För ett tag sen avklarade jag till slut The Witcher 2: Assassins of Kings, som var ett av skälen till min nya dator. Jag kan lugnt säga att den långa väntan inte slutade i besvikelse; det här spelet var värt det.
Redan när man startar spelet första gången förstår man varför man behöver en rätt så kraftig dator. Det är nämligen extremt vackert och detaljerat i grafiken. Även med min nya maskin (som visserligen inte är någon superdator, men ändå) kunde jag bara köra med mediuminställningar, men det räckte gott. Musiken är väl okej för syftet, men utmärkte sig egentligen aldrig.
The Witcher 2 är en direkt fortsättning av första spelet, som jag gillade skarpt och har spelat genom två gånger. Man spelar fortfarande som Geralt, en "witcher" (mutant som jagar monster) som förlorat sitt minne och mot sin vilja dras in i politik och konspirationer. Den här gången misstänks han för att vara kungamördare, och måste samarbeta med olika faktioner som alla har egna agendor. Storyn är än en gång invecklad och vuxen, och det daltas inte med spelaren. Ämnen som krig, mord och sex vanligt förekommande. Gott och ont är även denna gång väldigt relativa begrepp, och få allianser man skapar i spelet varar särskilt länge.
Mycket har dock förändrats mellan spelen, i synnerhet i stridsmekaniken. De olika stridsstilarna är borta och nu styr man varje slag själv. Det är mycket friare och öppnare, men tar längre tid att bemästra. Det får dock inte ta alltför lång tid, för det här spelet är svårt. Man kan inte bara rusa in i strid mot monster och förvänta sig att allt ska gå bra, för då dör man rätt fort. Man måste vara smart, gärna använda sig av fällor och magiska förmågor och se till att dricka rätt brygder innan striden. Till skillnad från förra spelet kan man inte längre dricka brygder när som helst heller, utan måste göra det under lugna förhållanden. Spelet är en ordentlig utmaning, särskilt i början. Det jämnar ut sig lite efter första akten (av tre) men man åker fortfarande dit om man slarvar senare i spelet.
Som helhet är det hela en tillfredsställande upplevelse. Sista akten kändes lite korthuggen, men i övrigt var det mycket att upptäcka. Dessutom finns det två tydliga storylinjer man kan spela, så det finns stort utrymme för att spela en gång till.
tisdag, januari 24, 2012
tisdag, januari 10, 2012
Spelrecension: Bastion
Det har varit ett bra år för indiespel. Jag har redan nämnt The Binding of Isaac och Amnesia, och nu har jag precis klarat av Bastion, av Supergiant Games. Bastion är ett acton-RPG som mest går ut på att med diverse vapen ha ihjäl monster och ta sig genom banorna. Man har ett relativt stort utbud av vapen, både närstrids- och skjutvarianter, som alla har olika fördelar och kan dessutom uppgraderas på olika vis. Det finns alltså många möjligheter att välja mellan och man kan experimentera mycket tills man hittar den kombination som passar en bäst.
Spelmekaniken känns överlag bra. Man styr med WASD och anfaller med musen, och det fungerar utmärkt. Det krävs en viss mått av fingerfärdighet, snabbhet och precision, men är ändå inte överdrivet svår i sig. Däremot kan man göra spelet svårare om man vill, genom de smått genialiska "idols" man kan aktivera. Det finns tio totalt, och alla ger fienderna någon extra förmåga som gör dem svårare (de kan bli snabbare, slå hårdare, regenerera osv). Som belöning får man mer XP när man besegrar dem, och om man känner att ett visst område blir för svårt kan man stänga av dem. Att hela tiden själv kunna bestämma vilken utmaning man vill ha är ett angenämt tillägg.
Men spelets stora styrka ligger ändå hos stilen och storyn. Världen som huvudkaraktären (endast känd som "The Kid") bor i har gått under i en stor "Calamity". Den består nu endast av fritt svävande öar och fragment, som hela tiden dyker upp runt en när man springer runt. Storyn berättas under spelets gång av gubben Rucks, och det är förvånande vilken intrikat historia spelet lyckas förmedla med endast hans monologer. Grafikstilen är detaljerad, konstnärlig och är behaglig för ögonen, men allra bäst är musiken. Spelet har årets kanske bästa spelsoundtrack, och är värt att köpa för sig (ironiskt nog betalade jag mer för soundtracket än för spelet). Tillsammans med Rucks ständiga berättande lyckas musiken skildra mycket känsla under spelets gång.
