2000-talets bästa spel

Eftersom klant-Basse bestämde sig för att göra en lista över dem 10 bästa videospelen åren 2000-2009 kände jag mig nödd och tvungen att göra en egen. Särskilt då hans lista var hopplöst undermålig. ;) MEN! Jag nöjer mig inte med bara topp 10, utan här blir det dem 20 bästa spelen under decenniet! De lägre 10 tar jag lite kortfattat:

20. Guitar Hero. (PS2, 2005) Det var kul, revolutionerande, hade bra musik och startade en enorm speltrend. Förtjänar ett omnämnande.

19. Elite Beat Agents. (NDS, 2006) Ännu ett musikspel, fast med ett stort mått flum och skoj. Underligt och härligt kul.

18. ICO. (PS2, 2001) Atmosfäriskt, konstnärligt och minimalistiskt äventyrsspel som verkligen gav motivation till varför TV-spel borde kallas kultur.

17. Baten Kaitos Origins. (NGC, 2006) Gamecube hade inte många bra RPG, men denna prequel till första spelet polerade sin föregångare till ett underbart äventyr med härliga karaktärer.

16. The Longest Journey. (PC, 2000) Läs min recension för motivering.

15. Morrowind. (PC, 2006) Tredje spelet i The Elder Scrolls bjuder på en gigantisk spelvärld med många möjligheter. Jag lade nog ner över 100 timmar i en genomspelning. Lite trögt ibland, men överlag ett mästerverk.

14. Psychonauts. (PS2, 2005) Tim Schafer brukar vara bra på att leverera roliga och smarta spel, och detta är inget undantag. Den är inte utan problem, men dialogen och den allmänna flummigheten gör att dessa känns oviktiga.

13. Final Fantasy XII. (PS2, 2006) Många fans gillade inte det nya stridssytemet, men för mig kändes det fräscht och uppiggande. Ännu ett spel där det finns mycket att göra; för mig tog det över 80 timmar att klara allt. Snygg grafik, bra spelmekanik och en intressant, ovanligt politisk handling gör detta till det bästa FF-spelet sen VIII.

12. Okami. (PS2, 2006) Intressant, vacker grafik och en rolig Zelda-esque spelmekanik gör det här till ett bra spel, men de roliga karaktärerna och intressanta spelvärlden gör det fantastiskt. Ett måste för alla som gillar action-äventyr.

11. Killer7. (NGC, 2005) Suda51 ger oss en ordentligt "mindfuck" i detta kraftigt stiliserade underliga spel där man spelar en grupp lönnmördare som alla verkar dela på samma kropp. Bisarrt och underbart.

10. The Legend of Zelda: Wind Waker. (NGC, 2003) Vi inleder topp 10 med antagligen det mest kontroversiella inslaget i den långtgående Zelda-serien. Huvudkaraktären Link ser väldigt "cartoony" och stiliserad ut och den vanligtvis livfulla världen Hyrule är nu ett stort hav med några småöar. Ändå är det en härlig spelupplevelse, kanske just för att den avviker så mycket från den etablerade formeln. Link är i detta spel som minst hjälteaktig, men har samtidigt mer personlighet än han brukar ha. Det finns ej heller ett gigantiskt uppsjok av massiva "dungeons", utan endast några stycken; huvuddelen av spelet är just utforskande av havet. Som helhet är det snyggt, roligt och en trevlig upplevelse, och definitivt min favorit bland 3D-Zelda-spelen.

9. Professor Layton and the Curious Village. (NDS, 2008) Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Professor Layton än vad jag skrev i min recension. Spelet är fortfarande ett av decenniets trevligaste överraskningar, med underbara karaktärer, intressant story, vackert musik och härlig grafik, för att inte tala om alla kluriga pussel. Det finns en uppföljare också som även den är bra, men det är svårt att återskapa magin i den första. Spelets enda nackdel är att replay-värdet är ganska litet då man vet alla svar, men det är ju lika trevligt att spela igenom bara för att se storyn igen.

