Jag är en sån där person som när jag hittar någonting jag gillar så blir jag uppslukad av det. Mitt senaste stora intresse är League of Legends. Det har visserligen funnits ett tag, men jag är oftast ointresserad av online-spel och har därför inte brytt mig så mycket om det tidigare. Efter att ha kollat på en del matcher på LordKats livestream kände jag dock för att prova. Nu är jag fast.
För de som inte vet, så är League of Legends ett online strategispel där 2 lag om 5 spelare slåss om att fånga motståndarens bas. Varje spelare har en "champion" som de kontrollerar, utvecklar och utrustar under matchens gång, för att förhoppningsvis bli starkare än sina motspelare. Det finns sammanlagt 99 champions att välja bland (typ; se nedan), och de släpper nya varannan vecka ungefär. Eftersom varje champion är unik i förmågor och spelstil finns det väldigt mycket att prova på. Det finns också mängder med föremål man kan införskaffa och andra sätt att specialisera sin karaktär. Kort sagt: det är ganska enkelt att lära sig men mycket svårt att bemästra.
LoL är ett mycket framgångsrikt spel, och ett av elementen i detta är att det är, i grund och botten, gratis. Man kan spela hur länge som helst utan att spendera ett enda öre på spelet. Det finns saker man kan spendera pengar på, främst att låsa upp karaktärer. Det är nämligen endast ett 10-tal av karaktärerna som är tillgängliga gratis, och urvalet ändras varje vecka. Genom att låsa upp karaktärer, antingen för pengar eller för poäng man tjänar genom att spela, kan man spela de när man vill. För pengar kan man även köpa "skins", alternativa utseenden för karaktärerna man verkligen gillar. Faktumet att det aldrig är tvunget att spendera pengar gör att många gör det ändå bara för att de vill. Genom att vara gratis tjänar spelet alltså multum, till skillnad från andra, prenumerationsbaserade spel. Viktigt att nämna är dock att man inte kan "köpa sig starkare" med pengar, utan endast genom att spela.
Jag har inte spenderat nåt på spelet än, men kommer antagligen att göra det. Nu börjar jag också bli rätt hyfsad på det. Det är i alla fall vad mycket av min fritid går åt till just nu. Och med det avslutar jag inlägget med ett musiknummer, av JonTron:
PS. Nasus FTW.
måndag, juni 25, 2012
fredag, juni 22, 2012
Glad Midsommar!
Nu är Midsommar här med dess typiska grådaskighet. Vi låter dock inte det hindra oss från att ha trevligt. Må helgen vara fylld med god mat, gott sällskap och lämpliga mängder alkohol, så inleder vi semestern på ett angenämt vis.
fredag, juni 15, 2012
JAAA!
Simon Lundström, åtalad i det s k "mangamålet", frias. Tack HD för ni infogar lite ack så välbehövligt sunt förnuft i detta ärende. Inte bara är det en seger för yttrandefriheten, utan även för alla riktiga offer i barnpornografi. Nu kan polisen ägna sina resurser åt verkliga fall, och offren slipper ha sina rättigheter likställda med fantasifigurers.
Nu hoppas jag bara att Simon kan gå vidare med sitt liv och komma igång med karriären igen.
Nu hoppas jag bara att Simon kan gå vidare med sitt liv och komma igång med karriären igen.
torsdag, juni 14, 2012
Bok eller Bio: Eragon
Boken vinner.
Bok: 4
Bio: 3
:P
Nåja. Nu var det egentligen inte filmen jag ville prata om. (Det är allmänt accepterat att den är skit.) Igår läste jag nämligen ut Inheritance, den fjärde och sista boken i serien som började med Eragon. Serien är en fantasyberättelse om unge Eragon som hittar ett drakägg blir drakryttare, för att sedan bli uppsvept i krig mot en ond kung (som också är drakryttare). Författaren, Christopher Paolini, är anmärkningsvärd i att han fullföljde första boken runt 18 års ålder.
Tyvärr märks det rätt mycket i hans skrivande. Hela historien är visserligen intressant, men lider av en del problem. Det främsta problemet är att historien är väldigt, för att använda ett engelskt ord, derivative. Den lånar friskt från många olika fantasykällor; de flesta idéer och händelser känns igen från andra ställen. Till och med slutscenen är, utan att spoila alltför mycket, nästan direkt hämtad ur Sagan om Ringen. Det hela känns rätt ofta klichéartat.
