Assassin's Creed-svep

I dagarna har Assassin's Creed 4: Black Flag släppts över hela världen, den senaste delen i en ganska respekterad spelserie. Jag har inte haft tillfälle att spela det än då jag inte ens spelat trean, men spelen som kom innan har jag spelat. Dessa spel är som sagt knappast okända, men jag har märkt att många hoppat över en eller annan del innan trean, så jag tänkte dra igenom dem lite snabbt.

Lite kort om spelen innan vi börjar: i Assassin's Creed-spelen (de första fyra, i alla fall) följer storyn Desmond Miles, en man som visar sig vara den senaste medlemmen i en familj av lönnmördare vars historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. Lönnmördarna har genom historien kämpat mot Templarerna, en order som söker att kontrollera världen från skuggorna. I den moderna världen gestaltas Templarerna av storföretaget Abstergo, som kidnappar Desmond och får honom att genomleva sina förfäders liv med hjälp av "Animus,"  en maskin som låter en person komma åt sina "genetiska minnen." Deras mål i detta är att komma åt ett antal artefakter med mystiska krafter som sägs kunna kontrollera folks sinnen.

Assassin's Creed
I första spelet får vi lära oss känna Desmond lite när han är fånge hos Abstergo. Där får han i Animus-maskinen återuppliva minnen från lönnmördaren Altaïr ibn-La'Ahad under tredje korstågstiden i mellanöstern 1191. I den här introducerande delen etableras en del av spelkoncepten som att klättra runt på hustaken, smälta in bland befolkningen och förstås mörda folk i smyg. Varje kapitel i spelet fungerar på ungefär samma sätt: kom till en stad, hitta alla utkikpunkter och samla information för att göra huvuduppdraget. Spelets största svaghet är just att det är fruktansvärt repetetivt. Dess styrka är dock storyn och karaktären Altaïr, som börjar som en arrogant och hetsig typ men under spelets gång lär sig värdet av tålamod och diskretion. Hans växande "bromance" med karaktären Malik - som förlorar armen i början tack vare Altaïrs dumdristighet - är den tydligaste delen av hans karaktärsark. Det dumma är förstås att allt eftersom man blir starkare så upptäcker man som spelare att grovt våld är mycket enklare än smygande och lönnmord. Go figure.

Slutsats: Kan spelas för storyn, men man förlorar inte alltför mycket om man skippar den här.

Assassin's Creed 2
Andra spelet är det av de tidigare som känns störst och mest komplett. Här får Desmond (som nu räddats från Abstergo och är hos andra inom lönnmördarordern) uppleva minnena från Ezio Auditore da Firenze under sena 1400-talet. Ezio är en ung kvinnotjusande italienare som slungas in i rollen som lönnmördare när hans familj bedras och far och bröder avrättas. På vägen träffar han flera historiska personligheter (inte minst en ung Leonardo da Vinci) som antingen hjälper eller motarbetar honom. Det här spelet är betydligt mer utvecklat och varierat än föregångaren, och spelmekaniken är mer utvecklad. Det finns mycket att sysselsätta sig med utöver de rena story-kapitlen, även om en del av sidouppdragen kan vara aningen frustrerande (särskilt segmenten med mycket hoppande och klättrande för att komma åt nycklar till spelets bästa rustning).

Slutsats: Överlag är det hela ett rejält och ganska givande spel, och enligt mig det som man bör spela om man bara väljer ett av de här fyra.

Assassin's Creed 2: Brotherhood
Ezio's historia fortsätter i denna del som utspelar sig (för det mesta) i Rom där han kämpar mot påvemakten som är under Templarernas kontroll. Det är inte överdrivet mycket som skiljer den här delen från föregångaren, men några saker är det. För det första har det införts krav för "full synkronisering," dvs särskilda villkor i uppdragen man ska uppfylla för att få full poäng för dem. Dessa kriterier kan vara exempelvis att klara nåt på en viss tid eller att inte bli upptäckt, och skiljer sig från väldigt enkla till hopplöst frustrerande. Jag fann att jag försökte få full synkronisering för det mesta, men misslyckades jag nån gång brydde jag mig inte tillräckligt mycket om det för att försöka igen. Den andra nyheten är Brödraskapet, ett eget lönnmördargille där man kan rekrytera och träna egna lönnmördare som man kan skicka ut på diverse uppdrag. Detta inslag har dock inte jättemycket effekt på det stora hela och är mest där som förströelse känns det som.

Slutsats: Som helhet är andra delen i Ezio-trilogin välgjort och en bra fortsättning av historien. Spelas gärna som eget spel eller för fortsättningen av storyn.