8. Sly 2: Band of Thieves. (PS2, 2004) Sly-serien handlar om tvättbjörnstjuven Sly Cooper och hans kumpaner, en högintelligent sköldpadda vid namn Bentley och den starke flodhästen Murray. Tillsammans smider de intrikata planer för att stjäla värdefulla föremål från andra mer skurkaktiga typer. Det krävs smygande på hustak, espionage, datorhackande och ibland rent våld för att genomföra alla plan, som för övrigt är så komplicerade ibland att Jönssonligan blir gröna av avund. Även här har vi en cartoony grafikstil, som tillsammans med en enormt kul handling mycket humor gör ett extremt roligt spel. Man lär känna karaktärerna och tycker om dem. Första spelet har jag inte spelat, då det var först i andra som utvecklarna fick ihop konceptet ordentligt. Det finns även en trea, som även den är ett roligt spel med intressant story, men den har svårt att konkurrera med perfektionen i tvåan.

7. The Witcher. (PC, 2007) Ännu ett spel som jag tidigare recenserat. Sen dess har utvecklarna släppt en "Enhanced Edition" som löser några av problemen jag hade med spelet tidigare, och som alla som tidigare köpt spelet kan ladda ner gratis. Laddningstiderna är kortare, dialogen mer välgjord samt en del andra förbättringar. Ett spel som var bra från början har nu blivit strålande. Bör spelas av alla som vill ha en "vuxnare" RPG-känsla.

6. Phoenix Wright 1-3. (NDS, 2005-2007) Jag vet, det är rätt så mycket av en cop-out att ha tre spel på en placering, men de här spelen hör ihop så oerhört mycket att det är svårt att ta dem var för sig. Jag kan ärligt inte säga vilken jag tycker bäst om, bara att tillsammans ger de en härlig berättelse och en spelupplevelse man sent glömmer. I korthet spelar man den gröne försvarsadvokaten Phoenix Wright, som ständigt måste kämpa för att frikänna sina klienter i fall som från början känns hopplösa. Med hjälp av bevis och utpekande av brister i vittnesmål brukar han till slut locka fram sanningen, vilket ställer till stor förtret hos de alltid viljestarka och självsäkra åklagarna. Överlag är karaktärsgalleriet mycket färgstarkt, och dialogen humoristisk och välskriven. De är i grund och botten dialogdrivna peka-klicka-spel, och har man spelat genom det minns man mycket av lösningarna, men det är ännu ett (eller tre) spel som man gärna spelar om bara för berättelsens skull.

5. Eternal Darkness: Sanity's Requiem. (NGC, 2002) Man kan inte direkt påstå att Gamecube blev känd för sin skräckgenre, men ett par diamanter hade den. Eternal Darkness handlar om mörka gudar, demoner, förbjuden magi och förstås vansinne. Spelet kretsar kring dem olika generationerna av familjen Roivas, som i nästan 2000 år kämpar mot mörkrets krafter. En sak som gjorde spelet så bra var att karaktärerna hade en "sanity meter" som visade hur mycket vansinne de ansamlat av alla hemskheter de stött på. Detta gjorde att man kunde uppleva diverse hallucinationer som var allt från läskiga fotsteg eller röster som hördes till fåniga saker som att tv:ns volymkontroll skruvades ner av sig själv. Spelet tappar lite av sin läskighet en bit in när man lär sig magier som kan hela en, men den övergripande atmosfären, storyn och spelmekaniken gör ändå spelet till en av GC:ns största höjdpunkter.

4. Portal. (PC, 2007) Vad kan man säga om Portal som andra inte redan sagt? Spelet som kretsar kring ett gevär som kan skapa portaler mellan två punkter i rummet har rosats av i princip alla. Med hjälp av sitt portalgevär måste man som huvudkaraktären ta sig förbi rum efter rum med dödliga fällor, allt som en del av dem vetenskapliga tester som den psykopatiska datorn GLaDOS byggt upp. Det är i grunden bara ett ganska kort (ca 2 h) pusselspel, men klurigheten, fysiken, GLaDOS konstanta störda uppmuntran/förolämpningar/mordhot och den bästa slutlåten som någonsin skrivits till ett spel gör detta till definitionen av fulländning.