Bastion är ett spel med själ, något som ofta saknas i dagens spel. Det är inte överdrivet lång, men det är ett spel som tål att spelas flera gånger. Väl värt pengarna är det i alla fall.
Vi får hoppas att 2012 fortsätter trenden med bra indie-spel.
Spelmekaniken känns överlag bra. Man styr med WASD och anfaller med musen, och det fungerar utmärkt. Det krävs en viss mått av fingerfärdighet, snabbhet och precision, men är ändå inte överdrivet svår i sig. Däremot kan man göra spelet svårare om man vill, genom de smått genialiska "idols" man kan aktivera. Det finns tio totalt, och alla ger fienderna någon extra förmåga som gör dem svårare (de kan bli snabbare, slå hårdare, regenerera osv). Som belöning får man mer XP när man besegrar dem, och om man känner att ett visst område blir för svårt kan man stänga av dem. Att hela tiden själv kunna bestämma vilken utmaning man vill ha är ett angenämt tillägg.
Men spelets stora styrka ligger ändå hos stilen och storyn. Världen som huvudkaraktären (endast känd som "The Kid") bor i har gått under i en stor "Calamity". Den består nu endast av fritt svävande öar och fragment, som hela tiden dyker upp runt en när man springer runt. Storyn berättas under spelets gång av gubben Rucks, och det är förvånande vilken intrikat historia spelet lyckas förmedla med endast hans monologer. Grafikstilen är detaljerad, konstnärlig och är behaglig för ögonen, men allra bäst är musiken. Spelet har årets kanske bästa spelsoundtrack, och är värt att köpa för sig (ironiskt nog betalade jag mer för soundtracket än för spelet). Tillsammans med Rucks ständiga berättande lyckas musiken skildra mycket känsla under spelets gång.
Bastion är ett spel med själ, något som ofta saknas i dagens spel. Det är inte överdrivet lång, men det är ett spel som tål att spelas flera gånger. Väl värt pengarna är det i alla fall.
Vi får hoppas att 2012 fortsätter trenden med bra indie-spel.
fredag, januari 06, 2012
V och jämställdheten
V ska snart utse ny partiledare. De röstade emot dubbla ordföranden, med motivering bl a att "en kvinna aldrig får vara ensam herre på täppan". Så nu står Jonas Sjöstedt mot Rossana Dinamarcas, som sagt att hon ställer upp "därför att jag vill att nästa partiledare ska vara en kvinna". Inte för att hon tycker att hon är bäst lämpad eller brinner för det, utan för att hon är kvinna.
Här ser vi det stora problemet hos många V-feminister vad gäller jämställdhetstänket: de utgår ifrån att kvinnor är underlägsna och måste kvoteras in. Vad sägs om att bedöma folk på deras meriter i stället utan att ta hänsyn till kön alls?
Uppdatering: Sjöstedt blev visst vald medans jag skrev det här. Tur att de inte stirrade sig blinda på genusperspektivet i alla fall.
Här ser vi det stora problemet hos många V-feminister vad gäller jämställdhetstänket: de utgår ifrån att kvinnor är underlägsna och måste kvoteras in. Vad sägs om att bedöma folk på deras meriter i stället utan att ta hänsyn till kön alls?
Uppdatering: Sjöstedt blev visst vald medans jag skrev det här. Tur att de inte stirrade sig blinda på genusperspektivet i alla fall.
fredag, december 30, 2011
Reflektioner kring 2011
2011 har varit ett bra år för min del. Jag har arbetat nästan hela året med ett trivsamt jobb som jag faktiskt är utbildad för, vilket givetvis har varit fördelaktigt för både självförtroende och ekonomi. Vi hade en härlig bröllopsfest i somras, och hemmalivet i allmänhet har varit mysigt överlag. Jag byggde en egen dator, vilket var en liten personlig triumf, och jag har börjat i en ny spelgrupp som jag haft en del kul med.
