Recension: The Witcher

The Witcher är ett PC-spel som jag fick i julklapp, och som jag precis avklarat efter många timmar framför datorskärmen. Spelet, som är ett action-RPG, har en väldigt tydlig vuxenstämpel, inte bara pga allmänt våld och sex som genomsyrar spelet, men även med tanke på den ganska djupa storyn med mängder av intriger och vändningar.

Spelet är baserat på en polsk bokserie, och följer huvudkaraktären Geralt, som är en s k "Witcher." En witcher är en människa som fått mutationer och hårdträning för att kunna dräpa dem många monster som krälar omkring i världen. I spelets värld har Witchers blivit alltmer sällsynta och de flesta vanliga människor är mer eller mindre misstänksamma mot dem. Det är en ganska mörk värld, med fattigdom, pest och krig, för att inte tala om monster.

Ett tema som är genomgående i både spelet (och böckerna, har jag hört) är att det till skillnad från många andra fantasyberättelser inte dras någon strikt skiljelinje mellan ont och gott. Man ställs inför många val i spelet, och det är ofta att man blir tvingad att välja det som man själv anser är det mindre av två onda ting. Ens handlingar har konsekvenser också, som visar sig längre fram i storyn. Geralt upptäcker under sin resa att alla monster inte nödvändigtvis ska dräpas, och att de största monstrena ibland är människor.

Spelmekaniskt så fungerar spelet hyfsat. Det blir många svärdsstrider, och man måste anpassa sin stil efter varje fiende: starka hugg eller snabba, silversvärd (mot övernaturliga monster) eller stål, osv. Man har även tillgång till ett fåtal magiska "tecken" som ger olika effekter, samt en uppsjö med diverse alkemiska brygder som man kan blanda till för olika ändamål.

Några negativa aspekter finns dock. Laddningstiderna är många och långa, och spelet har en ibland irriterande autosparfunktion som inte går att stänga av. Det lider dessutom av problemet som nästan alla spel av mer icke-linjär karaktär lider av, nämligen att det man fått reda på tidigare inte alltid avspeglas i nya konversationer. Även om karaktären vet svaret på en viss fråga, framgår det inte alltid om man tar händelserna i en annorlunda ordning. Röstskådespeleriet är bra, men ibland känns citaten lösryckta och osammanhängande, och det finns stunder då man inte alls fattar vad karaktärerna pratar om. Det kan i och för sig bero på att spelet är översatt från polska, vilket kan ge udda effekter. Fast överlag fungerar storyn bra och kan få lite olika intressanta vändningar beroende på vilka val man gör. I slutändan är dock spelet ganska linjärt, och konsekvenserna av ens agerande blir sällan mer än ytliga. Spelets slut var också något av en besvikelse, då det var många lösa trådar som aldrig togs om hand.

Jag tyckte om det här spelet rätt mycket. Det var kul att spela och storyn var engagerande. Och tur var väl det, för annars hade jag aldrig orkat sega mig genom alla laddningsskärmar. Det har sina brister, men det var en kul upplevelse. Jag kanske ska läsa böckerna någon gång...