3. Metroid Prime 3: Corruption. (Wii, 2007) Metroid Prime-serien är ännu en spelserie som jag ogärna delar upp, men dessa är tillräckligt skilda för att jag ska kunna välja en favorit. Det blev i slutändan trean, som jag tidigare recenserat. Alla tre spelen är förstås suveräna (alla Metroid-spel överhuvudtaget är suveräna, men första-persons-perspektivet och de massiva spelvärldarna gör dessa snäppet starkare), men i slutändan var det Wii-kontrollen och den något skarpare grafiken som gjorde att jag valde just den för att representera trilogin.

2. Super Smash Bros. Melee. (NGC, 2001) Säger man "Gamecube" till en gamer blir antagligen detta spel det man tänker på först. Minnet av alla timmar man satt där med tre andra spelare och slogs i detta snabba, lätt kaotiska fighting-spel är något som inte försvinner i första taget. Även om jag gillar uppföljaren till Wii för dem nya karaktärerna och story-läget är det ändå Melee som fulländade spelidén som började på N64. Det är multiplayer när det är som bäst, och för mig det ultimata fighting-spelet. Och Fox äger.

Och det bästa spelet från decenniet 2000-2009 är:

1. Resident Evil 4. (NGC, 2005/Wii, 2007) Resident Evil var innan det här spelet något av en "meh"-upplevelse för mig. Jag ogillade dem tidigare spelens jobbiga kontroller och konservativa förhållningssätt till ammunition och sparmöjligheter. RE4 ändrade på allt det. Plötsligt var det över-axeln-perspektiv och snabba precisa kontroller. Plötsligt var det rätt gott om ammunition (dock utan att man kan slösa alltför mycket) och man kunde spara spelet hur mycket man ville. Men kanske viktigast av allt: det var kul! Inga fler tröga zombies, här var det snabba, tänkande (nåja) människor som gärna svärmade mot dig och flankerade dig eller smög runt dig. Nu kastade de knivar eller ibland till och med sköt mot dig. Nu var det plötsligt action, fast utan att förlora skräckeffekten, mörkret och framför allt alla krystade one-liners hos dem tidigare spelen.

Man spelar som specialagenten Leon S. Kennedy som är på uppdrag i "Europa" för att rädda presidentens dotter, Ashley, som blivit kidnappad. Sen visar det sig att de som kidnappade henne är påverkade av en mystisk parasit kallad "Las Plagas", som växer i värdkroppen och slutligen tar över den helt. Vissa kan till och med förvrida kroppen till fruktansvärda former. Och stackars Leon befinner sig mitt bland detta från början utrustad med endast en liten pistol, några skott och en hjältelugg. Och förutom att överleva själv måste han hitta Ashley och skydda henne tills de lyckas fly.

Jag tror att jag spelat igenom det här spelet ca fem gånger, först på Gamecube och sedan på Wii. Wii-versionen är för mig den definitiva tack vare kontrollen och allt extramaterial. Spelet finns även till PS2 (med sämre grafik men med extramaterial) och till PC (fast det är bäst att inte nämna den versionen alls). Det är kul, spännande, välgjort och jag kan spela genom det hur många gånger som helst. Decenniets bästa spel, helt enkelt.

Där var alltså min lista. Ni håller antagligen inte med allt, fast det skiter jag i. :) Vi får hoppas att nästa decennie bjuder på minst lika bra spelupplevelser.

Idag kom det!

Idag släpptes Mega Man 9, och naturligtvis laddade jag ner det till min Wii direkt. Ah, härliga 8-bitskänsla. Det är svårt (som det ska vara) men inte omöjligt. Hittills har jag redan klarat 6 av bossarna (Jewel Man och Magma Man återstår). Sen väntar Wilys slott... (Men, Dr. Wily är ju oskyldig i det här spelet!! Yeah right.)

Lyckades också samla kraft att ställa mig på Wii Fit-brädan idag. Jag har varit lite sporadisk med det under den senaste tiden, men jag har visst lyckats gå ner nästan ett helt BMI-steg sen jag började med det. Hur mycket det beror på Wii Fit vet jag inte, men jag inbillar mig att jag har blivit lite flexiblare och fått bättre balans, så nån nytta har det säkert gjort. Sen är det bra att ha ett verktyg som håller koll på mina framsteg som det gör.

