Dags igen för kampen mellan det tryckta och det filmade, och idag är det Rysslands fantasyserie nummer ett, Nattpatrullen/Nattens Väktare (svenska översättningen av titeln är inkonsekvent mellan boken och filmen). Detta är, för de som inte vet, en nutidsfantasy som skrevs av Sergej Lukjanenko 1998 och snabbt blev en jättesuccé i hemlandet. Den första filmen gjordes 2004 och följde till stor del händelserna i första berättelsen i boken (av tre).
Nochnoy Dozor handlar om kampen mellan det Ljusa och det Mörka i nutidens Ryssland. Det finns vissa individer som kan färdas in i det som kallas "Skymningen", en magisk astralvärld bortom vår, och därigenom kan få krafter som magiska förmågor eller hamnskiftande. Dessa personer kallas för "de Andra". Alla som blir en Annan måste inom ganska kort tid välja en sida: antingen Mörkret som utnyttjar vanliga människor för att öka sin egen makt eller livnära sig (e.g. vampyrer) eller Ljuset som skyddar människorna från det förstnämnda och försöker föra dem till sitt "idealsamhälle".
Eftersom deras eviga strid alltmer hotade att förinta mänskligheten (något inte ens Mörkret vill) stiftades Avtalet som ett slags fredsuppgörelse. Enligt den kan inte någon sida göra en magisk påverkan på människor utan att den andra sidan får göra en som är lika stark, så att balansen upprätthålls. För att se till att Avtalet följs finns Nattpatrullen, Ljusa som vakar på natten, och Dagpatrullen, Mörka som vakar på dagen.
Historiens huvudperson är Anton, en ganska medioker magiker inom Nattpatrullen som fångas upp i det stora spelet som Ljusets och Mörkrets ledare ägnar sig åt för att försöka få övertag över varandra. Det blir snabbt uppenbart för honom att han bara är ytterligare en pjäs, en bonde som kan offras om så skulle behövas.
Jag såg filmen strax efter att den släpptes och tyckte rätt bra om den. Den lyckades skapa en häftig stämning med intressanta effekter, men nackdelen var att man inte alltid visste vad som pågick. Detta kan vara en brist hos översättningen och omklippningen, men faktumet att filmen måste förmedla en hel del ganska subtila magiska effekter bidrar också. Den magi som finns i berättelsen är av en sådan natur att den helst bör förklaras med ord.
Efter att nu ha läst boken kan jag även konstatera att även om mycket känns igen i berättelserna är det mycket som ändrades i filmen, inte minst angående den unge pojken Jegor, en begynnande magiker vars betydelse i filmen blir betydligt större. För mig känns förändringarna för stora och de tar över berättelsen alldeles för mycket. Historien i boken fungerade bra och att ändra på den känns bara onödigt.
En sak jag gillar i båda versionerna är att Ljuset, även om det kämpar för det goda på det stora hela, gärna tar till ganska tvivelaktiga metoder. Att offra sina egna eller vanliga människor för att en större plan ska fungera är inget ovanligt, exempelvis. I boken tillbringar Anton mycket tid med att våndas över Ljusets - enligt honom - dubbelmoraliska arbetssätt och ifrågasätter om han gör rätt i att jobba för Nattpatrullen till att börja med. I en film är det givetvis svårare att få med sådana kontemplationer.
Överlag känns nog boken överlägsen här. I boken har man tid att förklara magin och sinnesstämningarna, och storyn är helt enkelt bättre. Huvudkaraktären Anton framställs som en mer tragisk figur i filmen, medan han i boken står för det han tror på och åtminstone försöker påverka sin roll i det stora spelet. Med både starkare karaktärer och historia rekommenderar jag den litterära versionen främst, även om filmen fortfarande är rätt bra.
Bok: 5
Bio: 3
Visar inlägg med etikett Film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Film. Visa alla inlägg
tisdag, juni 25, 2013
torsdag, juni 14, 2012
Bok eller Bio: Eragon
Boken vinner.
Bok: 4
Bio: 3
:P
Nåja. Nu var det egentligen inte filmen jag ville prata om. (Det är allmänt accepterat att den är skit.) Igår läste jag nämligen ut Inheritance, den fjärde och sista boken i serien som började med Eragon. Serien är en fantasyberättelse om unge Eragon som hittar ett drakägg blir drakryttare, för att sedan bli uppsvept i krig mot en ond kung (som också är drakryttare). Författaren, Christopher Paolini, är anmärkningsvärd i att han fullföljde första boken runt 18 års ålder.
Tyvärr märks det rätt mycket i hans skrivande. Hela historien är visserligen intressant, men lider av en del problem. Det främsta problemet är att historien är väldigt, för att använda ett engelskt ord, derivative. Den lånar friskt från många olika fantasykällor; de flesta idéer och händelser känns igen från andra ställen. Till och med slutscenen är, utan att spoila alltför mycket, nästan direkt hämtad ur Sagan om Ringen. Det hela känns rätt ofta klichéartat.
Det andra problemet är att det är aaaalldeles för utdraget. Det finns extremt mycket utfyllnad, onödiga scener och beskrivningar som bara går och går. Det kan vara bra med detaljerade berättelser, men blir det för mycket blir det bara jobbigt att läsa. Serien skulle ha varit trilogi från början, och det skulle den nog ha hållits till. Överlag hade det varit bra om en redigerare gått igenom det hela med motorsåg och kapat bort onödiga bitar, för det blir riktigt segt ibland, i synnerhet i den andra halvan. (Sista boken är runt 840 sidor långt.)
Å andra sidan innebär det att världen är väldigt välutvecklad. Det märks att författaren gjort mycket research, i synnerhet vad gäller namn och "det gamla språket" som är grunden till magi i böckerna. Karaktärerna lyckas han dock sämre med; de flesta är ganska ytliga och man känner aldrig överdrivet mycket för någon av dem.
Apropå magisystemet förresten, det leder in i tredje stora problemet: att reglerna kring vad magi kan och inte kan göra är mycket vaga, vilket gör att det blir en hel del deus ex machina lösningar på många av konflikterna, inte minst mot slutet. Vidare försöker Paolini göra en grej av konflikten mellan magianvändare och vanliga dödliga, men det blir aldrig särskilt mycket av det.
Med allt det sagt är ändå böckerna välskrivna, och grundberättelsen är som sagt någorlunda intressant. Tyvärr är det rätt mycket man måste ta sig genom för att komma åt det. Jag hatade det inte - gjorde jag det hade jag slutat läsa - men det är synd att så mycket potential inte var bättre utnyttjad. Nåja. Vi får se om författaren mognar med tiden och så småningom lyckas producera riktiga storverk.
Men filmen är verkligen skit.
Bok: 4
Bio: 3
:P
Nåja. Nu var det egentligen inte filmen jag ville prata om. (Det är allmänt accepterat att den är skit.) Igår läste jag nämligen ut Inheritance, den fjärde och sista boken i serien som började med Eragon. Serien är en fantasyberättelse om unge Eragon som hittar ett drakägg blir drakryttare, för att sedan bli uppsvept i krig mot en ond kung (som också är drakryttare). Författaren, Christopher Paolini, är anmärkningsvärd i att han fullföljde första boken runt 18 års ålder.
Tyvärr märks det rätt mycket i hans skrivande. Hela historien är visserligen intressant, men lider av en del problem. Det främsta problemet är att historien är väldigt, för att använda ett engelskt ord, derivative. Den lånar friskt från många olika fantasykällor; de flesta idéer och händelser känns igen från andra ställen. Till och med slutscenen är, utan att spoila alltför mycket, nästan direkt hämtad ur Sagan om Ringen. Det hela känns rätt ofta klichéartat.
Det andra problemet är att det är aaaalldeles för utdraget. Det finns extremt mycket utfyllnad, onödiga scener och beskrivningar som bara går och går. Det kan vara bra med detaljerade berättelser, men blir det för mycket blir det bara jobbigt att läsa. Serien skulle ha varit trilogi från början, och det skulle den nog ha hållits till. Överlag hade det varit bra om en redigerare gått igenom det hela med motorsåg och kapat bort onödiga bitar, för det blir riktigt segt ibland, i synnerhet i den andra halvan. (Sista boken är runt 840 sidor långt.)
Å andra sidan innebär det att världen är väldigt välutvecklad. Det märks att författaren gjort mycket research, i synnerhet vad gäller namn och "det gamla språket" som är grunden till magi i böckerna. Karaktärerna lyckas han dock sämre med; de flesta är ganska ytliga och man känner aldrig överdrivet mycket för någon av dem.
Apropå magisystemet förresten, det leder in i tredje stora problemet: att reglerna kring vad magi kan och inte kan göra är mycket vaga, vilket gör att det blir en hel del deus ex machina lösningar på många av konflikterna, inte minst mot slutet. Vidare försöker Paolini göra en grej av konflikten mellan magianvändare och vanliga dödliga, men det blir aldrig särskilt mycket av det.
Med allt det sagt är ändå böckerna välskrivna, och grundberättelsen är som sagt någorlunda intressant. Tyvärr är det rätt mycket man måste ta sig genom för att komma åt det. Jag hatade det inte - gjorde jag det hade jag slutat läsa - men det är synd att så mycket potential inte var bättre utnyttjad. Nåja. Vi får se om författaren mognar med tiden och så småningom lyckas producera riktiga storverk.
Men filmen är verkligen skit.
måndag, februari 06, 2012
Bok eller Bio: The Princess Bride
Yes! Nu har vi kommit till en av mina favoritfilmer genom tiderna, och tvåa på min lista över roligaste komedier, The Princess Bride. Filmen, som har något av en kultstatus idag, är en äkta äventyrsfilm med svärdsbataljer, jätteråttor och eldsprutande träskmark. Men det som mest har gjort filmen så stor är den briljanta och roliga dialogen, med kvicka humoristiska repliker i nästan varje scen. Nu har jag alltså även läst boken som är filmens förlaga. Så hur klarar den sig?
Först lite bakgrund: Bokens författare William Goldman (som även skrev screenplay till filmen) utgav boken som en förkortad version av en berättelse skriven av S. Morgenstern. Goldman inflikar små notiser här och var där han klippt bort delar som var tråkiga eller utdragna, för att kunna ge en version som bara var "the good parts". Morgensterns version var nämligen inte så mycket en saga som historisk redogörelse och politisk satir.
Grejen är bara att denna Morgenstern-version inte existerar. Hela boken är Goldmans verk. Han drog bluffen så långt att han sade att det fanns en "extrascen" som han (inte Morgenstern) själv skrivit och att om man ville läsa den kunde man skriva till förlaget. De som gjorde detta fick dock ett brev om legala komplikationer med "the Morgenstern Estate" som visst var väldigt måna om att förvara kulturarvet efter staden Florins (som inte finns) stolthet. Denna rättliga dispyt är sedan en röd tråd i påföljande förord och liknande i senare versioner. Aldrig bryter Goldman den karaktär han skapat åt sig själv i boken, där inte ens hans familj är samma som han har i verkligheten.
Filmen, å sin sida, har en egen ramberättelse för äventyret i form av en väldigt gammal Peter Falk som läser hela berättelsen för en väldigt ung Fred Savage. Detta är hämtat från boken då Goldman återger hur hans egna farfar läste boken för honom när han var sjuk (och då hoppade över "de tråkiga bitarna"). I båda fallen är det alltså en sorts historia i en historia.
Som nämnts är det Goldman som skrivit både boken och filmen, så givetvis är de båda väldigt lika i berättelse och dialog. Därför blir det en väldigt enkel jämförelse egentligen: båda berättar samma saker, men boken berättar mer. Man får djupare insikt i karaktärerna, särskilt svärdsmästaren Inigo och jätten Fezzik. Boken känns också mer äkta; filmen hade inte så stor budget och många delar känns lite kitchiga. Det gör filmen roligare, men man får aldrig någon känsla för fara. Annorlunda är det i boken. Slutsatsen av detta: filmen må vara roligare, men boken är bättre.
Det förtar dock inte från faktumet att filmen är lysande skriven, perfekt castad och briljant agerad. De som inte sett den bör korrigera detta snarast. Sedan kan man läsa boken för att fördjupa upplevelsen ytterligare.
Bok: 3
Bio: 3
My name is Inigo Montoya. You killed my father. Prepare to die.
Först lite bakgrund: Bokens författare William Goldman (som även skrev screenplay till filmen) utgav boken som en förkortad version av en berättelse skriven av S. Morgenstern. Goldman inflikar små notiser här och var där han klippt bort delar som var tråkiga eller utdragna, för att kunna ge en version som bara var "the good parts". Morgensterns version var nämligen inte så mycket en saga som historisk redogörelse och politisk satir.
Grejen är bara att denna Morgenstern-version inte existerar. Hela boken är Goldmans verk. Han drog bluffen så långt att han sade att det fanns en "extrascen" som han (inte Morgenstern) själv skrivit och att om man ville läsa den kunde man skriva till förlaget. De som gjorde detta fick dock ett brev om legala komplikationer med "the Morgenstern Estate" som visst var väldigt måna om att förvara kulturarvet efter staden Florins (som inte finns) stolthet. Denna rättliga dispyt är sedan en röd tråd i påföljande förord och liknande i senare versioner. Aldrig bryter Goldman den karaktär han skapat åt sig själv i boken, där inte ens hans familj är samma som han har i verkligheten.
Filmen, å sin sida, har en egen ramberättelse för äventyret i form av en väldigt gammal Peter Falk som läser hela berättelsen för en väldigt ung Fred Savage. Detta är hämtat från boken då Goldman återger hur hans egna farfar läste boken för honom när han var sjuk (och då hoppade över "de tråkiga bitarna"). I båda fallen är det alltså en sorts historia i en historia.
Som nämnts är det Goldman som skrivit både boken och filmen, så givetvis är de båda väldigt lika i berättelse och dialog. Därför blir det en väldigt enkel jämförelse egentligen: båda berättar samma saker, men boken berättar mer. Man får djupare insikt i karaktärerna, särskilt svärdsmästaren Inigo och jätten Fezzik. Boken känns också mer äkta; filmen hade inte så stor budget och många delar känns lite kitchiga. Det gör filmen roligare, men man får aldrig någon känsla för fara. Annorlunda är det i boken. Slutsatsen av detta: filmen må vara roligare, men boken är bättre.
Det förtar dock inte från faktumet att filmen är lysande skriven, perfekt castad och briljant agerad. De som inte sett den bör korrigera detta snarast. Sedan kan man läsa boken för att fördjupa upplevelsen ytterligare.
Bok: 3
Bio: 3
torsdag, november 24, 2011
Bok eller Bio: The Godfather
Ojoj... här är vi inne på knepig mark. Hur jämför man en av tidernas bästa filmer med berättelsen som agerar förlaga? Gudfadern-filmerna, den första i synnerhet, har kommit att ikonisera det vi tänker på när vi föreställer oss den gamla italienska maffian. Marlon Brando är Gudfadern enligt väldigt många, och hans tolkning av rollen har blivit en ingrodd del av populärkulturen i allmänhet. Detta gör att det egentligen är omöjligt att göra den här jämförelsen helt objektiv, men här kommer i alla fall mitt försök:
Mario Puzos The Godfather är berättelsen om maffiafamiljen Corleone i efterkrigstidens New York. Filmadaptationen av Francis Ford Coppola följer på många punkter bokens berättelse, men på grund av mediets begränsningar är det givetvis mycket som har utelämnats. I synnerhet är det sidoberättelser om folk som har kontakt med Familjen som klippts bort, bland andra skådelspelaren/sångaren Johnny Fontane och Sonnys älskare Lucy Mancini. Båda fick utförliga egna berättelser i boken men dyker bara upp som hastigast i filmen.
