Efter mycket om och men har jag äntligen lyckats spela färdigt Virtue's Last Reward till Nintendo 3DS. Spelet är andra delen i Zero Escape-serien efter 999 som jag recenserat tidigare. Upplägget i spelet påminner mycket om föregångaren; det är för det mesta en "visual novel" med insprängda pusselrum som man måste ta sig igenom för att fortsätta. Och i likhet med förra spelet är det storyn som är fokus, med alla hemligheter, plot-twists, förräderier och mord man kan förvänta sig, och lite mer därtill.
Den här gången heter huvudkaraktären Sigma, som liksom Junpei i 999 blivit kidnappad och satt i ett bisarrt komplex med 8 andra individer (varav ett par man kanske känner igen) för att spela ett "Nonary game." Reglerna är lite annorlunda den här gången, men konsekvenserna för att misslyckas är minst lika dödliga. Ett nytt moment denna gång är att deltagarna då och då ska spela mot varandra: de får rösta "Ally" eller "Betray" mot en eller två av de andra. Röstar man "Betray" har man chans att få mer poäng och således ta sig ut snabbare, men motståndaren förlorar då poäng om de valt "Ally." Eftersom man blir dödad när man når 0 poäng blir det givetvis upprörda känslor när karaktärer (oundvikligen) väljer "Betray."
En annan sak som blivit annorlunda är sättet man tar sig genom spelet. I 999 var man tvungen att spela genom hela storyn varje gång med olika val för att få alla slut, vilket gjorde att man var tvungen att lösa samma rum upprepade gånger. I Virtue's behöver man aldrig spela genom samma pusselrum mer än en gång, vilket är en tacksam förändring. Man har den här gången ett flödesschema som visar alla möjliga val - vilka dörrar man går genom och om man väljer "Ally" eller "Betray" - och man kan när man vill hoppa till olika delar av storyn som man har låst upp. Detta blir en viktig del av spelet, då man måste gå genom alla möjligheter för att pussla ihop alla delar av storyn.
Och storyn är, precis som tidigare, hisnande, engagerande och överraskande. Precis när man formulerat några teorier kring hur det ligger till kastar spelet in något som omkullkastar allt. Man vill verkligen veta vad allt betyder och hur allt hänger ihop. Zero Escape-spelen utspelar sig förstås i en egen version av verkligheten med en del övernaturliga element, så att förutsäga allt är omöjligt. Men förklaringarna man i slutändan får är ändå för det mesta tillfredställande.
Som min introduktion till denna text låter antyda så tog det mig ett tag att ta mig genom spelet. Detta beror på ett antal kritiska buggar. Jag började spela kassettversionen, men efter ungefär 15 timmar korrumperades min sparfil och jag kunde inte spela vidare. Jag gav då upp ett tag tills jag köpte den nedladdningsbara versionen. Fördelen med den var att man kunde göra backup-kopior av sin sparfil. Jag mötte fortfarande ett par andra buggar som höll på att ställa till det (spelet kraschade vid vissa särskilda moment) men det gick till slut att ta sig förbi dem. Det är synd att ett spel som är så välskrivet i storyn ska vara så uruselt kodat. Jag har hört att PS Vita-verionen ska vara bättre, men jag har inte provat själv.
Slutsats: Fantastisk story, hyfsat spel. Rekommenderas för de som gillar spännande historier, men med varningen att det kan uppstå problem.
PS Stort tack till min fru för att hon spelade igenom det som jag hade förlorat så att jag slapp göra det igen. :)
Visar inlägg med etikett DS. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett DS. Visa alla inlägg
måndag, juni 16, 2014
lördag, februari 16, 2013
Recension: 999
Vi kör stenhårt vidare på recensionståget här på bloggen, och den senaste titeln under luppen är det inte helt välkända 9 Hours 9 Persons 9 Doors till Nintendo DS (kallas ofta bara "999" för enkelhetens skull). 999 är egentligen mer en interaktiv berättelse än ett fullfjädrat spel, där man klickar sig genom långa textrader där historien förs framåt och då och då får fatta beslut eller lösa pussel för att ta sig vidare. Det är för den sakens skull inget dåligt spel, bara man är beredd på långa perioder där man inte gör annat än läser.
Som man kan gissa grundat på ovanstående är det storyn som har huvudfokus i spelet. Berättelsen kretsar kring huvudkaraktären Junpei från det att han vaknar inlåst i ett rum ombord på ett skepp, efter att han blivit kidnappad från sitt hem av en mystisk figur i gasmask. Han väcks av ljudet av en explosion på båten, och får snart veta att han har 9 timmar på sig att fly innan den sjunker. För att lyckas måste han spela ett spel kallat "The Nonary Game" tillsammans med 8 andra individer som också är fast ombord. Väldigt tidigt får man veta att det här är ett spel som är på dödligt allvar.
De andra 8 karaktärerna använder kodnamn baserat på numret de bär på sina digitala armband (som f ö är programmerade att döda dem om de bryter mot spelets regler). Alla karaktärerna har sina egna bakgrunder och historier som det tar tid att luska fram. Ingen går att lita på helt, och vill man komma fram till sanningen om varför alla är i situationen till att börja med måste man lära sig deras hemligheter.
Stämningen i spelet är helt fantastiskt. Man känner verkligen situationens allvar och spänningen hänger alltid i luften. Man börjar snabbt känna för (alternativt misstänka) karaktärerna och vill veta vilka de är. I vissa sällsynta scener öppnar de faktiskt upp och berättar mer om sig själva, men vill man veta allt måste man spela genom spelet flera gånger.
Just faktumet att man - om man vill se det "riktiga slutet" i spelet - måste spela genom spelet flera gånger kan nog vara avtändande för många. När man fått ett av de 6 möjliga sluten får man möjlighet att påbörja en ny genomspelning där man kan välja olika vägar och således uppleva andra saker. Man kan visserligen snabbspola genom textsegment man redan läst, men alla pussel måste göras om. Kan man lösningen brukar det i och för sig gå rätt fort att ta sig genom varje rum, men det kan vara ett irritationsmoment för vissa. För mig är det dock värt besväret då man sakta börja pussla ihop alla bitar man får genom varje spelning. Man börjar märka andra saker och ser på vissa av karaktärerna annorlunda, även om huvudkaraktären själv inte vet det vi vet. Till slut faller alla bitar på plats och allt bygger upp till en hisnande avslutning.
Gameplayen är inte så mycket att orda om; man använder DS:ens pekskärm för att undersöka saker och lösa pussel när man är i ett sådant rum. En anteckningsfunktion hade varit trevligt då det ofta är en del siffror man måste hålla i huvudet, men man kan bara ha ett fysiskt papper intill sig i stället. Pusslena känns aldrig hopplösa utan de flesta går att klara utan större besvär, fast det hjälper om man har ett visst siffersinne.
Grafiken är i tydlig animestil, och karaktärerna portrtätteras ofta som stillbilder med lite animation för diverse känslor. Det är minimalistiskt men fungerar utmärkt för syftet. Musiken är inget man minns men fungerar för sitt syfte att skapa stämningar. Överlag är det helt okej produktionskvalitet.
Om man letar efter en engagerande och spännande story så är det här spelet ett bra val. Jag har sett alla sluten och älskar hur allt hängde ihop i slutändan, även om vissa aspekter av storyn hade lite tvivelaktig "vetenskap". Det finns även en uppföljare till 3DS, och att även införskaffa den vid något tillfälle känns som en självklarhet. Rekommenderas för alla som gillar hisnande berättelser.
