Efter nästan 20 år har nu långköraren The Simpsons fått en ny uppfräschad intro. Låten och händelseförloppet är i princip detsamma, men animationen är uppdaterad och, än viktigare, man har inkorporerat en stor del av seriens väldiga uppsättning karaktärer. Med tanke på att en del av karaktärerna som syntes i den gamla versionen var döda eller hade annars försvunnit från serien för länge sen är detta en välbehövlig uppdatering.
Det nya introt, komplett med en extralång "couch-gag" för att fira övergången, kan ses här:
Visar inlägg med etikett TV. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett TV. Visa alla inlägg
onsdag, februari 18, 2009
lördag, oktober 04, 2008
Bästa barnprogrammen... in America!
Okej, jag ska sluta använda det skämtet. Det är ändå inte så många som fattar den referensen...
Nu blir det ännu en hoper videoklipp. När jag kollade runt på nätet tidigare idag kom jag över ett litet test om gamla barnprogram. Eftersom det naturligtvis är fokuserat på svensk TV kunde jag inte så många av frågorna (jag fick 7 av 15 rätt, och dem flesta gissade jag bara på). Detta fick mig att fundera över min egen barndom (In America! Sorry.) och vilka barnprogram som gjorde stort intryck på mig.
Naturligtvis såg jag väldigt mycket Disney- och Warner Bros-kortfilmer, liksom en del evighetskörare som Scooby Doo, Flintstones m m, men jag ville fokusera på dem enskilda serierna som satte störst prägel på mig under min uppväxt, och som jag minns väl än idag.
Därför, här följer min topplista på mina favoritbarnprogram!
10:e plats: Mysterious Cities of Gold
Denna japansk-franska serie berättade ett episkt äventyr med mystik, onda spanjorer, och en flygande gyllene fågeljet. Stämningen och berättartekniken gjorde stort intryck på mig, och fick agera min första introduktion i anime (fast det egentligen bara var halvjapanskt).
9:e plats: Ren and Stimpy
Nickelodeon utgjorde en huvuddel av det som jag såg på under min uppväxt, och ett av mina favoritprogram under de senare åren var just Ren and Stimpy. Det var grovt, groteskt och inte så sällan äckligt, men jag tyckte att det var genuint kul, åtminstone i början. Efter första året avskedades originalskaparen John Kricfalusi och efter det dalade serien rätt rejält.
8:e plats: Inspector Gadget
Den här serien såg jag verkligen till leda under min uppväxt. Den är tämligen välkänd även här i Sverige, så jag behöver inte gå in på djupare detaljer. Jag kan nämna att jag önskade att jag också hade en datorbok som Pennys. Jag har förresten fortfarande inte sett någon av filmerna.
7:e plats: Danger Mouse/Count Duckula
Dessa får dela sjundeplatsen eftersom de är så nära relaterade, och båda agerade min introduktion till brittiskt tecknat. Dessa serier var tämligen flummiga, men den härliga dialogen och den allestädes närvarand känslan av total oallvarlighet gjorde att dessa serier verkligen tilltalade mig.
6:e plats: Teenage Mutant Ninja Turtles
Jajamen. Som nästan alla i min ålder på den tiden var jag helt tagen av ninjasköldpaddorna. Serien, spelen, leksakerna, filmerna osv, allt skulle man ha. I efterhand kanske man skäms lite, men man var ju ung. Och Raphael är bäst.
5:e plats: Fraggle Rock
Jim Henson i allmänhet och Fragglarna i synnerhet utgjorde en stor del av min tidiga barndom. Jag hade inte bara sett varje avsnitt upprepade gånger, men hade dessutom en hel boksamling med dem. Så här i efterhand har jag egentligen mest bara vaga förnimmelser av serien, men när det begav sig kunde jag den utantill.
4:e plats: Tiny Toon Adventures
Under dem senare åren av min uppväxt underhölls jag mycket av Steven Spielbergs skapelser Tiny Toon Adventures och senare Animaniacs (som jag dock inte gillade fullt lika mycket). Eftersom programmet gick dagligen ungefär lagom till att jag kom hem från skolan såg jag varje avsnitt 5-6 gånger och kunde de tämligen väl. Serien var dock så rolig att jag inte brydde mig om det.
3:e plats: Ducktales
Ah, Ducktales. Ännu en serie som jag såg till leda (tillsammans med filmerna). Jag hade till och med en prenumeration på tidningen med samma namn. Som jag sa tidigare har jag under min uppväxt sett mycket kortfilmer med Disneykaraktärer, men Ducktales var så uppfriskande i att det var lite mer äventyrligt och så slapp man den något jobbiga Kalle och besserwissern Musse.
