Jobbets betydelse

Idag har det gått tre månader - halva tiden - av mitt arbete som vaktmästare vid Röda Korset/Kupan här i stan. Tjänsten är en arbetsmarknadsåtgärd från kommunens sida där jag får lön med s k "Särskilt Anställningsstöd," och det kan bara pågå i max ett halvår. Arbetet är rätt fysiskt krävande och kan väl klassas som "lågkvalificerat."

Och jag stortrivs.

Under den här tiden har jag kommit fram till att själva arbetsuppgifterna på ett jobb egentligen är rätt sekundära. Bara det är något jag klarar av och känner att jag kan göra bra så trivs jag. Det allra viktigaste är väl egentligen att kunna gå hem varje dag och känna att jag gjort ett bra jobb och gjort något vettigt.

Mitt arbete är rätt simpelt, fast varierat: hämta och leverera möbler, boka leverenserna, enklare hantverk och allmänna saker som hjälper till i verksamheten. Ändå så är det hela så väldigt givande. Förutom erfarenhet och referens för framtida jobbsök får jag förbättrade hantverkarfärdiheter (jag hade inte så många till att börja med), körvana (välbehövd), bättre fysisk form, mer administrationsvana, kundrelationer samt sopsortering (det sistnämna är mer invecklat än man kan tro). Allt detta förutom den ökade självkänslan och vardagsrutinen.

Nackdelen med det hela är ju förstås att det bara är under sex månader. Jobbsöket pågår under hela tiden, men utbudet har varit skralt de senaste månaderna. Den första halvan av tiden har bara flugit förbi - ett gott tecken i sig - men som vanligt är framtiden ett frågetecken. Förhoppningsvis hjälper det här åtminstone att ta bort lite av "överkvalificerad"-stämpeln; jag kan jobba med det mesta och tycka om det.

En studie i introversion, del 1

På sistone har jag snöat in mig mycket i begreppen introvert och extrovert. Jag har bland annat börjat läsa Susan Cains Tyst (2013) som går in djupt i ämnet, och vill vädra mina reflektioner och egna tankar. För att definiera begreppen i korthet: människor som är extroverta tenderar att njuta av interaktioner med andra och socialt umgänge, medan introverta brukar föredra mer självständiga aktiviteter som läsning och skapande. I princip alla har drag av båda inriktningar, men de allra flesta brukar luta mer mot det ena eller det andra. Jag själv tillhör kategorin introvert, och det ganska starkt.

Att vara introvert är dock inte helt problemfritt i dagens samhälle där det extroverta idealiserats. Alla idag förväntas vara sociala och utåtriktade och vilja stå i centrum. Man förväntas vilja ha hundratals vänner på Facebook och ständigt skapa nya kontakter. Detta är något som börjar redan i barnåldern, då barn som hellre sitter själva och läser i stället för att leka med gruppen ibland stämplas som "problembarn," gärna i sällskap med någon form av diagnos.

Det förekommer också mycket på arbetsmarknaden. "Utåtriktad" är ett typiskt ord man ser i jobbannonser, och att göra ett gott intryck på en intervju när man är lite reserverad jämfört med en extrovert hurtbulle är inte enkelt. På jobbcoach-kursen som jag nu går på har jag hört flera historier om individer som fått jobb tack vare gimmick-aktiga "kreativa" ansökningshandlingar eller för att de var "drivna" på intervjun. Man tränas i att "sälja sig själv." Detta belyser ett stort problem med dagens arbetsmarknad.

Jag har ondgjort mig vid flera tillfällen över faktumet att det finns mängder med personer i arbete som inte kan sköta sitt jobb. Detta kan (och nu spekulerar jag vilt) till stor det bero på hur det ser ut när folk anställer nu. Man kollar inte längre på meriter, utan man kollar på de som "sticker ut" och verkar mest entusiastiska. Inte minst när det gäller chefsrekryteringar tar man gärna de mera utåtriktade, fast det inte alltid är lämpligt. Extroverta personer är ofta benägna att ta stora risker och fatta beslut utan ordentligt underlag, exempelvis. Detta kan vara bra i vissa fall med chefer som "vågar", men det kan också bli väldigt fel (den senaste tidens finanskrasch är kanske en indikation på detta).