Förhoppningsvis kommer nästa år att medföra fler segrar och fortsatt lycka! Skål för det!
Förhoppningsvis kommer nästa år att medföra fler segrar och fortsatt lycka! Skål för det!
tisdag, december 06, 2011
Spelrecension: Amnesia: The Dark Descent
Jag gillar skräckspel. Jag älskar den där känslan av att ta mig fram genom ett läskigt ställe och veta att någonting där i mörkret bara väntar på mig. Många spel som kallar sig skräck förlitar sig mest på mängder med blod, stora horribla monster och "jump scares". Amnesia: The Dark Descent är däremot ett skräckspel i ordets rätta mening. Det skapar en atmosfär och stämning så genomsyrad med läskighet att man verkligen känner den fruktan som huvudkaraktären går igenom.
Huvudkaraktären Daniel, som har minnesförlust, börjar spelet i ett småkusligt, till synes övergivet slott. Han hittar dokument från sig själv som säger att han måste ta sig ner i katakomberna under slottet och döda någon som heter Alexander. Under spelets gång hittar man delar av Daniels dagbok som beskriver vad som hänt, och det blir bara mer och mer fruktansvärt.
Det dröjer inte länge innan man dessutom börjar stöta på övernaturliga fenomen, vars blotta åsyn tär på Daniels sinne. Ju mer övernaturligt han ser, desto mer "Sanity" förlorar han. Bara att befinna sig i mörker, ett ständigt närvarande element i spelet, gör att man sakta blir vansinnig. Man kan stävja detta genom att tända ljus (med en begränsad mängd elddon som man hittar lite varstans) eller med sin oljelykta (med en begränsad mängd olja).
Snart upptäcker Daniel också att han inte alls är ensam i slottet; det vandrar runt några ohyggliga varelser som inget hellre vill än att ha ihjäl en. Man är totalt försvarslös i det här spelet, så det enda man kan göra är att gömma sig i det vansinnesalstrande mörkret och hoppas att monstrena går sin väg, alternativt springa för blotta livet. Adrenalinnivån är ofta på hög nivå.
I övrigt är det ett ganska typiskt äventyrsspel i förstapersonsperspektiv. Man hittar föremål som man använder med andra föremål och löser några pussel för att ta sig vidare. Utmaningen är väl egentligen inte jättehög, och om man råkar bli dödad får man börja igen i princip där man var, men man får en uppmaning redan i början av spelet att inte spela för att vinna, utan för upplevelsen. Och det lever det upp till med råge. Jag rekommenderar varmt detta spel för alla som gillar kusligheter.
Huvudkaraktären Daniel, som har minnesförlust, börjar spelet i ett småkusligt, till synes övergivet slott. Han hittar dokument från sig själv som säger att han måste ta sig ner i katakomberna under slottet och döda någon som heter Alexander. Under spelets gång hittar man delar av Daniels dagbok som beskriver vad som hänt, och det blir bara mer och mer fruktansvärt.
Det dröjer inte länge innan man dessutom börjar stöta på övernaturliga fenomen, vars blotta åsyn tär på Daniels sinne. Ju mer övernaturligt han ser, desto mer "Sanity" förlorar han. Bara att befinna sig i mörker, ett ständigt närvarande element i spelet, gör att man sakta blir vansinnig. Man kan stävja detta genom att tända ljus (med en begränsad mängd elddon som man hittar lite varstans) eller med sin oljelykta (med en begränsad mängd olja).
Snart upptäcker Daniel också att han inte alls är ensam i slottet; det vandrar runt några ohyggliga varelser som inget hellre vill än att ha ihjäl en. Man är totalt försvarslös i det här spelet, så det enda man kan göra är att gömma sig i det vansinnesalstrande mörkret och hoppas att monstrena går sin väg, alternativt springa för blotta livet. Adrenalinnivån är ofta på hög nivå.
