Dagens Win: Symfoniskt Zelda

För de som inte anser att TV-spel är kultur.

2000-talets bästa spel

Eftersom klant-Basse bestämde sig för att göra en lista över dem 10 bästa videospelen åren 2000-2009 kände jag mig nödd och tvungen att göra en egen. Särskilt då hans lista var hopplöst undermålig. ;) MEN! Jag nöjer mig inte med bara topp 10, utan här blir det dem 20 bästa spelen under decenniet! De lägre 10 tar jag lite kortfattat:

20. Guitar Hero. (PS2, 2005) Det var kul, revolutionerande, hade bra musik och startade en enorm speltrend. Förtjänar ett omnämnande.

19. Elite Beat Agents. (NDS, 2006) Ännu ett musikspel, fast med ett stort mått flum och skoj. Underligt och härligt kul.

18. ICO. (PS2, 2001) Atmosfäriskt, konstnärligt och minimalistiskt äventyrsspel som verkligen gav motivation till varför TV-spel borde kallas kultur.

17. Baten Kaitos Origins. (NGC, 2006) Gamecube hade inte många bra RPG, men denna prequel till första spelet polerade sin föregångare till ett underbart äventyr med härliga karaktärer.

16. The Longest Journey. (PC, 2000) Läs min recension för motivering.

15. Morrowind. (PC, 2006) Tredje spelet i The Elder Scrolls bjuder på en gigantisk spelvärld med många möjligheter. Jag lade nog ner över 100 timmar i en genomspelning. Lite trögt ibland, men överlag ett mästerverk.

14. Psychonauts. (PS2, 2005) Tim Schafer brukar vara bra på att leverera roliga och smarta spel, och detta är inget undantag. Den är inte utan problem, men dialogen och den allmänna flummigheten gör att dessa känns oviktiga.

13. Final Fantasy XII. (PS2, 2006) Många fans gillade inte det nya stridssytemet, men för mig kändes det fräscht och uppiggande. Ännu ett spel där det finns mycket att göra; för mig tog det över 80 timmar att klara allt. Snygg grafik, bra spelmekanik och en intressant, ovanligt politisk handling gör detta till det bästa FF-spelet sen VIII.

12. Okami. (PS2, 2006) Intressant, vacker grafik och en rolig Zelda-esque spelmekanik gör det här till ett bra spel, men de roliga karaktärerna och intressanta spelvärlden gör det fantastiskt. Ett måste för alla som gillar action-äventyr.

11. Killer7. (NGC, 2005) Suda51 ger oss en ordentligt "mindfuck" i detta kraftigt stiliserade underliga spel där man spelar en grupp lönnmördare som alla verkar dela på samma kropp. Bisarrt och underbart.

10. The Legend of Zelda: Wind Waker. (NGC, 2003) Vi inleder topp 10 med antagligen det mest kontroversiella inslaget i den långtgående Zelda-serien. Huvudkaraktären Link ser väldigt "cartoony" och stiliserad ut och den vanligtvis livfulla världen Hyrule är nu ett stort hav med några småöar. Ändå är det en härlig spelupplevelse, kanske just för att den avviker så mycket från den etablerade formeln. Link är i detta spel som minst hjälteaktig, men har samtidigt mer personlighet än han brukar ha. Det finns ej heller ett gigantiskt uppsjok av massiva "dungeons", utan endast några stycken; huvuddelen av spelet är just utforskande av havet. Som helhet är det snyggt, roligt och en trevlig upplevelse, och definitivt min favorit bland 3D-Zelda-spelen.

9. Professor Layton and the Curious Village. (NDS, 2008) Det finns egentligen inte så mycket mer att säga om Professor Layton än vad jag skrev i min recension. Spelet är fortfarande ett av decenniets trevligaste överraskningar, med underbara karaktärer, intressant story, vackert musik och härlig grafik, för att inte tala om alla kluriga pussel. Det finns en uppföljare också som även den är bra, men det är svårt att återskapa magin i den första. Spelets enda nackdel är att replay-värdet är ganska litet då man vet alla svar, men det är ju lika trevligt att spela igenom bara för att se storyn igen.