Med denna bakgrund har den introverte två val: att spela utåtriktad och vara social även när det tar emot (att "spela spelet" så att säga) eller att göra sitt bästa att hävda de positiva aspekterna av sin natur. Jag föredrar det senare. Jag proklamerar gärna: Jag är introvert! Jag lyssnar hellre än pratar på själv. Jag överväger mina beslut noggrant innan jag tar dem. Jag har hellre ett fåtal vänner som jag känner väl och kan lita på än 100 vänner på Facebook som jag känner ytligt som bäst. Jag arbetar helst själv i lugn och ro, där jag snabbt kan producera bra resultat. Jag kanske är dålig på kallprat, men med ett ämne jag är intresserad av lovar jag en djup diskussion. Jag bryr mig hellre om att få något gjort rätt än prestigen av att få det gjort.

I dagens samhälle där alla ständigt är uppkopplade och får information hela tiden kan det vara skönt med några som faktiskt vågar vara tysta och lyssna ibland.

Och ja, jag inser ironin av att jag skriver detta på en blogg. :P

Arbetsförmedlingen och jag, del IV

Jaha, då var det dags att skrivas in i Arbetsförmedlingens "Jobb- och Utvecklingsgaranti," en något missvisande term då det förra gången inte blev så mycket jobb eller utveckling på två års tid. Med det i åtanke var det med ganska låga förväntningar jag gick till samtal med handläggare idag. Och jäklar om inte de förväntningarna möttes! När det första jag får höra är "jag vet inte vad vi ska göra med dig" så vet man att det blir ett givande möte. Men det var åtminstone ett personligt möte med min nya handläggare, och bara det är en förbättring gentemot den gamla som tränade till SM i Ignorera.

Tidigare i veckan var jag på informationsmöte om programmet, där det var de sedvanliga fina orden om utbildningar, praktik och massa andra verktyg som vi som jobbsökande nu hade till hands. Inför mötet idag hade jag då kollat upp de utbildningar som fanns och uttryckt intresse om en administrativ kurs i Kalmar. Idag fick jag dock höra att just den kursen hade problem med lokaler och bredband samt att det var fullt, med fläskiga 17 deltagare. Inget där alltså. Och inget någon annanstans heller. Det fanns visst inte en enda vettig aktivitet för mig i programmet. Men nuförtiden måste man visst gå på någon aktivitet (antagligen ännu en förändring vi kan tacka vår käre regering för), så jag skrevs in till jobbcoaching fast vi båda var överens om att jag inte behövde det. Bra användning av resurser!

Min nya handläggare ska dock ha en viss eloge för att hon - till skillnad från min förra - faktiskt verkar bry sig om min situation och försöker hitta nåt. Det var tal om praktikplatser och dylikt inom kommunsektorn, och det vore nog en bra möjlighet. Men jag fortsätter att förundras över hur Arbetsförmedlingen som myndighet fortsätter att förfalla. Och att den enda riktiga möjligheten till utveckling - högskoleutbildning - är strängligen förbjudet när man går på aktivitetsstöd. Man står visst inte "till arbetsmarknadens förfogande" när man studerar på högskola, förutom när Anders Borg motiverar sänkningen av studiebidraget.

Ett förlorat år

Så har 2013 flugit förbi, och inget nytt för mig på jobbsidan. Det har varit ett fattigt och stundtals hopplöst år, men lyckligtvis har man familj och goda vänner som lyser upp tillvaron, så egentligen kan jag inte vara alltför negativ.

