Folk som ofta besöker min blogg vet att jag inte är en stor vän av kultursektorn. Alltför länge har kulturmupparna kunnat styra och ställa i princip hur de vill: Det är ändå de som bestämmer
vad som är kultur och hur mycket det är "värt", samtidigt som de avnjuter statliga bidrag och fördelar i form av kulturmoms och dylikt. Resultatet har blivit ett träsk av övervärderad dynga som för det mesta struntar i gemene man (de som borde vara den riktiga målgruppen) och bara verkar finnas till för resten av kulturelitens nöje.
För några veckor sen gjorde Vänsterpartiets styrelse apropå detta ett enligt mig lysande beslut (en händelse som för övrigt är så bisarr att den får mig att tro att jag snart kommer att höra mina krukväxter skälla) att
avskaffa upphovsrätten på internet. Beslutet gick dessutom
igenom på kongressen. Varför denna plötsliga omsvängning, kan man fråga sig? Svaret är att antigen:
A) Vänsterpartiet hatar egentligen kultur och har bara lurat oss alla dessa år.
B) Det är för jobbigt att bekämpa fildelning så de har helt enkelt gett upp.
C) Lars Ohly har blivit spritt språngande galen.
D) Det är för att kultursektorn ska gynnas i det långa loppet.
De av er som valde D har förstås helt fel, för svaret är naturligtvis C. Men låt oss för debattens skull säga att det är D. Hur exakt skulle kultursektorn gynnas av att folk betalar mindre för kultur? "Du måste vara dum i huvudet, du din stilige hingst," tänker ni säkert.
MEN! I det stora hela tror jag inte att fildelning i stor grad påverkar vad folk
betalar för kultur, utan endast deras
tillgång till den. Motståndare till fildelning försöker använda sig av den felaktiga liknelsen med hantverkare som bara skulle ge bort sitt gods, men det är inte så enkelt. Visst, lite pengar går förlorade för att folk inte har betalat för den kopian, men nedladdare skulle i största sannolikhet inte betala för det dem laddat ner till att börja med. Det är tillgängligheten som avgör, och tack vare nedladdning kan man exempelvis upptäcka en litet känd musikgrupp vars skivdistribution helt enkelt inte nådde så långt som Sveriges kuster. Det finns ändå gränser på fysisk distribution. De stora skivbolagen hjälper inte heller direkt till med att hjälpa in nya talanger, som kanske avviker lite från vad som är "populärt", i branschen.
Sen har vi det där med kvalitén. Jag är personligen av opinionen att nästan hela kultursektorn, såväl svensk som utländsk, urholkats kvalitetsmässigt och övervärderats pengamässigt. Jag har nämnt vid flera tillfällen att jag inte går på bio, men inte pga nedladdning utan för att de flesta filmer är för jävla dåliga och kostar alldeles för mycket. En (något gammal) studie har förresten antytt att
nedladdning inte påverkar biobesök. Nu verkar det dessutom som om USAs skådisar
rustar för strejk. Bra, säger jag. De flesta är ändå övervärderade
in absurdum. Sparka hela bunten så att vi kan få in lite fräscht blod i det alldeles för stagnerade Hollywood (Förutom möjligtvis Johnny Depp, även om
Pirates 2 fick mig att dö lite inombords).
Med en ny lagstiftning kanske musik och film kan justeras till sitt egentliga värde, och vi kanske kan få en rimlig tid på upphovsskyddet. Varför kan ättlingar till kända musiker fortsätta att håva in royalties långt efter artistens död? Särskilt om man jämför med exempelvis medicinpatent, som kostar många miljoner och tar flera år att ta fram, men som bara varar i en bråkdel av den tiden? (Bara en jämförelse; medicinpatentens vara eller icke vara är en annan debatt.)
Centern är också inne på denna linje, men jag tvivlar på att de stora partierna vill riskera att få kulturmupparna mot sig.
Låt kulturen vara värd vad den egentligen är värd!
Inlägg