8. Sly 2: Band of Thieves. (PS2, 2004) Sly-serien handlar om tvättbjörnstjuven Sly Cooper och hans kumpaner, en högintelligent sköldpadda vid namn Bentley och den starke flodhästen Murray. Tillsammans smider de intrikata planer för att stjäla värdefulla föremål från andra mer skurkaktiga typer. Det krävs smygande på hustak, espionage, datorhackande och ibland rent våld för att genomföra alla plan, som för övrigt är så komplicerade ibland att Jönssonligan blir gröna av avund. Även här har vi en cartoony grafikstil, som tillsammans med en enormt kul handling mycket humor gör ett extremt roligt spel. Man lär känna karaktärerna och tycker om dem. Första spelet har jag inte spelat, då det var först i andra som utvecklarna fick ihop konceptet ordentligt. Det finns även en trea, som även den är ett roligt spel med intressant story, men den har svårt att konkurrera med perfektionen i tvåan.

7. The Witcher. (PC, 2007) Ännu ett spel som jag tidigare recenserat. Sen dess har utvecklarna släppt en "Enhanced Edition" som löser några av problemen jag hade med spelet tidigare, och som alla som tidigare köpt spelet kan ladda ner gratis. Laddningstiderna är kortare, dialogen mer välgjord samt en del andra förbättringar. Ett spel som var bra från början har nu blivit strålande. Bör spelas av alla som vill ha en "vuxnare" RPG-känsla.

6. Phoenix Wright 1-3. (NDS, 2005-2007) Jag vet, det är rätt så mycket av en cop-out att ha tre spel på en placering, men de här spelen hör ihop så oerhört mycket att det är svårt att ta dem var för sig. Jag kan ärligt inte säga vilken jag tycker bäst om, bara att tillsammans ger de en härlig berättelse och en spelupplevelse man sent glömmer. I korthet spelar man den gröne försvarsadvokaten Phoenix Wright, som ständigt måste kämpa för att frikänna sina klienter i fall som från början känns hopplösa. Med hjälp av bevis och utpekande av brister i vittnesmål brukar han till slut locka fram sanningen, vilket ställer till stor förtret hos de alltid viljestarka och självsäkra åklagarna. Överlag är karaktärsgalleriet mycket färgstarkt, och dialogen humoristisk och välskriven. De är i grund och botten dialogdrivna peka-klicka-spel, och har man spelat genom det minns man mycket av lösningarna, men det är ännu ett (eller tre) spel som man gärna spelar om bara för berättelsens skull.

5. Eternal Darkness: Sanity's Requiem. (NGC, 2002) Man kan inte direkt påstå att Gamecube blev känd för sin skräckgenre, men ett par diamanter hade den. Eternal Darkness handlar om mörka gudar, demoner, förbjuden magi och förstås vansinne. Spelet kretsar kring dem olika generationerna av familjen Roivas, som i nästan 2000 år kämpar mot mörkrets krafter. En sak som gjorde spelet så bra var att karaktärerna hade en "sanity meter" som visade hur mycket vansinne de ansamlat av alla hemskheter de stött på. Detta gjorde att man kunde uppleva diverse hallucinationer som var allt från läskiga fotsteg eller röster som hördes till fåniga saker som att tv:ns volymkontroll skruvades ner av sig själv. Spelet tappar lite av sin läskighet en bit in när man lär sig magier som kan hela en, men den övergripande atmosfären, storyn och spelmekaniken gör ändå spelet till en av GC:ns största höjdpunkter.

4. Portal. (PC, 2007) Vad kan man säga om Portal som andra inte redan sagt? Spelet som kretsar kring ett gevär som kan skapa portaler mellan två punkter i rummet har rosats av i princip alla. Med hjälp av sitt portalgevär måste man som huvudkaraktären ta sig förbi rum efter rum med dödliga fällor, allt som en del av dem vetenskapliga tester som den psykopatiska datorn GLaDOS byggt upp. Det är i grunden bara ett ganska kort (ca 2 h) pusselspel, men klurigheten, fysiken, GLaDOS konstanta störda uppmuntran/förolämpningar/mordhot och den bästa slutlåten som någonsin skrivits till ett spel gör detta till definitionen av fulländning.

3. Metroid Prime 3: Corruption. (Wii, 2007) Metroid Prime-serien är ännu en spelserie som jag ogärna delar upp, men dessa är tillräckligt skilda för att jag ska kunna välja en favorit. Det blev i slutändan trean, som jag tidigare recenserat. Alla tre spelen är förstås suveräna (alla Metroid-spel överhuvudtaget är suveräna, men första-persons-perspektivet och de massiva spelvärldarna gör dessa snäppet starkare), men i slutändan var det Wii-kontrollen och den något skarpare grafiken som gjorde att jag valde just den för att representera trilogin.