2:a plats: Mr. Wizard's World
Den här serien är från tiden då Nickelodeon var som bäst. Det är helt enkelt ett vetenskapsprogram där den farbroderliga "Mr. Wizard" (Don Herbert) demonstrerar diverse vetenskapliga principer på intressanta sätt. Jag vet inte hur mycket prägel det här programet hade på mitt intresse i vetenskapen, men någon inverkan måste det ha haft. (Introt nedan säger inte så värst mycket, och det verkar inte finnas så mycket klipp av själva programmet. Det bästa jag kunde hitta var en reklamfilm för DVD-samlingen, som visar lite i alla fall.)
1:a plats: You Can't Do That On Television
Mer underbart från Nickelodeons gyllene era. Det här programmet var en sketchbaserad studie i absurditet, flum, och som namnet antyder en del äcklighet. Trademarken för serien var att personerna i serien, oavsett vilken sketch de var i, dumpades över huvudet med grönt slem om de yttrade orden "I don't know". Det fanns även en del återkommande segment i varje avsnitt, som "opposites" där alla beter sig motsatt sina egentliga karaktärer, och "locker jokers" där alla står i skolskåp och drar oftast usla skämt för varandra. Den härligt flummiga stämningen och den allmänna dekadensen är dock vad som gjorde serien härlig för mig. Jag är säker på att den här serien hade en ganska stark prägel på hur min humor utvecklades.
Nu blir det ännu en hoper videoklipp. När jag kollade runt på nätet tidigare idag kom jag över ett litet test om gamla barnprogram. Eftersom det naturligtvis är fokuserat på svensk TV kunde jag inte så många av frågorna (jag fick 7 av 15 rätt, och dem flesta gissade jag bara på). Detta fick mig att fundera över min egen barndom (In America! Sorry.) och vilka barnprogram som gjorde stort intryck på mig.
Naturligtvis såg jag väldigt mycket Disney- och Warner Bros-kortfilmer, liksom en del evighetskörare som Scooby Doo, Flintstones m m, men jag ville fokusera på dem enskilda serierna som satte störst prägel på mig under min uppväxt, och som jag minns väl än idag.
Därför, här följer min topplista på mina favoritbarnprogram!
10:e plats: Mysterious Cities of Gold
Denna japansk-franska serie berättade ett episkt äventyr med mystik, onda spanjorer, och en flygande gyllene fågeljet. Stämningen och berättartekniken gjorde stort intryck på mig, och fick agera min första introduktion i anime (fast det egentligen bara var halvjapanskt).
9:e plats: Ren and Stimpy
Nickelodeon utgjorde en huvuddel av det som jag såg på under min uppväxt, och ett av mina favoritprogram under de senare åren var just Ren and Stimpy. Det var grovt, groteskt och inte så sällan äckligt, men jag tyckte att det var genuint kul, åtminstone i början. Efter första året avskedades originalskaparen John Kricfalusi och efter det dalade serien rätt rejält.
8:e plats: Inspector Gadget
Den här serien såg jag verkligen till leda under min uppväxt. Den är tämligen välkänd även här i Sverige, så jag behöver inte gå in på djupare detaljer. Jag kan nämna att jag önskade att jag också hade en datorbok som Pennys. Jag har förresten fortfarande inte sett någon av filmerna.
7:e plats: Danger Mouse/Count Duckula
Dessa får dela sjundeplatsen eftersom de är så nära relaterade, och båda agerade min introduktion till brittiskt tecknat. Dessa serier var tämligen flummiga, men den härliga dialogen och den allestädes närvarand känslan av total oallvarlighet gjorde att dessa serier verkligen tilltalade mig.
6:e plats: Teenage Mutant Ninja Turtles
Jajamen. Som nästan alla i min ålder på den tiden var jag helt tagen av ninjasköldpaddorna. Serien, spelen, leksakerna, filmerna osv, allt skulle man ha. I efterhand kanske man skäms lite, men man var ju ung. Och Raphael är bäst.
5:e plats: Fraggle Rock
Jim Henson i allmänhet och Fragglarna i synnerhet utgjorde en stor del av min tidiga barndom. Jag hade inte bara sett varje avsnitt upprepade gånger, men hade dessutom en hel boksamling med dem. Så här i efterhand har jag egentligen mest bara vaga förnimmelser av serien, men när det begav sig kunde jag den utantill.