Men en möjligtvis viktigare sak som inte framkommer i filmen är karaktärernas, särskit Michael Corleones, inre motiveringar och tankar. Detta brukar förstås vara böckers starka sida, att man kan komma in i huvudet på rollfigurerna. Michaels resa från krigshjälte som egentligen inte vill ha i familjen att göra till familjens överhuvud, exempelvis, blottläggs mycket mer och blir en mycket mer gradvis process. I filmen hanteras hans förvandling mer subtilt, och kommer till ytan ordentligt först i filmens mäktiga klimax. Båda metoderna fungerar i sig, men det är intressant hur den kalla, grymma sidan av honom kommer fram lite i taget, och överraskar ibland honom själv.
Andra karaktärer som är intressanta att följa närmare är Familjens adopterade son Tom Hagen, som trots att han utsetts till Gudfaderns consiglieri (typ högste rådgivare) vet att han aldrig kommer åtnjuta full respekt då han inte är sicilianare, och Luca Brasi, Familjens främste soldat. I boken framställs han som en hänsynslös enmansarmé, medan han i filmen bara är med lite grann innan han, smått patetiskt, dör.
Boken och filmen har båda en särpräglad stil. Båda är blodiga och allvarliga, men filmen är stiliserad med skicklig scenografi och atmosfärisk musik. Boken, som givetvis inte kan använda sig av dylika knep, är lite mer "gritty" och jordnära. Det tidigare nämnda klimaxet är ett utmärkt exempel, då det är något som skiljer sig ganska starkt mellan medierna. I filmen är det mästerligt konstnärligt utfört med juxtapositionen av Michael i kyrkan, där han "blir" Gudfader. I boken är det en kall och kalkylerad process.
Utmärkande för boken är även att den är betydligt mer sexistisk och rasistisk, enligt samhällssynen som rådde på den tiden. Kvinnorna förväntades agera duktiga husmödrar och skulle inte lägga sig i männens arbete. Detta märks starkast när Connie Corleone berättar för sina föräldrar att hennes man Carlo Rizzi brukar slå henne. De såg inget underligt med detta, och vid frågan om Gudfadern själv någonsin slagit sin fru svarade mama Corleone (som annars är en väldigt mysig karaktär i boken) att hon "aldrig gett honom anledning". Till och med Kay, Michaels kärleksintresse och berättlesens mest progressiva kvinnofigur, anpassar sig till rollen som duktig siciliansk fru mot slutet, medan hon i filmen distanserar sig från honom när hon inser hur fasansfull han kan vara.
Så vad väljer man: Den artistiska filmen eller den mer verklighetstrogna boken? Om jag verkligen skulle vara tvungen att välja, vinner boken med knapp marginal. Där kan alla karaktärer och historier verkligen beskrivas till fullo och komma till sin rätt. Filmen är och förblir ett mästerverk, men man kommer egentligen aldrig karaktärerna särskilt nära. Det finns för mycket berättelse och för många karaktärer för att man ska hinna med allt, trots filmens längd på nästan 3 timmar. Men allra bäst är de som komplement till varandra. Läs boken, se filmen och uppskatta båda.
Bok: 2
Bio: 3
Böckerna börjar komma ikapp! Är det någon som har några förslag för framtida inlägg så är det fritt fram.
Mario Puzos The Godfather är berättelsen om maffiafamiljen Corleone i efterkrigstidens New York. Filmadaptationen av Francis Ford Coppola följer på många punkter bokens berättelse, men på grund av mediets begränsningar är det givetvis mycket som har utelämnats. I synnerhet är det sidoberättelser om folk som har kontakt med Familjen som klippts bort, bland andra skådelspelaren/sångaren Johnny Fontane och Sonnys älskare Lucy Mancini. Båda fick utförliga egna berättelser i boken men dyker bara upp som hastigast i filmen.
Men en möjligtvis viktigare sak som inte framkommer i filmen är karaktärernas, särskit Michael Corleones, inre motiveringar och tankar. Detta brukar förstås vara böckers starka sida, att man kan komma in i huvudet på rollfigurerna. Michaels resa från krigshjälte som egentligen inte vill ha i familjen att göra till familjens överhuvud, exempelvis, blottläggs mycket mer och blir en mycket mer gradvis process. I filmen hanteras hans förvandling mer subtilt, och kommer till ytan ordentligt först i filmens mäktiga klimax. Båda metoderna fungerar i sig, men det är intressant hur den kalla, grymma sidan av honom kommer fram lite i taget, och överraskar ibland honom själv.
Andra karaktärer som är intressanta att följa närmare är Familjens adopterade son Tom Hagen, som trots att han utsetts till Gudfaderns consiglieri (typ högste rådgivare) vet att han aldrig kommer åtnjuta full respekt då han inte är sicilianare, och Luca Brasi, Familjens främste soldat. I boken framställs han som en hänsynslös enmansarmé, medan han i filmen bara är med lite grann innan han, smått patetiskt, dör.
Boken och filmen har båda en särpräglad stil. Båda är blodiga och allvarliga, men filmen är stiliserad med skicklig scenografi och atmosfärisk musik. Boken, som givetvis inte kan använda sig av dylika knep, är lite mer "gritty" och jordnära. Det tidigare nämnda klimaxet är ett utmärkt exempel, då det är något som skiljer sig ganska starkt mellan medierna. I filmen är det mästerligt konstnärligt utfört med juxtapositionen av Michael i kyrkan, där han "blir" Gudfader. I boken är det en kall och kalkylerad process.
Utmärkande för boken är även att den är betydligt mer sexistisk och rasistisk, enligt samhällssynen som rådde på den tiden. Kvinnorna förväntades agera duktiga husmödrar och skulle inte lägga sig i männens arbete. Detta märks starkast när Connie Corleone berättar för sina föräldrar att hennes man Carlo Rizzi brukar slå henne. De såg inget underligt med detta, och vid frågan om Gudfadern själv någonsin slagit sin fru svarade mama Corleone (som annars är en väldigt mysig karaktär i boken) att hon "aldrig gett honom anledning". Till och med Kay, Michaels kärleksintresse och berättlesens mest progressiva kvinnofigur, anpassar sig till rollen som duktig siciliansk fru mot slutet, medan hon i filmen distanserar sig från honom när hon inser hur fasansfull han kan vara.
Så vad väljer man: Den artistiska filmen eller den mer verklighetstrogna boken? Om jag verkligen skulle vara tvungen att välja, vinner boken med knapp marginal. Där kan alla karaktärer och historier verkligen beskrivas till fullo och komma till sin rätt. Filmen är och förblir ett mästerverk, men man kommer egentligen aldrig karaktärerna särskilt nära. Det finns för mycket berättelse och för många karaktärer för att man ska hinna med allt, trots filmens längd på nästan 3 timmar. Men allra bäst är de som komplement till varandra. Läs boken, se filmen och uppskatta båda.
Bok: 2
Bio: 3
Böckerna börjar komma ikapp! Är det någon som har några förslag för framtida inlägg så är det fritt fram.
tisdag, oktober 04, 2011
Bok eller Bio: Jurassic Park
Disclaimer: Det var några år sedan jag läste böckerna i det här inlägget, så jag kör mycket från dunkelt minne, men helhetsintrycken ska stämma.
90-talet präglades till viss del av dinosauriefeber när Steven Spielberg producerade sina Jurassic Park filmer. Det blev en enorm franchise med spel, prylar, leksaker med mera. Till och med i skolorkestern jag var med i spelade vi musik från filmen (John Williams, givetvis). Men detta fenomen var från början en bok av Michael Crichton. Även andra filmen, The Lost World, har en bokförlaga. Så vilken är egentligen bäst? (Jag kommer här att anta att folk sett filmerna åtminstone någon gång, eller åtminstone känner till grundhistorien.)
Vi tar dem var för sig, och börjar med originalet Jurassic Park. Jag kan säga med en gång att jag älskade den här filmen när den kom ut (jag var 13 då), och tycker än idag att den både är underhållande och välgjord, med effekter som är snyggare än vissa moderna filmer. Spielberg och de han arbetade med lyckades mycket väl med att göra den spännande och atmosfärisk och skapade intressanta karaktärer som man brydde sig om.
Boken då? I mångt och mycket följer boken och filmen samma spår. Det är samma karaktärer, samma grundhistoria och många av händelserna är liknande. Slutet skiljer sig en del mellan boken och filmen, och vilka karaktärer som dör och överlever är olika, men grundstoryn är där.
Det som skiljer främst är karaktärerna. Karaktärerna i filmen var kanske inte så djupa, men hade ganska intressanta personligheter, i synnerhet den excentriske kaotikern Ian Malcolm (en roll som skapad för Jeff Goldblum) medan de i boken känns mest otrevliga. Ett exempel: I filmen har parkens skapare John Hammond en tydlig utveckling. Han börjar med en livlig naivitet om hur fantastisk hans skapelse är, trots de varningar han hör. Men mot slutet, när allt gått åt helvete och de flyr i helikopter, kastar han en sista ångerfylld blick över ön. Man förstår att han inser att hur mycket han än ville att det skulle fungera så insåg han att han idén var förlorad (och att det kostade rätt många livet). I boken tillbringar han slutet med att promenera ensam på ön och fundera på han ska undvika liknande problem i nästa park. Det slutar med att han blir attackerad och uppäten av compys (de där små gröna sakerna i filmen). Problemet är genomgående i boken, att få av karaktärerna faktiskt känns mänskliga.
I slutändan väljer jag nog filmen även denna gång. Båda är spännande, men med så mycket action och vidunderliga varelser vill man gärna se det framför sig, och då har det visuella mediet övertaget. Lägg därtill en mycket lyckad karaktärsadaptation och en härligt minnesvärd soundtrack så har man något som är svårt att slå.
Sen har vi The Lost World. Här har vi mycket större avvikelser mellan bok och film. I båda fallen är det Ian Malcolm som får axla rollen som huvudperson (i boken återuppstod han faktiskt från de döda i ett något billigt knep) och vissa andra karaktärer (bl a hans ex Sarah Harding) är också samma men annars skiljer sig casten en del. Mest noterbart är att det i filmen är Ians dotter som får stå för "barnrollen" medan det i boken är två ungar (återigen en kille och en tjej) som bara jobbade för Ians kollega.
Vissa händelser återfinns i båda berättelse, som tyrannosaurusungen med brutet ben, trailern som går över klippan osv, men överlag är det mycket som är annorlunda. Hela ploten med jägarna i filmen finns exempelvis inte alls i boken. Dessutom beter sig många av karaktärerna i filmen rent av korkade ibland, och scenerna i San Diego uppnår nya höjder i actionklichéer. Som helhet är filmen mycket mer actionorienterad och, för att uttrycka det grovt, "dummare".
I boken tar actionhändelserna en mindre roll, till förmån för en stor del rationella funderingar och filosoferande. Boken låter en inte glömma att Malcolm är kaosteoretiker, och han har många diskussioner med andra karaktärer om teorier kring dessa saker, vetenskapens roll i världen och mänsklig natur i allmänhet. Mycket fokus läggs exempelvis på instinktivt vs inlärt beteende. Velociraptorerna, exempelvis, har en väldigt självdestruktiv social natur då de bara "kom till" utan att det fanns andra som kunde lära upp dem. Det låter tradigt, men egentligen är det högst intressant på många ställen och får en att tänka till lite även om man inte håller med honom.
Som slutsats kan jag konstatera att Crichtons torra karaktärsskildring lämpar sig mycket bättre i andra boken, som är betydligt mer cerebral än föregångaren. Jämfört med den stora mängd ren dumhet som finns i filmen måste jag här ge priset till boken.
Bok: 1
Bio: 3
(Kolla gärna in Nostalgia Critic's recension av The Lost World också.)
90-talet präglades till viss del av dinosauriefeber när Steven Spielberg producerade sina Jurassic Park filmer. Det blev en enorm franchise med spel, prylar, leksaker med mera. Till och med i skolorkestern jag var med i spelade vi musik från filmen (John Williams, givetvis). Men detta fenomen var från början en bok av Michael Crichton. Även andra filmen, The Lost World, har en bokförlaga. Så vilken är egentligen bäst? (Jag kommer här att anta att folk sett filmerna åtminstone någon gång, eller åtminstone känner till grundhistorien.)
Vi tar dem var för sig, och börjar med originalet Jurassic Park. Jag kan säga med en gång att jag älskade den här filmen när den kom ut (jag var 13 då), och tycker än idag att den både är underhållande och välgjord, med effekter som är snyggare än vissa moderna filmer. Spielberg och de han arbetade med lyckades mycket väl med att göra den spännande och atmosfärisk och skapade intressanta karaktärer som man brydde sig om.
Boken då? I mångt och mycket följer boken och filmen samma spår. Det är samma karaktärer, samma grundhistoria och många av händelserna är liknande. Slutet skiljer sig en del mellan boken och filmen, och vilka karaktärer som dör och överlever är olika, men grundstoryn är där.
Det som skiljer främst är karaktärerna. Karaktärerna i filmen var kanske inte så djupa, men hade ganska intressanta personligheter, i synnerhet den excentriske kaotikern Ian Malcolm (en roll som skapad för Jeff Goldblum) medan de i boken känns mest otrevliga. Ett exempel: I filmen har parkens skapare John Hammond en tydlig utveckling. Han börjar med en livlig naivitet om hur fantastisk hans skapelse är, trots de varningar han hör. Men mot slutet, när allt gått åt helvete och de flyr i helikopter, kastar han en sista ångerfylld blick över ön. Man förstår att han inser att hur mycket han än ville att det skulle fungera så insåg han att han idén var förlorad (och att det kostade rätt många livet). I boken tillbringar han slutet med att promenera ensam på ön och fundera på han ska undvika liknande problem i nästa park. Det slutar med att han blir attackerad och uppäten av compys (de där små gröna sakerna i filmen). Problemet är genomgående i boken, att få av karaktärerna faktiskt känns mänskliga.
I slutändan väljer jag nog filmen även denna gång. Båda är spännande, men med så mycket action och vidunderliga varelser vill man gärna se det framför sig, och då har det visuella mediet övertaget. Lägg därtill en mycket lyckad karaktärsadaptation och en härligt minnesvärd soundtrack så har man något som är svårt att slå.
Sen har vi The Lost World. Här har vi mycket större avvikelser mellan bok och film. I båda fallen är det Ian Malcolm som får axla rollen som huvudperson (i boken återuppstod han faktiskt från de döda i ett något billigt knep) och vissa andra karaktärer (bl a hans ex Sarah Harding) är också samma men annars skiljer sig casten en del. Mest noterbart är att det i filmen är Ians dotter som får stå för "barnrollen" medan det i boken är två ungar (återigen en kille och en tjej) som bara jobbade för Ians kollega.
Vissa händelser återfinns i båda berättelse, som tyrannosaurusungen med brutet ben, trailern som går över klippan osv, men överlag är det mycket som är annorlunda. Hela ploten med jägarna i filmen finns exempelvis inte alls i boken. Dessutom beter sig många av karaktärerna i filmen rent av korkade ibland, och scenerna i San Diego uppnår nya höjder i actionklichéer. Som helhet är filmen mycket mer actionorienterad och, för att uttrycka det grovt, "dummare".
