Spelrecension: The Witcher 2

För ett tag sen avklarade jag till slut The Witcher 2: Assassins of Kings, som var ett av skälen till min nya dator. Jag kan lugnt säga att den långa väntan inte slutade i besvikelse; det här spelet var värt det.

Redan när man startar spelet första gången förstår man varför man behöver en rätt så kraftig dator. Det är nämligen extremt vackert och detaljerat i grafiken. Även med min nya maskin (som visserligen inte är någon superdator, men ändå) kunde jag bara köra med mediuminställningar, men det räckte gott. Musiken är väl okej för syftet, men utmärkte sig egentligen aldrig.

The Witcher 2 är en direkt fortsättning av första spelet, som jag gillade skarpt och har spelat genom två gånger. Man spelar fortfarande som Geralt, en "witcher" (mutant som jagar monster) som förlorat sitt minne och mot sin vilja dras in i politik och konspirationer. Den här gången misstänks han för att vara kungamördare, och måste samarbeta med olika faktioner som alla har egna agendor. Storyn är än en gång invecklad och vuxen, och det daltas inte med spelaren. Ämnen som krig, mord och sex vanligt förekommande. Gott och ont är även denna gång väldigt relativa begrepp, och få allianser man skapar i spelet varar särskilt länge.

Mycket har dock förändrats mellan spelen, i synnerhet i stridsmekaniken. De olika stridsstilarna är borta och nu styr man varje slag själv. Det är mycket friare och öppnare, men tar längre tid att bemästra. Det får dock inte ta alltför lång tid, för det här spelet är svårt. Man kan inte bara rusa in i strid mot monster och förvänta sig att allt ska gå bra, för då dör man rätt fort. Man måste vara smart, gärna använda sig av fällor och magiska förmågor och se till att dricka rätt brygder innan striden. Till skillnad från förra spelet kan man inte längre dricka brygder när som helst heller, utan måste göra det under lugna förhållanden. Spelet är en ordentlig utmaning, särskilt i början. Det jämnar ut sig lite efter första akten (av tre) men man åker fortfarande dit om man slarvar senare i spelet.

Som helhet är det hela en tillfredsställande upplevelse. Sista akten kändes lite korthuggen, men i övrigt var det mycket att upptäcka. Dessutom finns det två tydliga storylinjer man kan spela, så det finns stort utrymme för att spela en gång till.