2. Super Smash Bros. Melee. (NGC, 2001) Säger man "Gamecube" till en gamer blir antagligen detta spel det man tänker på först. Minnet av alla timmar man satt där med tre andra spelare och slogs i detta snabba, lätt kaotiska fighting-spel är något som inte försvinner i första taget. Även om jag gillar uppföljaren till Wii för dem nya karaktärerna och story-läget är det ändå Melee som fulländade spelidén som började på N64. Det är multiplayer när det är som bäst, och för mig det ultimata fighting-spelet. Och Fox äger.

Och det bästa spelet från decenniet 2000-2009 är:

1. Resident Evil 4. (NGC, 2005/Wii, 2007) Resident Evil var innan det här spelet något av en "meh"-upplevelse för mig. Jag ogillade dem tidigare spelens jobbiga kontroller och konservativa förhållningssätt till ammunition och sparmöjligheter. RE4 ändrade på allt det. Plötsligt var det över-axeln-perspektiv och snabba precisa kontroller. Plötsligt var det rätt gott om ammunition (dock utan att man kan slösa alltför mycket) och man kunde spara spelet hur mycket man ville. Men kanske viktigast av allt: det var kul! Inga fler tröga zombies, här var det snabba, tänkande (nåja) människor som gärna svärmade mot dig och flankerade dig eller smög runt dig. Nu kastade de knivar eller ibland till och med sköt mot dig. Nu var det plötsligt action, fast utan att förlora skräckeffekten, mörkret och framför allt alla krystade one-liners hos dem tidigare spelen.

Man spelar som specialagenten Leon S. Kennedy som är på uppdrag i "Europa" för att rädda presidentens dotter, Ashley, som blivit kidnappad. Sen visar det sig att de som kidnappade henne är påverkade av en mystisk parasit kallad "Las Plagas", som växer i värdkroppen och slutligen tar över den helt. Vissa kan till och med förvrida kroppen till fruktansvärda former. Och stackars Leon befinner sig mitt bland detta från början utrustad med endast en liten pistol, några skott och en hjältelugg. Och förutom att överleva själv måste han hitta Ashley och skydda henne tills de lyckas fly.

Jag tror att jag spelat igenom det här spelet ca fem gånger, först på Gamecube och sedan på Wii. Wii-versionen är för mig den definitiva tack vare kontrollen och allt extramaterial. Spelet finns även till PS2 (med sämre grafik men med extramaterial) och till PC (fast det är bäst att inte nämna den versionen alls). Det är kul, spännande, välgjort och jag kan spela genom det hur många gånger som helst. Decenniets bästa spel, helt enkelt.

Där var alltså min lista. Ni håller antagligen inte med allt, fast det skiter jag i. :) Vi får hoppas att nästa decennie bjuder på minst lika bra spelupplevelser.

Idag kom det!

Idag släpptes Mega Man 9, och naturligtvis laddade jag ner det till min Wii direkt. Ah, härliga 8-bitskänsla. Det är svårt (som det ska vara) men inte omöjligt. Hittills har jag redan klarat 6 av bossarna (Jewel Man och Magma Man återstår). Sen väntar Wilys slott... (Men, Dr. Wily är ju oskyldig i det här spelet!! Yeah right.)

Lyckades också samla kraft att ställa mig på Wii Fit-brädan idag. Jag har varit lite sporadisk med det under den senaste tiden, men jag har visst lyckats gå ner nästan ett helt BMI-steg sen jag började med det. Hur mycket det beror på Wii Fit vet jag inte, men jag inbillar mig att jag har blivit lite flexiblare och fått bättre balans, så nån nytta har det säkert gjort. Sen är det bra att ha ett verktyg som håller koll på mina framsteg som det gör.