I boken tar actionhändelserna en mindre roll, till förmån för en stor del rationella funderingar och filosoferande. Boken låter en inte glömma att Malcolm är kaosteoretiker, och han har många diskussioner med andra karaktärer om teorier kring dessa saker, vetenskapens roll i världen och mänsklig natur i allmänhet. Mycket fokus läggs exempelvis på instinktivt vs inlärt beteende. Velociraptorerna, exempelvis, har en väldigt självdestruktiv social natur då de bara "kom till" utan att det fanns andra som kunde lära upp dem. Det låter tradigt, men egentligen är det högst intressant på många ställen och får en att tänka till lite även om man inte håller med honom.
Som slutsats kan jag konstatera att Crichtons torra karaktärsskildring lämpar sig mycket bättre i andra boken, som är betydligt mer cerebral än föregångaren. Jämfört med den stora mängd ren dumhet som finns i filmen måste jag här ge priset till boken.
Bok: 1
Bio: 3
(Kolla gärna in Nostalgia Critic's recension av The Lost World också.)
tisdag, juni 07, 2011
Recension: Scott Pilgrim vs the World
Så var det äntligen dags. Efter mycket längtande fick jag äntligen se Scott Pilgrim vs the World, den ultimata nördfilmen av Edgar Wright, mannen bakom bl a Shaun of the Dead och Hot Fuzz som jag recenserat tidigare. Levde den upp till mina länge upptrissade förväntningar?
Svar: absolut! Den här filmen, baserat på en seriebok, handlar om semitönten Scott Pilgrim och hans blixtförälskelse i den mystiska coola tjejen Ramona. Tyvärr visar det sig att Ramona bär med sig lite bagage från sitt förflutna, nämligen 7 onda ex som Scott måste slåss med på liv och död i extrema over-the-top strider om han ska få vara ihop med henne.
Utöver den bisarra premissen är filmen fylld till bredden med olika referenser till välkända TV-spel och andra nörderier. Alla fightscener är som hämtade ur någon anime eller actionspel, fyllda med flashiga effekter. Det finns också gott om små inlagda effekter såsom samplingar från spelljud, visuella ljudeffekter, livsmätare som dyker upp och liknande. Det är överlag svårt att beskriva med ord, men kollar man på trailern får man ett ganska bra intryck. På det hela taget imponerar filmen starkt på både det visuella och ljudliga planet, och tillsammans blir resultatet mäktigt. Musiken i filmen är rätt bra den med, och fungerar som sin egen del av storyn, och vid ett par punkter som vapen.
Trots att filmen avviker starkt från hans tidigare verk märks det att det här är en Edgar Wright-film. Humorn är rapp, och dialogen och klippningen är överlag ganska snabb. Eftersom det rätt ofta är rätt mycket som händer i varje scen krävs det därför nog flera tittningar för att uppfatta allt. Och som vanligt genomsyras karaktärernas personligheter av en kraftig "understatement"-effekt. Trots alla bisarra händelser och extrema strider är det sällan någon som ens verkar bry sig om det, som om allt var det mest naturliga som fanns.
Filmen har en ganska stor uppsättning karaktärer, de flesta ganska färgstarka. Förutom Scott och Ramona har vi Knives, Scotts tidigare tjej som går i en katolsk high school, hans ännu tidigare tjej som nu är känd sångerska, hans homosexuelle rumskamrat, hans musikgrupp (The Sex Bob-Ombs), m fl. Och så de 7 onda exarna också, den ena mer extrem än den andra. Ingen av karaktärerna är överdrivet djupa, men det behövs inte heller i en sån här film. Till och med huvudkaraktärernas kärleksrelation är ganska så ytlig, men det är faktiskt ganska passande med tanke på deras personligheter - det är kanske inte vad som är bäst för dem i längden, men det är det som de behöver just här just nu.
Slutsats: "An Epic of Epic Epicness" stämmer ganska bra. Många skrattmoment och mycket häftiga effekter. Rekommenderas varmt till alla som anser sig i någon mån tillhöra "nördkulturen". Precis som med Wrights tidigare filmer lär den inte tilltala alla, men den förtjänar definitivt en chans. Att se den på bio skulle nog vara en ännu häftigare upplevelse. F#ck you, SF.
Svar: absolut! Den här filmen, baserat på en seriebok, handlar om semitönten Scott Pilgrim och hans blixtförälskelse i den mystiska coola tjejen Ramona. Tyvärr visar det sig att Ramona bär med sig lite bagage från sitt förflutna, nämligen 7 onda ex som Scott måste slåss med på liv och död i extrema over-the-top strider om han ska få vara ihop med henne.
Utöver den bisarra premissen är filmen fylld till bredden med olika referenser till välkända TV-spel och andra nörderier. Alla fightscener är som hämtade ur någon anime eller actionspel, fyllda med flashiga effekter. Det finns också gott om små inlagda effekter såsom samplingar från spelljud, visuella ljudeffekter, livsmätare som dyker upp och liknande. Det är överlag svårt att beskriva med ord, men kollar man på trailern får man ett ganska bra intryck. På det hela taget imponerar filmen starkt på både det visuella och ljudliga planet, och tillsammans blir resultatet mäktigt. Musiken i filmen är rätt bra den med, och fungerar som sin egen del av storyn, och vid ett par punkter som vapen.
Trots att filmen avviker starkt från hans tidigare verk märks det att det här är en Edgar Wright-film. Humorn är rapp, och dialogen och klippningen är överlag ganska snabb. Eftersom det rätt ofta är rätt mycket som händer i varje scen krävs det därför nog flera tittningar för att uppfatta allt. Och som vanligt genomsyras karaktärernas personligheter av en kraftig "understatement"-effekt. Trots alla bisarra händelser och extrema strider är det sällan någon som ens verkar bry sig om det, som om allt var det mest naturliga som fanns.
Filmen har en ganska stor uppsättning karaktärer, de flesta ganska färgstarka. Förutom Scott och Ramona har vi Knives, Scotts tidigare tjej som går i en katolsk high school, hans ännu tidigare tjej som nu är känd sångerska, hans homosexuelle rumskamrat, hans musikgrupp (The Sex Bob-Ombs), m fl. Och så de 7 onda exarna också, den ena mer extrem än den andra. Ingen av karaktärerna är överdrivet djupa, men det behövs inte heller i en sån här film. Till och med huvudkaraktärernas kärleksrelation är ganska så ytlig, men det är faktiskt ganska passande med tanke på deras personligheter - det är kanske inte vad som är bäst för dem i längden, men det är det som de behöver just här just nu.
Slutsats: "An Epic of Epic Epicness" stämmer ganska bra. Många skrattmoment och mycket häftiga effekter. Rekommenderas varmt till alla som anser sig i någon mån tillhöra "nördkulturen". Precis som med Wrights tidigare filmer lär den inte tilltala alla, men den förtjänar definitivt en chans. Att se den på bio skulle nog vara en ännu häftigare upplevelse. F#ck you, SF.
torsdag, juni 02, 2011
Bok eller Bio: Stardust
Nästa titel i min duell mellan det visuella och skriftliga är Stardust, en bok av en av mina favoritförfattare Neil Gaiman och en film av regissör Matthew Vaughn (som även regisserat bl a Kick-Ass). Den här filmen har jag också recenserat tidigare, och det lovprisande betyget håller än idag när jag ser filmen igen. Då är frågan: kan förlagan mäta sig med adaptionen?
Svaret är: nja. Storyn i boken och filmen skiljer sig ganska väsentligt åt, även om mycket är sig likt. Båda är fantasirika och äventyrliga, men Gaiman är till naturen en ganska torr författare. Detta gör att karaktärerna gärna också blir lite torra. Huvudkaraktären Tristan/Tristran (enligt filmen/boken) envisas i båda versioner om att han ska hem till sin älskade, eller åtminstone den han anser är sin älskade. Skillnaden är att detta är ändå ganska nedtonat i filmen, medan han i boken blir så tjatig att man vill smälla honom på käften. Även stjärnan Yvaine är betydligt mer sympatisk i filmen.
Överlag så är filmens karaktärer, ironiskt nog, djupare och mer utvecklade. Gaiman är duktig på att skapa fantastiska berättelser och miljöer, men att skapa djupa och sympatiska karaktärer är han lite sämre på. Världen i boken är nog mer utbroderad med fler fantasirika varelser och händelser, men saknar filmens charm. De friheter som regissören och screenplayförfattarna tagit med exempelvis prinsspökena och kapten Shakespeare (Alberic i boken - som där nästan inte har någon roll alls) förhöjer dessutom det hela ytterligare.
Och så har vi slutet. Vissa kan hävda att slutet i filmen var väl överdådigt lyckligt, men damnit, är det en saga så är det. Då vill man ha ett överdådigt lyckligt slut. Jämfört med bokens mer detaljerade men samtidigt lite sorgsnare dito måste jag även välja det förstnämnda även här.
Slutsats: boken är bra, men filmen tar storyn ytterligare ett steg och lyfter det till något fantastiskt.
Bok: 0
Bio: 2
Svaret är: nja. Storyn i boken och filmen skiljer sig ganska väsentligt åt, även om mycket är sig likt. Båda är fantasirika och äventyrliga, men Gaiman är till naturen en ganska torr författare. Detta gör att karaktärerna gärna också blir lite torra. Huvudkaraktären Tristan/Tristran (enligt filmen/boken) envisas i båda versioner om att han ska hem till sin älskade, eller åtminstone den han anser är sin älskade. Skillnaden är att detta är ändå ganska nedtonat i filmen, medan han i boken blir så tjatig att man vill smälla honom på käften. Även stjärnan Yvaine är betydligt mer sympatisk i filmen.
Överlag så är filmens karaktärer, ironiskt nog, djupare och mer utvecklade. Gaiman är duktig på att skapa fantastiska berättelser och miljöer, men att skapa djupa och sympatiska karaktärer är han lite sämre på. Världen i boken är nog mer utbroderad med fler fantasirika varelser och händelser, men saknar filmens charm. De friheter som regissören och screenplayförfattarna tagit med exempelvis prinsspökena och kapten Shakespeare (Alberic i boken - som där nästan inte har någon roll alls) förhöjer dessutom det hela ytterligare.
Och så har vi slutet. Vissa kan hävda att slutet i filmen var väl överdådigt lyckligt, men damnit, är det en saga så är det. Då vill man ha ett överdådigt lyckligt slut. Jämfört med bokens mer detaljerade men samtidigt lite sorgsnare dito måste jag även välja det förstnämnda även här.
Slutsats: boken är bra, men filmen tar storyn ytterligare ett steg och lyfter det till något fantastiskt.
Bok: 0
Bio: 2
måndag, maj 23, 2011
Bok eller Bio: Shutter Island
Rätt så ofta när filmer görs baserade på böcker får man höra det klassiska "boken är bättre". Men är det alltid sant? Visserligen har böcker fördelen att kunna berätta en betydligt mer detaljerad berättelse med insyn i karaktärernas tankegångar, men filmer har fördelen av "show, don't tell" - att kunna förmedla känslor och stämningar genom bildspråket. Därför har jag bestämt mig för en ny serie här på bloggen, Bok eller Bio, där jag ger mina personliga åsikter om olika filmer/böcker och bedömer vilken som faktiskt är bättre.
Först ut i denna serie är Shutter Island, den psykologiska thrillern av Dennis Lehane, med film regisserad av Martin Scorsese. Jag har tidigare skrivit en kort recension av filmen där jag också beskriver storyn i korthet. Eftersom jag inte vill gå för mycket in i spoilerområdet, och boken och filmen följer varandra väldigt nära i storyn, kan jag nöja mig med den beskrivningen och gå direkt in på analysen.
Den här filmen är ett utmärkt exempel på de styrkor som respektive medium har som nämnts ovan. Böcker har fördelen att ge insyn i karaktärers psyke, och det är en viktig faktor i en psykologisk thriller som denna. I boken följer man hela berättelsen från huvudkaraktären Teddys perspektiv, och boken är här bra på att förmedla den känsla av paranoia och utsatthet som han erfar.
Samtidigt är Martin Scorsese en skicklig regissör, och han lyckas genom sin filmteknik förmedla en väldigt mörk och kuslig atmosfär, som på ett effektivt sätt antyder att allt inte står rätt till. DiCaprio är dessutom en duktig skådespelare som ofta är bra på att visa vad karaktären känner. Nackdelen med allt detta är dock kanske att filmens slutkläm är mer förutsägbar, men det är givetvis svårt för mig att säga säkert då jag såg filmen först och visste hur storyn slutade.
Slutet är nog ändå den del som det mesta av min bedömning bygger på: filmens kunde man se komma lite lättare, men hade samtidigt mera kraft. I boken var det hela betydligt mera långdraget och på gränsen till tjatigt. Filmen hade dessutom en extratwist i sista replikerna som gav en helt ny dimension på huvudkaraktärens psykologiska tillstånd, något som saknades helt i boken. Därför ger jag denna vinst till filmen.
Bok: 0
Bio: 1
Först ut i denna serie är Shutter Island, den psykologiska thrillern av Dennis Lehane, med film regisserad av Martin Scorsese. Jag har tidigare skrivit en kort recension av filmen där jag också beskriver storyn i korthet. Eftersom jag inte vill gå för mycket in i spoilerområdet, och boken och filmen följer varandra väldigt nära i storyn, kan jag nöja mig med den beskrivningen och gå direkt in på analysen.
Den här filmen är ett utmärkt exempel på de styrkor som respektive medium har som nämnts ovan. Böcker har fördelen att ge insyn i karaktärers psyke, och det är en viktig faktor i en psykologisk thriller som denna. I boken följer man hela berättelsen från huvudkaraktären Teddys perspektiv, och boken är här bra på att förmedla den känsla av paranoia och utsatthet som han erfar.
Samtidigt är Martin Scorsese en skicklig regissör, och han lyckas genom sin filmteknik förmedla en väldigt mörk och kuslig atmosfär, som på ett effektivt sätt antyder att allt inte står rätt till. DiCaprio är dessutom en duktig skådespelare som ofta är bra på att visa vad karaktären känner. Nackdelen med allt detta är dock kanske att filmens slutkläm är mer förutsägbar, men det är givetvis svårt för mig att säga säkert då jag såg filmen först och visste hur storyn slutade.
Slutet är nog ändå den del som det mesta av min bedömning bygger på: filmens kunde man se komma lite lättare, men hade samtidigt mera kraft. I boken var det hela betydligt mera långdraget och på gränsen till tjatigt. Filmen hade dessutom en extratwist i sista replikerna som gav en helt ny dimension på huvudkaraktärens psykologiska tillstånd, något som saknades helt i boken. Därför ger jag denna vinst till filmen.
Bok: 0
Bio: 1
fredag, mars 04, 2011
Movie Roundup: Grand Finale Edition
Då var det dags för den stora avslutningen på årets Movie Roundup serie, och med det menar jag alla filmer som inte platsade på någon annan lista eller helt enkelt inte hann komma med.
