Recension: Professor Layton and the Curious Village

Ibland blir man lycklig som gamer. När man hittar ett spel som få hört talas om och som inte fått så mycket uppmärksamhet, som visar sig vara bra. Riktigt bra. Ett sånt spel som blir totalt beroendeframkallande och som man bara vill spela tills man klarat det, men sen blir man lite ledsen för att man klarat det och det är slut.

Professor Layton and the Curious Village är ett spel till det bärbara Nintendo DS som i princip är en lång radda med pussel. Spelet innehåller över 120 logiska tankenötter av starkt varierande karaktär. Vissa är lätta medan andra är kluriga (t.o.m. för såna som jag själv som är rätt pusselvana), och det dras stor nytta av DS:ens tryckkänsliga skärm. Dessa pussel vävs alla samman av en charmig berättelse om arkeologen Professor Layton och hans lärjunge Luke när dessa besöker en märklig liten by med ännu märkligare befolkning. Det börjar med jakten på en skatt som ska ha gömts av en nyligen avliden baron, men snart börjar ett flertal andra mysterier hopa sig.

Spelet är i grund och botten ett peka-klicka äventyr där man tar sig runt i byn och driver historien framåt genom att prata med byns aningen bisarra invånare. Dessa moment har man som spelare dock inte så värst mycket inflytande över, utan ens krafter läggs på att lösa dem pussel som varenda person som bor i byn tycks ha flertalet av på lager. När man har klarat ett pussel kan historien gå vidare, om det är hos rätt person eller plats. Man har inget inflytande över konversationerna eller storyn i sig, men det behövs inte heller. Historien är välskriven och karaktärerna lätta att tycka om, och man vill gärna veta lösningen bakom alla mysterier.

För att göra historien mer levande innehåller spelet en mängd med välanimerade mellansekvenser (med en stil som påminner om en blanding av Studio Ghibli och Tintin, på ett bra sätt) komplett med talade repliker framförda av för spel ovanligt talangfulla röstskådespelare. Scenerna och storyn känns som hämtade från en riktig film, och bland annat fästmön har nämnt att det borde göras en film kring spelets historia.

Utmaningsmässigt är spelet så svårt som man tillåter den att vara. Många av pusslen är kluriga, men går att lösa med lite tid. Alla pussel har dessutom tre ledtrådar som man kan köpa för "hint coins" som man hittar gömda lite varstans i byn. Det finns en begränsad mängd med såna, men faktumet att man lätt kan kolla på ledtrådarna för att sedan starta om spelet från sin sparpunkt gör detta till en ganska överkomlig begränsning. (För övrigt finns det mer hint coins i spelet än man skulle använda sig av ändå, såvida man inte behöver ledtrådar för nästan varje pussel.) Som sagt finns det över 120 pussel, men man behöver inte ens lösa hälften av dessa för att klara spelet. Det ligger helt enkelt på spelaren själv att hitta så många pussel som möjligt och lösa dem utan hjälp av ledtrådar. Det finns inget sätt att få "Game Over", man vet alltid vart man ska härnäst för att gå vidare i storyn, och det finns inga moment i spelet som känns som att de motverkar ens framgång. Spelet finns helt enkelt till för spelandets skull, vilket är en härlig uppfräschning bland alla spel som försöker göra sig utmanade men egentligen bara blir frustrerande.

Längdmässigt kan man oftast klara spelet på 10-15 timmar, och så finns det några bonuspussel också som man låser upp under spelets gång. Man kan klara det på betydligt kortare tid, men varför skulle man vilja göra det?

Upplysningsvis kan jag nämna att spelserien är planerad som trilogi. Andra delen finns redan på japanska. Jag längtar till att det översätts. Trailer för den japanska versionen finns här. (Tack till Peterman för länken.)