Assassin's Creed 2: Revelations
I tredje och sista delen av Ezios historia har han som nu gammal man kommit till staden Konstantinopel. Där samarbetar han med den lokala lönnmördargruppen i sin fortsatta kamp mot Templarerna. I stort känns det väldigt mycket som Brotherhood. Det egna gillet man kan styra över är kvar, fast här är det mer interaktion med lönnmördarna man rekryterar och det finns mer för dem att göra. Systemet med full synkronisering är också kvar och är om möjligt ännu mer irriterande.  Under spelets gång får man dessutom uppleva några av Altaïrs senare minnen, fast den härliga rösten från ettan är utbytt och den goda vännen Malik är helt försvunnen, så det var något av en besvikelse. Det finns också ett märkligt nytt segment med pusselplattformsbanor i förstapersonsvy (lite i Portal-stil) där Desmond pratar om sitt förflutna, något som man annars inte hittills fått veta. Även om det är intressant att få veta om hans bakgrund så känns banorna som ett ganska onödigt och illa passande tillägg (för att inte tala om oerhört frustrerande) men lyckligtvis så är de frivilliga.

Slutsats: Om man inte är väldigt intresserad av att veta hur Ezios historia slutar så går det här spelet egentligen att hoppa över, fast det är absolut inte dåligt.


Så där! Det är de spel i serien jag hittills har spelat. Vid nån tidpunkt ska jag antagligen fortsätta med trean och fyran, men just nu känner jag inget brinnande behov. Vi får se vad det i stället blir härnäst!

Tankar kring Mass Effect 3

Så är man äntligen färdig med Mass Effect 3. Jag skulle kunna skriva en hel recension, men det finns så många sådana redan att jag nöjer mig med att säga att det var en besvikelse. Med undantag av möjligtvis stridssystemet är det mesta försämrat från 2:an. Mycket fungerar sämre, det är buggigare och det är betydligt mindre utforskande och valfrihet. Det värsta är dock att det är många störande "cutscene magic"-stunder där dåliga saker händer för att det bara är så, fast det kanske inte verkar vettigt överhuvudtaget (F**k you Kai Leng!).

Man kan knappast kalla det för ett dåligt spel, men som tredje spelet i en trilogi kan det inte bedömas som ett eget spel, och som avslutning på serien är det en ren besvikelse. Jag ämnar spela igenom serien igen med nya karaktärer, men jag kommer inte att besvära mig med 3:an igen. Jag vet inte hur Bioware's framtid ser ut, men det känns verkligen som att de är på väg utför. Vi får hoppas att de lyckas hämta sig och inte går samma väg som så många andra företag som gått samman med EA.

Och slutet är fortfarande ett jävla skämt.

Fel? Vilka fel?

Enligt en ny rapport så är 16% av Microsofts XBox 360-maskiner defekta, så att de slutar fungera helt när de får ett "red ring of death" (eller RROD om man befinner sig på spelforum). Detta är en upprörande hög siffra, i synnerhet för oss gamers i den lite äldre generationen som har blivit van vid konsoller (främst Nintendos) som i princip tål fall från yttre stratosfären. Det är nog rätt många som än idag har en fullt fungerande NES på vinden. Därför känns det lite surt så där att lägga ner tid och penger på en konsoll som med relativt stor sannolikhet kommer att drabbas av härdsmälta inom ett år.

Microsoft, som det dynamiska ansvarstagande företag det är, verkar välja att helt enkelt ignorera problemet. Nämnas bör i för sig att de har en välfungerande kundsupport och ska enligt utsago ersätta trasiga konsoller utan större besvär, men spelarna borde inte behöva utsättas för det till att börja med.

Det är lite synd, för det finns en del intressanta spel på konsollen. Men jag är inte intresserad av att köpa en om inte Microsoft kan uppnå bättre maskinkvalité än en Ford Pinto. Fast lika bra är väl det, för jag hinner knappt med alla bra spel på min Wii, DS och PS2.

Året som gått: Spel

Det har varit ett händelserikt år på videospelsfronten. Den nya generationens konsoller har fått tillfälle att visa vad dem kan. Här följer min högst ovetenskapliga analys av varje system. Observera att jag kommer att nämna system och spel som jag själv inte spelat här. Jag tar även inte upp PC-spel här, det får någon annan göra.

Nintendo Wii, den konsoll av den nya generationen som jag faktiskt äger, började året väldigt starkt försäljningsmässigt. I flera månader var den i princip slutsåld överallt, och nya leveranser försvann snabbt. Mot årsslutet har man sett fler och fler Wii:n i butikerna, men så här framåt jul lär de ta slut igen. Den relativt låga prisklassen, de familjevänliga spelen, och naturligtvis den nyskapande rörelsekänsliga kontrollen hade lätt att tilltala dem stora massorna.

