Brädspelsfokus: Shogun

Jag tänkte att det var hög tid att börja infria mitt lilla löfte om att ha inlägg om brädspel. Jag funderade först på att skriva regelrätta recensioner, men det känns inte så nödvändigt då jag brukar ha ganska bra koll på om jag kommer att tycka om ett visst spel innan jag köper det. Dessutom kan upplevelsen skilja sig rätt mycket mellan olika spelgrupper och vid olika speltillfällen. Därför blir det mer bara allmän diskussion om spelen, samt några ord om vad jag personligen tycker om dem.

Med det sagt tyckte jag att jag skulle börja med ett spel som liksom blev årets överraskning, då jag fick det i julklapp lite av en slump: Shogun.



Shogun är ett spel som jag egentligen knappt hade hört talas om innan jag fick det, men när jag kollade upp det på BoardGameGeek såg jag att den var rankad på 19:e plats av alla spel. Fast frågan återstod: skulle jag tycka om den?

Som namnet antyder utspelar sig spelet i 1500-talets Japan, och varje spelare (3-5) spelar en s k Daimyo, en krigsherre som vill bli Shogun. För att lyckas med detta måste man inte bara erövra områden med sina arméer, utan även utfodra dem. Samtidigt ska man bygga slott, tempel och teatrar, förstärka sina områden, och se till att ha råd med allt. Det ser ut som ett krigsspel vid första anblicken, fast krig är egentligen bara en liten del av spelet.


Vill man vinna gäller det att bygga, och kunna försvara det.

Det första jag möttes av när jag öppnade lådan var otroligt många "bits" (spelnördiska för alla pjäser och markörer som ingår i ett spel), mest dem 310 färgade träkuberna, som f ö låg utspridda över hela lådan (jag fick ett "begagnat" exemplar, som aldrig hade spelats men tydligen åtminstone hade öppnats). Det andra jag möttes av var det intressanta "stridstornet" som jag återkommer till, och det tredje var en rätt jobbigt skriven instruktionsbok (som innehåller regler på svenska och några andra språk). Det tog mig ett antal genomläsningar och en provspelning innan jag fattade hur det fungerade, men när jag väl gjorde det upptäckte jag att mekaniken egentligen var mycket enklare än vad spelet utgav sig för att vara.

Spelet börjar med att varje spelare får ett antal grupper med arméer (dvs träkuber) som distribueras ut till olika provinser som spelarna turas om att välja. När varje spelare har alla sina startprovinser börjar det "egentliga" spelet, som motsvarar två år. Ett år består av 3 årstider där man väljer vad som ska hända i dem olika provinserna samt vinter där man räknar ihop poäng och utfodrar sina områden med det ris man samlat på sig under året.

Inför varje årstid (förutom vinter) ska alla spelare samtidigt och i hemlighet planera 10 händelser för sina provinser. Händelserna kan vara att bygga en byggnad, utkräva ris och skatter, förstärka sina arméer eller anfalla. Varje provins kan bara göra en sak per årstid och varje händelse kan bara hända i en provins. Vilken ordning som händelserna sedan utspelar sig i är på förhand slumpvis bestämd, men man får bara veta första hälften från början. Därför kan det exempelvis hända att man blir av med en viss provins som man tänkt driva in skatt från innan man får skatten, vilket kan visa sig förödande sen.


Spelarbrädan där man planerar sina händelser.

Under planeringsfasen bjuder man dessutom på att få bestämma turordningen och, kanske viktigare, att bestämma vilken "specialkraft" man får, exempelvis att få en extra armé när man anfaller någon eller få en extra skattkista när man drar in skatt. Att få en viss specialkraft inför en runda kan vara en betydande del av ens strategi, fast ingen av krafterna är egentligen övermäktig. Det finns också kort med särskilda händelser som påverkar varje runda, exempelvis att man bara får driva in en viss mängd ris under en årstid, som också kräver en del planering.

Efter planeringsfasen utspelar sig händelserna som man planerat en efter en, och det finns då ganska få beslut att fatta. Om man kan utföra en viss handling man planerat för måste man det. De enda besluten man har är egentligen när man ska flytta arméer och anfalla.

Vilket för mig tillbaka till en av spelets mer intressanta komponenter, stridstornet. Tornet är ett papptorn med två irreguljära avsatser i, vilket gör att när man kastar ner kuber i tornet fastnar några, vilket genererar ett slumpmässigt resultat. Varje gång man strider kastar man i alla deltagande arméer och den sida som det kommer ut flest kuber för vinner. Detta gör dessutom att någon som "tappat" en del arméer i tornet i regel brukar få tillbaka dem senare, vilket också är något att ta i beaktning när man anfaller någon.


Efter en tur genom tornet har rött segrat över gult i denna strid.

Förutom anfall mot andra provinser blir det även strid när det blir uppror i en provins, vilket händer när man försöker driva ut skatter eller ris från samma provins två gånger. Det blir även uppror under vintern i slumpmässiga provinser om man under året inte samlat ris så det räcker åt alla. Därför kan det vara en dålig strategi att hejdlöst samla på sig nya provinser utan att tänka på om man har råd att mata dem. Det enda andra som händer under vinterrundan är att man räknar ihop poäng för alla provinser och byggnader man har. Efter andra vintern är spelet slut och den som har mest poäng vinner!

Det här spelet visade sig vara en glad överraskning för mig. Jag har bara spelat det några gånger hittills, men det är ett roligt spel som kräver mycket planering och eftertanke. Tornet är en uppfriskande ersättning för tärningar, och överlag är det inte överdrivet mycket slump som bestämmer utgången (något jag alltid finner positivt). Jag hade gärna sett lite klarare instruktioner, men eftersom man gör i princip samma sak varje rond fattar man hur det går till efter första årstiden. Det hade också varit roligt om byggnader hade lite mer funktion än bara poängfabriker, men men. De som är ute efter ett utpräglat krigsspel kanske inte tycker om det, men personligen är jag glad att ha det i samlingen.

(Alla bilder i detta inlägg är för övrigt hämtade från BoardGameGeek.)