söndag, mars 16, 2014

Spelrecension: South Park: The Stick of Truth

South Park är en serie som har sett lika mycket framgång som kontrovers. För varje större händelse eller fenomen i USA och världen brukar SP vara först ut med att göra narr av det på ett så smaklöst men talande sätt som möjligt. På spelfronten har det dessvärre inte varit lika framgångsrikt; de flesta spel som gjorts inom franchisen har varit mediokra som bäst. Men det har ändrats nu, med The Stick of Truth.

Fans av serien har nu fått ett riktigt spel - ett rollspel dessutom - som verkligen lyckas med att återskapa seriens känsla vad gäller utseende, story och humor. Att spela spelet känns verkligen som att delta i en säsong av serien, med lika många skratt som äckel genom det hela. Man känner igen alla karaktärer och miljöer, och spelet är så sprängfyllt med referenser till diverse episoder i seriens 17 säsonger att man alltid upptäcker nåt nytt. Med andra ord så finns här mycket att hämta för seriens fans.

Frågan är då: hur är det som spel? Och svaret är: förvånansvärt solid. Spelet är ett turbaserat RPG med influenser från bland annat Paper Mario-serien, där varje attack präglas av mindre "quick-time events" där man ska klicka ett visst ögonblick och liknande. Man får skapa sin egen karaktär, och i början av spelet får man välja vilken klass man ska spela: krigare, magiker, tjuv eller jude (!), alla med olika särskilda förmågor som man kan använda under striden. En annan likhet med Paper Mario är att man i strider kan ha med sig en kompis av 6 möjliga (Butters, Kenny, Stan, Jimmy, Kyle och Cartman). Alla kompisarna har sina egna förmågor som kan hjälpa till i striderna. Överlag så fungerar det hela rätt bra, även om man ganska snabbt brukar hitta en favorittaktik som man använder varje gång.

Eftersom det är ett RPG så levlar man och kan utveckla sin karaktär under spelets gång. Det sträcker sig dock inte så mycket längre än att välja en av sina yrkesförmågor att utveckla vid varje level. Det finns i för sig en extra dimension i att man blir starkare ju mer vänner man har på Facebook; i spelet finns det 100+ karaktärer från seriens galleri att träffa och "frienda," vissa så fort man träffar dem och vissa om man gör något uppdrag åt dem. Ju mer vänner man har desto fler "perks" kan man välja som ytterligare utvecklar ens karaktär. Därutöver finns det ett stort antal vapen och rustningar att hitta, som alla kan modifieras med patches och "strap-ons". Utrustningen är inte begränsade till något särskilt yrke eller liknande, så man kan mixa och matcha lite som man vill. Nackdelen med detta är dock att i slutändan blir det inte så mycket som skiljer yrkena åt spelmässigt, men det är nästan roligare med friheten.

Nämnas bör också att det finns extremt många verktyg för att ändra karaktärerns utseende. Under spelets gång hittar man massor med peruker, ansiktsmålningar och -märken, glasögon och accessoirer som man kan använda till att skapa en så häftig eller bisarr karaktär man vill (inom stilens begränsningar förstås). Nästan alla rustningsdelar och kläder kan man desssutom ändra till vilken färg man vill, så länge som man hittat den färgen. Ingen karaktär blir den andra lik, och det är rätt kul.

Jag ska inte gå in så mycket på själva storyn, utan den bör helst upplevas själv. Jag nöjer mig bara med att säga att man spelar en nyinflyttad unge i staden South Park och träffar på de andra ungarna när de är i full färd med en medeltida stridslek. Där är två faktioner (ledda av Cartman och Kyle) i kamp om den mytomspunna "Stick of Truth," en mäktig relik som inte alls är en helt vanlig pinne. Detta eskalerar givetvis, i sann South Park-manér, till en absurd historia där hela staden står på spel.

Spelet är inte helt utan brister. Till att börja med är det rätt kort med RPG-mått mätt: ca 15 timmar. Som jag tidigare nämt så är yrkena rätt snarlika i spelstilen, så replay-värdet är väl inte jättehögt heller. Det finns några segment som kunde förklarats bättre i vad man ska göra, och utmaningsfaktorn är inte jättehög på default-svårigheten. Dessa är dock mindre klagomål och sänker inte spelets värde alltför mycket.

Det är ofta svårt att förutsäga vem som ska tycka om ett visst spel, men här är det enkelt: om du gillar South Park och har åtminstone lite tålamod med turbaserade RPG så kommer du antagligen att finna mycket roligt här. Om du inte gillar serien eller har lätt att ta anstöt, antagligen inte. I synnerhet det sistnämnda gäller; här finns några riktigt stötande scener och sekvenser, så var beredd på det.

Men som sagt: en varm rekommendation till seriens fans. Och en sista sak: om alls möjligt, köp PC-versionen. Vi ska inte stödja dubbelmoraliska censureringar här i Europa. Dessutom är det här helt enkelt mer passande som PC-spel.

torsdag, mars 13, 2014

Arbetsförmedlingen och jag, del IV

Jaha, då var det dags att skrivas in i Arbetsförmedlingens "Jobb- och Utvecklingsgaranti," en något missvisande term då det förra gången inte blev så mycket jobb eller utveckling på två års tid. Med det i åtanke var det med ganska låga förväntningar jag gick till samtal med handläggare idag. Och jäklar om inte de förväntningarna möttes! När det första jag får höra är "jag vet inte vad vi ska göra med dig" så vet man att det blir ett givande möte. Men det var åtminstone ett personligt möte med min nya handläggare, och bara det är en förbättring gentemot den gamla som tränade till SM i Ignorera.

Tidigare i veckan var jag på informationsmöte om programmet, där det var de sedvanliga fina orden om utbildningar, praktik och massa andra verktyg som vi som jobbsökande nu hade till hands. Inför mötet idag hade jag då kollat upp de utbildningar som fanns och uttryckt intresse om en administrativ kurs i Kalmar. Idag fick jag dock höra att just den kursen hade problem med lokaler och bredband samt att det var fullt, med fläskiga 17 deltagare. Inget där alltså. Och inget någon annanstans heller. Det fanns visst inte en enda vettig aktivitet för mig i programmet. Men nuförtiden måste man visst gå på någon aktivitet (antagligen ännu en förändring vi kan tacka vår käre regering för), så jag skrevs in till jobbcoaching fast vi båda var överens om att jag inte behövde det. Bra användning av resurser!

Min nya handläggare ska dock ha en viss eloge för att hon - till skillnad från min förra - faktiskt verkar bry sig om min situation och försöker hitta nåt. Det var tal om praktikplatser och dylikt inom kommunsektorn, och det vore nog en bra möjlighet. Men jag fortsätter att förundras över hur Arbetsförmedlingen som myndighet fortsätter att förfalla. Och att den enda riktiga möjligheten till utveckling - högskoleutbildning - är strängligen förbjudet när man går på aktivitetsstöd. Man står visst inte "till arbetsmarknadens förfogande" när man studerar på högskola, förutom när Anders Borg motiverar sänkningen av studiebidraget.