Så kom det äntligen lite vårvärme, så att man kunde åka ut på landet för årets första rikiga grillfest. Härligt! Nuförtiden har jag ju bara helger att koppla av under, och det fina vädret kunde inte ha varit mer påpassligt. Allting grönskar och luften är varm och frisk, och man känner verkligen att sommaren är på intåg.
Min utbildning knallar på, och nästa månad ska jag börja min sommaranställning inom Telias kundtjänst. Det är kanske inte mitt förstaval inom arbetslivet, men det är en lysande möjlighet och med den gedigna utbildningen känns det som om jag kan göra ett bra arbete av det. Jag ser fram emot att börja jobba på riktigt, fast det kommer att innebära en del kväll- och helgarbete.
Snart är det för övrigt dags för Eurovision, fast ju mindre man säger om årets upplaga desto bättre... :/
lördag, maj 22, 2010
torsdag, maj 13, 2010
Impending Awesome
That Guy With The Glasses är, för de som inte hört talas om den, en site som till stor del drivs av Doug Walker, mannen bakom internetfenomenen Nostalgia Critic, 5 Second Movies och Bum Reviews, bland annat. Sidan grundades 2008 och har sedan dess blivit en gigantisk framgång och samlingsplats för en stor skara med diverse recensenter och komiker. Hur firar man tvåårsjubileum av en sån succé? Man invaderar ett land! Det är den lilla mikronationen Molossia (som faktiskt finns på riktigt) som står i deras skottgluggar. Invasionen ska visas i en 6-delarsepos under nästa vecka, och blir säkerligen roande även för de som inte känner till sitens medlemmar.
Kolla in trailern här!
Kolla in trailern här!
torsdag, april 29, 2010
Nämnas bör kanske...
...att jag fått jobb. Det är ett 10-veckorsuppdrag som kundtjänstarbetare hos ett större telefoniföretag via ett bemanningsföretag. Dessutom finns goda möjligheter till förlängning. Min utbildning inför detta börjar redan nu på måndag.
Livet har lärt mig att vara försiktigt optimistisk, men det här är en enorm möjlighet för mig att få igång livet på allvar. Nu jäklar!
Livet har lärt mig att vara försiktigt optimistisk, men det här är en enorm möjlighet för mig att få igång livet på allvar. Nu jäklar!
tisdag, april 27, 2010
Impressions of Ullared
Idag har jag besökt det stora varuhuset i väst: Ge-kås i Ullared. Jag har hört hur stort det är, hur mycket de har, hur billigt det är, och till och med sett tv-serien ägnat åt kolossen. Efter all hype kunde jag idag konstatera att det var... en besvikelse.
Visst, de har mycket. Problemet är dock att de inte har särskilt mycket. Med det vill jag säga att fast de har många kategorier av varor, så har de inte så mycket att välja bland inom kategorierna. De har kläder, fast det fanns inga som jag gillade som dessutom passade mig ("XL" my ass). De hade elektronik och spel, fast ett sortiment som till och med MAXI här i stan slår. De hade billiga flaskor med schampo och dylikt, fast om man inte köper en jäkla massa lär man inte tjäna så mycket på det (de märken jag använder fanns inte heller). Efter 4 timmars bilresa och 3 timmars shopping kom jag därifrån med en ny rakapparat (som visserligen verkar bra men som jag säkert kunde ha hittat till ungefär samma pris någon annan stans), två par sockor och lite snacks. Fästmön hittade lite saker också, men även där inte så mycket som inte kunde ha hittats på annat håll.
Nu ska det nämnas att de får in nya varor varje dag, så det kan ju bara ha hänt att vi hade otur, men jag har svårt att se tjusningen. Visst, de som campar där en hel vecka och tokbunkrar varor kan säkert tjäna lite på det, men för såna som jag finns inte så mycket att hämta. Då håller jag mig hellre till Kalmar där vi ändå har så många jättebra handelsställen.
Nåja, en trevlig utflykt var det i alla fall, och både jag och fästmön fick öva på långdistansbilkörning. Nu har jag åtminstone upplevt fenomenet Ullared, och nu kan jag i gott samvete skrocka åt de köpgalna kärringarna i tv-serien under sommaren.