4:e plats: Tiny Toon Adventures
Under dem senare åren av min uppväxt underhölls jag mycket av Steven Spielbergs skapelser Tiny Toon Adventures och senare Animaniacs (som jag dock inte gillade fullt lika mycket). Eftersom programmet gick dagligen ungefär lagom till att jag kom hem från skolan såg jag varje avsnitt 5-6 gånger och kunde de tämligen väl. Serien var dock så rolig att jag inte brydde mig om det.
3:e plats: Ducktales
Ah, Ducktales. Ännu en serie som jag såg till leda (tillsammans med filmerna). Jag hade till och med en prenumeration på tidningen med samma namn. Som jag sa tidigare har jag under min uppväxt sett mycket kortfilmer med Disneykaraktärer, men Ducktales var så uppfriskande i att det var lite mer äventyrligt och så slapp man den något jobbiga Kalle och besserwissern Musse.
2:a plats: Mr. Wizard's World
Den här serien är från tiden då Nickelodeon var som bäst. Det är helt enkelt ett vetenskapsprogram där den farbroderliga "Mr. Wizard" (Don Herbert) demonstrerar diverse vetenskapliga principer på intressanta sätt. Jag vet inte hur mycket prägel det här programet hade på mitt intresse i vetenskapen, men någon inverkan måste det ha haft. (Introt nedan säger inte så värst mycket, och det verkar inte finnas så mycket klipp av själva programmet. Det bästa jag kunde hitta var en reklamfilm för DVD-samlingen, som visar lite i alla fall.)
1:a plats: You Can't Do That On Television
Mer underbart från Nickelodeons gyllene era. Det här programmet var en sketchbaserad studie i absurditet, flum, och som namnet antyder en del äcklighet. Trademarken för serien var att personerna i serien, oavsett vilken sketch de var i, dumpades över huvudet med grönt slem om de yttrade orden "I don't know". Det fanns även en del återkommande segment i varje avsnitt, som "opposites" där alla beter sig motsatt sina egentliga karaktärer, och "locker jokers" där alla står i skolskåp och drar oftast usla skämt för varandra. Den härligt flummiga stämningen och den allmänna dekadensen är dock vad som gjorde serien härlig för mig. Jag är säker på att den här serien hade en ganska stark prägel på hur min humor utvecklades.
fredag, september 05, 2008
Apropå roligt...
The Daily Show med John Stewart är enligt mig bland det roligaste som går på TV just nu. Det är ett humoristiskt politiskt reportage där Jon Stewart och hans anhang totalt sågar sönder dem traditionella amerikanska nyhetsmedierna och politikerna. Dessvärre har programmet misshandlats grovt av Kanal 9; ofta händer det att de utan anledningar sänder repriser en hel vecka (vilket totalt förintar syftet med ett program som går ut på att behandla nyheter) och nu har de flyttat programmet till efter 0.30 på nätterna. Tydligen ville de göra plats för Jay Leno, som visst har tappat så många tittare att den var tvungen att flyttas över från Kanal 5 där det sändes tidigare. Kanal 9 har alltså prioriterat den avdankade trötta Leno (samt urgamla avsnitt av Frasier, av alla saker) över den fräscha och genuint roliga Daily Show. Lyckligtvis kan man se hela avsnitten av Daily Show på deras egna hemsida.
Här följer ett litet smakprov, från Republikanernas konvent i förrgår, där Stewart diskret påpekar viss dubbelmoral hos några aningen högervridna nyhetspersonligheter angående vicepresidentkandidat Palin.
Här följer ett litet smakprov, från Republikanernas konvent i förrgår, där Stewart diskret påpekar viss dubbelmoral hos några aningen högervridna nyhetspersonligheter angående vicepresidentkandidat Palin.
söndag, maj 04, 2008
Cyniska söndag: TV-licens
Så var det dags igen. Några kända personer har begått det ultimata brottet att inte betala TV-licens. Så förfärligt! De ska piskas, stenas, kölhalas och smiskas! Hur kan de begå en så allvarlig förseelse? Alla vet att de pengarna räddar liv! Eller hur var det nu...?
Skämt åsido, hur länge till ska Sverige låta sig utpressas av kulturmaffian? Jag betalar TV-licens eftersom jag inte har råd med böterna ifall jag skulle låta bli. Utpressningsfaktorn är nog anledningen till att de flesta betalar, skulle jag gissa. Finns det annars någon logisk motivation till att betala mer än för alla andra kanalar man har tillsammans för ett bolag som har i princip 6 unika program i veckan som de repriserar om och om igen? Program som inte ens är särskilt bra till att börja med? Radiotjänsten är väl den enda tjänsten utanför skattesedeln som man måste betala för vare sig man konsumerar den eller inte, vilket inte direkt låter som om det passar i ett demokratiskt land. Ännu absurdare blir det med den digitala TV-övergången, för nu kan man ha en TV utan box som inte ens tar emot sändningarna, och ändå måste man betala. Det känns lite grann som att vara tvungen att betala bilskatt för att man har en garageuppfart.