Retrospel, fast nytt

De av oss som växte upp med TV-spel på 80-talet har ofta härliga minnen av Nintendos 8-bitskonsoll, NES, som hade en stor drös med spel som många av oss fortfarande spelar än idag. En serie som sticker ut i minnet är Mega Man, en serie som präglades av härlig spelkänsla och med tekniken lysande musik. Därför är det inget underligt att retrofans världen över blev glada över nyheten att Capcom skulle släppa ett helt nytt Mega Man spel, Mega Man 9, med spelstil och grafik som perfekt emulerar den gamla NES:en. Spelet släpps till alla nya konsollers nedladdningstjänster. (Naturligtvis måste vi i Europa vänta aningen längre som vanligt, men det har lovats att det ska släppas inom ungefär samma tidsram.)

För att ge spelet ännu mer kultstatus, gjordes det en "officiell boxart" som en referens till de gamla spelens (amerikanska) förpackningar, som var oftast rätt så missvisande och rent av fula. Capcom har dessutom lagt in de små "buggar" som brukar förekomma i NES-spelen, allt för att ge den riktiga känslan. (Detta kan man stänga av om man vill, men vem vill det?)


Just det. Det är precis så Mega Man ser ut!

Enligt recensionen ska det här spelet vara svårt, till och med med dem gamla spelens mått mätt. Det kan behövas i denna tid av checkpoints varannan minut och regenererande hälsa; en hälsning till tiden då spel faktiskt var utmanande. Hör ni det, ungjävlar?! *Viftar med käppen i luften*

...Förlåt, kom visst av mig lite där. Man blir lätt lite nostalgisk över sånt här, i synnerhet när man hör det underbart 8-bitiga soundtracket till spelet. Och kollar på dem nya robotbossarna. (En KVINNLIG boss?! Nymodigheter!)



Who needs HD-graphics, anyway?

Vårvindar friska

Våren är här, med varmt väder och blommor på ängarna. Det är svårt att inte vara på gott humör när det är så fint ute, fast samtidigt blir man lite slö och trött av solen. Förra veckan var vi hos svärfamiljen i Tvärskog där fästmöns födelsedag firades, och det blev några trevliga skogspromenader i solskenet. I morgon är det valborg och då ska vi ut igen, fast bara för en dag.

Fortfarande tomt på jobbfronten för mig. Jag har sökt många jobb, men utan resultat hittills. Fast första maj ska ju vara förändringarnas tid, med majbål och allt. Jag gillar för övrigt juxtapositionen (krångliga ord, tjohoo!) i år med den djupt paganistiska första maj som sammanfaller med den djupt kristna kristi himmelfärds. Att en röd dag uteblir på grund av det påverkar ju inte mig nämnvärt, vilket åtminstone är något positivt med arbetslösheten.

Apropå någonting helt annat: i spelvärlden just nu pratar i princip alla om det nysläppta Grand Theft Auto 4, som fått perfekta betyg i princip överallt och verkar vara ett av dem bästa spelen på länge. Personligen har jag aldrig brytt mig om spelserien överhuvudtaget, och den här delen är inget undantag (jag ser mycket mer fram mot Smash Bros. Brawl), men det är intressant att se vilken uppmärksamhet spelet fått, med folk som köar i över en vecka bara för att få tag på det på release-dagen.

Spelets release belyser också Nintendos marknadsdivision, som sin vana trogen radikalt pendlar mellan über-geni och, för att citera Yahtzee, pants-on-head retarded. Att släppa högprofilspel som Wii fit och Mario Kart nästan samtidigt som GTA4 garanterar att uppmärksamheten kring dem kommer att drunkna som en skräddare i såpigt vatten. Den enda trösten är att spelen riktar sig till ganska så olika målgrupper, men det hade varit så enkelt att undvika. Oh well. Jag själv är i alla fall glad att Smash Bros. äntligen fått ett officiellt release-datum i Europa. Den 27:e juni smäller det!

Spelnytt

Det händer en del på TV-spelsfronten just nu. Det är nästan så det är svårt att hänga med. Just för tillfället bollar jag med tre olika spel samtidigt: Valkyrie Profile 2 till PS2, ett RPG vagt baserat på nordisk mytologi som jag fick av min fästmö i julklapp, Sherlock Holmes: The Awakened, ett peka-klicka-äventyrsspel som jag laddade ner från Steam där mästerdetektiven Holmes konfronteras med Cthulhu-mythoset, och Etrian Odyssey till DS, ett gammaldags RPG där man navigerar labyrinter och slåss mot monster. Fullt upp, med andra ord.