Shutter Island
En federal marshall besöker ett mentalsjukhus på en enslig ö, och upptäcker snart att det är något mystiskt som pågår där. Martin Scorsese levererar här en hyfsad psykologisk thriller där man hela tiden försöker hitta ledtrådar till vad som egentligen pågår. Tyvärr är slutet något förutsägbar, och redigeringen känns lite hafsig ibland (kanske ett medvetet val) men överlag är filmen välskriven och rätt spännande. 3,5/5
The Sky Crawlers
Denna animefilm handlar om stridspiloter som krigar för krigandets skull. Det är allt. Det finns karaktärer och någon sorts handling, men i slutändan är det hela ganska irrelevant. Den är lång, utdragen, tråkig och inget händer. När filmen äntligen tar slut har bokstavligen inget åstadkommits. Den enda fördelen är att den är ganska snyggt animerad. Det finns många bra animefilmer där ute, så slösa absolut inte tid på den här. 1,5/5
Hot Fuzz
Regissören Edgar Wright (som snabbt håller på att bli en av mina favoriter) använder här samma kombination av Simon Pegg och Nick Frost som senare i Shaun of the Dead. Och resultatet är riktigt lyckat. Filmen handlar om en supersnut som skickas ut på landsbygden eftersom han fick alla andra poliser i stan att framstå som inkompetenta i jämförelse. När sen en del (rätt grafiska) mord börjar äga rum upptäcker han dock att den lilla byn inte är så sömnig som han trodde. Inga repliker är bortkastade här, och inga scener känns överflödiga. Den fungerar både som bra komedi och snutfilm, med några riktiga gapflabbmoment. En i princip perfekt film, och jäkligt underhållande. 5/5
Avatar
James Camerons storfilm har fått mycket hype, men jag var ganska skeptisk inför den. Blev jag motbevisad? Nja, inte helt. Storyn är, precis som jag hade läst mig till innan, en ganska så standard Pocahontas/Dances with Wolves-berättelse, där indianer helt enkelt ersatts med blåa utomjordingar, som givetvis inte kan göra något ont. Den skurkaktige militären å andra sidan är så ond att det nästan blir komiskt, och hela historien är så förutsägbar som den kan bli. Animeringen är väl snygg, men jag kommer ändå inte ifrån känslan av att kolla på en animerad film, vilket förtar mycket av actionkänslan också. Till Camerons fördel måste jag ändå säga att han utnyttjade filmens 2 1/2 timme ganska väl, och den kändes inte onödigt utdragen. Cameron är (fortfarande) en skicklig regissör, men den här föll lite platt för mig. 3/5
Dog Soldiers
Det är ont om bra varulvsfilmer på marknaden, men den här lyckas bra. En liten trupp med soldater skickas ut i vildmarken på vad de tror är ett träningsuppdrag, men snart upptäcker de att "fienden" är betydligt lurvigare och dödligare än de trodde. Det blir en del splatter och mycket våld, men allt är gjort med glimten i ögat och det finns mycket svart humor. Det märks att skaparna hade kul med filmen, och det gör den kul att titta på. Voffsarna är snyggt gjorda med, särskilt om man jämför med andra filmer med betydligt högre budget (hostHarryPotterhost). En kul film om man är ute efter lite våldsunderhållning. 4/5
Inception
En till film som fått mycket hype, denna gång av Christopher Nolan. Här är det drömdykare som tar sig in i folks drömmar för att sno information eller plantera idéer. Jag måste tillstå att jag brukar ha svårt för Nolans filmer av någon anledningen, och den här är inget undantag. Den var rätt underhållande och välgjord, visst, men med den här premissen hade jag väntat mig en utmanande film där man ständigt håller på att gissa vad som är dröm och vad som är verklighet. Detta uteblir dock för det mesta, då filmen verkar ha ett behov av att förklara precis allt som pågår. Det lämnas mycket lite till egen tolkning, och i stället tvångsmatas vi med ett berg av information som i slutändan bara känns rörigt och ibland motsägelsefullt. (Vem visste att drömmar hade så mycket regler?) I slutändan känns det hela mer som en Matrix-wannabe med en massa action och snygga effekter för effekternas skull, och den lämnade mig lite besviken. 3/5
The Spirit
Serieskaparen Frank Miller är, som många vet, både manschauvanistisk och totalt galen. Kvinnor objektifieras och hjältar känner ett ständigt behov av att föra mörka monologer för sig själva. Den här filmen följer den mallen till pricka. Noirstilen liknar den i Sin City och är rätt snygg, men tyvärr är både manuset och skådespelarinsatserna ganska usla. Filmens enda plus är Samuel L. Jackson, som spelar skurken Octopus. Rollen är extremt flummig och underlig, men det märks att Jackson har kul med den, till skillnad på alla andra som tar sina roller på så mycket allvar att det bara blir komiskt. Underhållning för stunden kanske, men inte mer. 2,5/5.
X-men Origins: Wolverine
Jag har länge tyckt om X-men, även om jag inte egentligen följde serien, och filmerna tyckte jag var rätt okej trots alla avvikelser från grundstoryn. Den här delen, däremot... jisses. Här får vi följa fanfavoriten Wolverines bakgrundshistoria (åtminstone enligt filmskaparna), och den är visst inte så intressant. Wolverine färdas än hit och än dit, träffar en massa platta karaktärer som tillför lite eller inget till handlingen, slåss en massa och sen är det över. Effekterna är dåliga i jämförelse med tidigare, skådespelarna halvdanna (kan inte Gambit bestämma sig för vilken dialekt han ska ha?), historien är utdragen och filmskaparna lyckas inte ens följa kontinuiteten de själva etablerade i ursprungstrilogin. I slutändan måste man bara fråga sig: varför gjordes filmen överhuvudtaget (annat än för en uppenbar cash-in)? 1,5/5
Det var alltså allt för den här gången. Hoppas folk fick lite bra filmtips eller åtminstone tyckte att mina obetydiga åsikter var intressant läsning. Det lär komma åtminstone en till filmrecension ganska snart, så det blir nåt att se fram emot!
Shutter Island
En federal marshall besöker ett mentalsjukhus på en enslig ö, och upptäcker snart att det är något mystiskt som pågår där. Martin Scorsese levererar här en hyfsad psykologisk thriller där man hela tiden försöker hitta ledtrådar till vad som egentligen pågår. Tyvärr är slutet något förutsägbar, och redigeringen känns lite hafsig ibland (kanske ett medvetet val) men överlag är filmen välskriven och rätt spännande. 3,5/5
The Sky Crawlers
Denna animefilm handlar om stridspiloter som krigar för krigandets skull. Det är allt. Det finns karaktärer och någon sorts handling, men i slutändan är det hela ganska irrelevant. Den är lång, utdragen, tråkig och inget händer. När filmen äntligen tar slut har bokstavligen inget åstadkommits. Den enda fördelen är att den är ganska snyggt animerad. Det finns många bra animefilmer där ute, så slösa absolut inte tid på den här. 1,5/5
Hot Fuzz
Regissören Edgar Wright (som snabbt håller på att bli en av mina favoriter) använder här samma kombination av Simon Pegg och Nick Frost som senare i Shaun of the Dead. Och resultatet är riktigt lyckat. Filmen handlar om en supersnut som skickas ut på landsbygden eftersom han fick alla andra poliser i stan att framstå som inkompetenta i jämförelse. När sen en del (rätt grafiska) mord börjar äga rum upptäcker han dock att den lilla byn inte är så sömnig som han trodde. Inga repliker är bortkastade här, och inga scener känns överflödiga. Den fungerar både som bra komedi och snutfilm, med några riktiga gapflabbmoment. En i princip perfekt film, och jäkligt underhållande. 5/5
Avatar
James Camerons storfilm har fått mycket hype, men jag var ganska skeptisk inför den. Blev jag motbevisad? Nja, inte helt. Storyn är, precis som jag hade läst mig till innan, en ganska så standard Pocahontas/Dances with Wolves-berättelse, där indianer helt enkelt ersatts med blåa utomjordingar, som givetvis inte kan göra något ont. Den skurkaktige militären å andra sidan är så ond att det nästan blir komiskt, och hela historien är så förutsägbar som den kan bli. Animeringen är väl snygg, men jag kommer ändå inte ifrån känslan av att kolla på en animerad film, vilket förtar mycket av actionkänslan också. Till Camerons fördel måste jag ändå säga att han utnyttjade filmens 2 1/2 timme ganska väl, och den kändes inte onödigt utdragen. Cameron är (fortfarande) en skicklig regissör, men den här föll lite platt för mig. 3/5
Dog Soldiers
Det är ont om bra varulvsfilmer på marknaden, men den här lyckas bra. En liten trupp med soldater skickas ut i vildmarken på vad de tror är ett träningsuppdrag, men snart upptäcker de att "fienden" är betydligt lurvigare och dödligare än de trodde. Det blir en del splatter och mycket våld, men allt är gjort med glimten i ögat och det finns mycket svart humor. Det märks att skaparna hade kul med filmen, och det gör den kul att titta på. Voffsarna är snyggt gjorda med, särskilt om man jämför med andra filmer med betydligt högre budget (hostHarryPotterhost). En kul film om man är ute efter lite våldsunderhållning. 4/5
Inception
En till film som fått mycket hype, denna gång av Christopher Nolan. Här är det drömdykare som tar sig in i folks drömmar för att sno information eller plantera idéer. Jag måste tillstå att jag brukar ha svårt för Nolans filmer av någon anledningen, och den här är inget undantag. Den var rätt underhållande och välgjord, visst, men med den här premissen hade jag väntat mig en utmanande film där man ständigt håller på att gissa vad som är dröm och vad som är verklighet. Detta uteblir dock för det mesta, då filmen verkar ha ett behov av att förklara precis allt som pågår. Det lämnas mycket lite till egen tolkning, och i stället tvångsmatas vi med ett berg av information som i slutändan bara känns rörigt och ibland motsägelsefullt. (Vem visste att drömmar hade så mycket regler?) I slutändan känns det hela mer som en Matrix-wannabe med en massa action och snygga effekter för effekternas skull, och den lämnade mig lite besviken. 3/5
The Spirit
Serieskaparen Frank Miller är, som många vet, både manschauvanistisk och totalt galen. Kvinnor objektifieras och hjältar känner ett ständigt behov av att föra mörka monologer för sig själva. Den här filmen följer den mallen till pricka. Noirstilen liknar den i Sin City och är rätt snygg, men tyvärr är både manuset och skådespelarinsatserna ganska usla. Filmens enda plus är Samuel L. Jackson, som spelar skurken Octopus. Rollen är extremt flummig och underlig, men det märks att Jackson har kul med den, till skillnad på alla andra som tar sina roller på så mycket allvar att det bara blir komiskt. Underhållning för stunden kanske, men inte mer. 2,5/5.
X-men Origins: Wolverine
Jag har länge tyckt om X-men, även om jag inte egentligen följde serien, och filmerna tyckte jag var rätt okej trots alla avvikelser från grundstoryn. Den här delen, däremot... jisses. Här får vi följa fanfavoriten Wolverines bakgrundshistoria (åtminstone enligt filmskaparna), och den är visst inte så intressant. Wolverine färdas än hit och än dit, träffar en massa platta karaktärer som tillför lite eller inget till handlingen, slåss en massa och sen är det över. Effekterna är dåliga i jämförelse med tidigare, skådespelarna halvdanna (kan inte Gambit bestämma sig för vilken dialekt han ska ha?), historien är utdragen och filmskaparna lyckas inte ens följa kontinuiteten de själva etablerade i ursprungstrilogin. I slutändan måste man bara fråga sig: varför gjordes filmen överhuvudtaget (annat än för en uppenbar cash-in)? 1,5/5
Det var alltså allt för den här gången. Hoppas folk fick lite bra filmtips eller åtminstone tyckte att mina obetydiga åsikter var intressant läsning. Det lär komma åtminstone en till filmrecension ganska snart, så det blir nåt att se fram emot!
onsdag, februari 23, 2011
Movie Roundup: Family Edition
Den här gången fokuserar vi på filmer av mer barnvänlig variant. En bra familjefilm ska även kunna uppskattas av vuxna, så vi får se om de här gör det:
Up
Disney Pixar brukar leverera kvalitet, och den här filmen är inget undantag. Precis som i Wall-E börjar filmen relativt mörkt och moget, men blir lite mer standard komedi/äventyrsstil senare. Filmen når inte riktigt upp till Wall-E i kvaliteten överlag, men den här historien om osannolik vänskap på osannolika äventyr håller ganska bra. 4/5
Fantastic Mr. Fox
Det är sällan man ser äkta dockanimering längre bland alla CG-filmer, så den här är rätt uppfriskande. Storyn om den tjuvaktige räven, efter en bok av Roald Dahl, filmatiseras här skickligt av Wes Andersson. Det är en del moment och scener som känns rentav underliga, men överlag är filmen underhållande, och stilen känns frisk och annorlunda. 4/5
The Princess and the Frog
Disney gör här en återblick till "klassisk" animeringsstil. Det är väl beundransvärt i för sig, men då ska det gärna vara en bra film också. Här lyckas de tyvärr inte helt. Filmen innehåller rätt mycket onödig padding och lättförglömliga sångnummer. Storyn är rätt cliché (trots "twisten" de sätter på den gamla sagan) och har en del plothål. Skurken är härlig, men känns helt bortkastad i filmen. Man undrar om Disney fortfarande vet hur man gör bra tecknad film... 2/5
How to Train Your Dragon
Dreamworks levererar här en underhållande berättelse om en hopplöst klen vikingunge som råkar bli vän med sitt folks ärkefiende: en drake. Det är mycket action, mycket humor, väldigt snygg animering och gott om hjärta. Filmen tar också sin publik på allvar och har ett par rätt vuxna moment, vilket gör att den uppskattas desto mer. En av de bästa animerade filmerna på senare tid. 4,5/5
Where the Wild Things Are
En bångstyrig unge flyr hemifrån och hamnar på en ö där det bor vidunderliga monster. Detta resulterar mest i en del flum och symbolik. Den kan egentligen jämföras med Pans Labyrint då man inte vet hur mycket som egentligen bara är en produkt av ungens fantasi, fast inte riktigt lika mörk. Jag hade lite svårt för filmen själv, men den är ändå tillräckligt intressant för att vara värd att kolla på. 3/5
Meet the Robinsons
Nördar är visst inne just nu, och den här filmen speglar det lite. Det föräldralösa barngeniet Lewis åker in i framtiden och träffar den underliga familjen Robinson. Filmen har en hög grad av flummiga moment och tar sig själv inte på allt för stort allvar, vilket känns härligt. Karaktärerna är färgstarka och överlag är det hela rätt underhållande. 4/5
Cloudy with a Chance of Meatballs
Den andra filmen som rider på "nördvågen". Här är det en genipojke som uppfinner en maskin som kan omvandla vatten till mat. När den råkar flyga upp i himlen inträffar en del märkliga culinarometeorologiska fenomen (där är ett ord man inte ser varje dag, och inte bara för att det inte finns). Återigen en film som inte tar sig själv på för stort allvar, och som är rätt trevlig underhållning för stunden. 3,5/5
Shrek Forever After
Den tredje Shrek-filmen kändes mest onödig och verkade bara vara där för att ge Shrek ungar. Den fjärde och sista står sig lite bättre med en story som avviker från de andra filmerna rätt starkt och är lite mörkare. Det är fortfarande mycket trams dock (och ett par plothål), men fast filmen är hyfsat underhållande är den långt ifrån tvåans kvalitet (bäst i serien enligt mig). 3/5
Ice Age 3
Jag ska erkänna att jag aldrig varit någon större fan av Ice Age-filmerna, och det här inslaget frälste mig väl inte direkt heller. Den fungerade väl som underhållning för stunden, och den nya karaktären Buck var mysig, men i slutändan lämnade den inget större intryck. 2,5/5.
Nästa gång avslutar vi årets upplaga av Movie roundup. Sen får vi vänta ett tag till tills det dyker upp nya sevärda filmer.