Wii're back!

I slutet av förra veckan blev jag återigen Wii-ägare. Bergsala var tydligen tvungna att helt byta ut enheten, så den jag har är alltså sprillans ny. Lite data gick förlorat, men jag var ju förutseende nog att kopiera mitt spelspardata på ett SD-kort innan jag skickade iväg den. Således var det bara några småsaker jag blev av med, och nu fungerar allt som det ska. Jag blev inte ens debiterad för tjänsten.

Tack vare detta har jag och fästmön nu kunnat börja spela Wii Fit. Efter några dagars övningar kan jag konstatera att man nog får en del motion av övningarna, och spelen är småskoj. Det ersätter nog inte ett riktigt gympapass, men man blir svettig, och det är förmodligen mycket bättre än inget alls. Vi får se dem kommande veckorna hur det går för oss; enligt spelet har jag f n ett BMI på runt 26,5. Detta ska förhoppningsvis sänkas.

Nationaldagshelgen var f ö mycket trevlig. Härligt väder med tillhörande bassängbad, grillade revbensspjäll (tillhör mina absoluta favoritmat) och gemytlig stämning. Precis vad som behövdes för att komma in i ett gott humör.

A farewell to Wii

Så har man packat ihop och skickat iväg sin Wii. Bara så där. Good bye och auf wiedersehen.

Nej, det beror inte på att jag blivit trött på det, utan att den måste repareras. Problemet är att det inte går att "synca" andra kontrollenheter till den, vilket man behöver göra om man vill använda fler kontroller utöver den som följde med systemet. Vanligtvis går detta att komma runt så det har inte varit något besvär tidigare, men nu på sistone har vi införskaffat Wii Fit. Eftersom den tillhörande balansbrädan inte har något andra sätt att synca till konsollen har jag helt enkelt blivit tvungen att skicka iväg enheten till Bergsala (Nintendodistributören i Sverige). Förhoppningsvis är det bara något glapp i knappen som är lätt åtgärdat, men i värsta fall måste den bytas ut, vilket kan innebära att saker jag har sparade kan gå förlorade. Visserligen har jag gjort back-up på en del (spelspardata o s v) men det vore ju ändå ett irritationsmoment. Med lite tur har jag en Wii igen om en vecka ungefär.

Och tur är det, för nu har Nintendo lanserat sin nya tjänst för nedladdningsbara spel, WiiWare. Medan Virtual Console är en källa för gamla spel från Nintendos tidigare generationer, är WiiWare en samling med helt nya spel. Det är en lysande möjlighet för både små och stora studios att släppa mindre billigare spel som inte lämpar sig för distribution på skiva. Det har redan släppts ett par intressanta titlar, framför allt den kritikerrosade LostWinds. Även Final fantasy: Crystal chronicles – My life as a king från storbolaget SquareEnix ser lovande ut.

Under tiden har jag tillräckligt att göra på spelfronten, i synnerhet på DS. Puzzle Quest: Challenge of the Warlords är löjligt beroendeframkallande, och samtidigt är jag fullt upptagen med att lösa mordfall i Apollo Justice. Fästmön har dessutom nyligen införskaffat Elite Beat Agents, ett härligt bisarrt rytmspel.

Jag hoppas att min Wii återkommer snart, men bara den är här innan 26:e juni, då Smash Bros. släpps, är jag nöjd.

Spelnytt

Det händer en del på TV-spelsfronten just nu. Det är nästan så det är svårt att hänga med. Just för tillfället bollar jag med tre olika spel samtidigt: Valkyrie Profile 2 till PS2, ett RPG vagt baserat på nordisk mytologi som jag fick av min fästmö i julklapp, Sherlock Holmes: The Awakened, ett peka-klicka-äventyrsspel som jag laddade ner från Steam där mästerdetektiven Holmes konfronteras med Cthulhu-mythoset, och Etrian Odyssey till DS, ett gammaldags RPG där man navigerar labyrinter och slåss mot monster. Fullt upp, med andra ord.