Det andra problemet är att det är aaaalldeles för utdraget. Det finns extremt mycket utfyllnad, onödiga scener och beskrivningar som bara går och går. Det kan vara bra med detaljerade berättelser, men blir det för mycket blir det bara jobbigt att läsa. Serien skulle ha varit trilogi från början, och det skulle den nog ha hållits till. Överlag hade det varit bra om en redigerare gått igenom det hela med motorsåg och kapat bort onödiga bitar, för det blir riktigt segt ibland, i synnerhet i den andra halvan. (Sista boken är runt 840 sidor långt.)
Å andra sidan innebär det att världen är väldigt välutvecklad. Det märks att författaren gjort mycket research, i synnerhet vad gäller namn och "det gamla språket" som är grunden till magi i böckerna. Karaktärerna lyckas han dock sämre med; de flesta är ganska ytliga och man känner aldrig överdrivet mycket för någon av dem.
Apropå magisystemet förresten, det leder in i tredje stora problemet: att reglerna kring vad magi kan och inte kan göra är mycket vaga, vilket gör att det blir en hel del deus ex machina lösningar på många av konflikterna, inte minst mot slutet. Vidare försöker Paolini göra en grej av konflikten mellan magianvändare och vanliga dödliga, men det blir aldrig särskilt mycket av det.
Med allt det sagt är ändå böckerna välskrivna, och grundberättelsen är som sagt någorlunda intressant. Tyvärr är det rätt mycket man måste ta sig genom för att komma åt det. Jag hatade det inte - gjorde jag det hade jag slutat läsa - men det är synd att så mycket potential inte var bättre utnyttjad. Nåja. Vi får se om författaren mognar med tiden och så småningom lyckas producera riktiga storverk.
Men filmen är verkligen skit.
Bok: 4
Bio: 3
:P
Nåja. Nu var det egentligen inte filmen jag ville prata om. (Det är allmänt accepterat att den är skit.) Igår läste jag nämligen ut Inheritance, den fjärde och sista boken i serien som började med Eragon. Serien är en fantasyberättelse om unge Eragon som hittar ett drakägg blir drakryttare, för att sedan bli uppsvept i krig mot en ond kung (som också är drakryttare). Författaren, Christopher Paolini, är anmärkningsvärd i att han fullföljde första boken runt 18 års ålder.
Tyvärr märks det rätt mycket i hans skrivande. Hela historien är visserligen intressant, men lider av en del problem. Det främsta problemet är att historien är väldigt, för att använda ett engelskt ord, derivative. Den lånar friskt från många olika fantasykällor; de flesta idéer och händelser känns igen från andra ställen. Till och med slutscenen är, utan att spoila alltför mycket, nästan direkt hämtad ur Sagan om Ringen. Det hela känns rätt ofta klichéartat.
Det andra problemet är att det är aaaalldeles för utdraget. Det finns extremt mycket utfyllnad, onödiga scener och beskrivningar som bara går och går. Det kan vara bra med detaljerade berättelser, men blir det för mycket blir det bara jobbigt att läsa. Serien skulle ha varit trilogi från början, och det skulle den nog ha hållits till. Överlag hade det varit bra om en redigerare gått igenom det hela med motorsåg och kapat bort onödiga bitar, för det blir riktigt segt ibland, i synnerhet i den andra halvan. (Sista boken är runt 840 sidor långt.)
Å andra sidan innebär det att världen är väldigt välutvecklad. Det märks att författaren gjort mycket research, i synnerhet vad gäller namn och "det gamla språket" som är grunden till magi i böckerna. Karaktärerna lyckas han dock sämre med; de flesta är ganska ytliga och man känner aldrig överdrivet mycket för någon av dem.
Apropå magisystemet förresten, det leder in i tredje stora problemet: att reglerna kring vad magi kan och inte kan göra är mycket vaga, vilket gör att det blir en hel del deus ex machina lösningar på många av konflikterna, inte minst mot slutet. Vidare försöker Paolini göra en grej av konflikten mellan magianvändare och vanliga dödliga, men det blir aldrig särskilt mycket av det.
Med allt det sagt är ändå böckerna välskrivna, och grundberättelsen är som sagt någorlunda intressant. Tyvärr är det rätt mycket man måste ta sig genom för att komma åt det. Jag hatade det inte - gjorde jag det hade jag slutat läsa - men det är synd att så mycket potential inte var bättre utnyttjad. Nåja. Vi får se om författaren mognar med tiden och så småningom lyckas producera riktiga storverk.
Men filmen är verkligen skit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