Frustrerande är det ändå, att vara så ivrig för att arbete men aldrig få möjlighet att få göra det. Det blir inte bättre av att på olika arbetsplatser se sådana exempel av skrämmande inkompetens eller folk som helt enkelt inte bryr sig. Man undrar hela tiden: varför har dessa människor jobb men inte jag?

Det mest deprimerande är dock ändå att se hur livet hos alla andra runt en fortsätter vidare, medan man själv står och stampar på samma ställe. Hus, bil, barn, osv... även om man hade dylika funderingar blir de aldrig mer än hypotetiska. Utan jobb är man fastlåst och kommer ingen vart.

Men nu är det ett nytt år, och förhoppningen är att den blir betydligt mer händelserik än föregående. Gott nytt år!

Ogenomtänkta förändringar

Jahaja. Nu börjar vi se indikationer på att regeringens idé om att arbetslösa ska aktivitetsrapportera varje månad kanske inte var så genomtänkt. Arbetslösa, som ju redan har det dåligt ekonomiskt, riskerar att a-kassan uteblir eller blir försenad, både a-kassorna och Arbetsförmedlingen får mer att göra administrativt utan att resurser tillförts för ändamålet, och arbetssökande är oroliga för att man inte vet om man når upp till de odefinierade kriterierna för att man ska få sina pengar.

Systemet är egentligen feltänkt från början. Varje arbetssökandes situation är unik, och att försöka standardisera allt på det här viset skapar mer problem än det löser. Man får också effekten som framgår i artikeln, då en arbetslös säger att "han har sökt allt från kyrkovaktmästare- till fritidsledarjobb, oavsett om han har utbildning för jobbet eller inte." Här ser vi ett grundproblem i arbetsmarknaden idag. Företag drar sig för att annonsera ut arbeten för de vet att de får 400+ ansökningar, som kostar mycket tid och pengar att gå genom. Att hetsa folk att söka arbeten de inte är kvalificerade för bidrar ytterligare till detta. I slutändan kommer tillsättningarna att ta längre tid, folk med fel kompetens kommer att anställas och det kan bli ännu svårare för arbetsgivare att hitta folk för de vågar inte annonsera.

Regeringen har inget gott facit för sin arbetsmarknadspolitik, och det här systemet gör allt värre, inte bättre. Gör om, gör rätt!

Arbetsförmedlingen och jag, del III

Minns ni det där jag sa om personligt besök i slutet på september? det var visst också helt fel. Det verkar som om Arbetsförmedlingen har kommit på att det där med att prata med arbetslösa är alldeles för deprimerande, så de struntar helt enkelt i det. Det som i stället hände när min handlingsplan skulle uppdateras var att min "handledare" skickar mig en blankett med en massa frågor om min situation, som jag fyller i och skickar tillbaka. Hon skickar sedan i sin tur tillbaka handlingsplanen baserat på detta (läs: skriver rakt av vad jag skrev fast med mer stavfel), svarar på några frågor jag inte ställde samt bifogar ett par jobb som jag borde söka.

Låt oss kolla på dessa jobb! Det första var ett kundtjänstarbete. Jag har visserligen viss erfarenhet av det och kan tänka mig att jobba med det, men inte om det är fokus på sälj. Jag är nämligen totalt oduglig på det, mår dåligt av det och har sagt till henne rakt ut att det är det enda jag inte kan tänka mig att arbeta med. Så jag får givetvis ett förslag till "Säljande kundtjänstarbetare" där man i beskrivningen ska "brinna för sälj". Jojo!

Det andra då? Det var betydligt mer tänkbart för mig och var en förvaltningssekreterare vid Olofsströms kommun. (En bit bort, men jag kan flytta om så behövs.) Problemet här var att det står rakt ut i kvalifikationerna att man ska ha högskoleutbildning inom förvaltning eller dylikt. Jag vet av erfarenhet att offentliga arbetsplatser är benhårda med de formella kraven och att det aldrig skulle gå. Det verkar dock inte min "handledare" veta!