Up
Disney Pixar brukar leverera kvalitet, och den här filmen är inget undantag. Precis som i Wall-E börjar filmen relativt mörkt och moget, men blir lite mer standard komedi/äventyrsstil senare. Filmen når inte riktigt upp till Wall-E i kvaliteten överlag, men den här historien om osannolik vänskap på osannolika äventyr håller ganska bra. 4/5
Fantastic Mr. Fox
Det är sällan man ser äkta dockanimering längre bland alla CG-filmer, så den här är rätt uppfriskande. Storyn om den tjuvaktige räven, efter en bok av Roald Dahl, filmatiseras här skickligt av Wes Andersson. Det är en del moment och scener som känns rentav underliga, men överlag är filmen underhållande, och stilen känns frisk och annorlunda. 4/5
The Princess and the Frog
Disney gör här en återblick till "klassisk" animeringsstil. Det är väl beundransvärt i för sig, men då ska det gärna vara en bra film också. Här lyckas de tyvärr inte helt. Filmen innehåller rätt mycket onödig padding och lättförglömliga sångnummer. Storyn är rätt cliché (trots "twisten" de sätter på den gamla sagan) och har en del plothål. Skurken är härlig, men känns helt bortkastad i filmen. Man undrar om Disney fortfarande vet hur man gör bra tecknad film... 2/5
How to Train Your Dragon
Dreamworks levererar här en underhållande berättelse om en hopplöst klen vikingunge som råkar bli vän med sitt folks ärkefiende: en drake. Det är mycket action, mycket humor, väldigt snygg animering och gott om hjärta. Filmen tar också sin publik på allvar och har ett par rätt vuxna moment, vilket gör att den uppskattas desto mer. En av de bästa animerade filmerna på senare tid. 4,5/5
Where the Wild Things Are
En bångstyrig unge flyr hemifrån och hamnar på en ö där det bor vidunderliga monster. Detta resulterar mest i en del flum och symbolik. Den kan egentligen jämföras med Pans Labyrint då man inte vet hur mycket som egentligen bara är en produkt av ungens fantasi, fast inte riktigt lika mörk. Jag hade lite svårt för filmen själv, men den är ändå tillräckligt intressant för att vara värd att kolla på. 3/5
Meet the Robinsons
Nördar är visst inne just nu, och den här filmen speglar det lite. Det föräldralösa barngeniet Lewis åker in i framtiden och träffar den underliga familjen Robinson. Filmen har en hög grad av flummiga moment och tar sig själv inte på allt för stort allvar, vilket känns härligt. Karaktärerna är färgstarka och överlag är det hela rätt underhållande. 4/5
Cloudy with a Chance of Meatballs
Den andra filmen som rider på "nördvågen". Här är det en genipojke som uppfinner en maskin som kan omvandla vatten till mat. När den råkar flyga upp i himlen inträffar en del märkliga culinarometeorologiska fenomen (där är ett ord man inte ser varje dag, och inte bara för att det inte finns). Återigen en film som inte tar sig själv på för stort allvar, och som är rätt trevlig underhållning för stunden. 3,5/5
Shrek Forever After
Den tredje Shrek-filmen kändes mest onödig och verkade bara vara där för att ge Shrek ungar. Den fjärde och sista står sig lite bättre med en story som avviker från de andra filmerna rätt starkt och är lite mörkare. Det är fortfarande mycket trams dock (och ett par plothål), men fast filmen är hyfsat underhållande är den långt ifrån tvåans kvalitet (bäst i serien enligt mig). 3/5
Ice Age 3
Jag ska erkänna att jag aldrig varit någon större fan av Ice Age-filmerna, och det här inslaget frälste mig väl inte direkt heller. Den fungerade väl som underhållning för stunden, och den nya karaktären Buck var mysig, men i slutändan lämnade den inget större intryck. 2,5/5.
Nästa gång avslutar vi årets upplaga av Movie roundup. Sen får vi vänta ett tag till tills det dyker upp nya sevärda filmer.
onsdag, februari 02, 2011
Movie roundup: Blockbuster edition
I den här upplagan tänkte jag gå igenom lite "stora" filmer som varit på bio (relativt) nyligen.
2012
Världen går under i en serie gigantiska naturkatastrofer, och huvudkaraktärerna måste fly från ställe till ställe samtidigt som allt sprängs runt dem. Fortsätt med detta i två och en halv timme så har du den här filmen. Premissen och "vetenskapen" i filmen är larvig, karaktärerna är lika djupa som vår valps kissepölar, och katastroferna är renderade CG-effekter som alla känns totalt oäkta. Å andra sidan är detta precis vad man kan förvänta sig av en sån här film. 2/5
Kick-Ass
En vanlig nörd försöker sig på att bli superhjälte. Den här filmen driver lite med superhjältegenren och försöker visa hur det skulle gå om en vanlig person tar på sig en hjältedräkt och går ut och bekämpar brott. I slutändan känns det dock som om filmen inte kan bestämma sig om den ska vara action eller komedi, och misslyckas lite med båda. Inga av karaktärerna är särskilt älskvärda heller, förutom Nick Cages karaktär (en mycket mer kompetent kostymhjälte) och dennes dotter. Hade filmen handlat helt om dem hade det nog varit mycket mer intressant, men som den är kunde jag bara inte tycka särskilt mycket om den. 2,5/5
Sherlock Holmes
Denna nytappning av den klassiska karaktären gör honom betydligt mer dekadent och storyn mycket mer actionorienterad, och det fungerar väldigt bra. Replikerna är rappa och smarta, karaktärerna lätta att tycka om och storyn underhållande. Och trots att det är mycket action lyckas de ändå pussla ihop alla ledtrådar i slutet på ett bra sätt. Jag ser fram emot fler filmer i den här serien. 4,5/5
District 9
Det har gått 20 år sedan utomjordingar landade i Sydafrika, och sedan dess har det byggts upp ett särksilt område för dem att bo i. Det är dock extremt slummigt och fördomarna mot utomjordingarna är stora. Filmen börjar rätt så intressant med studier i interaktionen mellan människorna och "invandrarna", även om de symboliska parallellerna till verklighetens apartheid och liknande är väl starka. Mot andra halvan av filmen degraderar handlingen till sedvanlig actionfilm, men det är ändå tillräckligt intressant för att vara sevärt. 3,5/5
Slumdog Millionaire
En indisk kille från slummen deltar i "Vem vill bli miljonär" och lyckas stort tack vare ett antal sammanträffanden i hans brokiga uppväxt. Första halvan av filmen återberättar hans liv i flashbacks och senare fokuserar det mer på de halvskurkaktiga programansvariga som inte vill att han ska vinna. Den främsta anledningen han gick med i programmet var dock att hitta en flicka som sedan länge försvunnit från hans liv. Personligen tyckte jag att filmen var väl seg i början, och missade faktiskt en del i mitten. Frugan såg dock hela, och tyckte att den hämtade upp sig mot slutet. 3,5/5
Alice in Wonderland
Tim Burton är den senaste att ge sin tolkning av den gamla flumsagan Alice i Underlandet, fast med radikalt förändrad story och mycket mer action. Det är dock ett ganska stort misstag att kränga en historia på en saga som inte ska ha någon, och resultatet får det att kännas mer som exempelvis Narnia än Alice. Den flummiga visuella stilen går helt enkelt inte särskilt bra ihop med den något stereotypa storyn, och i slutändan är det bara blah. 2/5
2012
Världen går under i en serie gigantiska naturkatastrofer, och huvudkaraktärerna måste fly från ställe till ställe samtidigt som allt sprängs runt dem. Fortsätt med detta i två och en halv timme så har du den här filmen. Premissen och "vetenskapen" i filmen är larvig, karaktärerna är lika djupa som vår valps kissepölar, och katastroferna är renderade CG-effekter som alla känns totalt oäkta. Å andra sidan är detta precis vad man kan förvänta sig av en sån här film. 2/5
Kick-Ass
En vanlig nörd försöker sig på att bli superhjälte. Den här filmen driver lite med superhjältegenren och försöker visa hur det skulle gå om en vanlig person tar på sig en hjältedräkt och går ut och bekämpar brott. I slutändan känns det dock som om filmen inte kan bestämma sig om den ska vara action eller komedi, och misslyckas lite med båda. Inga av karaktärerna är särskilt älskvärda heller, förutom Nick Cages karaktär (en mycket mer kompetent kostymhjälte) och dennes dotter. Hade filmen handlat helt om dem hade det nog varit mycket mer intressant, men som den är kunde jag bara inte tycka särskilt mycket om den. 2,5/5
Sherlock Holmes
Denna nytappning av den klassiska karaktären gör honom betydligt mer dekadent och storyn mycket mer actionorienterad, och det fungerar väldigt bra. Replikerna är rappa och smarta, karaktärerna lätta att tycka om och storyn underhållande. Och trots att det är mycket action lyckas de ändå pussla ihop alla ledtrådar i slutet på ett bra sätt. Jag ser fram emot fler filmer i den här serien. 4,5/5
District 9
Det har gått 20 år sedan utomjordingar landade i Sydafrika, och sedan dess har det byggts upp ett särksilt område för dem att bo i. Det är dock extremt slummigt och fördomarna mot utomjordingarna är stora. Filmen börjar rätt så intressant med studier i interaktionen mellan människorna och "invandrarna", även om de symboliska parallellerna till verklighetens apartheid och liknande är väl starka. Mot andra halvan av filmen degraderar handlingen till sedvanlig actionfilm, men det är ändå tillräckligt intressant för att vara sevärt. 3,5/5
Slumdog Millionaire
En indisk kille från slummen deltar i "Vem vill bli miljonär" och lyckas stort tack vare ett antal sammanträffanden i hans brokiga uppväxt. Första halvan av filmen återberättar hans liv i flashbacks och senare fokuserar det mer på de halvskurkaktiga programansvariga som inte vill att han ska vinna. Den främsta anledningen han gick med i programmet var dock att hitta en flicka som sedan länge försvunnit från hans liv. Personligen tyckte jag att filmen var väl seg i början, och missade faktiskt en del i mitten. Frugan såg dock hela, och tyckte att den hämtade upp sig mot slutet. 3,5/5
Alice in Wonderland
Tim Burton är den senaste att ge sin tolkning av den gamla flumsagan Alice i Underlandet, fast med radikalt förändrad story och mycket mer action. Det är dock ett ganska stort misstag att kränga en historia på en saga som inte ska ha någon, och resultatet får det att kännas mer som exempelvis Narnia än Alice. Den flummiga visuella stilen går helt enkelt inte särskilt bra ihop med den något stereotypa storyn, och i slutändan är det bara blah. 2/5
tisdag, februari 01, 2011
Movie roundup: Zombie edition
Nu har vi haft ännu en omgång med hyrfilmer, och denna gång blev det en del skräck- och zombiefilmer. Här följer mina korta recensioner.
Paranormal Activity
Ett par blir hemsökt av en illasinnad demon. I början är det bara småsaker som är mer fascinerande än skrämmande, men det urartar snabbt. Denna film är inspelad med låg budget i riktig "dokumentärstil" à la Blair Witch, men den är ändå effektiv och genuint skrämmande. Filmen har ibland lite seg pacing, men atmosfären är riktigt obehaglig. 4/5
Zombieland
Denna zombiefilm försöker sig på en "coolare" attityd när den följer några häftiga karaktärer som försöker överleva i zombieapokalypsens värld. "Försöker" är väl nyckelordet här då de bara lyckas halvvägs. Visst, den är lite småkul, men storyn är nästintill obefintlig med löjligt mycket padding trots att den är under 90 minuter lång. Ändå småunderhållande, om än lättförglömlig. 3/5
Shaun of the Dead
Den här filmen var dock desto mer lyckad när det gäller parodiering av zombiefilmer. Vi får följa tönten Shaun, hans flickvän Liz och loser till rumskompis Ed när de, igen, försöker överleva zombieapokalypsen. Det skämtas mycket med genren, men ofta på ett ganska subtilt och mer lågmält sätt, och i början fokuseras det mest på huvudkaraktärens eländiga liv än de levande döda. Roligt är det i vilket fall, särskilt slutklämmen. Rekommenderas till alla som gillar komedier eller zombiefilmer. 4/5
28 Days Later
En brittisk man vaknar upp från en olycka och upptäcker att hela London - och även hela Engelska ön, har fallit offer för ett extremt smittsamt virus som gör folk till blodtörstiga monster. Det är mer fokus på karaktärerna än på zombieaction, vilket jag uppskattar då de ofta porträtteras rätt så verklighetstroget. Lägg därtill en atmosfär av extrem utsatthet och fara så har man en rätt så bra film. 4/5
28 Weeks Later
Aargh. En ny regissör fick ta över för uppföljaren till 28 Days, och i stället för en atmosfärisk film med djupa karaktärer får vi platta pappfigurer som introduceras lika fort som de avrättas och gott om splattiga actionscener med skakig kamera så att man knappt ser vad som pågår. I princip alla är dessutom dumma som spån och militären är visst hyperinkompetent. Se gärna första filmen, men skippa den här dyngan. 2/5
Twilight
(Den här filmen är visserligen ingen zombiefilm, fast många karaktärer är ju odöda och deras skådespeleri är rätt så zombielikt så jag tar med den här.) Ibland måste man bara se vad all hype handlar om. Twilight-serien handlar om romansen mellan flickan Bella Swan och vampyren Edward Cullen. Filmen är infantilt skriven, har dåliga effekter och huvudkaraktärerna har lika mycket romantisk kemi som ett blomkålshuvud och en papperskasse. Handlingen är dessutom rejält trög och allmänt tunn. Enda fördelen är att det finns rätt mycket skrattmoment, fast tyvärr inga som var ämnade så. Vissa snygga scener har den dessutom, men den här sörjan förtjänar inte mer än 1,5/5.
Det var allt för den här gången, men det kommer mer snart!
Paranormal Activity
Ett par blir hemsökt av en illasinnad demon. I början är det bara småsaker som är mer fascinerande än skrämmande, men det urartar snabbt. Denna film är inspelad med låg budget i riktig "dokumentärstil" à la Blair Witch, men den är ändå effektiv och genuint skrämmande. Filmen har ibland lite seg pacing, men atmosfären är riktigt obehaglig. 4/5
Zombieland
Denna zombiefilm försöker sig på en "coolare" attityd när den följer några häftiga karaktärer som försöker överleva i zombieapokalypsens värld. "Försöker" är väl nyckelordet här då de bara lyckas halvvägs. Visst, den är lite småkul, men storyn är nästintill obefintlig med löjligt mycket padding trots att den är under 90 minuter lång. Ändå småunderhållande, om än lättförglömlig. 3/5
Shaun of the Dead
Den här filmen var dock desto mer lyckad när det gäller parodiering av zombiefilmer. Vi får följa tönten Shaun, hans flickvän Liz och loser till rumskompis Ed när de, igen, försöker överleva zombieapokalypsen. Det skämtas mycket med genren, men ofta på ett ganska subtilt och mer lågmält sätt, och i början fokuseras det mest på huvudkaraktärens eländiga liv än de levande döda. Roligt är det i vilket fall, särskilt slutklämmen. Rekommenderas till alla som gillar komedier eller zombiefilmer. 4/5
28 Days Later
En brittisk man vaknar upp från en olycka och upptäcker att hela London - och även hela Engelska ön, har fallit offer för ett extremt smittsamt virus som gör folk till blodtörstiga monster. Det är mer fokus på karaktärerna än på zombieaction, vilket jag uppskattar då de ofta porträtteras rätt så verklighetstroget. Lägg därtill en atmosfär av extrem utsatthet och fara så har man en rätt så bra film. 4/5
28 Weeks Later
Aargh. En ny regissör fick ta över för uppföljaren till 28 Days, och i stället för en atmosfärisk film med djupa karaktärer får vi platta pappfigurer som introduceras lika fort som de avrättas och gott om splattiga actionscener med skakig kamera så att man knappt ser vad som pågår. I princip alla är dessutom dumma som spån och militären är visst hyperinkompetent. Se gärna första filmen, men skippa den här dyngan. 2/5
Twilight
(Den här filmen är visserligen ingen zombiefilm, fast många karaktärer är ju odöda och deras skådespeleri är rätt så zombielikt så jag tar med den här.) Ibland måste man bara se vad all hype handlar om. Twilight-serien handlar om romansen mellan flickan Bella Swan och vampyren Edward Cullen. Filmen är infantilt skriven, har dåliga effekter och huvudkaraktärerna har lika mycket romantisk kemi som ett blomkålshuvud och en papperskasse. Handlingen är dessutom rejält trög och allmänt tunn. Enda fördelen är att det finns rätt mycket skrattmoment, fast tyvärr inga som var ämnade så. Vissa snygga scener har den dessutom, men den här sörjan förtjänar inte mer än 1,5/5.