Som man kan gissa grundat på ovanstående är det storyn som har huvudfokus i spelet. Berättelsen kretsar kring huvudkaraktären Junpei från det att han vaknar inlåst i ett rum ombord på ett skepp, efter att han blivit kidnappad från sitt hem av en mystisk figur i gasmask. Han väcks av ljudet av en explosion på båten, och får snart veta att han har 9 timmar på sig att fly innan den sjunker. För att lyckas måste han spela ett spel kallat "The Nonary Game" tillsammans med 8 andra individer som också är fast ombord. Väldigt tidigt får man veta att det här är ett spel som är på dödligt allvar.
De andra 8 karaktärerna använder kodnamn baserat på numret de bär på sina digitala armband (som f ö är programmerade att döda dem om de bryter mot spelets regler). Alla karaktärerna har sina egna bakgrunder och historier som det tar tid att luska fram. Ingen går att lita på helt, och vill man komma fram till sanningen om varför alla är i situationen till att börja med måste man lära sig deras hemligheter.
Stämningen i spelet är helt fantastiskt. Man känner verkligen situationens allvar och spänningen hänger alltid i luften. Man börjar snabbt känna för (alternativt misstänka) karaktärerna och vill veta vilka de är. I vissa sällsynta scener öppnar de faktiskt upp och berättar mer om sig själva, men vill man veta allt måste man spela genom spelet flera gånger.
Just faktumet att man - om man vill se det "riktiga slutet" i spelet - måste spela genom spelet flera gånger kan nog vara avtändande för många. När man fått ett av de 6 möjliga sluten får man möjlighet att påbörja en ny genomspelning där man kan välja olika vägar och således uppleva andra saker. Man kan visserligen snabbspola genom textsegment man redan läst, men alla pussel måste göras om. Kan man lösningen brukar det i och för sig gå rätt fort att ta sig genom varje rum, men det kan vara ett irritationsmoment för vissa. För mig är det dock värt besväret då man sakta börja pussla ihop alla bitar man får genom varje spelning. Man börjar märka andra saker och ser på vissa av karaktärerna annorlunda, även om huvudkaraktären själv inte vet det vi vet. Till slut faller alla bitar på plats och allt bygger upp till en hisnande avslutning.
Gameplayen är inte så mycket att orda om; man använder DS:ens pekskärm för att undersöka saker och lösa pussel när man är i ett sådant rum. En anteckningsfunktion hade varit trevligt då det ofta är en del siffror man måste hålla i huvudet, men man kan bara ha ett fysiskt papper intill sig i stället. Pusslena känns aldrig hopplösa utan de flesta går att klara utan större besvär, fast det hjälper om man har ett visst siffersinne.
Grafiken är i tydlig animestil, och karaktärerna portrtätteras ofta som stillbilder med lite animation för diverse känslor. Det är minimalistiskt men fungerar utmärkt för syftet. Musiken är inget man minns men fungerar för sitt syfte att skapa stämningar. Överlag är det helt okej produktionskvalitet.
Om man letar efter en engagerande och spännande story så är det här spelet ett bra val. Jag har sett alla sluten och älskar hur allt hängde ihop i slutändan, även om vissa aspekter av storyn hade lite tvivelaktig "vetenskap". Det finns även en uppföljare till 3DS, och att även införskaffa den vid något tillfälle känns som en självklarhet. Rekommenderas för alla som gillar hisnande berättelser.
måndag, december 14, 2009
2000-talets bästa spel
Eftersom klant-Basse bestämde sig för att göra en lista över dem 10 bästa videospelen åren 2000-2009 kände jag mig nödd och tvungen att göra en egen. Särskilt då hans lista var hopplöst undermålig. ;) MEN! Jag nöjer mig inte med bara topp 10, utan här blir det dem 20 bästa spelen under decenniet! De lägre 10 tar jag lite kortfattat:
20. Guitar Hero. (PS2, 2005) Det var kul, revolutionerande, hade bra musik och startade en enorm speltrend. Förtjänar ett omnämnande.
19. Elite Beat Agents. (NDS, 2006) Ännu ett musikspel, fast med ett stort mått flum och skoj. Underligt och härligt kul.
18. ICO. (PS2, 2001) Atmosfäriskt, konstnärligt och minimalistiskt äventyrsspel som verkligen gav motivation till varför TV-spel borde kallas kultur.
17. Baten Kaitos Origins. (NGC, 2006) Gamecube hade inte många bra RPG, men denna prequel till första spelet polerade sin föregångare till ett underbart äventyr med härliga karaktärer.
16. The Longest Journey. (PC, 2000) Läs min recension för motivering.
15. Morrowind. (PC, 2006) Tredje spelet i The Elder Scrolls bjuder på en gigantisk spelvärld med många möjligheter. Jag lade nog ner över 100 timmar i en genomspelning. Lite trögt ibland, men överlag ett mästerverk.
14. Psychonauts. (PS2, 2005) Tim Schafer brukar vara bra på att leverera roliga och smarta spel, och detta är inget undantag. Den är inte utan problem, men dialogen och den allmänna flummigheten gör att dessa känns oviktiga.
13. Final Fantasy XII. (PS2, 2006) Många fans gillade inte det nya stridssytemet, men för mig kändes det fräscht och uppiggande. Ännu ett spel där det finns mycket att göra; för mig tog det över 80 timmar att klara allt. Snygg grafik, bra spelmekanik och en intressant, ovanligt politisk handling gör detta till det bästa FF-spelet sen VIII.
12. Okami. (PS2, 2006) Intressant, vacker grafik och en rolig Zelda-esque spelmekanik gör det här till ett bra spel, men de roliga karaktärerna och intressanta spelvärlden gör det fantastiskt. Ett måste för alla som gillar action-äventyr.
11. Killer7. (NGC, 2005) Suda51 ger oss en ordentligt "mindfuck" i detta kraftigt stiliserade underliga spel där man spelar en grupp lönnmördare som alla verkar dela på samma kropp. Bisarrt och underbart.
10. The Legend of Zelda: Wind Waker. (NGC, 2003) Vi inleder topp 10 med antagligen det mest kontroversiella inslaget i den långtgående Zelda-serien. Huvudkaraktären Link ser väldigt "cartoony" och stiliserad ut och den vanligtvis livfulla världen Hyrule är nu ett stort hav med några småöar. Ändå är det en härlig spelupplevelse, kanske just för att den avviker så mycket från den etablerade formeln. Link är i detta spel som minst hjälteaktig, men har samtidigt mer personlighet än han brukar ha. Det finns ej heller ett gigantiskt uppsjok av massiva "dungeons", utan endast några stycken; huvuddelen av spelet är just utforskande av havet. Som helhet är det snyggt, roligt och en trevlig upplevelse, och definitivt min favorit bland 3D-Zelda-spelen.
9. Professor Layton and the Curious Village. (NDS, 2008) Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Professor Layton än vad jag skrev i min recension. Spelet är fortfarande ett av decenniets trevligaste överraskningar, med underbara karaktärer, intressant story, vackert musik och härlig grafik, för att inte tala om alla kluriga pussel. Det finns en uppföljare också som även den är bra, men det är svårt att återskapa magin i den första. Spelets enda nackdel är att replay-värdet är ganska litet då man vet alla svar, men det är ju lika trevligt att spela igenom bara för att se storyn igen.