Samtidigt är det en del andra spel som jag också vill ha, men det får helt enkelt vänta tills jag har tid. No More Heroes står nog högst på listan för tillfället. Andra intressanta saker som kommer ut i dagarna, som kanske är fokuserade på den större spelbefolkningen, är Mario Kart Wii, det senaste spelet i en gammal god serie, och Wii Fit, Nintendos senaste satsning som tydligen redan är slutsåld.

I mindre positiva nyheter, kommer det enormt hypade spelet Rock Band tydligen att kosta absurt mycket pengar, uppemot 2400 kronor om man vill ha både spelet och instrumenten. (EA valde av någon anledning att dela upp dem, fast var för sig är de totalt värdelösa.)

Super Smash Bros. Brawl, som USA fått njuta av ett tag nu, har för övrigt fortfarande inget release-datum i Europa. Man kan verkligen inte påstå att Nintendo of Europe anstränger sig för att göra sina kunder glada, fast vi europeiska spelare är vid det här läget rätt vana vid att upprepade gånger bli sparkade i ballarna. Numera finns det visserligen sätt att kringgå satanspåfundet som är regionslås, fast det är inte direkt riskfritt på en konsoll som uppdaterar sin mjukvara hela tiden (Nintendo verkar nämligen bli rätt sura när vi arroganta européer har mage nog att vilja spela samma spel som resten av världen haft i ett halvår.)

Avslutningsvis kan jag nämna att jag nu har spelat genom i princip allt i Resident Evil: The Umbrella Chronicles. För att vara ett ljuspistolspel är det väldigt underhållande och varar ett ganska bra tag. Dessutom vill man spela banorna flera gånger för att klara dem med bättre betyg och hitta alla hemligheter. Den är inte perfekt, men definitivt kul för stunden. Jag skriver inte en full recension, utan överlåter det till den eminenta Yahtzee Croshaw här nedan. (Kolla gärna in hans andra recensioner, mest nyligen ovannämnda No More Heroes.)

Slut på spekulationer

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om det uppkommande Wii-spelet Super Smash Bros. Brawl. Spelet släpps i Japan nu i dagarna, och den kompletta rollistan har äntligen blivit allmänt känt. Det har sannerligen blivit några överraskningar, men även några besvikelser. Det är många som exempelvis trodde att Midna från Twilight Princess eller Krystal från Star Fox Adventures skulle fylla på den annars fåtaliga samlingen kvinnliga karaktärer. I stället får vi nöja oss med Wolf O'Donnell (ännu en klonkaraktär, f ö) och Link i Windwaker-stil.

Man får nog vara rätt nöjd ändå. Det verkar finnas gott om intressanta nya karaktärer att prova på, som redan tidigare kända Snake och Sonic, Olimar från Pikmin, diverse nya Pokémon, och bisarrt nog det gamla NES-tillbehöret ROB.

Spelet har ännu inte fått lanseringsdatum i Europa, men vi får hoppas att det inte blir mycket senare än USA-releasen i mars.

Sonic + Smash = Sant

OBS! NÖRDVARNING I DENNA POST!

I dag exploderade Internet för Nintendo-fans. Det länge spekulerade ryktet har bekräftats: att Sonic kommer att vara en karaktär i Super Smash Bros. Brawl.

För de som inte vet, är Super Smash Bros. en spelserie där karaktärer från alla möjliga Nintendo-spel slåss mot varandra i frenetiska och ofta ganska bisarra strider. Det andra spelet i serien, Melee, var möjligtvis det allra mest populära spel till Nintendo Gamecube, och uppföljaren till Wii är ett av dem mest efterlängtade spelen på länge.

Smash Bros. har präglats av att endast innehålla renodlade Nintendo-figurer, men det senaste spelet har ruckat lite på detta. Det började när spelet introducerades under E3 '05, där man fick se karaktären Solid Snake från Metal Gear Solid serien. Fansen har sedan dess spekulerat att Sonic, SEGAs gamla maskot, också skulle göra entré, vilket bara förstärktes när Mario and Sonic at the Olympics annonserades. Nu har det alltså bekräftats.

Dessvärre verkar det också som om spelet har blivit försenat, men mig gör det inte så mycket. Vi i Europa skulle ändå inte få det förrän början av 2008. Men det är synd att spelet inte kommer att hinna med julhandeln i USA i år.

Inte att det spelar sån stor roll. Folk kommer att köpa det ändå.