Eller så bryr hon sig bara inte.

Att de inte skäms! Någon yrkesstolthet verkar inte finnas någonstans, för det visas noll intresse för min personliga situation eller mina behov. Kompetens och kunnande verkar inte vara krav heller. Jag kan inte heller förstå att det här nya systemet där de undviker personliga besök skulle skapa mindre jobb, för det blir bara missförstånd, fel och en jävla massa brev som skickas fram och tillbaka. Gah!

Arbetsförmedlingen och jag

Arbetsförmedlingen har alltid en unik förmåga att få en att känna sig viktig. Nedan följer deras modus operandi gentemot mig sen jag blev arbetslös vid årsskiftet:

1. Kalla mig till två informationsmöten om saker jag redan visste.

2. Glöm bort mig helt i fem månader.

3. Panikinkalla mig till ett möte med min gamla handläggare. Lova att jag ska få kallelse från en ny handläggare om ett par dagar.

4. Var oanträffbar i två veckor.

5. Skicka en kallelse till nytt möte... som sker om en månad.

Se där! Över ett halvår tills det händer något överhuvudtaget! Kan inte jag få ett jobb på Arbetsförmedlingen, för ingen verkar "arbeta" där som det är nu?

Trögt

Nu har det gått ett tag sen senaste inlägget, men det är mycket för att det inte finns så mycket att säga. Jobbsökandet går fortfarande trögt, och det är lätt att bli lite letargisk. Som arbetslös har jag också i högre grad börjat lägga märke till all inkompetens som finns på olika arbetsplatser och tänker "varför har dessa personer jobb men inte jag?" Det är lätt att bli lite frustrerad.

Men det är bara att fortsätta köra på och hoppas på att ett bra tillfälle dyker upp. Jag vet ju att jag kan klara av det mesta som jag ger mig in på. Det gäller bara att få arbetsgivarna att inse det också.

Gott nytt post-apokalyps

Nu har jordens undergång varit och vi fortsätter våran existens in i 2013:s dystopiska post-apokalyptiska ruinvärld. Det verkar i för sig inte vara så många som märker skillnaden gentemot hur det var förr, men det kanske är för det bästa.

Nu när jag blir arbetssökande igen vid årsskiftet går jag in i nästa år med lite ovisshet, fast jag håller mig ändå positiv vad gäller mina chanser. Mina personliga förutsättningar nu är klart bättre än vad de var för 5 år sen, även om världsekonomin är i något sämre skick. (Blir intressant att se hur det går med USA:s "fiskala stup"; där är ett arbete jag är glad att jag inte har.)

Så för att summera: Gott nytt år och välkommen 2013!

12/12/12

Se där, ett till sånt där roligt datum. Varför inte lite bloggande då om ditt och datt.

Vi fick en rejäl dos vinter på ganska kort tid här. Själv har jag inte överdrivet mycket emot det, även om det är småknöligt att ta sig fram på vissa ställen. En solig dag som idag är det extra fint med ett rejält snötäcke.

Det verkar som om mitt arbete här på universitetet närmar sig sitt slut (för den här gången; vi får se vad som händer i framtiden). Nästan två år har det varit, så jag kan verkligen inte klaga. Efter årsslutet blir det ut i arbetssökandet igen, men nu när jag har fler meriter tar det förhoppningsvis inte lika lång tid som förra gången.

Det påstådda datumet för världens undergång närmar sig med stormsteg. Den utlösande faktorn kanske redan har landat. Att apokalypsen skulle ha sitt ursprung i Värmland känns lämpligt på nåt vis.

Skulle jorden mot förmodan inte gå under, så har vi julhelgerna att se fram emot. Själv har jag hittat en ny julgodsak att göra, nämligen eggnog. Ganska lätt att göra faktiskt, och väldigt god en kall vinterdag (serveras liksom glögg uppvärmd).