Det var allt för den här gången, men det kommer mer snart!
måndag, november 29, 2010
En stor förlust för filmhumor
Leslie Nielsen är visst död nu också. Detta i en tid då Hollywood verkar ha förlorat förmågan att göra en ordentlig parodifilm. Så här ska det göras:
Vissa saker var verkligen bättre förr.
Vissa saker var verkligen bättre förr.
onsdag, december 23, 2009
2000-talets bästa filmer
Här kommer ännu en lista inspirerad av Basse. Den här listan kommer dock att skilja sig en del från min förra. Jag vet vilka filmer jag tycker är bra, men jag har svårt att rangordna dem då det är mitt humör för tillfället som avgör vad jag vill se på. Dessutom finns det säkerligen filmer jag sett som jag helt enkelt glömt är från detta decennie och således tappat bort. Därför kommer min filmlista från 00-talet att vara mer en samling av filmer som bör vara med, och i fullständigt slumpmässig ordning.
Och innan vi börjar kan jag nämna dem filmer som finns med på i princip allas listor och som jag inte behöver gå in närmare på: Sagan om Ringen (alla 3), Star Wars Ep. III: Revenge of the Sith samt Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl. Ja, de var bra och bör antagligen vara med i listan.
Och nu min samling, i som sagt högst slumpmässig ordning:
Plats nummer Potatis: No Country for Old Men
Denna nämnde jag i en av mina Movie Roundups. Den är så mörk, obehaglig och verklig att den måste vara med.
Plats nummer Dusch: Paprika
Denna animérulle från 2006 regisserades av den mästerlige Satoshi Kon, och är en hel upplevelse i sig. Det är svårt att förklara plotten kortfattat, så jag kan bara säga att det är en resa som pendlar mellan dröm och verklighet, med en kreativitet och skicklighet som få kan efterhärma. Och soundtracket är helt fantastiskt.
Plats nummer √-1: Moulin Rouge!
Ännu en fantasifull film med fantastisk musik. Denna film utgör höjdpunkten av musikalfilm för mig, med en fantastisk berättarstil. Den använder kända låtar för att framföra en historia som får en att både skratta och gråta. Historien är visserligen inte originell, men filmen är det definitivt.
Plats nummer RAM: Kejsarens Nya Stil
Disney har en ganska väletablerad stil med sina filmer, och den här avvek kraftigt från den. Den är fånig, rolig och tar inte sig själv på så stort allvar. En underbart opretentiös skrattfest från början till slut, och ironiskt nog Disney's bästa tecknade (icke-CG) film från decenniet.
Plats nummer Andromeda: Pans Labyrint
Den här filmen har jag också nämnt förr. Det är en mästerlig balansgång mellan dyster kall verklighet och eggande fantasy, med en mörkhet som verkligen griper tag i en.
Plats nummer Plats: Kill Bill (hela)
Vad kan man säga om Quentin Tarantino, annat än att han är väldigt duktig på att göra "coola" filmer. Karaktärerna, storyn, musiken, actionscenerna och regin är alla superba, och ger upphov till en fantastiskt underhållande berättelse.
Plats nummer Tulpan: The Ring
Det är få filmer som lyckas med att skrämma mig, men den här gjorde det. Jag har sett det japanska originalet Ringu också, men tyckte att Hollywoodversionen var snäppet ruggigare. Brr. Decenniets bästa skräckfilm (med möjligt undantag för Paranormal, som jag ännu inte sett).
Plats nummer Bork! Bork! Bork!: Howl's Moving Castle
Här har vi ännu en animéfilm, denna regisserad av (enligt vissa) tidernas mästare, Hayao Miyazaki. Spirited Away var den av hans verk som fått mest uppmärksamhet här i väst, men Moving Castle tycker jag har en roligare, mer lättsam historia och är inte fullt lika flummig. Båda är bra filmer och kanske förtjänar att vara med, men för mig får den här representera en av världens bästa regissörer av animerad film.
Plats nummer Jultomten: Wall-E
En till från MR. Denna film, som jag anser vara Pixar's bästa, bevisade att man inte behöver en massa vitsiga dialoger och actionscener för att göra en bra film. Den faller tillbaka i gamla mönster efter första halvan, men är ändå som helhet en gripande berättelse som blir väldigt svåröverträffad.
Plats nummer Denna Där: Sin City
Basse summerar det ganska väl. Det är stilfullt, det är rått, det är mörkt och det är härligt.
Plats nummer Kubism: Night Watch (Nochnoy dozor)
Denna ryska rulle handlar om kampen mellan ljus och mörker. Ett föga originellt tema, men den här filmen är allt annat än kliché. Det är övernaturliga förmågor, märkliga händelser och djupa intriger, och man vet sällan exakt vad som pågår. Det är inte heller meningen. Som film är den i alla fall briljant, mörk och fantasifull.
Plats nummer Threeve: Stardust
Japp. Vad mer kan man säga? Neil Gaiman levererar alltid, och filmen är så välgjord att den faktiskt överträffar boken. Se den!
Plats nummer HOYVIN-GLAYVIN! Shrek 2
Shrek var ett fenomen när det kom ut. Filmen ifrågasatte och gjorde narr av alla kända barnfilmsklichéer och levererade en härlig humor. Tvåan i sin tur gjorde konceptet perfekt med mer äventyr och nya karaktärer (Puss in Boots själv är tillräckligt). En milstolpe i animerad film och Dreamworks bästa.
Där har vi alltså min samling av filmer som bör ses från decenniet 2000-2009. Det finns antagligen flera som folk saknar, men det här är mina favoriter. Vad kan man dra för slutsatser av detta då? Jag gillar filmer som är mörka, fantasifulla och har humor, verkar det som (fast inte nödvändigtvis allt samtidigt).
Överlag var det ett rätt okej decennie filmmässigt, om man bortser från alla översvulstiga tretimmarsspecialeffektskolosser som Hollywood hävt ur sig på senare tid. Jag uppskattar också att filmer från andra länder börjat synas mer och blivit mer lättillgängliga. Jag hoppas att det är en trend som håller i sig.
God Jul!
Och innan vi börjar kan jag nämna dem filmer som finns med på i princip allas listor och som jag inte behöver gå in närmare på: Sagan om Ringen (alla 3), Star Wars Ep. III: Revenge of the Sith samt Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl. Ja, de var bra och bör antagligen vara med i listan.
Och nu min samling, i som sagt högst slumpmässig ordning:
Plats nummer Potatis: No Country for Old Men
Denna nämnde jag i en av mina Movie Roundups. Den är så mörk, obehaglig och verklig att den måste vara med.
Plats nummer Dusch: Paprika
Denna animérulle från 2006 regisserades av den mästerlige Satoshi Kon, och är en hel upplevelse i sig. Det är svårt att förklara plotten kortfattat, så jag kan bara säga att det är en resa som pendlar mellan dröm och verklighet, med en kreativitet och skicklighet som få kan efterhärma. Och soundtracket är helt fantastiskt.
Plats nummer √-1: Moulin Rouge!
Ännu en fantasifull film med fantastisk musik. Denna film utgör höjdpunkten av musikalfilm för mig, med en fantastisk berättarstil. Den använder kända låtar för att framföra en historia som får en att både skratta och gråta. Historien är visserligen inte originell, men filmen är det definitivt.
Plats nummer RAM: Kejsarens Nya Stil
Disney har en ganska väletablerad stil med sina filmer, och den här avvek kraftigt från den. Den är fånig, rolig och tar inte sig själv på så stort allvar. En underbart opretentiös skrattfest från början till slut, och ironiskt nog Disney's bästa tecknade (icke-CG) film från decenniet.
Plats nummer Andromeda: Pans Labyrint
Den här filmen har jag också nämnt förr. Det är en mästerlig balansgång mellan dyster kall verklighet och eggande fantasy, med en mörkhet som verkligen griper tag i en.
Plats nummer Plats: Kill Bill (hela)
Vad kan man säga om Quentin Tarantino, annat än att han är väldigt duktig på att göra "coola" filmer. Karaktärerna, storyn, musiken, actionscenerna och regin är alla superba, och ger upphov till en fantastiskt underhållande berättelse.
Plats nummer Tulpan: The Ring
Det är få filmer som lyckas med att skrämma mig, men den här gjorde det. Jag har sett det japanska originalet Ringu också, men tyckte att Hollywoodversionen var snäppet ruggigare. Brr. Decenniets bästa skräckfilm (med möjligt undantag för Paranormal, som jag ännu inte sett).
Plats nummer Bork! Bork! Bork!: Howl's Moving Castle
Här har vi ännu en animéfilm, denna regisserad av (enligt vissa) tidernas mästare, Hayao Miyazaki. Spirited Away var den av hans verk som fått mest uppmärksamhet här i väst, men Moving Castle tycker jag har en roligare, mer lättsam historia och är inte fullt lika flummig. Båda är bra filmer och kanske förtjänar att vara med, men för mig får den här representera en av världens bästa regissörer av animerad film.
Plats nummer Jultomten: Wall-E
En till från MR. Denna film, som jag anser vara Pixar's bästa, bevisade att man inte behöver en massa vitsiga dialoger och actionscener för att göra en bra film. Den faller tillbaka i gamla mönster efter första halvan, men är ändå som helhet en gripande berättelse som blir väldigt svåröverträffad.
Plats nummer Denna Där: Sin City
Basse summerar det ganska väl. Det är stilfullt, det är rått, det är mörkt och det är härligt.
Plats nummer Kubism: Night Watch (Nochnoy dozor)
Denna ryska rulle handlar om kampen mellan ljus och mörker. Ett föga originellt tema, men den här filmen är allt annat än kliché. Det är övernaturliga förmågor, märkliga händelser och djupa intriger, och man vet sällan exakt vad som pågår. Det är inte heller meningen. Som film är den i alla fall briljant, mörk och fantasifull.
Plats nummer Threeve: Stardust
Japp. Vad mer kan man säga? Neil Gaiman levererar alltid, och filmen är så välgjord att den faktiskt överträffar boken. Se den!
Plats nummer HOYVIN-GLAYVIN! Shrek 2
Shrek var ett fenomen när det kom ut. Filmen ifrågasatte och gjorde narr av alla kända barnfilmsklichéer och levererade en härlig humor. Tvåan i sin tur gjorde konceptet perfekt med mer äventyr och nya karaktärer (Puss in Boots själv är tillräckligt). En milstolpe i animerad film och Dreamworks bästa.
Där har vi alltså min samling av filmer som bör ses från decenniet 2000-2009. Det finns antagligen flera som folk saknar, men det här är mina favoriter. Vad kan man dra för slutsatser av detta då? Jag gillar filmer som är mörka, fantasifulla och har humor, verkar det som (fast inte nödvändigtvis allt samtidigt).
Överlag var det ett rätt okej decennie filmmässigt, om man bortser från alla översvulstiga tretimmarsspecialeffektskolosser som Hollywood hävt ur sig på senare tid. Jag uppskattar också att filmer från andra länder börjat synas mer och blivit mer lättillgängliga. Jag hoppas att det är en trend som håller i sig.
God Jul!
fredag, februari 13, 2009
Movie roundup part 3
Nu är hyrfilmsabonnemanget slut och alla filmer återlämnade, så det är hög tid för den här omgångens sista filmsummering.