8. Sly 2: Band of Thieves. (PS2, 2004) Sly-serien handlar om tvättbjörnstjuven Sly Cooper och hans kumpaner, en högintelligent sköldpadda vid namn Bentley och den starke flodhästen Murray. Tillsammans smider de intrikata planer för att stjäla värdefulla föremål från andra mer skurkaktiga typer. Det krävs smygande på hustak, espionage, datorhackande och ibland rent våld för att genomföra alla plan, som för övrigt är så komplicerade ibland att Jönssonligan blir gröna av avund. Även här har vi en cartoony grafikstil, som tillsammans med en enormt kul handling mycket humor gör ett extremt roligt spel. Man lär känna karaktärerna och tycker om dem. Första spelet har jag inte spelat, då det var först i andra som utvecklarna fick ihop konceptet ordentligt. Det finns även en trea, som även den är ett roligt spel med intressant story, men den har svårt att konkurrera med perfektionen i tvåan.
7. The Witcher. (PC, 2007) Ännu ett spel som jag tidigare recenserat. Sen dess har utvecklarna släppt en "Enhanced Edition" som löser några av problemen jag hade med spelet tidigare, och som alla som tidigare köpt spelet kan ladda ner gratis. Laddningstiderna är kortare, dialogen mer välgjord samt en del andra förbättringar. Ett spel som var bra från början har nu blivit strålande. Bör spelas av alla som vill ha en "vuxnare" RPG-känsla.
6. Phoenix Wright 1-3. (NDS, 2005-2007) Jag vet, det är rätt så mycket av en cop-out att ha tre spel på en placering, men de här spelen hör ihop så oerhört mycket att det är svårt att ta dem var för sig. Jag kan ärligt inte säga vilken jag tycker bäst om, bara att tillsammans ger de en härlig berättelse och en spelupplevelse man sent glömmer. I korthet spelar man den gröne försvarsadvokaten Phoenix Wright, som ständigt måste kämpa för att frikänna sina klienter i fall som från början känns hopplösa. Med hjälp av bevis och utpekande av brister i vittnesmål brukar han till slut locka fram sanningen, vilket ställer till stor förtret hos de alltid viljestarka och självsäkra åklagarna. Överlag är karaktärsgalleriet mycket färgstarkt, och dialogen humoristisk och välskriven. De är i grund och botten dialogdrivna peka-klicka-spel, och har man spelat genom det minns man mycket av lösningarna, men det är ännu ett (eller tre) spel som man gärna spelar om bara för berättelsens skull.
5. Eternal Darkness: Sanity's Requiem. (NGC, 2002) Man kan inte direkt påstå att Gamecube blev känd för sin skräckgenre, men ett par diamanter hade den. Eternal Darkness handlar om mörka gudar, demoner, förbjuden magi och förstås vansinne. Spelet kretsar kring dem olika generationerna av familjen Roivas, som i nästan 2000 år kämpar mot mörkrets krafter. En sak som gjorde spelet så bra var att karaktärerna hade en "sanity meter" som visade hur mycket vansinne de ansamlat av alla hemskheter de stött på. Detta gjorde att man kunde uppleva diverse hallucinationer som var allt från läskiga fotsteg eller röster som hördes till fåniga saker som att tv:ns volymkontroll skruvades ner av sig själv. Spelet tappar lite av sin läskighet en bit in när man lär sig magier som kan hela en, men den övergripande atmosfären, storyn och spelmekaniken gör ändå spelet till en av GC:ns största höjdpunkter.
4. Portal. (PC, 2007) Vad kan man säga om Portal som andra inte redan sagt? Spelet som kretsar kring ett gevär som kan skapa portaler mellan två punkter i rummet har rosats av i princip alla. Med hjälp av sitt portalgevär måste man som huvudkaraktären ta sig förbi rum efter rum med dödliga fällor, allt som en del av dem vetenskapliga tester som den psykopatiska datorn GLaDOS byggt upp. Det är i grunden bara ett ganska kort (ca 2 h) pusselspel, men klurigheten, fysiken, GLaDOS konstanta störda uppmuntran/förolämpningar/mordhot och den bästa slutlåten som någonsin skrivits till ett spel gör detta till definitionen av fulländning.
3. Metroid Prime 3: Corruption. (Wii, 2007) Metroid Prime-serien är ännu en spelserie som jag ogärna delar upp, men dessa är tillräckligt skilda för att jag ska kunna välja en favorit. Det blev i slutändan trean, som jag tidigare recenserat. Alla tre spelen är förstås suveräna (alla Metroid-spel överhuvudtaget är suveräna, men första-persons-perspektivet och de massiva spelvärldarna gör dessa snäppet starkare), men i slutändan var det Wii-kontrollen och den något skarpare grafiken som gjorde att jag valde just den för att representera trilogin.
2. Super Smash Bros. Melee. (NGC, 2001) Säger man "Gamecube" till en gamer blir antagligen detta spel det man tänker på först. Minnet av alla timmar man satt där med tre andra spelare och slogs i detta snabba, lätt kaotiska fighting-spel är något som inte försvinner i första taget. Även om jag gillar uppföljaren till Wii för dem nya karaktärerna och story-läget är det ändå Melee som fulländade spelidén som började på N64. Det är multiplayer när det är som bäst, och för mig det ultimata fighting-spelet. Och Fox äger.
Och det bästa spelet från decenniet 2000-2009 är:
1. Resident Evil 4. (NGC, 2005/Wii, 2007) Resident Evil var innan det här spelet något av en "meh"-upplevelse för mig. Jag ogillade dem tidigare spelens jobbiga kontroller och konservativa förhållningssätt till ammunition och sparmöjligheter. RE4 ändrade på allt det. Plötsligt var det över-axeln-perspektiv och snabba precisa kontroller. Plötsligt var det rätt gott om ammunition (dock utan att man kan slösa alltför mycket) och man kunde spara spelet hur mycket man ville. Men kanske viktigast av allt: det var kul! Inga fler tröga zombies, här var det snabba, tänkande (nåja) människor som gärna svärmade mot dig och flankerade dig eller smög runt dig. Nu kastade de knivar eller ibland till och med sköt mot dig. Nu var det plötsligt action, fast utan att förlora skräckeffekten, mörkret och framför allt alla krystade one-liners hos dem tidigare spelen.
Man spelar som specialagenten Leon S. Kennedy som är på uppdrag i "Europa" för att rädda presidentens dotter, Ashley, som blivit kidnappad. Sen visar det sig att de som kidnappade henne är påverkade av en mystisk parasit kallad "Las Plagas", som växer i värdkroppen och slutligen tar över den helt. Vissa kan till och med förvrida kroppen till fruktansvärda former. Och stackars Leon befinner sig mitt bland detta från början utrustad med endast en liten pistol, några skott och en hjältelugg. Och förutom att överleva själv måste han hitta Ashley och skydda henne tills de lyckas fly.
Jag tror att jag spelat igenom det här spelet ca fem gånger, först på Gamecube och sedan på Wii. Wii-versionen är för mig den definitiva tack vare kontrollen och allt extramaterial. Spelet finns även till PS2 (med sämre grafik men med extramaterial) och till PC (fast det är bäst att inte nämna den versionen alls). Det är kul, spännande, välgjort och jag kan spela genom det hur många gånger som helst. Decenniets bästa spel, helt enkelt.
Där var alltså min lista. Ni håller antagligen inte med allt, fast det skiter jag i. :) Vi får hoppas att nästa decennie bjuder på minst lika bra spelupplevelser.