Och till sist, Dagens Win. Idag lite kul med sleight-of-hand:

På jakt igen

Så är min tid som kundtjänstmedarbetare på Telia till ända. Det var en bra erfarenhet, men jag kände efter ett tag att det inte var ett arbete jag kände att jag kunde trivas med under längre tid. Det passade mig inte riktigt, helt enkelt. Därför är jag nu återigen på jakt efter nya möjligheter. Nu har jag i alla fall ytterligare en referens på CV:t, så nu känns det som om det kan gå lite fortare att hitta något nytt den här gången.

Nämnas bör kanske...

...att jag fått jobb. Det är ett 10-veckorsuppdrag som kundtjänstarbetare hos ett större telefoniföretag via ett bemanningsföretag. Dessutom finns goda möjligheter till förlängning. Min utbildning inför detta börjar redan nu på måndag.

Livet har lärt mig att vara försiktigt optimistisk, men det här är en enorm möjlighet för mig att få igång livet på allvar. Nu jäklar!

Reflektioner kring arbetsmarknaden

Under min tid som arbetssökande har jag fått vissa insikter i hur arbetsmarknaden (inte) fungerar. Det som har slagit mig allra mest är att det absolut vanligaste resultatet av alla möjligheter är helt uteblivit svar. Nej-svaren jag fått har faktiskt varit i minoritet jämfört med att aldrig höra något överhuvudtaget. Jag kan visserligen förstå att det kan vara svårt för vissa företag att kunna ge besked till alla sökande när det är 300-400 sökande på en tjänst, men det har inte bara varit för jobbansökningar. Många gånger har det hänt nu att jag varit aktuell för praktikplatser eller fått höra om möjliga jobböppningar som jag skulle "fixas in" på, för att sedan uppleva att inget händer. Jag har fått höra att ärendet kommer bort nånstans, eller att folk väntar på besked från andra, men i slutändan rinner det alltid ut i sanden.

Detta är givetvis rätt frustrerande, men jag frågar mig också varför det alltid blir så. Det bästa svar jag kommit fram till är att folk helt enkelt inte har tid. Alla har så mycket att göra att ingenting blir gjort. I korthet innebär det hela att jag inte kan få arbete eftersom de som jobbar har för mycket arbete. Ironiskt värre.

Om det nu är så, måste man fråga sig varför det har blivit så. Kan det vara för att det är så satans dyrt och krångligt att anställa folk, att arbetsgivare hellre överbelastar dem anställda de redan har?

Samtidigt har Arbetsförmedlingen startat en sajt som heter Stafetten, som ska uppmärksamma faktumet att det är många äldre som går i pension nu snart, och det finns inte tillräckligt med ung kompetens för att ersätta dem. Tro fan det. Arbetsgivarna överlag verkar allmänt motvilliga att anställa ungdomar (eller nytt folk överhuvudtaget). Under nästa högkonjunktur, när folk börjar gå i pension, kommer de stå där med byxorna nere för att de inte började träna unga ersättare tidigare. LAS är inte direkt hjälpsamt i detta heller.

Man kan bli nedslagen för mindre. Den borgerliga regeringen har gjort en del för att uppmuntra nyanställningar, men det behövs mycket mer. Det största problemet verkar vara att det överlag krävs en mentalitetsändring hos landets fack och arbetsgivare. Annars kommer vi i framtiden att få en hög arbetslöshet och skriande arbetarbrist samtidigt.

Lägre lön bättre än ingen alls

Idag var det ett par artiklar i Aftonbladet där Centern och Niklas Wykman förespråkar lägre ingångslöner för unga som ska in på arbetsmarknaden. Ett vettigt förslag, tycker jag. En lägre lön är bättre än ingen alls, och man får den där livsviktiga arbetslivserfarenheten som man kan ta sig vidare in i arbetsmarknaden med. Givetvis är dock Vänstern emot detta. Deras förslag för att hjälpa arbetslösa unga är bland annat att skapa "bättre möjligheter att få fast jobb" (hur detta ska göras är oklart). Det är intressant att de kan vara så emot "lönedumpning" samtidigt som deras egna förslag gör att alla kommer att tjäna betydligt mindre på grund av höjda skatter.