Samtidigt är det en del andra spel som jag också vill ha, men det får helt enkelt vänta tills jag har tid. No More Heroes står nog högst på listan för tillfället. Andra intressanta saker som kommer ut i dagarna, som kanske är fokuserade på den större spelbefolkningen, är Mario Kart Wii, det senaste spelet i en gammal god serie, och Wii Fit, Nintendos senaste satsning som tydligen redan är slutsåld.

I mindre positiva nyheter, kommer det enormt hypade spelet Rock Band tydligen att kosta absurt mycket pengar, uppemot 2400 kronor om man vill ha både spelet och instrumenten. (EA valde av någon anledning att dela upp dem, fast var för sig är de totalt värdelösa.)

Super Smash Bros. Brawl, som USA fått njuta av ett tag nu, har för övrigt fortfarande inget release-datum i Europa. Man kan verkligen inte påstå att Nintendo of Europe anstränger sig för att göra sina kunder glada, fast vi europeiska spelare är vid det här läget rätt vana vid att upprepade gånger bli sparkade i ballarna. Numera finns det visserligen sätt att kringgå satanspåfundet som är regionslås, fast det är inte direkt riskfritt på en konsoll som uppdaterar sin mjukvara hela tiden (Nintendo verkar nämligen bli rätt sura när vi arroganta européer har mage nog att vilja spela samma spel som resten av världen haft i ett halvår.)

Avslutningsvis kan jag nämna att jag nu har spelat genom i princip allt i Resident Evil: The Umbrella Chronicles. För att vara ett ljuspistolspel är det väldigt underhållande och varar ett ganska bra tag. Dessutom vill man spela banorna flera gånger för att klara dem med bättre betyg och hitta alla hemligheter. Den är inte perfekt, men definitivt kul för stunden. Jag skriver inte en full recension, utan överlåter det till den eminenta Yahtzee Croshaw här nedan. (Kolla gärna in hans andra recensioner, mest nyligen ovannämnda No More Heroes.)

Året som gått: Spel

Det har varit ett händelserikt år på videospelsfronten. Den nya generationens konsoller har fått tillfälle att visa vad dem kan. Här följer min högst ovetenskapliga analys av varje system. Observera att jag kommer att nämna system och spel som jag själv inte spelat här. Jag tar även inte upp PC-spel här, det får någon annan göra.

Nintendo Wii, den konsoll av den nya generationen som jag faktiskt äger, började året väldigt starkt försäljningsmässigt. I flera månader var den i princip slutsåld överallt, och nya leveranser försvann snabbt. Mot årsslutet har man sett fler och fler Wii:n i butikerna, men så här framåt jul lär de ta slut igen. Den relativt låga prisklassen, de familjevänliga spelen, och naturligtvis den nyskapande rörelsekänsliga kontrollen hade lätt att tilltala dem stora massorna.

Men hur var det med spelen då? Faktum är att bland spelen som kom till Wii var det mycket, mycket skräp. Detta är i och för sig inte så oväntat; dels vaknade tredjepartsutvecklarna väldigt sent när de upptäckte att Wii skulle bli en hit och hastade således genom ett stort antal spel, dels präglas alltid den störst säljande konsollen av s k 'shovelware' (se ex. PS1 och PS2). Därför blev det många spel som egentligen var mediokra till att börja med och som inte blev bättre för att de fick påklistrade rörelsekontroller.

Men det fanns juveler bland skräpet, varav de flesta släpptes mot slutet av året. Metroid Prime: Corruption, exempelvis, som skapade ett lysande avslut på en lysande serie, och samtidigt perfekt implementerade Wii:s kontroller. Sen har vi naturligtvis Super Mario Galaxy, det senaste äventyret med den välkända rörmokaren som fått lysande recensioner så gott som överallt, och är en tydlig kandidat som årets spel. Det finns några andra bra spel som släppts till konsollen i år, men det är dessa som lyser starkast. Och nästa år har vi det länge emotsedda Super Smash Bros. Brawl att se fram emot.