20. Guitar Hero. (PS2, 2005) Det var kul, revolutionerande, hade bra musik och startade en enorm speltrend. Förtjänar ett omnämnande.
19. Elite Beat Agents. (NDS, 2006) Ännu ett musikspel, fast med ett stort mått flum och skoj. Underligt och härligt kul.
18. ICO. (PS2, 2001) Atmosfäriskt, konstnärligt och minimalistiskt äventyrsspel som verkligen gav motivation till varför TV-spel borde kallas kultur.
17. Baten Kaitos Origins. (NGC, 2006) Gamecube hade inte många bra RPG, men denna prequel till första spelet polerade sin föregångare till ett underbart äventyr med härliga karaktärer.
16. The Longest Journey. (PC, 2000) Läs min recension för motivering.
15. Morrowind. (PC, 2006) Tredje spelet i The Elder Scrolls bjuder på en gigantisk spelvärld med många möjligheter. Jag lade nog ner över 100 timmar i en genomspelning. Lite trögt ibland, men överlag ett mästerverk.
14. Psychonauts. (PS2, 2005) Tim Schafer brukar vara bra på att leverera roliga och smarta spel, och detta är inget undantag. Den är inte utan problem, men dialogen och den allmänna flummigheten gör att dessa känns oviktiga.
13. Final Fantasy XII. (PS2, 2006) Många fans gillade inte det nya stridssytemet, men för mig kändes det fräscht och uppiggande. Ännu ett spel där det finns mycket att göra; för mig tog det över 80 timmar att klara allt. Snygg grafik, bra spelmekanik och en intressant, ovanligt politisk handling gör detta till det bästa FF-spelet sen VIII.
12. Okami. (PS2, 2006) Intressant, vacker grafik och en rolig Zelda-esque spelmekanik gör det här till ett bra spel, men de roliga karaktärerna och intressanta spelvärlden gör det fantastiskt. Ett måste för alla som gillar action-äventyr.
11. Killer7. (NGC, 2005) Suda51 ger oss en ordentligt "mindfuck" i detta kraftigt stiliserade underliga spel där man spelar en grupp lönnmördare som alla verkar dela på samma kropp. Bisarrt och underbart.
10. The Legend of Zelda: Wind Waker. (NGC, 2003) Vi inleder topp 10 med antagligen det mest kontroversiella inslaget i den långtgående Zelda-serien. Huvudkaraktären Link ser väldigt "cartoony" och stiliserad ut och den vanligtvis livfulla världen Hyrule är nu ett stort hav med några småöar. Ändå är det en härlig spelupplevelse, kanske just för att den avviker så mycket från den etablerade formeln. Link är i detta spel som minst hjälteaktig, men har samtidigt mer personlighet än han brukar ha. Det finns ej heller ett gigantiskt uppsjok av massiva "dungeons", utan endast några stycken; huvuddelen av spelet är just utforskande av havet. Som helhet är det snyggt, roligt och en trevlig upplevelse, och definitivt min favorit bland 3D-Zelda-spelen.
9. Professor Layton and the Curious Village. (NDS, 2008) Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Professor Layton än vad jag skrev i min recension. Spelet är fortfarande ett av decenniets trevligaste överraskningar, med underbara karaktärer, intressant story, vackert musik och härlig grafik, för att inte tala om alla kluriga pussel. Det finns en uppföljare också som även den är bra, men det är svårt att återskapa magin i den första. Spelets enda nackdel är att replay-värdet är ganska litet då man vet alla svar, men det är ju lika trevligt att spela igenom bara för att se storyn igen.
8. Sly 2: Band of Thieves. (PS2, 2004) Sly-serien handlar om tvättbjörnstjuven Sly Cooper och hans kumpaner, en högintelligent sköldpadda vid namn Bentley och den starke flodhästen Murray. Tillsammans smider de intrikata planer för att stjäla värdefulla föremål från andra mer skurkaktiga typer. Det krävs smygande på hustak, espionage, datorhackande och ibland rent våld för att genomföra alla plan, som för övrigt är så komplicerade ibland att Jönssonligan blir gröna av avund. Även här har vi en cartoony grafikstil, som tillsammans med en enormt kul handling mycket humor gör ett extremt roligt spel. Man lär känna karaktärerna och tycker om dem. Första spelet har jag inte spelat, då det var först i andra som utvecklarna fick ihop konceptet ordentligt. Det finns även en trea, som även den är ett roligt spel med intressant story, men den har svårt att konkurrera med perfektionen i tvåan.
7. The Witcher. (PC, 2007) Ännu ett spel som jag tidigare recenserat. Sen dess har utvecklarna släppt en "Enhanced Edition" som löser några av problemen jag hade med spelet tidigare, och som alla som tidigare köpt spelet kan ladda ner gratis. Laddningstiderna är kortare, dialogen mer välgjord samt en del andra förbättringar. Ett spel som var bra från början har nu blivit strålande. Bör spelas av alla som vill ha en "vuxnare" RPG-känsla.
6. Phoenix Wright 1-3. (NDS, 2005-2007) Jag vet, det är rätt så mycket av en cop-out att ha tre spel på en placering, men de här spelen hör ihop så oerhört mycket att det är svårt att ta dem var för sig. Jag kan ärligt inte säga vilken jag tycker bäst om, bara att tillsammans ger de en härlig berättelse och en spelupplevelse man sent glömmer. I korthet spelar man den gröne försvarsadvokaten Phoenix Wright, som ständigt måste kämpa för att frikänna sina klienter i fall som från början känns hopplösa. Med hjälp av bevis och utpekande av brister i vittnesmål brukar han till slut locka fram sanningen, vilket ställer till stor förtret hos de alltid viljestarka och självsäkra åklagarna. Överlag är karaktärsgalleriet mycket färgstarkt, och dialogen humoristisk och välskriven. De är i grund och botten dialogdrivna peka-klicka-spel, och har man spelat genom det minns man mycket av lösningarna, men det är ännu ett (eller tre) spel som man gärna spelar om bara för berättelsens skull.
5. Eternal Darkness: Sanity's Requiem. (NGC, 2002) Man kan inte direkt påstå att Gamecube blev känd för sin skräckgenre, men ett par diamanter hade den. Eternal Darkness handlar om mörka gudar, demoner, förbjuden magi och förstås vansinne. Spelet kretsar kring dem olika generationerna av familjen Roivas, som i nästan 2000 år kämpar mot mörkrets krafter. En sak som gjorde spelet så bra var att karaktärerna hade en "sanity meter" som visade hur mycket vansinne de ansamlat av alla hemskheter de stött på. Detta gjorde att man kunde uppleva diverse hallucinationer som var allt från läskiga fotsteg eller röster som hördes till fåniga saker som att tv:ns volymkontroll skruvades ner av sig själv. Spelet tappar lite av sin läskighet en bit in när man lär sig magier som kan hela en, men den övergripande atmosfären, storyn och spelmekaniken gör ändå spelet till en av GC:ns största höjdpunkter.
4. Portal. (PC, 2007) Vad kan man säga om Portal som andra inte redan sagt? Spelet som kretsar kring ett gevär som kan skapa portaler mellan två punkter i rummet har rosats av i princip alla. Med hjälp av sitt portalgevär måste man som huvudkaraktären ta sig förbi rum efter rum med dödliga fällor, allt som en del av dem vetenskapliga tester som den psykopatiska datorn GLaDOS byggt upp. Det är i grunden bara ett ganska kort (ca 2 h) pusselspel, men klurigheten, fysiken, GLaDOS konstanta störda uppmuntran/förolämpningar/mordhot och den bästa slutlåten som någonsin skrivits till ett spel gör detta till definitionen av fulländning.
