Spelrecension: Risen

Nästa spel i mitt recensionssvep är ännu ett action-rpg till PC, Risen. Spelet släpptes 2009 av det något mindre kända företaget Pirahna Bytes och existerar även i XBox 360-upplaga. Det är ännu ett rpg där man har direktkontroll över striderna och gör varje attack, blockering och undanmanöver själv (till skillnad från andra rpg:er med autoattacker). Spelet utspelar sig på en ö i en fantasyvärld där s k "Titans" håller på att löpa amok och hotar mänsklighetens existens. Ön man är på verkar vara fredad för tillfället, och kanske innehåller ett sätt att stoppa Titanerna.

Man spelar som en skeppsbruten man på öns strand, utan vapen eller tillgångar. Det finns inget karaktärsskapande här, utan man spelar alltid samma karaktär med samma startfärdigheter. Under spelets gång däremot kan man välja vilken faktion man vill alliera sig med och därmed vilket yrke man blir sen. Allierar man sig med magikerna, som länge agerat öns beskyddare, blir man förstås magiker och kan använda alla magiska förmågor i spelet. Går man med i Inkvisitionen, en mystisk order ledd av en gåtfull man som heter Mendoza, blir man en krigare som kan använda sig av vissa magiska förmågor. Slutligen, om man allierar sig med "the Don" och hans tjuvorganisation blir man en krigare utan några magiska förmågor (annat än engångspergament). Vilken väg man väljer påverkar - till viss del - hur storyn utvecklas, men på det stora hela får man alltid samma uppdrag genom spelet.

Det här spelet är rätt så svårt, i synnerhet i början innan man hunnit gå med i någon av faktionerna. Som i andra rpg:er samlar man erfarenhet och går upp i nivå, men i detta spel kan man inte bara spendera poäng man tjänar på sina färdigheter, utan man måste hitta lärare. Dessutom måste man betala guld varje gång man ska förbättra något. Detta gör att det går ganska sakta i början och det dröjer länge innan man klarar ens de enklaste fienderna utan problem. Till och med senare i spelet kan "svaga" fiender vara problematiska om de är många, för de älskar att omringa en och anfalla från alla håll, och starkare fiender kan döda en med bara ett fåtal slag. Utan duktig timing med blockering och undanmanövrar blir man snabbt överrumplad, åtminstone i närstrid. Om man blir någon form av magiker blir det hela mycket enklare då man kan attackera på avstånd. Nästan alla fiender är nämligen närstridsbaserade och kan man hålla sig en bit ifrån och peppra blir det hela mycket enklare. Detta gör förstås att tjuvarnas väg blir svårare, för de enda avståndsattackerna man har då är båge eller armborst, för vilka ammunition är begränsade.

I övrigt vad gäller färdigheter så finns det lite allt möjligt man kan lära sig. Man kan lägga poäng i alkemi för att skapa magiska brygder (ovärderligt då de starkaste brygderna permanent ökar ens grundegenskaper), smideri för att tillverka vapen och magiska juveler, man kan lära sig att gräva efter malm eller extrahera troféer och liknande från djur man dödar osv. Det blir med andra ord en del prioriteringar man måste göra när man bygger upp sin karaktär.

Överlag så är väl spelet inget mästerverk. Grafiken är halvdan, karaktärerna är allmänt platta och lättförglömliga och det är aningen obalanserat till förmån för magi. Det är inte heller överdrivet långt (kanske 15-25 timmar beroende på hur bra man spelar) och pacingen är lite konstig då de andra två kapitlen av fyra tar hälften så lång tid att klara av som de första två. Lyckas man dock klara sig förbi den ganska jobbiga första delen blir det åtminstone tillräckligt intressant för att fortsätta mot slutet. Att utforska ön är rätt kul och att prova de olika faktionerna ger lite omspelningsvärde. Hyfsad underhållning för stunden, men knappast något minnesvärt.