Visst, de har mycket. Problemet är dock att de inte har särskilt mycket. Med det vill jag säga att fast de har många kategorier av varor, så har de inte så mycket att välja bland inom kategorierna. De har kläder, fast det fanns inga som jag gillade som dessutom passade mig ("XL" my ass). De hade elektronik och spel, fast ett sortiment som till och med MAXI här i stan slår. De hade billiga flaskor med schampo och dylikt, fast om man inte köper en jäkla massa lär man inte tjäna så mycket på det (de märken jag använder fanns inte heller). Efter 4 timmars bilresa och 3 timmars shopping kom jag därifrån med en ny rakapparat (som visserligen verkar bra men som jag säkert kunde ha hittat till ungefär samma pris någon annan stans), två par sockor och lite snacks. Fästmön hittade lite saker också, men även där inte så mycket som inte kunde ha hittats på annat håll.
Nu ska det nämnas att de får in nya varor varje dag, så det kan ju bara ha hänt att vi hade otur, men jag har svårt att se tjusningen. Visst, de som campar där en hel vecka och tokbunkrar varor kan säkert tjäna lite på det, men för såna som jag finns inte så mycket att hämta. Då håller jag mig hellre till Kalmar där vi ändå har så många jättebra handelsställen.
Nåja, en trevlig utflykt var det i alla fall, och både jag och fästmön fick öva på långdistansbilkörning. Nu har jag åtminstone upplevt fenomenet Ullared, och nu kan jag i gott samvete skrocka åt de köpgalna kärringarna i tv-serien under sommaren.
torsdag, april 22, 2010
QED
Den animerade serien South Park är knappast ovan vid kontroverser. Nu på Aftonbladet (och mer utförligt på CNN) kan man läsa om seriens 200:e avsnitt, som (bland annat) handlar om profeten Muhammed. Jag såg avsnittet i fråga härom dagen (tack, Basse!) och kan bara förundras över hur träffande deras satir är. I avsnittet får man "se" Muhammed iförd en maskotdräkt (don't ask). Det är alltså omöjligt att se någon egentlig del av honom eller om det verkligen är profeten överhuvudtaget. Deras poäng om "var går gränsen" visar sig i all sin tydlighet i och med reaktionerna.
Avsnittet är egentligen en uppföljning av tidigare avsnitt där de kom fram till att terroristhot inte borde få hindra yttrandefriheten. De gjorde en stor affär av rättigheten att driva med Muhammed precis som de gör med alla andra religiösa figurer. I slutändan fick de ändå inte visa profeten på grund av Comedy Central, men deras ställningstagande var klart. 200:e avsnittet var alltså den logiska fortsättningen som ställde frågan på sin spets: Vad är okej att visa? Och kanske än viktigare: Varför ska såna godtyckliga saker få bestämmas av hot från extremister?
Det hela blir ännu mer intressant när man går längre in i seriens ungdom. I mycket tidigare avsnitt har redan Muhammed avbildats i all sin tydlighet (och med eldsuperkrafter!) när han och andra religiösa figurer i superhjältegruppen "Super Best Friends" slogs mot magikern David Blaine. Skillnaden då var att det var innan WTC-attackerna, Lars Vilks rondellhundar med mera. Det var alltså okej då, men genom terrorism har det plötsligt blivit tabu.
Jag personligen applåderar Stone och Parker för deras försök att återta rätten att få driva med allt på lika villkor. Det omtalade avsnittet slutade i en cliffhanger, och jag ser fram emot att se hur det slutar.
Avsnittet är egentligen en uppföljning av tidigare avsnitt där de kom fram till att terroristhot inte borde få hindra yttrandefriheten. De gjorde en stor affär av rättigheten att driva med Muhammed precis som de gör med alla andra religiösa figurer. I slutändan fick de ändå inte visa profeten på grund av Comedy Central, men deras ställningstagande var klart. 200:e avsnittet var alltså den logiska fortsättningen som ställde frågan på sin spets: Vad är okej att visa? Och kanske än viktigare: Varför ska såna godtyckliga saker få bestämmas av hot från extremister?
Det hela blir ännu mer intressant när man går längre in i seriens ungdom. I mycket tidigare avsnitt har redan Muhammed avbildats i all sin tydlighet (och med eldsuperkrafter!) när han och andra religiösa figurer i superhjältegruppen "Super Best Friends" slogs mot magikern David Blaine. Skillnaden då var att det var innan WTC-attackerna, Lars Vilks rondellhundar med mera. Det var alltså okej då, men genom terrorism har det plötsligt blivit tabu.