Shrek den Tredje
Träsktrollet Shrek får veta att det är han som ska ta över riket när hans svärfar till kung trillar av pinn. För att slippa detta ger sig Shrek ut på äventyr för att hitta någon annan som ska göra det i stället. Denna del följer i princip samma formel som de två tidigare, men levererar ändå en hel del humor. 3/5
No Country for Old Men
Bröderna Coen levererar här en mörk och obehaglig berättelse om en man som blir inblandad i en farlig värld av knark och kallsinniga lönnmördare. Skildringen är tämligen realistisk utan filmklichéer och utan någon egentlig "hjälte". Det enda jag stör mig på är att slutet på något vis känns som om det bara rinner ut i sanden, men det kanske bara är jag. 4,5/5
Priscilla - Öknens Drottning
En australiensisk film om några drag queens som tar en bussresa genom Australiens öken. Det blir en hel del absurda situationer och vitsiga repliker, men filmen genomsyras också av en viss mörker, bland annat homofobin som återfinns lite här och var på landsbygden. 3,5/5
Gudfadern II
Den här filmen behöver egentligen ingen recension. Mästerverket som är Coppolas Gudfadern fortsätter här i andra filmen i trilogin, där vi får följa Michael Corleones liv som ledare över maffiafamiljen. Parallellt med detta förtäljs historien om Vito Corleone, den förra gudfadern, och hans liv och väg till makten. Jag brukar klaga över för långa filmer, men dem här 3+ timmarna är det inget problem att sitta genom. 5/5
Kung Fu Panda
Ännu en Dreamworks film, denna gång med en lat och matglad panda som får veta att han är den "utvalde" som ska bekämpa ondskan. Som vanligt med Dreamworks blir det mycket skratt, och filmen är både välanimerad och välskriven. För en gångs skull tycker jag att den kunde varit lite längre, då sidokaraktärerna gärna kunde ha fått lite mer utveckling. I stället verkar det som om det finns en spinoff-film som förklarar deras bakgrunder, men jag tycker att det känns aningen billigt. Whatever. En bra film, i alla fall. 4/5
Indiana Jones och Kristalldödskallens Rike
Indiana Jones återvänder efter många år till vita duken, men för min del hade de gärna kunnat låta franchisen vila i fred. Filmerna har alltid präglats av dödstrotsande stunts och paranormala fenomen, men i den senaste delen går skaparna alldeles för långt på båda fronterna. Det blir för otroliga saker som Indy mirakulöst klarar sig oskadd från (jag har stor lust att låta "Nuke the fridge" ersätta "Jump the shark" i mitt språkbruk), och det blir till den grad att det aldrig blir någon spänning i filmen eftersom hjältarna känns odödliga på något vis. Storyn är virrig och tämligen absurd, och i allmänhet är filmen ganska dåligt ihopsatt. En skamfläck för serien. 1,5/5
Mumien: Drakkejsarens grav
Ännu en uppföljare. Äventyraren Rick O'Connell och hans fru och son får en gång till bekämpa en mäktig typ som dog för länge sen men återuppväcks (denna gång en kinesisk kejsare) och börjar ställa till ofog. Äventyret är underhållande och roar väl för stunden, fast i slutändan är filmen ganska lättförglömlig. 3/5
Wall-E
Denna Pixarfilm handlar om den lilla roboten Wall-E, som har den eviga uppgiften att städa upp på jorden efter att människorna skräpat ner den så mycket att de blivit tvungna att fly ut i rymden. En dag bryts hans monotona existens av en annan robot som kommit från rymden för att undersöka jorden. Wall-E blir förtjust i nykomlingen och är ovillig att släppa taget när rymdskeppet återvänder för att hämta den. Första delen av den här filmen är en härlig och sprudlande upplevelse av naivitet och upptäckarglädje. Få ord sägs eller behövs, utan det handlar om uttryck och känslor. Den andra halvan fokuserar mer på dem nu väldigt dekadenta människorna, och då tar filmen in på en mer traditionell bana med dialoger och intriger. Jag hade gärna sett mindre av den senare varan, men på det hela taget är det ändå en härlig filmupplevelse. 4,5/5
Hancock
Will Smith spelar här den alkoholiserade superhjälten Hancock, som ingen egentligen tycker om eftersom han förstör halva staden varje gång han haffar en skurk. Lyckligtvis träffar han en PR-agent som hjälper honom med sin image. Efter halva filmen byter plötsligt hela historien spår och går in på en helt annan situation. Denna plötsliga omdirigering av storyn känns aningen abrupt, nästan som om det var två avsnitt av en serie som satt ihop. Överlag är dock filmen hyfsad, varken mer eller mindre. 2,5/5
Det var allt för denna gång. Antagligen går jag med i filmklubben igen när det kommit ut en radda med nya filmer som jag vill se. May the Force be with you! *Cue end credits*
Shrek den Tredje
Träsktrollet Shrek får veta att det är han som ska ta över riket när hans svärfar till kung trillar av pinn. För att slippa detta ger sig Shrek ut på äventyr för att hitta någon annan som ska göra det i stället. Denna del följer i princip samma formel som de två tidigare, men levererar ändå en hel del humor. 3/5
No Country for Old Men
Bröderna Coen levererar här en mörk och obehaglig berättelse om en man som blir inblandad i en farlig värld av knark och kallsinniga lönnmördare. Skildringen är tämligen realistisk utan filmklichéer och utan någon egentlig "hjälte". Det enda jag stör mig på är att slutet på något vis känns som om det bara rinner ut i sanden, men det kanske bara är jag. 4,5/5
Priscilla - Öknens Drottning
En australiensisk film om några drag queens som tar en bussresa genom Australiens öken. Det blir en hel del absurda situationer och vitsiga repliker, men filmen genomsyras också av en viss mörker, bland annat homofobin som återfinns lite här och var på landsbygden. 3,5/5
Gudfadern II
Den här filmen behöver egentligen ingen recension. Mästerverket som är Coppolas Gudfadern fortsätter här i andra filmen i trilogin, där vi får följa Michael Corleones liv som ledare över maffiafamiljen. Parallellt med detta förtäljs historien om Vito Corleone, den förra gudfadern, och hans liv och väg till makten. Jag brukar klaga över för långa filmer, men dem här 3+ timmarna är det inget problem att sitta genom. 5/5
Kung Fu Panda
Ännu en Dreamworks film, denna gång med en lat och matglad panda som får veta att han är den "utvalde" som ska bekämpa ondskan. Som vanligt med Dreamworks blir det mycket skratt, och filmen är både välanimerad och välskriven. För en gångs skull tycker jag att den kunde varit lite längre, då sidokaraktärerna gärna kunde ha fått lite mer utveckling. I stället verkar det som om det finns en spinoff-film som förklarar deras bakgrunder, men jag tycker att det känns aningen billigt. Whatever. En bra film, i alla fall. 4/5
Indiana Jones och Kristalldödskallens Rike
Indiana Jones återvänder efter många år till vita duken, men för min del hade de gärna kunnat låta franchisen vila i fred. Filmerna har alltid präglats av dödstrotsande stunts och paranormala fenomen, men i den senaste delen går skaparna alldeles för långt på båda fronterna. Det blir för otroliga saker som Indy mirakulöst klarar sig oskadd från (jag har stor lust att låta "Nuke the fridge" ersätta "Jump the shark" i mitt språkbruk), och det blir till den grad att det aldrig blir någon spänning i filmen eftersom hjältarna känns odödliga på något vis. Storyn är virrig och tämligen absurd, och i allmänhet är filmen ganska dåligt ihopsatt. En skamfläck för serien. 1,5/5
Mumien: Drakkejsarens grav
Ännu en uppföljare. Äventyraren Rick O'Connell och hans fru och son får en gång till bekämpa en mäktig typ som dog för länge sen men återuppväcks (denna gång en kinesisk kejsare) och börjar ställa till ofog. Äventyret är underhållande och roar väl för stunden, fast i slutändan är filmen ganska lättförglömlig. 3/5
Wall-E
Denna Pixarfilm handlar om den lilla roboten Wall-E, som har den eviga uppgiften att städa upp på jorden efter att människorna skräpat ner den så mycket att de blivit tvungna att fly ut i rymden. En dag bryts hans monotona existens av en annan robot som kommit från rymden för att undersöka jorden. Wall-E blir förtjust i nykomlingen och är ovillig att släppa taget när rymdskeppet återvänder för att hämta den. Första delen av den här filmen är en härlig och sprudlande upplevelse av naivitet och upptäckarglädje. Få ord sägs eller behövs, utan det handlar om uttryck och känslor. Den andra halvan fokuserar mer på dem nu väldigt dekadenta människorna, och då tar filmen in på en mer traditionell bana med dialoger och intriger. Jag hade gärna sett mindre av den senare varan, men på det hela taget är det ändå en härlig filmupplevelse. 4,5/5
Hancock
Will Smith spelar här den alkoholiserade superhjälten Hancock, som ingen egentligen tycker om eftersom han förstör halva staden varje gång han haffar en skurk. Lyckligtvis träffar han en PR-agent som hjälper honom med sin image. Efter halva filmen byter plötsligt hela historien spår och går in på en helt annan situation. Denna plötsliga omdirigering av storyn känns aningen abrupt, nästan som om det var två avsnitt av en serie som satt ihop. Överlag är dock filmen hyfsad, varken mer eller mindre. 2,5/5
Det var allt för denna gång. Antagligen går jag med i filmklubben igen när det kommit ut en radda med nya filmer som jag vill se. May the Force be with you! *Cue end credits*
onsdag, januari 07, 2009
Movie roundup part 2
Det har blivit en hel del filmtittande sen sist, så det är hög tid att snabbrecensera en radda till.
The Simpsons - Filmen
Den gula familjen från Springfield gör sin långfilmsdebut i storslagen stil. Mycket skratt blir det givetvis, fast då och då känns karaktärerna lite out-of-character. I synnerhet hos Homer märks det, då skaparna verkar ha gjort honom extra skitstövlig i den här filmen. Underhållande är det i alla fall, fast de som inte tycker om Simpsons från början lär knappast bli frälsta av detta. 3,5/5
Pirates of the Caribbean: Vid världens ände
Jag kommer aldrig att begripa hur en filmserie som började så bra kunde sluta så här uselt. Storyn är rörig och krystad, och karaktärernas lojaliteter vänder snabbare än börsen. Filmen är dessutom på tok för lång och man sitter mest och väntar på att eländet ska ta slut. Efter första timmen kunde vi konstatera att det egentligen ínte hade hänt någonting alls. Sen händer det visserligen mer, men det mesta är osammanhängande och nonsensiskt. Usch. 1/5
Förtrollad
En typisk "Disneyprincessa" trillar ut ur sin teckade idyllvärld och in i verklighetens New York, där hon givetvis träffar sin riktige "Prince Charming". Tämligen förutsägbar, men en smårolig parodi på klichéerna som brukar förekomma i sagofilmer. 2,5/5
Pans labyrint
En mörk spansk fantasyfilm som utspelar sig i Francos regim 1944. En liten flicka vars mor precis gift om sig med en hänsynslös officer möter en dag en faun som berättar att flickan är princessa i underjorden och måste genomgå särskilda prövningar för att få återvända till sitt rike. Trots att fantasyinslagen är blodiga och läskiga är det ändå den grymma verkligheten som är riktigt skrämmande, och man kan under hela filmen inte låta bli att undra om det övernaturliga som händer egentligen bara är en liten flickas inre tillflykt. 4,5/5
Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
Johnny Depp spelar en hämndlysten barberare som mördar folk hänsynslöst i denna blodiga musikalfilm av Tim Burton. Den bisarra juxtapositionen av mord och musikinslag är intressant, och atmosfären är fantastiskt obehaglig, men filmmässigt är det hela egentligen rätt svagt och ganska förutsägbart för dem som känner till teatralisk dramaturgi. 3/5
Cloverfield
New York blir anfallet av stora monster (som alla vet väljer varje monster/utomjording med självrespekt att anfalla just New York) och vi får följa den kaos som uppstår från en handkamera som bärs av några ungdomar som är fast i eländet. Filmen är rätt snyggt gjord och är en tämligen obehagligt realistisk skildring av en orealistisk händelse. Tyvärr är karaktärerna lite väl korkade för min smak, men för det mesta är det en spännande upplevelse. 3,5/5
Rocky Horror Picture Show
Retro! Denna flummiga parodimusikal med transvestiter, utomjordingar, monster och Tim Curry är en kultklassiker. Den är visserligen inte särksilt bra, men man kan inte få allt. Jag låter bli att sätta något betyg på den här, för det är inte direkt något som riktigt kan beskrivas med siffror. Eller ord, för den delen. Varför försökte jag egentligen recensera den överhuvudtaget? O_o
Ellen DeGeneres: Here and Now - Moderna tider och andra olägenheter
Vi avslutar denna filmsummering med något som inte alls är film, utan stand-up. Ellen DeGeneres underhåller här med lite funderingar kring vardagslivet. Början av showen är lite trög, men det blir snabbt en riktig skrattfest där man känner igen sig i mycket av vad hon säger. Tyvärr tar det slut lite för snabbt. 4/5
Nästa gången blir antagligen den sista (på ett tag), och då blir det bland andra No Country for Old Men, Gudfadern II och Kung-Fu Panda.
The Simpsons - Filmen
Den gula familjen från Springfield gör sin långfilmsdebut i storslagen stil. Mycket skratt blir det givetvis, fast då och då känns karaktärerna lite out-of-character. I synnerhet hos Homer märks det, då skaparna verkar ha gjort honom extra skitstövlig i den här filmen. Underhållande är det i alla fall, fast de som inte tycker om Simpsons från början lär knappast bli frälsta av detta. 3,5/5
Pirates of the Caribbean: Vid världens ände
Jag kommer aldrig att begripa hur en filmserie som började så bra kunde sluta så här uselt. Storyn är rörig och krystad, och karaktärernas lojaliteter vänder snabbare än börsen. Filmen är dessutom på tok för lång och man sitter mest och väntar på att eländet ska ta slut. Efter första timmen kunde vi konstatera att det egentligen ínte hade hänt någonting alls. Sen händer det visserligen mer, men det mesta är osammanhängande och nonsensiskt. Usch. 1/5
Förtrollad
En typisk "Disneyprincessa" trillar ut ur sin teckade idyllvärld och in i verklighetens New York, där hon givetvis träffar sin riktige "Prince Charming". Tämligen förutsägbar, men en smårolig parodi på klichéerna som brukar förekomma i sagofilmer. 2,5/5
Pans labyrint
En mörk spansk fantasyfilm som utspelar sig i Francos regim 1944. En liten flicka vars mor precis gift om sig med en hänsynslös officer möter en dag en faun som berättar att flickan är princessa i underjorden och måste genomgå särskilda prövningar för att få återvända till sitt rike. Trots att fantasyinslagen är blodiga och läskiga är det ändå den grymma verkligheten som är riktigt skrämmande, och man kan under hela filmen inte låta bli att undra om det övernaturliga som händer egentligen bara är en liten flickas inre tillflykt. 4,5/5
Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street
Johnny Depp spelar en hämndlysten barberare som mördar folk hänsynslöst i denna blodiga musikalfilm av Tim Burton. Den bisarra juxtapositionen av mord och musikinslag är intressant, och atmosfären är fantastiskt obehaglig, men filmmässigt är det hela egentligen rätt svagt och ganska förutsägbart för dem som känner till teatralisk dramaturgi. 3/5
Cloverfield
New York blir anfallet av stora monster (som alla vet väljer varje monster/utomjording med självrespekt att anfalla just New York) och vi får följa den kaos som uppstår från en handkamera som bärs av några ungdomar som är fast i eländet. Filmen är rätt snyggt gjord och är en tämligen obehagligt realistisk skildring av en orealistisk händelse. Tyvärr är karaktärerna lite väl korkade för min smak, men för det mesta är det en spännande upplevelse. 3,5/5
Rocky Horror Picture Show
Retro! Denna flummiga parodimusikal med transvestiter, utomjordingar, monster och Tim Curry är en kultklassiker. Den är visserligen inte särksilt bra, men man kan inte få allt. Jag låter bli att sätta något betyg på den här, för det är inte direkt något som riktigt kan beskrivas med siffror. Eller ord, för den delen. Varför försökte jag egentligen recensera den överhuvudtaget? O_o
Ellen DeGeneres: Here and Now - Moderna tider och andra olägenheter
Vi avslutar denna filmsummering med något som inte alls är film, utan stand-up. Ellen DeGeneres underhåller här med lite funderingar kring vardagslivet. Början av showen är lite trög, men det blir snabbt en riktig skrattfest där man känner igen sig i mycket av vad hon säger. Tyvärr tar det slut lite för snabbt. 4/5
Nästa gången blir antagligen den sista (på ett tag), och då blir det bland andra No Country for Old Men, Gudfadern II och Kung-Fu Panda.
tisdag, november 11, 2008
Bonusrecension: Quantum of Solace
Folk som följer min blogg vet att jag inte vanligtvis går på bio. I går blev det dock ett besök, och filmen var den senaste Bondrullen Quantum of Solace.
Först och främst kan jag säga att jag bekräftat min ställning att bio är helt enkelt inte värt pengarna. Att först betala 90 kr per biljett för att sedan sitta genom 20 minuter reklam följt av ett meddelande om att piratinspelning är dåligt för att filmbolagen får för lite pengar blir man inte så lite sur över. Men det har Fästmön tagit upp i detalj. Nu till själva filmen.
För att förbereda inför den här filmen passade jag kvällen innan på att se föregångaren Casino Royale. Den filmen tyckte jag var aningen rörig och lite för utdragen. Uppföljaren, däremot, knyter ihop historien som påbörjades i förra filmen på ett spännande och välgjort vis. Det är mycket action, fast utan att det blir för uttjatat. Den är även kortare än medelfilmer idag, vilket uppskattas.
Daniel Craig är en helt lysande James Bond. Denna 007, som är nybörjare i sin agentkarriär, är betydligt mera mänsklig och sårbar än det mesta vi sett förut. Samtidigt är han både brutal och manipulativ, och gör allt som behövs för att han ska fullfölja sitt uppdrag, även om det innebär uppror mot sina egna chefer. Mot M, som för övrigt är helt lysande spelad av Dame Judi Dench, är han dock loyal, även om han flitigt ignorerar order.
James Bond-historier har tidigare präglats av enskilda superskurkar som Bond besegrar, en per film, men i dessa filmer är fienden betydligt mer subtil och ondsint. Det finns visserligen "huvudskurkar", men dessa är bara pjäser som tillhör den stora organisation. Trots att man precis fått reda på att den existerar, är den extremt mäktig och har influenser överallt, till och med inom CIA och MI-6. Man vet inte vilka som man kan lita på, och den ständigt närvarande faran att förrådas är betydligt mer skräckinjagande än domedagslasrar på lättsprängda öar.
Samtidigt är det svårt att jämföra Craig-filmerna med tidigare Bond-rullar. De gamla filmerna är för det mesta präglade av en skämtsamt oallvarlighet, med torra vitsiga repliker, finurliga apparater och fantasifulla skurkar med överdådiga planer. I de nya filmerna har Bond liksom mist sin oskyldighet, eller kanske rättare sagt inte fått den än, med tanke på att dessa mest kan betraktas som prequels.