Bättre på spelfronten har det nog gått för XBox 360, som visserligen också haft ett extra år på sig att skaka fram bra spel. Det mest naturliga att nämna först är konsollens storsäljande lokomotiv, Halo 3, men eftersom jag redan sagt vad jag tycker om det så kan vi lämna den så länge. Mer intressanta för mig är Bioshock och Mass Effect, det sistnämnda särskilt då det är av samma företag som gjorde Star Wars: Knights of the Old Republic, ett RPG som jag tyckte väldigt mycket om. Mass Effect verkar vara ännu ett lysande spel, och är nästan nog att få mig att vilja köpa en 360.

Så varför har jag inte det? Ett spel räcker tyvärr inte som motivering för att köpa en konsoll. Det finns andra spel som intresserar mig, men många finns även till PC (exempelvis det lysande spelet Portal som jag laddat ner från Steam). Dessutom lider 360 fortfarande av stora problem när det gäller hårdvarans hållbarhet. Som en som är uppväxt med Nintendo är jag van vid att mina spelkonsoller ska fortsätta fungera genom det mesta.

Playstation 3 finns det egentligen inte så mycket att säga om. Sony satte helt enkelt ett alldeles för högt pris på konsollen och hoppades på att HD-filmformatet Bluray skulle ge den ett lyft. I stället fortsätter den att knaggla på med relativt låga försäljningssiffror. Dess största problem verkar vara att den inte får något riktigt systemsäljande spel. Kanske blir FFXIII räddningen, men det är långt tills dess.

Bättre har det gått för föregångaren Playstation 2, som trots att den är i slutet av dess livscykel fortfarande har några bra spel att komma med, mycket tack vare den enorma användarbasen. Spel som God of War 2, Rogue Galaxy och det underbara Okami visar att det fortfarande finns lite krut kvar i den gamla maskinen.

På den bärbara fronten fortsätter Nintendo DS att krossa allt motstånd. Sonys PSP har, fast det säljer långt ifrån dåligt, halkat långt efter det tvåskärmade fenomenet. Jag ska inte gå så djupt in på spelen här, men Pokemon och Zelda: Phantom Hourglass är bland dem spel som haft störst betydelse i år. Även om jag personligen är mest förtjust i Phoenix Wright-spelen.

Till sist kan jag avrunda med en intressant rapport som förhoppningsvis dödar några av dem myter som finns om att tv-spelande skulle ha negativa effekter på ungdomar. Inte för att jag tror att kritikerna faktiskt kommer att läsa den. Tur att det finns eldsjälar som står för vår kultur också.

Iväg igen

Nu är allt packat och klart för tågresan till Stockholm i morgon. Går allt enligt planerna får vi lyssna till skön musik i morgon kväll och dessutom träffa Uematsu-sama i egen hög person. Rapport följer efter hemkomsten på torsdag.

Tills dess, kolla in den officiella (japanska) hemsidan för ett nytt uppkommande RPG till Wii: Fragile. Spelet utvecklas av skaparna bakom mästerverk som Baten Kaitos, så jag har stora förhoppningar.

Recension: Metroid Prime 3

Igår klarade jag Metroid Prime 3: Corruption till Wii. Jag gillade dem första två spelen i Metroid Prime serien väldigt mycket, så det var rätt uppenbart att jag skulle gilla det här. Nackdelen är förstås att det inte var så jättemycket att överraskas av; jag visste redan i princip hur allt gick till. Men det behövdes inte. Spelet är så bra ändå.

Inledningen var lite svajig, då det kändes väldigt märkligt att i ett Metroid-spel plötsligt gå omkring bland en massa NPCs som jag får direktiv eller meningslösa one-liners av. Vanligtvis har serien, som jag nämnt tidigare, präglats av att ensam utforska dem världar man besöker. Här har man plötsligt allierade. Efter att ha kommit förbi första världen försvinner dock den här trygghetsaspekten för det mesta, vilket i sin tur får en att känna sig ännu mer ensam än vanligt. Känslan förstärks av den namngivande korruption som stadigt äter upp en inifrån.