I övrigt är det ett ganska typiskt äventyrsspel i förstapersonsperspektiv. Man hittar föremål som man använder med andra föremål och löser några pussel för att ta sig vidare. Utmaningen är väl egentligen inte jättehög, och om man råkar bli dödad får man börja igen i princip där man var, men man får en uppmaning redan i början av spelet att inte spela för att vinna, utan för upplevelsen. Och det lever det upp till med råge. Jag rekommenderar varmt detta spel för alla som gillar kusligheter.
onsdag, november 30, 2011
Random Youtube Goodness
Dags för några skojiga Youtube-klipp uppsnappat från Twitterflödet! Först en säkerhetsvideo för alla som aspirerar att bli gaffeltrucksförare (varning för blodeffekter):
Via: @LordKaT
Mashup awesomesauce! (Nightwish + Greenday + Katy Perry + t.A.T.u.)
Via @skitchmusic
Och till sist: japaner. Kommentar överflödig.
Via @katietiedrich
Via: @LordKaT
Mashup awesomesauce! (Nightwish + Greenday + Katy Perry + t.A.T.u.)
Via @skitchmusic
Och till sist: japaner. Kommentar överflödig.
Via @katietiedrich
tisdag, november 29, 2011
SW:TOR First impressions
I helgen fick jag, smått oväntat, prova betan till Star Wars: The Old Republic, den nya MMO:n av Bioware. Eftersom det är ett MMO med just Star Wars har det fått rätt mycket hype, men efter att ha testat det i typ 6-8 timmar kan jag inte påstå att jag är överdrivet sugen.
Man börjar som vanligt med att skapa en karaktär (loyalitet, art, yrke, utseende) men har inga möjligheter att påverka ens förmågor. I praktiken har alla av ett yrke samma förmågor upp till lvl 10. Därefter kan man differentiera och få tillträde till "skill trees" men även där känns det rätt oinspirerat med små procentökningar på diverse saker här och där. Det blir väl mer spännande saker längre fram, men det känns rätt onödigt att alla av ett visst yrke spelas likadant. Det fastnar liksom i "DPS-träsket" där man inte gör val så mycket som beräkningar om vad som gör mest skada.
Nåja, efter karaktärsskapande får man springa runt på startvärlden och kan hitta ett antal quests som för det mesta går ut på att springa till en viss punkt och prata med någon/peta på något. Fiender finns utspridda i små kluster lite varstans och respawnar continuerligt. Jag antar att detta är nödvändigt för ett MMO, men det blir konstigt när det dyker upp nya fiender precis där man står, och det dröjer några sekunder innan de fattar att man står där och anfaller.
Efter startplaneten kom jag till Coruscant, och fick lite nya quests som liknade de förra. Trots att jag gick från vildmark till storstad kändes allt ganska likartat, och jag började tröttna lite mot slutet. Och givetvis, så fort jag kommer dit får jag med en senator att göra. Man kan ju inte ha ett modernt Star Wars-spel utan politik! -_-
Det största problemet är nog dock att jag inte märkte av MMO-aspekten överhuvudtaget. Visst, det finns andra som springer runt i världen och man kan samarbeta med andra för vissa uppdrag, men jag kände aldrig ett behov. Det kanske blir mer sånt längre fram, men vid det läget är det så vant att köra solo att det liksom tar emot. Man får t o m datorstyrda följeslagare under storyns gång, vilket gör att det känns ännu mer omotiverat med samarbete. Dessutom ser det jäkligt flummigt ut när det springer runt 6 olika spelare som alla har samma följeslagare. (Jag ska för rättvisans skull nämna att jag inte är en MMO-spelare i vanliga fall, så det är inte så naturligt för mig att söka mig till andra spelare.)
Storyn är väl okej; man får en annorlunda serie huvuduppdrag beroende på vilket yrke man har, så det finns att göra. Men jag sitter och funderar på om inte spelet hade lämpat sig bättre som single-player. Det är liksom det Bioware gör bäst. I stället försöker det vara både och, och kommer bara halvvägs med båda.
Samtidigt tyckte jag att det var småtrevligt att spela och vill gärna se hur storyn utvecklas. Fast med den nuvarande prismodellen, först köpa spelet för 550:- och sedan betala en prenumerationsavgift varje månad, känns det verkligen inte motiverat. Att ens köra med prenumeration i dagens marknad när allt fler går "Free to Play" är vansinnigt till att börja med, och jag undrar om de verkligen kan få tillräckligt många spelare på det sättet för att överleva. Vi får se, men i vilket fall får de klara sig utan mig från början.