Det som stör mig allra mest med såna här "avslöjanden" är att kändisarna som avslöjas i sin syndfullhet alltid pudlar sig och ber om ursäkt. Är det ingen som kan stå upp för sig själva, säga att de är trötta på dessa maffiametoder som kultureliten utövar över landet?
Tänk om pengarna hade gått till någonting vettigt i stället för ideliga "satsningar" som alla påminner vagt om det jag gräver upp när jag rengör kattlådorna varje dag. Hur många svältande barn skulle de pengarna hjälpa?
Makt åt folket! Men just nu måste jag över till internetbanken och betala min TV-licensavgift...
Skämt åsido, hur länge till ska Sverige låta sig utpressas av kulturmaffian? Jag betalar TV-licens eftersom jag inte har råd med böterna ifall jag skulle låta bli. Utpressningsfaktorn är nog anledningen till att de flesta betalar, skulle jag gissa. Finns det annars någon logisk motivation till att betala mer än för alla andra kanalar man har tillsammans för ett bolag som har i princip 6 unika program i veckan som de repriserar om och om igen? Program som inte ens är särskilt bra till att börja med? Radiotjänsten är väl den enda tjänsten utanför skattesedeln som man måste betala för vare sig man konsumerar den eller inte, vilket inte direkt låter som om det passar i ett demokratiskt land. Ännu absurdare blir det med den digitala TV-övergången, för nu kan man ha en TV utan box som inte ens tar emot sändningarna, och ändå måste man betala. Det känns lite grann som att vara tvungen att betala bilskatt för att man har en garageuppfart.
Det som stör mig allra mest med såna här "avslöjanden" är att kändisarna som avslöjas i sin syndfullhet alltid pudlar sig och ber om ursäkt. Är det ingen som kan stå upp för sig själva, säga att de är trötta på dessa maffiametoder som kultureliten utövar över landet?
Tänk om pengarna hade gått till någonting vettigt i stället för ideliga "satsningar" som alla påminner vagt om det jag gräver upp när jag rengör kattlådorna varje dag. Hur många svältande barn skulle de pengarna hjälpa?
Makt åt folket! Men just nu måste jag över till internetbanken och betala min TV-licensavgift...
lördag, februari 02, 2008
Spontant = roligare
För de som inte vet pågår just nu en strejk i USA. Writers Guild, alltså facket för författare inom medievärlden, gick i november ut i strejk vilket innebär att många serieproduktioner fick kortas av eller avbrytas helt. Ett område där detta märktes extra mycket var i talk shows, exempelvis David Letterman och Jay Leno, som fick läggas ner i princip omedelbart då de är beroende av dagsfärska manus.
Efterhand har dock vissa börjat sända igen, fortfarande utan manusförfattare. Detta märks väldigt mycket i Late Night with Conan O'Brien (som är den jag gillar mest), som på sistone kört utan något förskrivet material överhuvudtaget. Resultatet är, i min mening, roligare än det var förut. Det är spontant, det är påhittigt, och det är genuint kul. Detta anmärkte jag mest på härom kvällen, då de började sända äldre avsnitt igen av någon anledning. De skrivna skämten tyckte jag var mest bara tramsiga formelskrivna klichéer. Jag har bara aldrig tänkt på det så mycket förr eftersom det inte fanns något att jämföra med.
Egentligen vill jag att strejken ska ta slut snart, då andra program som jag gillar som Heroes och House blir lidande. Samtidigt känns det som om vissa program klarar sig bättre utan dem. Snacka om kluvet...
Efterhand har dock vissa börjat sända igen, fortfarande utan manusförfattare. Detta märks väldigt mycket i Late Night with Conan O'Brien (som är den jag gillar mest), som på sistone kört utan något förskrivet material överhuvudtaget. Resultatet är, i min mening, roligare än det var förut. Det är spontant, det är påhittigt, och det är genuint kul. Detta anmärkte jag mest på härom kvällen, då de började sända äldre avsnitt igen av någon anledning. De skrivna skämten tyckte jag var mest bara tramsiga formelskrivna klichéer. Jag har bara aldrig tänkt på det så mycket förr eftersom det inte fanns något att jämföra med.
Egentligen vill jag att strejken ska ta slut snart, då andra program som jag gillar som Heroes och House blir lidande. Samtidigt känns det som om vissa program klarar sig bättre utan dem. Snacka om kluvet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