Jag personligen applåderar Stone och Parker för deras försök att återta rätten att få driva med allt på lika villkor. Det omtalade avsnittet slutade i en cliffhanger, och jag ser fram emot att se hur det slutar.
onsdag, april 14, 2010
Ett vettigt förslag
Centerpartisten Johan Hedin skriver idag en debattartikel apropå försäljningen av lagliga narkotika som har ihjäl folk. Han framför ståndpunkten att en legalisering av cannabis skulle kunna stävja nätdrogernas framgång, då en laglig och relativ harmlös drog är att föredra framför en potentiellt dödlig sådan. Ett vettigt antagande, och inte minst värd en utredning så som han föreslår.
Jag undrar dock om detta får något större gehör inom den svenska politiken. Vårt lands narkotikapolitik är som bekant en moralmanisk betongklump utan förankring i verkligheten eller fakta, som snarare försvårar bekämpandet av farliga droger än hjälper det. Eftersom lagstiftningen är ett sånt trubbigt verktyg har vi förbud mot mer eller mindre ofarliga saker som cannabis och Ibogaine medan livsfarliga nya laboratoriepreparat lätt sipprar genom eftersom det tar sån tid att narkotikaklassa det. Det hjälper inte heller att debattmiljön är sån att toppolitikerna går i spinn så fort ämnet ens kommer på tal. Genom att föreslå såna saker som Hedin gör klassas man genast som "drogliberal" och viftas undan. Således sitter vi här med en åldrad ineffektiv lagstiftning medan folk dör.
Jag undrar dock om detta får något större gehör inom den svenska politiken. Vårt lands narkotikapolitik är som bekant en moralmanisk betongklump utan förankring i verkligheten eller fakta, som snarare försvårar bekämpandet av farliga droger än hjälper det. Eftersom lagstiftningen är ett sånt trubbigt verktyg har vi förbud mot mer eller mindre ofarliga saker som cannabis och Ibogaine medan livsfarliga nya laboratoriepreparat lätt sipprar genom eftersom det tar sån tid att narkotikaklassa det. Det hjälper inte heller att debattmiljön är sån att toppolitikerna går i spinn så fort ämnet ens kommer på tal. Genom att föreslå såna saker som Hedin gör klassas man genast som "drogliberal" och viftas undan. Således sitter vi här med en åldrad ineffektiv lagstiftning medan folk dör.
lördag, mars 27, 2010
Årets samvetsplacebo
Idag är det återigen dags för samvetsrunkexperimentet "Earth Hour", där folk över hela världen släcker i en timme för att på något sätt kompensera för slöseriet de ägnar sig åt resten av året. Jag har (som trogna läsare vet) varit emot jippot från början och kan bara med irritation se hur mycket mer pengar som varje år kastas i sjön på eländet. Pengar som i stället kunde använts till att exempelvis hjälpa länder som Haiti och Kongo att producera egen elektricitet så att folket kan få ett drägligare liv.
Andra vettiga inlägg om detta: Johan Norberg, Basse, Björn.
Andra vettiga inlägg om detta: Johan Norberg, Basse, Björn.
torsdag, februari 25, 2010
Tre decennier
Jaha. Så var man äldre än man nånsin varit. 30 år. Trettio år.
Trrreeeeee...
...ttiiiiiio.
Hmm... nä, det går nog inte. Jag får helt enkelt vara 29 ett år till. :P
Trrreeeeee...
...ttiiiiiio.
Hmm... nä, det går nog inte. Jag får helt enkelt vara 29 ett år till. :P
måndag, februari 22, 2010
Recension: Dragon Age Origins
Ibland hittar man såna där spel som är så beroendeframkallande att det helt enkelt blir svårt att sluta spela. Man säger hela tiden "jag ska bara göra det här också" och rätt vad det är så är klockan 2.00 på natten. Dragon Age Origins är ett sånt spel.
Spelet är ett RPG av Bioware. Har man spelat Biowares rollspel tidigare (exempelvis Baldur's Gate, Star Wars: Knights of the Old Republic eller Mass Effect) så vet man redan exakt vad detta innebär när det gäller spelmekaniken. Det är i princip samma formel de alltid använt, med realtidsstrider där man ger kommandon till någon av sina fyra partymedlemmar allteftersom, men det är en formel som fungerar så det är svårt att klandra dem för det. Något som också är i likhet med andra Bioware-spel är att spelet är fantastiskt välskrivet, med mängder av väl framförd dialog och skriven text.