Man börjar som vanligt med att skapa en karaktär (loyalitet, art, yrke, utseende) men har inga möjligheter att påverka ens förmågor. I praktiken har alla av ett yrke samma förmågor upp till lvl 10. Därefter kan man differentiera och få tillträde till "skill trees" men även där känns det rätt oinspirerat med små procentökningar på diverse saker här och där. Det blir väl mer spännande saker längre fram, men det känns rätt onödigt att alla av ett visst yrke spelas likadant. Det fastnar liksom i "DPS-träsket" där man inte gör val så mycket som beräkningar om vad som gör mest skada.
Nåja, efter karaktärsskapande får man springa runt på startvärlden och kan hitta ett antal quests som för det mesta går ut på att springa till en viss punkt och prata med någon/peta på något. Fiender finns utspridda i små kluster lite varstans och respawnar continuerligt. Jag antar att detta är nödvändigt för ett MMO, men det blir konstigt när det dyker upp nya fiender precis där man står, och det dröjer några sekunder innan de fattar att man står där och anfaller.
Efter startplaneten kom jag till Coruscant, och fick lite nya quests som liknade de förra. Trots att jag gick från vildmark till storstad kändes allt ganska likartat, och jag började tröttna lite mot slutet. Och givetvis, så fort jag kommer dit får jag med en senator att göra. Man kan ju inte ha ett modernt Star Wars-spel utan politik! -_-
Det största problemet är nog dock att jag inte märkte av MMO-aspekten överhuvudtaget. Visst, det finns andra som springer runt i världen och man kan samarbeta med andra för vissa uppdrag, men jag kände aldrig ett behov. Det kanske blir mer sånt längre fram, men vid det läget är det så vant att köra solo att det liksom tar emot. Man får t o m datorstyrda följeslagare under storyns gång, vilket gör att det känns ännu mer omotiverat med samarbete. Dessutom ser det jäkligt flummigt ut när det springer runt 6 olika spelare som alla har samma följeslagare. (Jag ska för rättvisans skull nämna att jag inte är en MMO-spelare i vanliga fall, så det är inte så naturligt för mig att söka mig till andra spelare.)
Storyn är väl okej; man får en annorlunda serie huvuduppdrag beroende på vilket yrke man har, så det finns att göra. Men jag sitter och funderar på om inte spelet hade lämpat sig bättre som single-player. Det är liksom det Bioware gör bäst. I stället försöker det vara både och, och kommer bara halvvägs med båda.
Samtidigt tyckte jag att det var småtrevligt att spela och vill gärna se hur storyn utvecklas. Fast med den nuvarande prismodellen, först köpa spelet för 550:- och sedan betala en prenumerationsavgift varje månad, känns det verkligen inte motiverat. Att ens köra med prenumeration i dagens marknad när allt fler går "Free to Play" är vansinnigt till att börja med, och jag undrar om de verkligen kan få tillräckligt många spelare på det sättet för att överleva. Vi får se, men i vilket fall får de klara sig utan mig från början.
torsdag, november 24, 2011
Bok eller Bio: The Godfather
Ojoj... här är vi inne på knepig mark. Hur jämför man en av tidernas bästa filmer med berättelsen som agerar förlaga? Gudfadern-filmerna, den första i synnerhet, har kommit att ikonisera det vi tänker på när vi föreställer oss den gamla italienska maffian. Marlon Brando är Gudfadern enligt väldigt många, och hans tolkning av rollen har blivit en ingrodd del av populärkulturen i allmänhet. Detta gör att det egentligen är omöjligt att göra den här jämförelsen helt objektiv, men här kommer i alla fall mitt försök:
Mario Puzos The Godfather är berättelsen om maffiafamiljen Corleone i efterkrigstidens New York. Filmadaptationen av Francis Ford Coppola följer på många punkter bokens berättelse, men på grund av mediets begränsningar är det givetvis mycket som har utelämnats. I synnerhet är det sidoberättelser om folk som har kontakt med Familjen som klippts bort, bland andra skådelspelaren/sångaren Johnny Fontane och Sonnys älskare Lucy Mancini. Båda fick utförliga egna berättelser i boken men dyker bara upp som hastigast i filmen.