Det är skönt att äntligen se några förslag på konkreta åtgärder mot ungdomsarbetslösheten som inte är rent fluff eller bara mera utbildning.

Facket, LAS och lögnerna

Facken försöker inbilla folk att LAS inte alls skapar svårigheter för ungdomar på arbetsmarknaden, men alla håller inte med om detta. Läsvärd artikel av Stefan Fölster.

(Hittad via Ingerö.)

Jag vill jobba!

Det har nu gått nästan två år sen jag senast var anställd, en tid präglad av eviga nej-svar, uteblivna besked, direkta lögner och brutna löften. Jag vill inget annat än jobba, och är trots min utbildning inte särskilt kräsen med vad jag kan tänka mig att jobba med (bara det är något jag klarar av så är jag nöjd). Jag har sökt hundratals jobb, både såna som annonserats och spontanansökningar, men inget har gett utdelning. Jag har under tiden sysselsatt mig med att skriva, men situationen väger som ett ok och suger ut energin ur mig. Ibland känns det riktigt tungt.

Jag har många gånger frågat mig varför det är så. Med intelligens, snabblärdhet, doktorsexamen (även om den inte är relevant för arbetet jag söker tycker man att det borde belysa en förmåga att lära sig och arbeta hårt) och vilja att arbeta tycker man inte att det borde vara så svårt. Ett problem är att jag inte har någon riktig arbetslivserfarenhet. Ett annat, antagligen mer betydande problem, är att i princip alla arbetsgivare idag vill att anställda ska ha "framåtanda". Man ska vara "driven" i allt man gör. Om man sen är kompetent eller inte verkar vara mindre viktigt. Det kanske är därför jag överallt på olika arbetsplatser möter på alarmerande många individer som inte verkar kunna sitt eget jobb. Men de är åtminstone entusiastiska.

Som person är jag inte vad man kan kalla för "driven". När jag hamnat i en arbetssituation jag trivs i vill jag oftast fortsätta med det och göra det arbetet så bra som möjligt, utan att ständigt sträva uppåt. Jag är artigt bemötande, men kan inte påstå att jag har någon direkt utstrålning när jag träffar nya människor. Detta är något som, gissar jag, påverkar dem intervjuer jag varit på.

Det känns alltmer som om arbetsgivare inte vill ha kompetens. De vill ha personlighet. Detta illustreras ganska väl av en artikel där en kille fick arbete genom att stå på gatan med en skylt. Vem bryr sig om ifall han är bra på arbetet, han är ju initiativrik. Suck. Inte undra på att det här landet ser ut som det gör.

LAS

LAS, detta ok som hindrar nya från att komma in på arbetsmarknaden och gör att äldre ogärna byter jobb om de haft ett länge, är på tapeten igen. Det är nu FP som säger att de vill göra en liten uppluckring av eländet. Detta förslag, som i sig är tämligen kompromissartat och egentligen inte så omvälvande, får tvärt nej från moderaterna.

Jag kommer aldrig att förstå varför M kramar så hårt i LAS. Är det inte meningen att ett högerparti ska föra högerpolitik? Vad är det jag har missat egentligen?

Arbets-"förmedlingen"

Samtidigt som arbetslösheten är på uppgång kan man läsa att arbetslösa inte söker jobb. Det visar sig att 20-25 procent inte söker anvisade jobb fast de säger att de gjort det. Det är naturligtvis inte bra att folk ljuger om det, men jag undrar om det hade gjort någon skillnad överhuvudtaget ifall de faktiskt sökte jobben ifråga.