Dialogen i spelet är faktiskt ett helt kapitel i sig. Man skapar huvudkaraktären från grunden, men det finns också en mängd med "färdiga" karaktärer som man hittar under äventyrets gång. Alla dessa karaktärer har en unik personlighet och spelaren kan utveckla olika relationer med dem, till och med romans. Bland karaktärerna hittar vi exempelvis den skämtsamme templarriddaren Alistair, den cyniska häxan Morrigan, den förföriske lönnmördaralven Zevran (som mer än gärna inleder en sexuell relation med huvudkaraktären vare sig denne är man eller kvinna) och fyllodvärgkrigaren Oghren, för att nämna några. Alla karaktärerna har djupa bakgrundshistorier och ofta en del hemligheter som man får veta om ju närmare relation man får till dem. Beroende på ens val i spelet kan de tycka mer om en eller, i vissa fall, lämna gruppen helt. Förutom dem konversationer man själv har med dem kan de dessutom ha egna konversationer sinsemellan, som ofta blir rätt komiska.
Storyn då? Den är egentligen inte så mycket att prata om. Man är en så kallad "Grey Warden", en utvald krigare som ska rädda landet från en ond ärkedemons armé av orch- eh, jag menar Darkspawn. Storyn är knappast särskilt originell, men det var inte heller Bioware's syfte när de gjorde det här mer "traditionella" RPG:t. Den är dock så pass välskriven och har tillräckligt mycket twist på konventionella fantasybegrepp för att den ska vara intressant. Alverna är exempelvis långt fallna från sina evigt unga glansdagar och lever nu som antingen skogsnomader eller stadsslummare. Dvärgarna å sin sida ägnar det mesta av sin tid åt politiskt käbbel, och magikerna är hårt bevakade av en religiös order som ser till att de inte ställer till med ofog.
När man skapar sin huvudkaraktär får man välja ens ras (människa, alv eller dvärg), yrke (krigare, tjuv eller magiker) och bakgrund (exempelvis fattig, adlig, skogsalv eller stadsalv, etc). Det är det sistnämnda som är spelets "origins" och ger en del variation. Det påverkar mest hur spelet börjar men ger ändå en del effekter under spelets gång. Ibland påverkar det till och med vilka alternativ man får längre fram. Huvudkaraktärens personlighet är däremot en "tabula rasa" som man själv utvecklar genom ens val under spelets gång.
En sak som är uppfriskande jämfört med andra Bioware-spel är att ens val i spelet inte är absolut goda eller absolut onda. I tidigare spel, exemepelvis Star Wars: KOTOR har man en mätare som går mot "ljus" eller "mörk" beroende på om man gör "goda" eller "onda" saker, med alternativ som vanligtvis är rätt uppenbart riktade åt ena eller andra hållet. Det är i Dragon Age svårare att veta vad som är det "godare" alternativet, och ofta finner man sig tvungen att välja mellan det bästa av två onda ting. De andra karaktärernas uppfattning om en kan ändras beroende på hur man väljer, men om det blir positivt eller negativt beror på karaktären. I denna aspekt påminner spelet lite om The Witcher.
Apropå det, ja: hur förhåller sig spelet till andra spel på min decennielista. Med tanke på att jag ägnade väl över 120 timmar åt spelet på bara en genomspelning, bara för att efter sluttexterna vilja spela mer, får jag nog säga att det rankar rätt så högt. Så här direkt efteråt kan jag inte ge en exakt placering, men det blir nog i topp 5 åtminstone. Det är välskrivet, kul och engagerande. Man vill alltid ha mer och man bryr sig verkligen om karaktärerna. Det är, helt enkelt, ett fantastiskt spel.
Spelet är ett RPG av Bioware. Har man spelat Biowares rollspel tidigare (exempelvis Baldur's Gate, Star Wars: Knights of the Old Republic eller Mass Effect) så vet man redan exakt vad detta innebär när det gäller spelmekaniken. Det är i princip samma formel de alltid använt, med realtidsstrider där man ger kommandon till någon av sina fyra partymedlemmar allteftersom, men det är en formel som fungerar så det är svårt att klandra dem för det. Något som också är i likhet med andra Bioware-spel är att spelet är fantastiskt välskrivet, med mängder av väl framförd dialog och skriven text.
Dialogen i spelet är faktiskt ett helt kapitel i sig. Man skapar huvudkaraktären från grunden, men det finns också en mängd med "färdiga" karaktärer som man hittar under äventyrets gång. Alla dessa karaktärer har en unik personlighet och spelaren kan utveckla olika relationer med dem, till och med romans. Bland karaktärerna hittar vi exempelvis den skämtsamme templarriddaren Alistair, den cyniska häxan Morrigan, den förföriske lönnmördaralven Zevran (som mer än gärna inleder en sexuell relation med huvudkaraktären vare sig denne är man eller kvinna) och fyllodvärgkrigaren Oghren, för att nämna några. Alla karaktärerna har djupa bakgrundshistorier och ofta en del hemligheter som man får veta om ju närmare relation man får till dem. Beroende på ens val i spelet kan de tycka mer om en eller, i vissa fall, lämna gruppen helt. Förutom dem konversationer man själv har med dem kan de dessutom ha egna konversationer sinsemellan, som ofta blir rätt komiska.