Men en möjligtvis viktigare sak som inte framkommer i filmen är karaktärernas, särskit Michael Corleones, inre motiveringar och tankar. Detta brukar förstås vara böckers starka sida, att man kan komma in i huvudet på rollfigurerna. Michaels resa från krigshjälte som egentligen inte vill ha i familjen att göra till familjens överhuvud, exempelvis, blottläggs mycket mer och blir en mycket mer gradvis process. I filmen hanteras hans förvandling mer subtilt, och kommer till ytan ordentligt först i filmens mäktiga klimax. Båda metoderna fungerar i sig, men det är intressant hur den kalla, grymma sidan av honom kommer fram lite i taget, och överraskar ibland honom själv.
Andra karaktärer som är intressanta att följa närmare är Familjens adopterade son Tom Hagen, som trots att han utsetts till Gudfaderns consiglieri (typ högste rådgivare) vet att han aldrig kommer åtnjuta full respekt då han inte är sicilianare, och Luca Brasi, Familjens främste soldat. I boken framställs han som en hänsynslös enmansarmé, medan han i filmen bara är med lite grann innan han, smått patetiskt, dör.
Boken och filmen har båda en särpräglad stil. Båda är blodiga och allvarliga, men filmen är stiliserad med skicklig scenografi och atmosfärisk musik. Boken, som givetvis inte kan använda sig av dylika knep, är lite mer "gritty" och jordnära. Det tidigare nämnda klimaxet är ett utmärkt exempel, då det är något som skiljer sig ganska starkt mellan medierna. I filmen är det mästerligt konstnärligt utfört med juxtapositionen av Michael i kyrkan, där han "blir" Gudfader. I boken är det en kall och kalkylerad process.
Utmärkande för boken är även att den är betydligt mer sexistisk och rasistisk, enligt samhällssynen som rådde på den tiden. Kvinnorna förväntades agera duktiga husmödrar och skulle inte lägga sig i männens arbete. Detta märks starkast när Connie Corleone berättar för sina föräldrar att hennes man Carlo Rizzi brukar slå henne. De såg inget underligt med detta, och vid frågan om Gudfadern själv någonsin slagit sin fru svarade mama Corleone (som annars är en väldigt mysig karaktär i boken) att hon "aldrig gett honom anledning". Till och med Kay, Michaels kärleksintresse och berättlesens mest progressiva kvinnofigur, anpassar sig till rollen som duktig siciliansk fru mot slutet, medan hon i filmen distanserar sig från honom när hon inser hur fasansfull han kan vara.
Så vad väljer man: Den artistiska filmen eller den mer verklighetstrogna boken? Om jag verkligen skulle vara tvungen att välja, vinner boken med knapp marginal. Där kan alla karaktärer och historier verkligen beskrivas till fullo och komma till sin rätt. Filmen är och förblir ett mästerverk, men man kommer egentligen aldrig karaktärerna särskilt nära. Det finns för mycket berättelse och för många karaktärer för att man ska hinna med allt, trots filmens längd på nästan 3 timmar. Men allra bäst är de som komplement till varandra. Läs boken, se filmen och uppskatta båda.
Bok: 2
Bio: 3
Böckerna börjar komma ikapp! Är det någon som har några förslag för framtida inlägg så är det fritt fram.
Mario Puzos The Godfather är berättelsen om maffiafamiljen Corleone i efterkrigstidens New York. Filmadaptationen av Francis Ford Coppola följer på många punkter bokens berättelse, men på grund av mediets begränsningar är det givetvis mycket som har utelämnats. I synnerhet är det sidoberättelser om folk som har kontakt med Familjen som klippts bort, bland andra skådelspelaren/sångaren Johnny Fontane och Sonnys älskare Lucy Mancini. Båda fick utförliga egna berättelser i boken men dyker bara upp som hastigast i filmen.