3. Metroid Prime 3: Corruption. (Wii, 2007) Metroid Prime-serien är ännu en spelserie som jag ogärna delar upp, men dessa är tillräckligt skilda för att jag ska kunna välja en favorit. Det blev i slutändan trean, som jag tidigare recenserat. Alla tre spelen är förstås suveräna (alla Metroid-spel överhuvudtaget är suveräna, men första-persons-perspektivet och de massiva spelvärldarna gör dessa snäppet starkare), men i slutändan var det Wii-kontrollen och den något skarpare grafiken som gjorde att jag valde just den för att representera trilogin.
2. Super Smash Bros. Melee. (NGC, 2001) Säger man "Gamecube" till en gamer blir antagligen detta spel det man tänker på först. Minnet av alla timmar man satt där med tre andra spelare och slogs i detta snabba, lätt kaotiska fighting-spel är något som inte försvinner i första taget. Även om jag gillar uppföljaren till Wii för dem nya karaktärerna och story-läget är det ändå Melee som fulländade spelidén som började på N64. Det är multiplayer när det är som bäst, och för mig det ultimata fighting-spelet. Och Fox äger.
Och det bästa spelet från decenniet 2000-2009 är:
1. Resident Evil 4. (NGC, 2005/Wii, 2007) Resident Evil var innan det här spelet något av en "meh"-upplevelse för mig. Jag ogillade dem tidigare spelens jobbiga kontroller och konservativa förhållningssätt till ammunition och sparmöjligheter. RE4 ändrade på allt det. Plötsligt var det över-axeln-perspektiv och snabba precisa kontroller. Plötsligt var det rätt gott om ammunition (dock utan att man kan slösa alltför mycket) och man kunde spara spelet hur mycket man ville. Men kanske viktigast av allt: det var kul! Inga fler tröga zombies, här var det snabba, tänkande (nåja) människor som gärna svärmade mot dig och flankerade dig eller smög runt dig. Nu kastade de knivar eller ibland till och med sköt mot dig. Nu var det plötsligt action, fast utan att förlora skräckeffekten, mörkret och framför allt alla krystade one-liners hos dem tidigare spelen.
Man spelar som specialagenten Leon S. Kennedy som är på uppdrag i "Europa" för att rädda presidentens dotter, Ashley, som blivit kidnappad. Sen visar det sig att de som kidnappade henne är påverkade av en mystisk parasit kallad "Las Plagas", som växer i värdkroppen och slutligen tar över den helt. Vissa kan till och med förvrida kroppen till fruktansvärda former. Och stackars Leon befinner sig mitt bland detta från början utrustad med endast en liten pistol, några skott och en hjältelugg. Och förutom att överleva själv måste han hitta Ashley och skydda henne tills de lyckas fly.
Jag tror att jag spelat igenom det här spelet ca fem gånger, först på Gamecube och sedan på Wii. Wii-versionen är för mig den definitiva tack vare kontrollen och allt extramaterial. Spelet finns även till PS2 (med sämre grafik men med extramaterial) och till PC (fast det är bäst att inte nämna den versionen alls). Det är kul, spännande, välgjort och jag kan spela genom det hur många gånger som helst. Decenniets bästa spel, helt enkelt.
Där var alltså min lista. Ni håller antagligen inte med allt, fast det skiter jag i. :) Vi får hoppas att nästa decennie bjuder på minst lika bra spelupplevelser.
torsdag, maj 29, 2008
A farewell to Wii
Så har man packat ihop och skickat iväg sin Wii. Bara så där. Good bye och auf wiedersehen.
Nej, det beror inte på att jag blivit trött på det, utan att den måste repareras. Problemet är att det inte går att "synca" andra kontrollenheter till den, vilket man behöver göra om man vill använda fler kontroller utöver den som följde med systemet. Vanligtvis går detta att komma runt så det har inte varit något besvär tidigare, men nu på sistone har vi införskaffat Wii Fit. Eftersom den tillhörande balansbrädan inte har något andra sätt att synca till konsollen har jag helt enkelt blivit tvungen att skicka iväg enheten till Bergsala (Nintendodistributören i Sverige). Förhoppningsvis är det bara något glapp i knappen som är lätt åtgärdat, men i värsta fall måste den bytas ut, vilket kan innebära att saker jag har sparade kan gå förlorade. Visserligen har jag gjort back-up på en del (spelspardata o s v) men det vore ju ändå ett irritationsmoment. Med lite tur har jag en Wii igen om en vecka ungefär.
Och tur är det, för nu har Nintendo lanserat sin nya tjänst för nedladdningsbara spel, WiiWare. Medan Virtual Console är en källa för gamla spel från Nintendos tidigare generationer, är WiiWare en samling med helt nya spel. Det är en lysande möjlighet för både små och stora studios att släppa mindre billigare spel som inte lämpar sig för distribution på skiva. Det har redan släppts ett par intressanta titlar, framför allt den kritikerrosade LostWinds. Även Final fantasy: Crystal chronicles – My life as a king från storbolaget SquareEnix ser lovande ut.
Under tiden har jag tillräckligt att göra på spelfronten, i synnerhet på DS. Puzzle Quest: Challenge of the Warlords är löjligt beroendeframkallande, och samtidigt är jag fullt upptagen med att lösa mordfall i Apollo Justice. Fästmön har dessutom nyligen införskaffat Elite Beat Agents, ett härligt bisarrt rytmspel.
Jag hoppas att min Wii återkommer snart, men bara den är här innan 26:e juni, då Smash Bros. släpps, är jag nöjd.
Nej, det beror inte på att jag blivit trött på det, utan att den måste repareras. Problemet är att det inte går att "synca" andra kontrollenheter till den, vilket man behöver göra om man vill använda fler kontroller utöver den som följde med systemet. Vanligtvis går detta att komma runt så det har inte varit något besvär tidigare, men nu på sistone har vi införskaffat Wii Fit. Eftersom den tillhörande balansbrädan inte har något andra sätt att synca till konsollen har jag helt enkelt blivit tvungen att skicka iväg enheten till Bergsala (Nintendodistributören i Sverige). Förhoppningsvis är det bara något glapp i knappen som är lätt åtgärdat, men i värsta fall måste den bytas ut, vilket kan innebära att saker jag har sparade kan gå förlorade. Visserligen har jag gjort back-up på en del (spelspardata o s v) men det vore ju ändå ett irritationsmoment. Med lite tur har jag en Wii igen om en vecka ungefär.
Och tur är det, för nu har Nintendo lanserat sin nya tjänst för nedladdningsbara spel, WiiWare. Medan Virtual Console är en källa för gamla spel från Nintendos tidigare generationer, är WiiWare en samling med helt nya spel. Det är en lysande möjlighet för både små och stora studios att släppa mindre billigare spel som inte lämpar sig för distribution på skiva. Det har redan släppts ett par intressanta titlar, framför allt den kritikerrosade LostWinds. Även Final fantasy: Crystal chronicles – My life as a king från storbolaget SquareEnix ser lovande ut.
Under tiden har jag tillräckligt att göra på spelfronten, i synnerhet på DS. Puzzle Quest: Challenge of the Warlords är löjligt beroendeframkallande, och samtidigt är jag fullt upptagen med att lösa mordfall i Apollo Justice. Fästmön har dessutom nyligen införskaffat Elite Beat Agents, ett härligt bisarrt rytmspel.