Men hur var det med spelen då? Faktum är att bland spelen som kom till Wii var det mycket, mycket skräp. Detta är i och för sig inte så oväntat; dels vaknade tredjepartsutvecklarna väldigt sent när de upptäckte att Wii skulle bli en hit och hastade således genom ett stort antal spel, dels präglas alltid den störst säljande konsollen av s k 'shovelware' (se ex. PS1 och PS2). Därför blev det många spel som egentligen var mediokra till att börja med och som inte blev bättre för att de fick påklistrade rörelsekontroller.

Men det fanns juveler bland skräpet, varav de flesta släpptes mot slutet av året. Metroid Prime: Corruption, exempelvis, som skapade ett lysande avslut på en lysande serie, och samtidigt perfekt implementerade Wii:s kontroller. Sen har vi naturligtvis Super Mario Galaxy, det senaste äventyret med den välkända rörmokaren som fått lysande recensioner så gott som överallt, och är en tydlig kandidat som årets spel. Det finns några andra bra spel som släppts till konsollen i år, men det är dessa som lyser starkast. Och nästa år har vi det länge emotsedda Super Smash Bros. Brawl att se fram emot.

Bättre på spelfronten har det nog gått för XBox 360, som visserligen också haft ett extra år på sig att skaka fram bra spel. Det mest naturliga att nämna först är konsollens storsäljande lokomotiv, Halo 3, men eftersom jag redan sagt vad jag tycker om det så kan vi lämna den så länge. Mer intressanta för mig är Bioshock och Mass Effect, det sistnämnda särskilt då det är av samma företag som gjorde Star Wars: Knights of the Old Republic, ett RPG som jag tyckte väldigt mycket om. Mass Effect verkar vara ännu ett lysande spel, och är nästan nog att få mig att vilja köpa en 360.

Så varför har jag inte det? Ett spel räcker tyvärr inte som motivering för att köpa en konsoll. Det finns andra spel som intresserar mig, men många finns även till PC (exempelvis det lysande spelet Portal som jag laddat ner från Steam). Dessutom lider 360 fortfarande av stora problem när det gäller hårdvarans hållbarhet. Som en som är uppväxt med Nintendo är jag van vid att mina spelkonsoller ska fortsätta fungera genom det mesta.

Playstation 3 finns det egentligen inte så mycket att säga om. Sony satte helt enkelt ett alldeles för högt pris på konsollen och hoppades på att HD-filmformatet Bluray skulle ge den ett lyft. I stället fortsätter den att knaggla på med relativt låga försäljningssiffror. Dess största problem verkar vara att den inte får något riktigt systemsäljande spel. Kanske blir FFXIII räddningen, men det är långt tills dess.

Bättre har det gått för föregångaren Playstation 2, som trots att den är i slutet av dess livscykel fortfarande har några bra spel att komma med, mycket tack vare den enorma användarbasen. Spel som God of War 2, Rogue Galaxy och det underbara Okami visar att det fortfarande finns lite krut kvar i den gamla maskinen.

På den bärbara fronten fortsätter Nintendo DS att krossa allt motstånd. Sonys PSP har, fast det säljer långt ifrån dåligt, halkat långt efter det tvåskärmade fenomenet. Jag ska inte gå så djupt in på spelen här, men Pokemon och Zelda: Phantom Hourglass är bland dem spel som haft störst betydelse i år. Även om jag personligen är mest förtjust i Phoenix Wright-spelen.

Till sist kan jag avrunda med en intressant rapport som förhoppningsvis dödar några av dem myter som finns om att tv-spelande skulle ha negativa effekter på ungdomar. Inte för att jag tror att kritikerna faktiskt kommer att läsa den. Tur att det finns eldsjälar som står för vår kultur också.

Halo 3 vaddå?

Har aldrig riktigt förstått fascinationen för Halo-serien. Det kanske beror på att jag aldrig ägt en XBox-konsoll, men det beror nog främst på att jag inte är särskilt intresserad av FPS-spel eller online-spel. Vad jag kan se så verkar det dock vara den mest överreklamerade spelserien någonsin, fast utan att ha spelat spelen kan jag väl inte säga det med absolut säkerhet.

En som däremot har spelat det är "Zero Punctuation", en rolig recensent på The Escapist. Hans recension, som du kan se nedan, var så bra att man inte ens behöver vara intresserad av Halo för att uppskatta den.