Storyn då? Den är egentligen inte så mycket att prata om. Man är en så kallad "Grey Warden", en utvald krigare som ska rädda landet från en ond ärkedemons armé av orch- eh, jag menar Darkspawn. Storyn är knappast särskilt originell, men det var inte heller Bioware's syfte när de gjorde det här mer "traditionella" RPG:t. Den är dock så pass välskriven och har tillräckligt mycket twist på konventionella fantasybegrepp för att den ska vara intressant. Alverna är exempelvis långt fallna från sina evigt unga glansdagar och lever nu som antingen skogsnomader eller stadsslummare. Dvärgarna å sin sida ägnar det mesta av sin tid åt politiskt käbbel, och magikerna är hårt bevakade av en religiös order som ser till att de inte ställer till med ofog.
När man skapar sin huvudkaraktär får man välja ens ras (människa, alv eller dvärg), yrke (krigare, tjuv eller magiker) och bakgrund (exempelvis fattig, adlig, skogsalv eller stadsalv, etc). Det är det sistnämnda som är spelets "origins" och ger en del variation. Det påverkar mest hur spelet börjar men ger ändå en del effekter under spelets gång. Ibland påverkar det till och med vilka alternativ man får längre fram. Huvudkaraktärens personlighet är däremot en "tabula rasa" som man själv utvecklar genom ens val under spelets gång.
En sak som är uppfriskande jämfört med andra Bioware-spel är att ens val i spelet inte är absolut goda eller absolut onda. I tidigare spel, exemepelvis Star Wars: KOTOR har man en mätare som går mot "ljus" eller "mörk" beroende på om man gör "goda" eller "onda" saker, med alternativ som vanligtvis är rätt uppenbart riktade åt ena eller andra hållet. Det är i Dragon Age svårare att veta vad som är det "godare" alternativet, och ofta finner man sig tvungen att välja mellan det bästa av två onda ting. De andra karaktärernas uppfattning om en kan ändras beroende på hur man väljer, men om det blir positivt eller negativt beror på karaktären. I denna aspekt påminner spelet lite om The Witcher.
Apropå det, ja: hur förhåller sig spelet till andra spel på min decennielista. Med tanke på att jag ägnade väl över 120 timmar åt spelet på bara en genomspelning, bara för att efter sluttexterna vilja spela mer, får jag nog säga att det rankar rätt så högt. Så här direkt efteråt kan jag inte ge en exakt placering, men det blir nog i topp 5 åtminstone. Det är välskrivet, kul och engagerande. Man vill alltid ha mer och man bryr sig verkligen om karaktärerna. Det är, helt enkelt, ett fantastiskt spel.
torsdag, februari 04, 2010
Braaiiiins...
Vad är detta? Reser sig de döda från graven? Nej, jag är inte riktigt död än. Jag fyller visserligen 30 om 3 veckor, men än finns det liv i den gamle gubben. :)
Jag har inte haft så mycket tid eller ork att blogga på sistone, dels för att jag har nåt praktikaktigt tjofräs under dagarna, men mest på grund av helvetesspelet Dragon Age: Origins som slukar det mesta av min fritid. Det visade sig mycket riktigt vara ett utomordentligt spel, och är beroendeframkallande som få. Till och med fästmön är hopplöst beroende av det, och vi får helt enkelt turas om med speldatorn.
Jag är långtifrån färdig med det, så en riktig recension får vänta. Ville bara få upp en lägesrapport på bloggen innan den rostar.
Jag har inte haft så mycket tid eller ork att blogga på sistone, dels för att jag har nåt praktikaktigt tjofräs under dagarna, men mest på grund av helvetesspelet Dragon Age: Origins som slukar det mesta av min fritid. Det visade sig mycket riktigt vara ett utomordentligt spel, och är beroendeframkallande som få. Till och med fästmön är hopplöst beroende av det, och vi får helt enkelt turas om med speldatorn.
Jag är långtifrån färdig med det, så en riktig recension får vänta. Ville bara få upp en lägesrapport på bloggen innan den rostar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