Jag hoppas att min Wii återkommer snart, men bara den är här innan 26:e juni, då Smash Bros. släpps, är jag nöjd.
lördag, maj 03, 2008
Recension: Professor Layton and the Curious Village
Ibland blir man lycklig som gamer. När man hittar ett spel som få hört talas om och som inte fått så mycket uppmärksamhet, som visar sig vara bra. Riktigt bra. Ett sånt spel som blir totalt beroendeframkallande och som man bara vill spela tills man klarat det, men sen blir man lite ledsen för att man klarat det och det är slut.
Professor Layton and the Curious Village är ett spel till det bärbara Nintendo DS som i princip är en lång radda med pussel. Spelet innehåller över 120 logiska tankenötter av starkt varierande karaktär. Vissa är lätta medan andra är kluriga (t.o.m. för såna som jag själv som är rätt pusselvana), och det dras stor nytta av DS:ens tryckkänsliga skärm. Dessa pussel vävs alla samman av en charmig berättelse om arkeologen Professor Layton och hans lärjunge Luke när dessa besöker en märklig liten by med ännu märkligare befolkning. Det börjar med jakten på en skatt som ska ha gömts av en nyligen avliden baron, men snart börjar ett flertal andra mysterier hopa sig.
Spelet är i grund och botten ett peka-klicka äventyr där man tar sig runt i byn och driver historien framåt genom att prata med byns aningen bisarra invånare. Dessa moment har man som spelare dock inte så värst mycket inflytande över, utan ens krafter läggs på att lösa dem pussel som varenda person som bor i byn tycks ha flertalet av på lager. När man har klarat ett pussel kan historien gå vidare, om det är hos rätt person eller plats. Man har inget inflytande över konversationerna eller storyn i sig, men det behövs inte heller. Historien är välskriven och karaktärerna lätta att tycka om, och man vill gärna veta lösningen bakom alla mysterier.
För att göra historien mer levande innehåller spelet en mängd med välanimerade mellansekvenser (med en stil som påminner om en blanding av Studio Ghibli och Tintin, på ett bra sätt) komplett med talade repliker framförda av för spel ovanligt talangfulla röstskådespelare. Scenerna och storyn känns som hämtade från en riktig film, och bland annat fästmön har nämnt att det borde göras en film kring spelets historia.
Utmaningsmässigt är spelet så svårt som man tillåter den att vara. Många av pusslen är kluriga, men går att lösa med lite tid. Alla pussel har dessutom tre ledtrådar som man kan köpa för "hint coins" som man hittar gömda lite varstans i byn. Det finns en begränsad mängd med såna, men faktumet att man lätt kan kolla på ledtrådarna för att sedan starta om spelet från sin sparpunkt gör detta till en ganska överkomlig begränsning. (För övrigt finns det mer hint coins i spelet än man skulle använda sig av ändå, såvida man inte behöver ledtrådar för nästan varje pussel.) Som sagt finns det över 120 pussel, men man behöver inte ens lösa hälften av dessa för att klara spelet. Det ligger helt enkelt på spelaren själv att hitta så många pussel som möjligt och lösa dem utan hjälp av ledtrådar. Det finns inget sätt att få "Game Over", man vet alltid vart man ska härnäst för att gå vidare i storyn, och det finns inga moment i spelet som känns som att de motverkar ens framgång. Spelet finns helt enkelt till för spelandets skull, vilket är en härlig uppfräschning bland alla spel som försöker göra sig utmanade men egentligen bara blir frustrerande.
Längdmässigt kan man oftast klara spelet på 10-15 timmar, och så finns det några bonuspussel också som man låser upp under spelets gång. Man kan klara det på betydligt kortare tid, men varför skulle man vilja göra det?
Upplysningsvis kan jag nämna att spelserien är planerad som trilogi. Andra delen finns redan på japanska. Jag längtar till att det översätts. Trailer för den japanska versionen finns här. (Tack till Peterman för länken.)
Professor Layton and the Curious Village är ett spel till det bärbara Nintendo DS som i princip är en lång radda med pussel. Spelet innehåller över 120 logiska tankenötter av starkt varierande karaktär. Vissa är lätta medan andra är kluriga (t.o.m. för såna som jag själv som är rätt pusselvana), och det dras stor nytta av DS:ens tryckkänsliga skärm. Dessa pussel vävs alla samman av en charmig berättelse om arkeologen Professor Layton och hans lärjunge Luke när dessa besöker en märklig liten by med ännu märkligare befolkning. Det börjar med jakten på en skatt som ska ha gömts av en nyligen avliden baron, men snart börjar ett flertal andra mysterier hopa sig.
Spelet är i grund och botten ett peka-klicka äventyr där man tar sig runt i byn och driver historien framåt genom att prata med byns aningen bisarra invånare. Dessa moment har man som spelare dock inte så värst mycket inflytande över, utan ens krafter läggs på att lösa dem pussel som varenda person som bor i byn tycks ha flertalet av på lager. När man har klarat ett pussel kan historien gå vidare, om det är hos rätt person eller plats. Man har inget inflytande över konversationerna eller storyn i sig, men det behövs inte heller. Historien är välskriven och karaktärerna lätta att tycka om, och man vill gärna veta lösningen bakom alla mysterier.
För att göra historien mer levande innehåller spelet en mängd med välanimerade mellansekvenser (med en stil som påminner om en blanding av Studio Ghibli och Tintin, på ett bra sätt) komplett med talade repliker framförda av för spel ovanligt talangfulla röstskådespelare. Scenerna och storyn känns som hämtade från en riktig film, och bland annat fästmön har nämnt att det borde göras en film kring spelets historia.
Utmaningsmässigt är spelet så svårt som man tillåter den att vara. Många av pusslen är kluriga, men går att lösa med lite tid. Alla pussel har dessutom tre ledtrådar som man kan köpa för "hint coins" som man hittar gömda lite varstans i byn. Det finns en begränsad mängd med såna, men faktumet att man lätt kan kolla på ledtrådarna för att sedan starta om spelet från sin sparpunkt gör detta till en ganska överkomlig begränsning. (För övrigt finns det mer hint coins i spelet än man skulle använda sig av ändå, såvida man inte behöver ledtrådar för nästan varje pussel.) Som sagt finns det över 120 pussel, men man behöver inte ens lösa hälften av dessa för att klara spelet. Det ligger helt enkelt på spelaren själv att hitta så många pussel som möjligt och lösa dem utan hjälp av ledtrådar. Det finns inget sätt att få "Game Over", man vet alltid vart man ska härnäst för att gå vidare i storyn, och det finns inga moment i spelet som känns som att de motverkar ens framgång. Spelet finns helt enkelt till för spelandets skull, vilket är en härlig uppfräschning bland alla spel som försöker göra sig utmanade men egentligen bara blir frustrerande.
Längdmässigt kan man oftast klara spelet på 10-15 timmar, och så finns det några bonuspussel också som man låser upp under spelets gång. Man kan klara det på betydligt kortare tid, men varför skulle man vilja göra det?
