Recension: Super Smash Bros. Brawl

Så var det äntligen dags för Recensionen. Jag har ju tjatat rätt länge om det, så nu får vi se om det hela var värt den extra långa väntan.

För att kort introducera spelserien: Smash Bros. är ett enormt hopkok av Nintendokaraktärer från många olika spel som slåss på mer eller mindre bisarra banor. Spelet skiljer sig rätt mycket från andra fightingspel: I stället för livspoäng har man en procenträknare som visar hur mycket stryk man har tagit, och ju mer stryk desto lättare flyger man iväg (man förlorar ett "liv" genom att flyga av banan). Dessutom är kontrollerna väldigt enkla; det förekommer inga långa rörelsekombos som man måste komma ihåg för varje karaktär. Slumpmässiga föremål som dimper ner på banan under striden, tillsammans med ett allmänt högt tempo, gör att striderna lätt blir kaotiska, och ofta händer det att turen spelar in.

Det är många som kallat Smash Bros.-spelen för "button-mashers", dvs att man kan nå framgång genom slumpmässig tryckning av knappar. Detta kan stämma för en grupp nybörjare som spelar, men de som bekantar sig lite med karaktärerna och kontrollerna upptäcker rätt snart att man inte kommer så långt med den taktiken. Trots sitt till synes enkla kontrollupplägg är spelen rätt så djupa, och man kan hålla på väldigt länga att hitta och förfina sina egna kombos för varje karaktär. Smash Bros. Melee, föregångaren till GameCube, har länge varit framträdande i större TV-spelsturnerningar, och där kan man se hur det ser ut när någon riktigt duktig person spelar.

Hursomhelst, Brawl är den tredje installationen till serien, och man ganska lugnt säga att Nintendo valde att inte fiffla alltför mycket med en vinnande idé. Spelet är i princip Melee, fast med snyggare grafik, fler karaktärer och lite andra småsaker. Kontrollmässigt har de nästan inte gjort något överhuvudtaget, annat än att göra kontrollerna helt anpassningsbara vare sig man använder Wii-kontroller (med eller utan Nunchuk), GC-kontroller eller Classic-kontroller. I och för sig trevligt, men man saknar lite mer vågade användningar av Wii:ns rörelsekänsliga kontroller (medges bör att i ett så snabbt spel som det här hade det varit väldigt svårt att inkorporera på ett bra sätt. Nintendo har dessutom valt att ta bort vissa saker ur kontrollskemat, som det s.k. "wavedashing", en teknik som utnyttjades flitigt av Meleespelare i turneringar, men som egentligen var en bugg. Eftersom jag inte var en så avancerad spelare är detta inget jag klagar på, dock.

Innehållet då? Det finns gott om karaktärer att välja mellan (35-39 beroende på hur man räknar), och även om vissa är snarlika en eller två andra är det ett stort mångfald av stilar, från stora kraftiga och långsamma kolosser som Bowser till små ultrasnabba typer som Fox. Karaktärerna är rätt så välbalanserade, fast det finns vissa som betraktas vara "bottenskrapet". I vilket fall så lär de flesta som spelar ganska snabbt hitta en eller några favoriter som passar deras spelstil.

En nyhet för Brawl är det nya enspelarläget. Tidigare har det funnits en serie enkla banor att ta sig genom, men nu innehåller spelet en fullt utvecklad story, Subspace Emissary. Där spelar man genom ett stort antal banor med de karaktärer som råkar befinna sig på den platsen vid den punkten i storyn. De olika karaktärerna möts och allierar sig mot den annalkande armén som hotar förgöra deras värld. Storyn är fylld med mellansekvenser (dock nästan helt utan något tal) som ibland är väldigt komiska. Subspace Emissary tar ca 10 timmar att klara (och sedan kan man gå tillbaka och spela om valfria banor med andra karaktärer om man vill), och en stor fördel är att man kan låsa upp i princip alla karaktärer genom att spela det, något som är betydligt snällare än vad tidigare spel har varit.

Sen har vi ju förstås kärnan i spelet: fighting-matcherna. Dessa ska helst avnjutas med vänner, för det är då som Smash är som roligast. Man kan spela mot datorn, men nackdelen är att om man spelar mot tre datormotståndare kommer alla att försöka ge sig på dig i första hand, trots att matchen ska vara alla-mot-alla. Detta känns inte alltför sällan lite billigt. I övrigt är datorns intelligensnivå inte den högsta.

Lite annat som kan nämnas: Det finns ett antal "Challenges" i spelet som går ut på att klara olika lägen under olika svårighetsgrader, samla ihop ett visst antal av olika saker, m m. På detta vis kan man låsa upp nya banor, troféer, och låtar. Apropå låtar så måste jag passa på att nämna spelets soundtrack, som består av runt 300 låtar som är i originalformat, omarrangerade eller nyskrivna. Det verkar som om de samlat varenda japansk spelkompositör värd namnet för det här spelet, och resultatet är ofantligt. Alla låtar som man låst upp kan man lyssna på i spelet, och man kan ställa in sannolikheten att en viss låt spelas på en viss bana. Mycket trevligt.

Röstskådespelandet som förekommer i spelet håller tyvärr inte samma kvalitet, i alla fall i den amerikanska versionen. Meta Knight låter misstänkt som Darth Vader, Pokémon Trainer låter som en slumpmässig unge de drog in från gatan, och Ike låter lika engagerad som en hårdrockare på en Sven Ingvars-konsert. Detta är dock ett mindre problem då rösterna inte är alltför framträdande, men man önskar att de kunde ha klämt in den japanska röstsättningen på skivan när de ändå skulle ha med allt annat. I stället valde de att klämma in "Masterpieces", små spelbara demoversioner av gamla Nintendospel. En intressant idé, som dock förstörs av att man har en så löjligt kort tidsgräns på de flesta av spelen (oftast bara ett par minuter). Det hade varit bättre om man åtminstone hade fått spela en hel bana.

Vissa ljusglimtar finns dock bland röstträsket. I synnerhet Snakes konversationer med Otacon och de andra om de olika karaktärerna, som ofta präglas av allmän absurditet. Dessutom fick Marth behålla sin japanska röst, vilket naturligtvis uppskattas av alla fans av Hikaru Midorikawa.

En annan nyhet är förmågan att kunna bygga egna banor. Detta känns dock som om det gjorts mer som en eftertanke mer än något annat. Byggdelarna är för det mesta väldigt grundläggande, och faktumet att bitarna inte kan överlappa alls gör att det blir väldigt begränsat. I synnerhet när man jämför med de fantasifulla banor som förekommer i det "riktiga" spelet.

En sista sak som bör nämnas är att Smash Bros. numera har online-spelarläge. Man kan spela antingen med en vän (om man byter s k "Friend Codes") eller med slumpmässiga spelare. Jag har bara provat det sistnämnda, och kan säga att även om det är intressant att kunna spela mot andra, så är den långa väntetiden inför varje match ganska avskräckande. Hur smidigt spelet går är dessutom beroende av spelarnas intenetuppkoppling; är någons trög kommer det att gå hackigt.

Super Smash Bros. Brawl är inget perfekt spel. Det har sina brister och tillkortakommande, men det är ändå Smash. De som gillade tidigare spel lär gilla det här, men de som inte gjorde det lär inte bli frälsta nu heller. För mig är det i alla fall extremt kul, och om Melee är en fingervisning lär jag spela det här spelet väldigt länge.