Jag har svårt att tala alltför illa om Arbetsförmedlingen, då dem flesta handläggare jag haft att göra med har varit väldigt trevliga och tillmötesgående, men faktiskt förmedlande av arbeten är något som de helt enkelt inte är särskilt bra på. I dem sällsynta fall man blir anvisade ett arbete att söka är det ganska sällan det arbetet stämmer överens med ens kvalifikationer. Visst, man kan söka arbetet, men sannolikheten att få det känns ofta ungefär lika stor som sannolikheten att Ännupresident Bush som sin sista presidentiella åtgärd legaliserar samkönade äktenskap i hela USA.

I allmänhet är jag skeptisk till AFs policy av "kvantitet före kvalitet": man ska helt enkelt söka många jobb. Sen om man är kvalificerad för jobben ifråga är inte lika viktigt. Det finns visserligen en poäng med att söka jobb man är "halvkvalificerad" för hos större företag och bemanningsföretag, för det kan hända att de kommer på en annan tjänst som man kanske passar för, men samtidigt brukar dessa företag också ha CV-register där ens information lagras och kan sökas upp vid behov.

Det har varit mycket diskussion kring Arbetsförmedlingens vara eller icke vara. De uppfyller ändå en hel del viktiga administrativa uppgifter, men de kanske borde fundera på att byta det något missvisande namnet...

Förslag?

Är jag obildad nu?

I Barometern idag kunde man läsa att Högskolan i Kalmar förlorar sin examensrätt i Biomedicin. Jahaja. Det är alltid kul att veta att den utbildning man en gång läste egentligen var under standard.

Eller nåja, programmet i fråga, Magisterprogrammet i Biomedicin, var egentligen ett påbyggnadsår för de som redan hade treårig utbildning, så det är inte som om hela utbildningen är åt skogen. Fast det är ändå inte kul att det ämnesområde som Högskolan försökt profilera sig mot inte håller måttet. Personligen tyckte jag att min utbildning var helt okej, men jag kan förstå en del av kritiken, inte minst om bristen på lokal anknytning.

Min doktorsexamen har jag i alla fall kvar. Det är ändå den senaste examen som räknas "mest". Den har visserligen inte hjälpt mig att skaffa jobb, men det är inte utbildningens fel i sig. Sen kan man föra en helt annan diskussion om högskolor som utbildar studenter till områden där det inte finns arbeten...

Tomt på jobbfronten

Det har gått över ett år sen jag blev "officiellt" arbetslös, och fortfarande finns inga jobb att finna. Ansökan efter ansökan har skickats ut, bara för att få nejsvar tillbaka eller inget svar alls. Sammanlagt 2 intervjuer har varit på, men ingen som ledde till nåt. Det är inte utan att man blir lite nedslagen.

Jag har inte bara sökt i mitt eget område, förstås; arbetsmarknaden där är rätt så mättad just nu och så mycket arbete inom sånt finns inte. Det finns många olika jobb där jag känner att jag skulle kunna göra bra ifrån mig bara jag fick chansen (i synnerhet när jag ser många som har arbeten de är fullständigt inkompetenta på), men det känns hopplöst när det enda man kan påverka med oftast är meritförteckningen, som arbetsgivare kollar på i typ 20 sekunder. För mig är det ännu värre i och med att jag inte har någon egentlig jobberfarenhet. (Det är visst jätteviktigt att ha sommarjobbat på exempelvis en konservfabrik i två år om man ska ha en kontorstjänst...) Jag vet vad jag skulle kunna göra, men det är svårt att få med sånt i en ansökan.

Det känns som om det enda sättet att hitta ett vettigt arbete i det här landet är att känna någon som kan "fixa in" en. Har man inte rätt kontakter får man helt enkelt inte in foten. Jag kanske borde försöka skaffa lite fler nya vänner, efter en noggrann screening av deras sysselsättning, förstås...