Upplysningsvis kan jag nämna att spelserien är planerad som trilogi. Andra delen finns redan på japanska. Jag längtar till att det översätts. Trailer för den japanska versionen finns här. (Tack till Peterman för länken.)
torsdag, april 10, 2008
Spelnytt
Det händer en del på TV-spelsfronten just nu. Det är nästan så det är svårt att hänga med. Just för tillfället bollar jag med tre olika spel samtidigt: Valkyrie Profile 2 till PS2, ett RPG vagt baserat på nordisk mytologi som jag fick av min fästmö i julklapp, Sherlock Holmes: The Awakened, ett peka-klicka-äventyrsspel som jag laddade ner från Steam där mästerdetektiven Holmes konfronteras med Cthulhu-mythoset, och Etrian Odyssey till DS, ett gammaldags RPG där man navigerar labyrinter och slåss mot monster. Fullt upp, med andra ord.
Samtidigt är det en del andra spel som jag också vill ha, men det får helt enkelt vänta tills jag har tid. No More Heroes står nog högst på listan för tillfället. Andra intressanta saker som kommer ut i dagarna, som kanske är fokuserade på den större spelbefolkningen, är Mario Kart Wii, det senaste spelet i en gammal god serie, och Wii Fit, Nintendos senaste satsning som tydligen redan är slutsåld.
I mindre positiva nyheter, kommer det enormt hypade spelet Rock Band tydligen att kosta absurt mycket pengar, uppemot 2400 kronor om man vill ha både spelet och instrumenten. (EA valde av någon anledning att dela upp dem, fast var för sig är de totalt värdelösa.)
Super Smash Bros. Brawl, som USA fått njuta av ett tag nu, har för övrigt fortfarande inget release-datum i Europa. Man kan verkligen inte påstå att Nintendo of Europe anstränger sig för att göra sina kunder glada, fast vi europeiska spelare är vid det här läget rätt vana vid att upprepade gånger bli sparkade i ballarna. Numera finns det visserligen sätt att kringgå satanspåfundet som är regionslås, fast det är inte direkt riskfritt på en konsoll som uppdaterar sin mjukvara hela tiden (Nintendo verkar nämligen bli rätt sura när vi arroganta européer har mage nog att vilja spela samma spel som resten av världen haft i ett halvår.)
Avslutningsvis kan jag nämna att jag nu har spelat genom i princip allt i Resident Evil: The Umbrella Chronicles. För att vara ett ljuspistolspel är det väldigt underhållande och varar ett ganska bra tag. Dessutom vill man spela banorna flera gånger för att klara dem med bättre betyg och hitta alla hemligheter. Den är inte perfekt, men definitivt kul för stunden. Jag skriver inte en full recension, utan överlåter det till den eminenta Yahtzee Croshaw här nedan. (Kolla gärna in hans andra recensioner, mest nyligen ovannämnda No More Heroes.)
Samtidigt är det en del andra spel som jag också vill ha, men det får helt enkelt vänta tills jag har tid. No More Heroes står nog högst på listan för tillfället. Andra intressanta saker som kommer ut i dagarna, som kanske är fokuserade på den större spelbefolkningen, är Mario Kart Wii, det senaste spelet i en gammal god serie, och Wii Fit, Nintendos senaste satsning som tydligen redan är slutsåld.
I mindre positiva nyheter, kommer det enormt hypade spelet Rock Band tydligen att kosta absurt mycket pengar, uppemot 2400 kronor om man vill ha både spelet och instrumenten. (EA valde av någon anledning att dela upp dem, fast var för sig är de totalt värdelösa.)
Super Smash Bros. Brawl, som USA fått njuta av ett tag nu, har för övrigt fortfarande inget release-datum i Europa. Man kan verkligen inte påstå att Nintendo of Europe anstränger sig för att göra sina kunder glada, fast vi europeiska spelare är vid det här läget rätt vana vid att upprepade gånger bli sparkade i ballarna. Numera finns det visserligen sätt att kringgå satanspåfundet som är regionslås, fast det är inte direkt riskfritt på en konsoll som uppdaterar sin mjukvara hela tiden (Nintendo verkar nämligen bli rätt sura när vi arroganta européer har mage nog att vilja spela samma spel som resten av världen haft i ett halvår.)
Avslutningsvis kan jag nämna att jag nu har spelat genom i princip allt i Resident Evil: The Umbrella Chronicles. För att vara ett ljuspistolspel är det väldigt underhållande och varar ett ganska bra tag. Dessutom vill man spela banorna flera gånger för att klara dem med bättre betyg och hitta alla hemligheter. Den är inte perfekt, men definitivt kul för stunden. Jag skriver inte en full recension, utan överlåter det till den eminenta Yahtzee Croshaw här nedan. (Kolla gärna in hans andra recensioner, mest nyligen ovannämnda No More Heroes.)
onsdag, december 19, 2007
Året som gått: Spel
Det har varit ett händelserikt år på videospelsfronten. Den nya generationens konsoller har fått tillfälle att visa vad dem kan. Här följer min högst ovetenskapliga analys av varje system. Observera att jag kommer att nämna system och spel som jag själv inte spelat här. Jag tar även inte upp PC-spel här, det får någon annan göra.
Nintendo Wii, den konsoll av den nya generationen som jag faktiskt äger, började året väldigt starkt försäljningsmässigt. I flera månader var den i princip slutsåld överallt, och nya leveranser försvann snabbt. Mot årsslutet har man sett fler och fler Wii:n i butikerna, men så här framåt jul lär de ta slut igen. Den relativt låga prisklassen, de familjevänliga spelen, och naturligtvis den nyskapande rörelsekänsliga kontrollen hade lätt att tilltala dem stora massorna.
Men hur var det med spelen då? Faktum är att bland spelen som kom till Wii var det mycket, mycket skräp. Detta är i och för sig inte så oväntat; dels vaknade tredjepartsutvecklarna väldigt sent när de upptäckte att Wii skulle bli en hit och hastade således genom ett stort antal spel, dels präglas alltid den störst säljande konsollen av s k 'shovelware' (se ex. PS1 och PS2). Därför blev det många spel som egentligen var mediokra till att börja med och som inte blev bättre för att de fick påklistrade rörelsekontroller.
Men det fanns juveler bland skräpet, varav de flesta släpptes mot slutet av året. Metroid Prime: Corruption, exempelvis, som skapade ett lysande avslut på en lysande serie, och samtidigt perfekt implementerade Wii:s kontroller. Sen har vi naturligtvis Super Mario Galaxy, det senaste äventyret med den välkända rörmokaren som fått lysande recensioner så gott som överallt, och är en tydlig kandidat som årets spel. Det finns några andra bra spel som släppts till konsollen i år, men det är dessa som lyser starkast. Och nästa år har vi det länge emotsedda Super Smash Bros. Brawl att se fram emot.
Bättre på spelfronten har det nog gått för XBox 360, som visserligen också haft ett extra år på sig att skaka fram bra spel. Det mest naturliga att nämna först är konsollens storsäljande lokomotiv, Halo 3, men eftersom jag redan sagt vad jag tycker om det så kan vi lämna den så länge. Mer intressanta för mig är Bioshock och Mass Effect, det sistnämnda särskilt då det är av samma företag som gjorde Star Wars: Knights of the Old Republic, ett RPG som jag tyckte väldigt mycket om. Mass Effect verkar vara ännu ett lysande spel, och är nästan nog att få mig att vilja köpa en 360.
Så varför har jag inte det? Ett spel räcker tyvärr inte som motivering för att köpa en konsoll. Det finns andra spel som intresserar mig, men många finns även till PC (exempelvis det lysande spelet Portal som jag laddat ner från Steam). Dessutom lider 360 fortfarande av stora problem när det gäller hårdvarans hållbarhet. Som en som är uppväxt med Nintendo är jag van vid att mina spelkonsoller ska fortsätta fungera genom det mesta.
