så bra kunde sluta så här uselt. Storyn är rörig och krystad, och karaktärernas lojaliteter vänder snabbare än börsen. Filmen är dessutom på tok för lång och man sitter mest och väntar på att eländet ska ta slut. Efter första timmen kunde vi konstatera att det egentligen ínte hade hänt någonting alls. Sen händer det visserligen mer, men det mesta är osammanhängande och nonsensiskt. Usch. 1/5

Förtrollad
En typisk "Disneyprincessa" trillar ut ur sin teckade idyllvärld och in i verklighetens New York, där hon givetvis träffar sin riktige "Prince Charming". Tämligen förutsägbar, men en smårolig parodi på klichéerna som brukar förekomma i sagofilmer. 2,5/5

Pans labyrint
En mörk spansk fantasyfilm som utspelar sig i Francos regim 1944. En liten flicka vars mor precis gift om sig med en hänsynslös officer möter en dag en faun som berättar att flickan är princessa i underjorden och måste genomgå särskilda prövningar för att få återvända till sitt rike. Trots att fantasyinslagen är blodiga och läskiga är det ändå den grymma verkligheten som är riktigt skrämmande, och man kan under hela filmen inte låta bli att undra om det övernaturliga som händer egentligen bara är en liten flickas inre tillflykt. 4,5/5

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
Johnny Depp spelar en hämndlysten barberare som mördar folk hänsynslöst i denna blodiga musikalfilm av Tim Burton. Den bisarra juxtapositionen av mord och musikinslag är intressant, och atmosfären är fantastiskt obehaglig, men filmmässigt är det hela egentligen rätt svagt och ganska förutsägbart för dem som känner till teatralisk dramaturgi. 3/5

Cloverfield
New York blir anfallet av stora monster (som alla vet väljer varje monster/utomjording med självrespekt att anfalla just New York) och vi får följa den kaos som uppstår från en handkamera som bärs av några ungdomar som är fast i eländet. Filmen är rätt snyggt gjord och är en tämligen obehagligt realistisk skildring av en orealistisk händelse. Tyvärr är karaktärerna lite väl korkade för min smak, men för det mesta är det en spännande upplevelse. 3,5/5

Rocky Horror Picture Show
Retro! Denna flummiga parodimusikal med transvestiter, utomjordingar, monster och Tim Curry är en kultklassiker. Den är visserligen inte särksilt bra, men man kan inte få allt. Jag låter bli att sätta något betyg på den här, för det är inte direkt något som riktigt kan beskrivas med siffror. Eller ord, för den delen. Varför försökte jag egentligen recensera den överhuvudtaget? O_o

Ellen DeGeneres: Here and Now - Moderna tider och andra olägenheter
Vi avslutar denna filmsummering med något som inte alls är film, utan stand-up. Ellen DeGeneres underhåller här med lite funderingar kring vardagslivet. Början av showen är lite trög, men det blir snabbt en riktig skrattfest där man känner igen sig i mycket av vad hon säger. Tyvärr tar det slut lite för snabbt. 4/5

Nästa gången blir antagligen den sista (på ett tag), och då blir det bland andra No Country for Old Men, Gudfadern II och Kung-Fu Panda.