Cyniska söndag: Pingstversion

Idag är det Pingst, ett faktum som säkerligen gått åtminstone några förbi nu när den röda måndagen är borttagen. På Aftonbladets debattsidor har detta firats med en artikel som uppmanar befolkningen att använda Pingsten till att söka en gemensam andlig bas. Individiualism och konsumism, som alla vet är källan till allt ont, håller på att förstöra vårt samhälle, och om vi inte hittar "en gemensam värdegrund" kommer allt att krakelera. Folk behöver andlighet!

Till artikelns försvar pratar författarna mycket väl om segregationen i samhället och att vi bör söka mer gemenskap i vårt kulturellt mångfaldiga land. En särskild dag med fokus på gemensamhet vore en utmärkt idé, men varför just Pingst? Varför inte Rosh Hashanah, eller Eid ul-Fitr? Eller ännu bättre, varför inte en helt religiöst oberoende dag (ex. nationaldagen, då om något borde vi fira Sveriges kulturella mångfald)?

Är det måhända för att Pingsten håller på att bli en alltmer bortglömd dag i folks almanackor? I mina ögon utger sig artikeln för att vara en strävare till samhörighet, men under ytan finns ett stråk av missionärstänkande: Vi kan bli ett lyckligt samhälle, om du delar vår andliga grund. Skulle artikelns författare vara beredda att ändra på sin egen andlighet för att kunna hitta denna gemensamma grund?

Det är mycket riktigt att rotlöshet, meningslöshet och hemlöshet är problem i vårt samhälle. Men så har det varit i alla tider. (Jag undrar vagt hur många unga som blivit bortstötta från sina hem och familjer på grund av just religion.) Andlighet kan väl hjälpa till viss del, men för mig har andlighet alltid varit ett högst personligt och individuellt begrepp, som varje person mår bäst av att finna själv. Det folk i misär verkligen behöver är villkorslöst stöd och vänskap. Detta är tyvärr något som är ytterst svårt att finna i vårt samhälle.

(Jag påstår för övrigt inte att jag vet något om ovanstående religiösa högtider, jag använder dem bara som exempel.)