Playstation 3 finns det egentligen inte så mycket att säga om. Sony satte helt enkelt ett alldeles för högt pris på konsollen och hoppades på att HD-filmformatet Bluray skulle ge den ett lyft. I stället fortsätter den att knaggla på med relativt låga försäljningssiffror. Dess största problem verkar vara att den inte får något riktigt systemsäljande spel. Kanske blir FFXIII räddningen, men det är långt tills dess.
Bättre har det gått för föregångaren Playstation 2, som trots att den är i slutet av dess livscykel fortfarande har några bra spel att komma med, mycket tack vare den enorma användarbasen. Spel som God of War 2, Rogue Galaxy och det underbara Okami visar att det fortfarande finns lite krut kvar i den gamla maskinen.
På den bärbara fronten fortsätter Nintendo DS att krossa allt motstånd. Sonys PSP har, fast det säljer långt ifrån dåligt, halkat långt efter det tvåskärmade fenomenet. Jag ska inte gå så djupt in på spelen här, men Pokemon och Zelda: Phantom Hourglass är bland dem spel som haft störst betydelse i år. Även om jag personligen är mest förtjust i Phoenix Wright-spelen.
Till sist kan jag avrunda med en intressant rapport som förhoppningsvis dödar några av dem myter som finns om att tv-spelande skulle ha negativa effekter på ungdomar. Inte för att jag tror att kritikerna faktiskt kommer att läsa den. Tur att det finns eldsjälar som står för vår kultur också.
Nintendo Wii, den konsoll av den nya generationen som jag faktiskt äger, började året väldigt starkt försäljningsmässigt. I flera månader var den i princip slutsåld överallt, och nya leveranser försvann snabbt. Mot årsslutet har man sett fler och fler Wii:n i butikerna, men så här framåt jul lär de ta slut igen. Den relativt låga prisklassen, de familjevänliga spelen, och naturligtvis den nyskapande rörelsekänsliga kontrollen hade lätt att tilltala dem stora massorna.
Men hur var det med spelen då? Faktum är att bland spelen som kom till Wii var det mycket, mycket skräp. Detta är i och för sig inte så oväntat; dels vaknade tredjepartsutvecklarna väldigt sent när de upptäckte att Wii skulle bli en hit och hastade således genom ett stort antal spel, dels präglas alltid den störst säljande konsollen av s k 'shovelware' (se ex. PS1 och PS2). Därför blev det många spel som egentligen var mediokra till att börja med och som inte blev bättre för att de fick påklistrade rörelsekontroller.
Men det fanns juveler bland skräpet, varav de flesta släpptes mot slutet av året. Metroid Prime: Corruption, exempelvis, som skapade ett lysande avslut på en lysande serie, och samtidigt perfekt implementerade Wii:s kontroller. Sen har vi naturligtvis Super Mario Galaxy, det senaste äventyret med den välkända rörmokaren som fått lysande recensioner så gott som överallt, och är en tydlig kandidat som årets spel. Det finns några andra bra spel som släppts till konsollen i år, men det är dessa som lyser starkast. Och nästa år har vi det länge emotsedda Super Smash Bros. Brawl att se fram emot.
Bättre på spelfronten har det nog gått för XBox 360, som visserligen också haft ett extra år på sig att skaka fram bra spel. Det mest naturliga att nämna först är konsollens storsäljande lokomotiv, Halo 3, men eftersom jag redan sagt vad jag tycker om det så kan vi lämna den så länge. Mer intressanta för mig är Bioshock och Mass Effect, det sistnämnda särskilt då det är av samma företag som gjorde Star Wars: Knights of the Old Republic, ett RPG som jag tyckte väldigt mycket om. Mass Effect verkar vara ännu ett lysande spel, och är nästan nog att få mig att vilja köpa en 360.
Så varför har jag inte det? Ett spel räcker tyvärr inte som motivering för att köpa en konsoll. Det finns andra spel som intresserar mig, men många finns även till PC (exempelvis det lysande spelet Portal som jag laddat ner från Steam). Dessutom lider 360 fortfarande av stora problem när det gäller hårdvarans hållbarhet. Som en som är uppväxt med Nintendo är jag van vid att mina spelkonsoller ska fortsätta fungera genom det mesta.
Playstation 3 finns det egentligen inte så mycket att säga om. Sony satte helt enkelt ett alldeles för högt pris på konsollen och hoppades på att HD-filmformatet Bluray skulle ge den ett lyft. I stället fortsätter den att knaggla på med relativt låga försäljningssiffror. Dess största problem verkar vara att den inte får något riktigt systemsäljande spel. Kanske blir FFXIII räddningen, men det är långt tills dess.
Bättre har det gått för föregångaren Playstation 2, som trots att den är i slutet av dess livscykel fortfarande har några bra spel att komma med, mycket tack vare den enorma användarbasen. Spel som God of War 2, Rogue Galaxy och det underbara Okami visar att det fortfarande finns lite krut kvar i den gamla maskinen.
På den bärbara fronten fortsätter Nintendo DS att krossa allt motstånd. Sonys PSP har, fast det säljer långt ifrån dåligt, halkat långt efter det tvåskärmade fenomenet. Jag ska inte gå så djupt in på spelen här, men Pokemon och Zelda: Phantom Hourglass är bland dem spel som haft störst betydelse i år. Även om jag personligen är mest förtjust i Phoenix Wright-spelen.
Till sist kan jag avrunda med en intressant rapport som förhoppningsvis dödar några av dem myter som finns om att tv-spelande skulle ha negativa effekter på ungdomar. Inte för att jag tror att kritikerna faktiskt kommer att läsa den. Tur att det finns eldsjälar som står för vår kultur också.
torsdag, oktober 04, 2007
Lägesrapport
Arbete: Håller på att göra några sista finjusteringar på min doktorsavhandling, som ska till tryckning mot slutet av månaden. Själva sammanfattningsdelen (den s.k. 'kappan') är i princip färdig, egentligen. Jag sitter mest och väntar på besked om mina pek (vetenskapiska för publicerad artikel). Ganska lugnt läge.
Hem: Inte så mycket att kommentera. Mys med fästmön och bus med katterna. Trivsamt.
Spel: Börjar närma mig slutet av Paper Mario, det gamla N64-spelet som jag har nedladdad på min Wii. Ser med stor förväntan fram emot Metroid Prime 3, som släpps senare denna månad, och som jag har förbokat. Annars har jag en del DS-spel som ligger och väntar på att spelas klart. *hostFinalFantasy3host*
TV: HEROES!
Ganska lugnt på alla fronter, alltså. Fast framtiden lurpassar i ögonvrån. Hur läget blir efter min doktorandtid är alltjämt ovisst. Vi får se vad ödet har i beredskap.
Hem: Inte så mycket att kommentera. Mys med fästmön och bus med katterna. Trivsamt.
Spel: Börjar närma mig slutet av Paper Mario, det gamla N64-spelet som jag har nedladdad på min Wii. Ser med stor förväntan fram emot Metroid Prime 3, som släpps senare denna månad, och som jag har förbokat. Annars har jag en del DS-spel som ligger och väntar på att spelas klart. *hostFinalFantasy3host*
TV: HEROES!
Ganska lugnt på alla fronter, alltså. Fast framtiden lurpassar i ögonvrån. Hur läget blir efter min doktorandtid är alltjämt ovisst. Vi får se vad ödet har i beredskap.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
