Bok eller Bio: Jurassic Park

Disclaimer: Det var några år sedan jag läste böckerna i det här inlägget, så jag kör mycket från dunkelt minne, men helhetsintrycken ska stämma.

90-talet präglades till viss del av dinosauriefeber när Steven Spielberg producerade sina Jurassic Park filmer. Det blev en enorm franchise med spel, prylar, leksaker med mera. Till och med i skolorkestern jag var med i spelade vi musik från filmen (John Williams, givetvis). Men detta fenomen var från början en bok av Michael Crichton. Även andra filmen, The Lost World, har en bokförlaga. Så vilken är egentligen bäst? (Jag kommer här att anta att folk sett filmerna åtminstone någon gång, eller åtminstone känner till grundhistorien.)

Vi tar dem var för sig, och börjar med originalet Jurassic Park. Jag kan säga med en gång att jag älskade den här filmen när den kom ut (jag var 13 då), och tycker än idag att den både är underhållande och välgjord, med effekter som är snyggare än vissa moderna filmer. Spielberg och de han arbetade med lyckades mycket väl med att göra den spännande och atmosfärisk och skapade intressanta karaktärer som man brydde sig om.

Boken då? I mångt och mycket följer boken och filmen samma spår. Det är samma karaktärer, samma grundhistoria och många av händelserna är liknande. Slutet skiljer sig en del mellan boken och filmen, och vilka karaktärer som dör och överlever är olika, men grundstoryn är där.

Det som skiljer främst är karaktärerna. Karaktärerna i filmen var kanske inte så djupa, men hade ganska intressanta personligheter, i synnerhet den excentriske kaotikern Ian Malcolm (en roll som skapad för Jeff Goldblum) medan de i boken känns mest otrevliga. Ett exempel: I filmen har parkens skapare John Hammond en tydlig utveckling. Han börjar med en livlig naivitet om hur fantastisk hans skapelse är, trots de varningar han hör. Men mot slutet, när allt gått åt helvete och de flyr i helikopter, kastar han en sista ångerfylld blick över ön. Man förstår att han inser att hur mycket han än ville att det skulle fungera så insåg han att han idén var förlorad (och att det kostade rätt många livet). I boken tillbringar han slutet med att promenera ensam på ön och fundera på han ska undvika liknande problem i nästa park. Det slutar med att han blir attackerad och uppäten av compys (de där små gröna sakerna i filmen). Problemet är genomgående i boken, att få av karaktärerna faktiskt känns mänskliga.

I slutändan väljer jag nog filmen även denna gång. Båda är spännande, men med så mycket action och vidunderliga varelser vill man gärna se det framför sig, och då har det visuella mediet övertaget. Lägg därtill en mycket lyckad karaktärsadaptation och en härligt minnesvärd soundtrack så har man något som är svårt att slå.

Sen har vi The Lost World. Här har vi mycket större avvikelser mellan bok och film. I båda fallen är det Ian Malcolm som får axla rollen som huvudperson (i boken återuppstod han faktiskt från de döda i ett något billigt knep) och vissa andra karaktärer (bl a hans ex Sarah Harding) är också samma men annars skiljer sig casten en del. Mest noterbart är att det i filmen är Ians dotter som får stå för "barnrollen" medan det i boken är två ungar (återigen en kille och en tjej) som bara jobbade för Ians kollega.

Vissa händelser återfinns i båda berättelse, som tyrannosaurusungen med brutet ben, trailern som går över klippan osv, men överlag är det mycket som är annorlunda. Hela ploten med jägarna i filmen finns exempelvis inte alls i boken. Dessutom beter sig många av karaktärerna i filmen rent av korkade ibland, och scenerna i San Diego uppnår nya höjder i actionklichéer. Som helhet är filmen mycket mer actionorienterad och, för att uttrycka det grovt, "dummare".

I boken tar actionhändelserna en mindre roll, till förmån för en stor del rationella funderingar och filosoferande. Boken låter en inte glömma att Malcolm är kaosteoretiker, och han har många diskussioner med andra karaktärer om teorier kring dessa saker, vetenskapens roll i världen och mänsklig natur i allmänhet. Mycket fokus läggs exempelvis på instinktivt vs inlärt beteende. Velociraptorerna, exempelvis, har en väldigt självdestruktiv social natur då de bara "kom till" utan att det fanns andra som kunde lära upp dem. Det låter tradigt, men egentligen är det högst intressant på många ställen och får en att tänka till lite även om man inte håller med honom.

Som slutsats kan jag konstatera att Crichtons torra karaktärsskildring lämpar sig mycket bättre i andra boken, som är betydligt mer cerebral än föregångaren. Jämfört med den stora mängd ren dumhet som finns i filmen måste jag här ge priset till boken.

Bok: 1
Bio: 3

(Kolla gärna in Nostalgia Critic's recension av The Lost World också.)