Jag ser fram emot fler filmer med nya Bond, men jag lär antagligen inte se dem på bio.
Först och främst kan jag säga att jag bekräftat min ställning att bio är helt enkelt inte värt pengarna. Att först betala 90 kr per biljett för att sedan sitta genom 20 minuter reklam följt av ett meddelande om att piratinspelning är dåligt för att filmbolagen får för lite pengar blir man inte så lite sur över. Men det har Fästmön tagit upp i detalj. Nu till själva filmen.
För att förbereda inför den här filmen passade jag kvällen innan på att se föregångaren Casino Royale. Den filmen tyckte jag var aningen rörig och lite för utdragen. Uppföljaren, däremot, knyter ihop historien som påbörjades i förra filmen på ett spännande och välgjort vis. Det är mycket action, fast utan att det blir för uttjatat. Den är även kortare än medelfilmer idag, vilket uppskattas.
Daniel Craig är en helt lysande James Bond. Denna 007, som är nybörjare i sin agentkarriär, är betydligt mera mänsklig och sårbar än det mesta vi sett förut. Samtidigt är han både brutal och manipulativ, och gör allt som behövs för att han ska fullfölja sitt uppdrag, även om det innebär uppror mot sina egna chefer. Mot M, som för övrigt är helt lysande spelad av Dame Judi Dench, är han dock loyal, även om han flitigt ignorerar order.
James Bond-historier har tidigare präglats av enskilda superskurkar som Bond besegrar, en per film, men i dessa filmer är fienden betydligt mer subtil och ondsint. Det finns visserligen "huvudskurkar", men dessa är bara pjäser som tillhör den stora organisation. Trots att man precis fått reda på att den existerar, är den extremt mäktig och har influenser överallt, till och med inom CIA och MI-6. Man vet inte vilka som man kan lita på, och den ständigt närvarande faran att förrådas är betydligt mer skräckinjagande än domedagslasrar på lättsprängda öar.
Samtidigt är det svårt att jämföra Craig-filmerna med tidigare Bond-rullar. De gamla filmerna är för det mesta präglade av en skämtsamt oallvarlighet, med torra vitsiga repliker, finurliga apparater och fantasifulla skurkar med överdådiga planer. I de nya filmerna har Bond liksom mist sin oskyldighet, eller kanske rättare sagt inte fått den än, med tanke på att dessa mest kan betraktas som prequels.
Jag ser fram emot fler filmer med nya Bond, men jag lär antagligen inte se dem på bio.
torsdag, oktober 30, 2008
Movie roundup part 1
Nyligen blev jag (på nytt) medlem i Lovefilm. Eftersom jag och fästmön inte går på bio är det ett bra och billigt sätt att "komma ikapp" i filmvärlden. Jag tänkte ge lite korta tankar om de filmer som vi sett hittills.
Kikis Expressbud
Studio Ghibli brukar sällan besvika med sina tecknade filmer, i synnerhet när Hayao Miyazaki står för regin. Denna film är inget undantag, fast den kommer nog inte riktigt upp i nivån hos hans andra verk. Historien om den unga häxan som ger sig ut i en främmande storstad (modellerad efter Stockholm) på "praktik" är ändå härligt mysig och en trevlig upplevelse. Betyg: 4/5
Legender från Övärlden
Mindre beprövad är sonen Miyazaki som här gör filmdebut, med ett tecknat äventyr baserat på böckerna om Övärlden, en fantasyvärld med magiker och drakar. Jag har läst första boken, fast det var för väldigt länge sen, så jag kan inte riktigt säga hur bra filmen återger miljön. En spännande historia är det i alla fall, även om filmen kändes onödigt utdragen här och var. 3,5/5
Råttatouille
Ännu ett Disney-Pixarverk om klämkäcka djur i märkliga situationer. Denna gång handlar det om en kockaspirantråtta som hjälper en menlös yngling i ett restaurangkök med fina anor. Det är inget direkt revolutionerande filmskaparmässigt, men roligt är det. 3,5/5
Guldkompassen
Ännu en film baserad på en fantasybok, fast den här gången som live-action/CG. Onödigt lång, rörig och med väldig hackig tempo, och CG-djuren är inte alltid så välintegrerade. Jag har inte läst boken, men de intressanta idéer om världen som man ser i filmen antyder att den antagligen är betydligt bättre än det här. 2/5
Chicago
Den här filmen hade vi egentligen sett förr, fast inte hela. Den är förstås en filmversion av musikalen, en svart komedi om hur en mörderska blir kändis i väntan på sin rättegång. Härliga musiknummer och suverän bildspråk. 4/5
Dagens Väktare
Uppföljaren till Nattens Väktare, en rysk film om den dolda värld mitt i bland oss, där vampyrer och magi härjar och där ljuset och mörkret ständigt motverkar varandra medan de ytligt försöker uppehålla den bräckliga vapenvilan som finns. I likhet med föregångaren är andra filmen mörk, brutal och flummig. Sällan vet man exakt vad som pågår, och det är inte meningen heller. Slutet knyter ihop båda filmerna på ett definitivt och kanske lite billigt vis, men hisnande är det i alla fall. 4/5
Spiderman 3
Jag ska väl ärligt påstå att jag inte är en jättefan av Spiderman-filmerna. Den tredje delen ändrade inte på detta. Historien var alldeles för lång och rörig och flera gånger kändes det som om det var slumpmässiga scener från flera olika filmer som bara var ihopklippta. Huvudkaraktärerna pendlar för det mesta mellan att vara idioter och skitstövlar, och det svårt att känna nåt för dem överhuvudtaget. 2/5
Stardust
Neil Gaiman tillhör min lista över favoritförfattare, så jag hade höga förväntningar om denna film som är baserad på en av hans böcker. Den handlar om en ung man som ger sig in i den magiska värld som ligger intill vår egen i jakt på en fallen stjärna, som sedan visar sig vara en vacker kvinna. Det är gott om humor, äventyr, härliga effekter (det är alltid uppfriskande i dagens läge med filmskapare som uttryckligen säger att CG bara ska användas när det absolut måste) och bra skådespelare. Att huvudkaraktärerna är tämligen okända spelar ingen roll när man har Robert DeNiro som en fjollig luftpiratkapten, Michelle Pfeiffer som en synligt åldrande ond häxa och Peter O'Toole som en döende kung som skrockar glatt när hans söner har ihjäl varandra i jakten på kronan. Gaimans berättarstil märks väl i filmen, och jag kan bara gratulera filmskaparna. 5/5
Fler filmer är på gång, bland annat Sweeney Todd och No Country for Old Men. Fortsättning följer!
Kikis Expressbud
Studio Ghibli brukar sällan besvika med sina tecknade filmer, i synnerhet när Hayao Miyazaki står för regin. Denna film är inget undantag, fast den kommer nog inte riktigt upp i nivån hos hans andra verk. Historien om den unga häxan som ger sig ut i en främmande storstad (modellerad efter Stockholm) på "praktik" är ändå härligt mysig och en trevlig upplevelse. Betyg: 4/5
Legender från Övärlden
Mindre beprövad är sonen Miyazaki som här gör filmdebut, med ett tecknat äventyr baserat på böckerna om Övärlden, en fantasyvärld med magiker och drakar. Jag har läst första boken, fast det var för väldigt länge sen, så jag kan inte riktigt säga hur bra filmen återger miljön. En spännande historia är det i alla fall, även om filmen kändes onödigt utdragen här och var. 3,5/5
Råttatouille
Ännu ett Disney-Pixarverk om klämkäcka djur i märkliga situationer. Denna gång handlar det om en kockaspirantråtta som hjälper en menlös yngling i ett restaurangkök med fina anor. Det är inget direkt revolutionerande filmskaparmässigt, men roligt är det. 3,5/5
Guldkompassen
Ännu en film baserad på en fantasybok, fast den här gången som live-action/CG. Onödigt lång, rörig och med väldig hackig tempo, och CG-djuren är inte alltid så välintegrerade. Jag har inte läst boken, men de intressanta idéer om världen som man ser i filmen antyder att den antagligen är betydligt bättre än det här. 2/5
Chicago
Den här filmen hade vi egentligen sett förr, fast inte hela. Den är förstås en filmversion av musikalen, en svart komedi om hur en mörderska blir kändis i väntan på sin rättegång. Härliga musiknummer och suverän bildspråk. 4/5
Dagens Väktare
Uppföljaren till Nattens Väktare, en rysk film om den dolda värld mitt i bland oss, där vampyrer och magi härjar och där ljuset och mörkret ständigt motverkar varandra medan de ytligt försöker uppehålla den bräckliga vapenvilan som finns. I likhet med föregångaren är andra filmen mörk, brutal och flummig. Sällan vet man exakt vad som pågår, och det är inte meningen heller. Slutet knyter ihop båda filmerna på ett definitivt och kanske lite billigt vis, men hisnande är det i alla fall. 4/5
Spiderman 3
Jag ska väl ärligt påstå att jag inte är en jättefan av Spiderman-filmerna. Den tredje delen ändrade inte på detta. Historien var alldeles för lång och rörig och flera gånger kändes det som om det var slumpmässiga scener från flera olika filmer som bara var ihopklippta. Huvudkaraktärerna pendlar för det mesta mellan att vara idioter och skitstövlar, och det svårt att känna nåt för dem överhuvudtaget. 2/5
Stardust
Neil Gaiman tillhör min lista över favoritförfattare, så jag hade höga förväntningar om denna film som är baserad på en av hans böcker. Den handlar om en ung man som ger sig in i den magiska värld som ligger intill vår egen i jakt på en fallen stjärna, som sedan visar sig vara en vacker kvinna. Det är gott om humor, äventyr, härliga effekter (det är alltid uppfriskande i dagens läge med filmskapare som uttryckligen säger att CG bara ska användas när det absolut måste) och bra skådespelare. Att huvudkaraktärerna är tämligen okända spelar ingen roll när man har Robert DeNiro som en fjollig luftpiratkapten, Michelle Pfeiffer som en synligt åldrande ond häxa och Peter O'Toole som en döende kung som skrockar glatt när hans söner har ihjäl varandra i jakten på kronan. Gaimans berättarstil märks väl i filmen, och jag kan bara gratulera filmskaparna. 5/5
Fler filmer är på gång, bland annat Sweeney Todd och No Country for Old Men. Fortsättning följer!
onsdag, september 03, 2008
De roligaste komedierna - på riktigast
På grund av vissa förekomna anledningar kände jag mig manad att framlägga min personliga lista över (väst)världens roligaste filmer. För enkelhetens skull anger jag i vissa fall hela serier, och för att göra det intressant har jag försökt hitta en varierad blandning.
10:e plats: Duck Soup
För att uppskatta modern komedi kan det vara bra att ha koll på rötterna. Bröderna Marx var lysande på sin tid och deras filmer håller bra än idag. Den här filmen anses vara en av deras roligaste, fast det finns flera att välja på.
9:e plats: Clue
Tim Curry gör en lysande insats i denna förvirrade mordgåta.
8:e plats: Spaceballs
Oh shit. There goes the planet.
7:e plats: Hot Shots!
Båda filmerna lyckas vara hysteriskt absurda utan att gå över gränsen till det fåniga. Och så fantastiske Lloyd Bridges:
6:e plats: Austin Powers
Alla filmer i denna serie är en lysande studie i nyskapande komedi, och så är Mike Myers lysande i alla roller han spelar i dem.
5:e plats: Kung Pow: Enter the Fist
Hur man med lite kreativ klippning, fånig dubbning och CG gör en gammal kung-fu-film till en hysterisk skrattfest.
4:e plats: Monty Python and the Holy Grail
Kung Arthurs absurda äventyr får representera Monty Pythons storhet. Naturligtvis har de gjort mycket som skulle kunna platsa på den här listan, men jag ville hålla mig till en, och den här är den bästa (enligt mig).
3:e plats: Naked Gun
Dessa tre filmer har i princip kommit att definera hela spoof-genren. Och med god anledning.
2:a plats: The Princess Bride
Kankse lite väl högt upp, men den här briljanta fantasyäventyrsparodin med lysande dialog är så underskattad att den förtjänar en hög placering.
1:a plats: Help!
Beatles' andra film tar inte sig själv på särskilt stort allvar, och det märks i den avslappnat sjuka humorn som genomsyrar den. Fåniga situationer, absurda repliker och generell flum gör att den här filmen förtjänar att vara i toppen.
10:e plats: Duck Soup
För att uppskatta modern komedi kan det vara bra att ha koll på rötterna. Bröderna Marx var lysande på sin tid och deras filmer håller bra än idag. Den här filmen anses vara en av deras roligaste, fast det finns flera att välja på.
9:e plats: Clue
Tim Curry gör en lysande insats i denna förvirrade mordgåta.
8:e plats: Spaceballs
Oh shit. There goes the planet.
7:e plats: Hot Shots!
Båda filmerna lyckas vara hysteriskt absurda utan att gå över gränsen till det fåniga. Och så fantastiske Lloyd Bridges:
6:e plats: Austin Powers
Alla filmer i denna serie är en lysande studie i nyskapande komedi, och så är Mike Myers lysande i alla roller han spelar i dem.
5:e plats: Kung Pow: Enter the Fist
Hur man med lite kreativ klippning, fånig dubbning och CG gör en gammal kung-fu-film till en hysterisk skrattfest.
4:e plats: Monty Python and the Holy Grail
Kung Arthurs absurda äventyr får representera Monty Pythons storhet. Naturligtvis har de gjort mycket som skulle kunna platsa på den här listan, men jag ville hålla mig till en, och den här är den bästa (enligt mig).
3:e plats: Naked Gun
Dessa tre filmer har i princip kommit att definera hela spoof-genren. Och med god anledning.
2:a plats: The Princess Bride
Kankse lite väl högt upp, men den här briljanta fantasyäventyrsparodin med lysande dialog är så underskattad att den förtjänar en hög placering.
1:a plats: Help!
Beatles' andra film tar inte sig själv på särskilt stort allvar, och det märks i den avslappnat sjuka humorn som genomsyrar den. Fåniga situationer, absurda repliker och generell flum gör att den här filmen förtjänar att vara i toppen.
lördag, februari 09, 2008
Bu och bä
I ett relativt gammalt inlägg vädrade jag mina åsikter om dagens bioupplevelse, och nu har SF gett ytterligare en anledning att ogilla deras verksamhet. Genom att sätta käppar i hjulet för biotider.se för att de ville att folk "skulle se deras förstasida först" visar SF dels en allmänn okunnighet om hur internet och marknadsföring fungerar och dels den sedvanliga bufflighet man brukar se hos monopolföretag. Det känns som om det kommer att bli många år tills jag besöker en biograf igen. (Via Johanna via Basse.)
I andra medianyheter har nu STIM föreslagit att nedladdning av musik ska bli laglig. Detta ska ske med hjälp av en frivillig extraavgift på internetabonnemanget. Även om jag tror att många kommer att fortsätta att ladda ner musik utan extraavgiften, så är det bra att de ger en sån möjlighet. Det tyder på lyhördhet och kompromissvilja. Sen är det avgörande förstås frågan om exakt hur hög den avgiften blir.
I andra medianyheter har nu STIM föreslagit att nedladdning av musik ska bli laglig. Detta ska ske med hjälp av en frivillig extraavgift på internetabonnemanget. Även om jag tror att många kommer att fortsätta att ladda ner musik utan extraavgiften, så är det bra att de ger en sån möjlighet. Det tyder på lyhördhet och kompromissvilja. Sen är det avgörande förstås frågan om exakt hur hög den avgiften blir.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