Men en möjligtvis viktigare sak som inte framkommer i filmen är karaktärernas, särskit Michael Corleones, inre motiveringar och tankar. Detta brukar förstås vara böckers starka sida, att man kan komma in i huvudet på rollfigurerna. Michaels resa från krigshjälte som egentligen inte vill ha i familjen att göra till familjens överhuvud, exempelvis, blottläggs mycket mer och blir en mycket mer gradvis process. I filmen hanteras hans förvandling mer subtilt, och kommer till ytan ordentligt först i filmens mäktiga klimax. Båda metoderna fungerar i sig, men det är intressant hur den kalla, grymma sidan av honom kommer fram lite i taget, och överraskar ibland honom själv.
Andra karaktärer som är intressanta att följa närmare är Familjens adopterade son Tom Hagen, som trots att han utsetts till Gudfaderns consiglieri (typ högste rådgivare) vet att han aldrig kommer åtnjuta full respekt då han inte är sicilianare, och Luca Brasi, Familjens främste soldat. I boken framställs han som en hänsynslös enmansarmé, medan han i filmen bara är med lite grann innan han, smått patetiskt, dör.
Boken och filmen har båda en särpräglad stil. Båda är blodiga och allvarliga, men filmen är stiliserad med skicklig scenografi och atmosfärisk musik. Boken, som givetvis inte kan använda sig av dylika knep, är lite mer "gritty" och jordnära. Det tidigare nämnda klimaxet är ett utmärkt exempel, då det är något som skiljer sig ganska starkt mellan medierna. I filmen är det mästerligt konstnärligt utfört med juxtapositionen av Michael i kyrkan, där han "blir" Gudfader. I boken är det en kall och kalkylerad process.
Utmärkande för boken är även att den är betydligt mer sexistisk och rasistisk, enligt samhällssynen som rådde på den tiden. Kvinnorna förväntades agera duktiga husmödrar och skulle inte lägga sig i männens arbete. Detta märks starkast när Connie Corleone berättar för sina föräldrar att hennes man Carlo Rizzi brukar slå henne. De såg inget underligt med detta, och vid frågan om Gudfadern själv någonsin slagit sin fru svarade mama Corleone (som annars är en väldigt mysig karaktär i boken) att hon "aldrig gett honom anledning". Till och med Kay, Michaels kärleksintresse och berättlesens mest progressiva kvinnofigur, anpassar sig till rollen som duktig siciliansk fru mot slutet, medan hon i filmen distanserar sig från honom när hon inser hur fasansfull han kan vara.
Så vad väljer man: Den artistiska filmen eller den mer verklighetstrogna boken? Om jag verkligen skulle vara tvungen att välja, vinner boken med knapp marginal. Där kan alla karaktärer och historier verkligen beskrivas till fullo och komma till sin rätt. Filmen är och förblir ett mästerverk, men man kommer egentligen aldrig karaktärerna särskilt nära. Det finns för mycket berättelse och för många karaktärer för att man ska hinna med allt, trots filmens längd på nästan 3 timmar. Men allra bäst är de som komplement till varandra. Läs boken, se filmen och uppskatta båda.
Bok: 2
Bio: 3
Böckerna börjar komma ikapp! Är det någon som har några förslag för framtida inlägg så är det fritt fram.
onsdag, november 23, 2011
måndag, november 21, 2011
Det där med goda föresatser
I en notis i Barometern idag kan vi läsa om skadorna och riskerna som uppkommer av lågenergilampor. Va? En överreaktion till panikåtgärd "för miljöns skull" visar sig ha bieffekter värre än det man ville åtgärda? The hell you say.
Är det ett sådant problem tycker man att man kanske borde prioritera insamlingsplatser för lågenergilampor i återvinningsstationer och dylikt, fast inte ens det är lätt då kvicksilverångorna fordrar stort utrymme och bra ventilation.
Starkt jobbat, miljömuppar.
Är det ett sådant problem tycker man att man kanske borde prioritera insamlingsplatser för lågenergilampor i återvinningsstationer och dylikt, fast inte ens det är lätt då kvicksilverångorna fordrar stort utrymme och bra ventilation.
Starkt jobbat, miljömuppar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