Man får dock fortfarande direktiv från allehanda källor som alltid säger vart man ska gå härnäst. Detta ger onekligen en linjär känsla, men man behöver inte omedelbart gå ditt markören på kartan visar. Mycket tid kan gå åt till utforskande utanför storyns ramar, för varje gång man får en ny power-up känner man att man bara måste gå tillbaka till stället där man tidigare såg den där oigenomträngliga dörren och se vad som finns där. Det är det som gör Metroid till Metroid. Den enda irriterande faktorn är att spelet ibland påminner en om ens egentliga destination när det tycker att man flummat runt för länge. Lite störande ibland.

Wii-kontrollen fungerar klockrent. Siktet med IR-sensorn är väldigt precis, och styrningen i övrigt känns smidig. Det känns som om det var så här Nintendo tänkte att det ska vara med FPS-spel. Även funktioner som att kasta ett elektrikt "lasso" mot fiender med ett ryck av vänsterhanden känns tillfredsställande.

Grafiken är påtagligt bättre än dem tidigare spelen på Gamecube, vilket säger en del då de spelen hade bra grafik till att börja med. Det går inte att jämföra direkt med powerhouse-konsollerna XBox 360 och PS3, men det duger gott för mina behov.

Och det viktigaste av allt, atmosfären, är perfekt. Det finns många varierande världar I det här spelet, från jungel till en svävande stad av urgammal teknologi till ett övergivet skeppsvrak i rymden, men alla har den där härliga Metroid-känslan, vilket gör det till en fröjd att försöka utforska varenda skrymsel och vrå.

Spelet är inte perfekt, men det är mycket bra. Det här spelet var faktiskt en av dem största anledningarna till att jag skaffade min Wii. Jag blev inte besviken. Förmodligen kommer jag att spela genom spelet både en och två gånger till på högre svårighetsgrader. Dessutom måste jag hitta allt. (Nu blev det bara 93%. Jag är ibland lite av en komplettist.)

Det blir spännande att se vad för slags spel som Samus Aran kommer att synas i i framtiden.

Metroid Prime 3

Igår fick jag hem ett av mina mest efterlängtade spel till Wii, nämligen Metroid Prime 3: Corruption. Metroid är en riktig älsklingsserie för mig, och har varit det ända sen NES-tiden, så det här spelet är verkligen något jag sett fram emot.

Prime 3 följer i samma spår som sina föregångare på Gamecube i stil och utförande. Det ska dock vara en del väsentliga ändringar, som mer interaktion med andra karaktärer, när tidigare spel har fokuserat på ensamhet. Detta har gett märkliga effekter i vissa recensioner; spelet har fått 5/5 eller 9/10 på många håll, men de som gett spelet 4 eller 8 har gjort så av en av två anledningar:

A) Spelet är för likt föregångarna.

B) Spelet är för olikt föregångarna.

Lite simplifierat kanske, men det är i princip kontentan. Nu är jag inte en sån som slaviskt följer recensioner när det gäller spelinköp (även om jag läser dem för att få en någolunda uppfattning om hur spelet är) men jag tyckte att det var lite roligt hur det kan bli.

Lägesrapport

Arbete: Håller på att göra några sista finjusteringar på min doktorsavhandling, som ska till tryckning mot slutet av månaden. Själva sammanfattningsdelen (den s.k. 'kappan') är i princip färdig, egentligen. Jag sitter mest och väntar på besked om mina pek (vetenskapiska för publicerad artikel). Ganska lugnt läge.

Hem: Inte så mycket att kommentera. Mys med fästmön och bus med katterna. Trivsamt.

Spel: Börjar närma mig slutet av Paper Mario, det gamla N64-spelet som jag har nedladdad på min Wii. Ser med stor förväntan fram emot Metroid Prime 3, som släpps senare denna månad, och som jag har förbokat. Annars har jag en del DS-spel som ligger och väntar på att spelas klart. *hostFinalFantasy3host*

TV: HEROES!

Ganska lugnt på alla fronter, alltså. Fast framtiden lurpassar i ögonvrån. Hur läget blir efter min doktorandtid är alltjämt ovisst. Vi får se vad ödet har i beredskap.