Nu när den största chocken kring Norgetragedin lagt sig börjar analyserna och fingerpekanden att hagla. Många i vårt land vill gärna koppla samman mördarens motiv och manifest med SD, något som SD själva givetvis ogillar. "Sedan tycker jag inte att man ska göra politik av det här" kommenterar Jimmie Åkesson. Tro fan det. Frågan är hur det hade låtit om det varit en islamistisk terrorist som utförde dådet, som vissa gissade när det precis hade hänt. Den som ger sig in i leken får leken tåla, som det heter.
MEN! Att lägga skulden för detta vansinnesdåd helt eller delvis på SD och andra islamkritiska grupperingar är vanskligt som bäst. Detta var ett verk av en fullkomlig vettvilling, vars paranoida delusioner lika gärna kunde ha hittat ett helt annat "högre mål" att kämpa för. Att lägga skulden på SD är i längden lika befängt som att skylla på TV-spel.
Och för att vara ärlig, det är inte som om det bara var SD som misstänkte islamister.
onsdag, juli 27, 2011
söndag, juli 24, 2011
Mina tankar...
...går ut till alla drabbade i Norge efter de senaste dagarnas tragedier. Det är en sak med naturkatastrofer och liknande som inte kan förhindras, men när så mångas liv förstörs av en ensam psykopat, oavsett dennes ideologiska alibin, blir man bara förbannad.
onsdag, juli 06, 2011
Spelrecension: Back to the Future
För några månader sedan tipsade jag om Telltale Games Back to the Future: The Game, ett episodiskt äventyrsspel baserat på de gamla filmerna. Nu har alltså sista delen släppts och spelats klart av undertecknat. Så hur lyder domen?
BttF är alltså ett äventyrspel av gammalt peka-klicka-format. Det är med dialoger med karaktärer och interaktioner med spelets miljöer som man driver historien framåt. Det går inte att få någon "Game Over" så hela spelet är egentligen bara en stor "Trial and Error" process. Det är få gånger lösningarna är överdrivet komplicerade, och det är uppenbart att spelmekaniken tar baksäte till förmån för berättelsen.
Och det är givetvis storyn som är den dragande faktorn i spelet. Handlingen utspelar sig något år efter sista filmen. Man spelar förstås som Marty McFly, som får ett meddelande om att Doc hamnat i trubbel år 1931 och måste räddas. Precis som i varje BttF-film möter Marty flera medlemmar av sin egen familj och "skurkfamiljen" Tannen. Man får också träffa unge Emmet Brown innan denne ordentligt slagit in på sin karriär som vetenskapsman. Efter första kapitlet blir sedan spelet alltmer invecklat med många parallella tidslinjer då Hill Valleys historia blir alltmer förändrat.
Överlag känns spelet verkligen som en historia som passar väl in i världen som filmerna etablerade. Det följer samma regler och refererar mycket till dem antingen direkt eller med bakgrundsföremål och händelser som man känner igen. Karaktärerna känns rätta också, i synnerhet Doc (vars röst är ingen mindre än Christopher Lloyd själv) och Marty, spelad av A.J. Locascio, som gör en perfekt imitation av Michael J. Fox som han lät i rollen. Även musiken och ljudeffekterna är omedelbart igenkännbara. I korthet: spelet skulle mycket väl kunna vara en fjärde film, och jag tror inte att många skulle hitta mycket att klaga på.
Spelet har förstås vissa brister. Eftersom det är ett äventyrsspel så är det av naturen helt linjärt. Dialoger har ibland flera val, men dessa leder alla till samma resultat, och egentligen slussas man mest genom berättelsen. Även miljöerna är rätt så begränsade, och det finns egentligen bara ett fåtal möjliga saker man kan prova tills man hittar rätt kombination som leder till nästa händelse. Till spelets fördel kan man i alla fall säga att det inte var så många lösningar som kändes långsökta, men det innebär förstås också att det inte var särskilt utmanande.
I slutändan är det dock ändå berättelsen man är ute efter. Är man ett stort fan av filmserien och vill se mer av karaktärernas äventyr är det här en härlig upplevelse. Om man ser det som en interaktiv Back to the Future 4 när man börjar spela lär man inte bli besviken.
BttF är alltså ett äventyrspel av gammalt peka-klicka-format. Det är med dialoger med karaktärer och interaktioner med spelets miljöer som man driver historien framåt. Det går inte att få någon "Game Over" så hela spelet är egentligen bara en stor "Trial and Error" process. Det är få gånger lösningarna är överdrivet komplicerade, och det är uppenbart att spelmekaniken tar baksäte till förmån för berättelsen.
Och det är givetvis storyn som är den dragande faktorn i spelet. Handlingen utspelar sig något år efter sista filmen. Man spelar förstås som Marty McFly, som får ett meddelande om att Doc hamnat i trubbel år 1931 och måste räddas. Precis som i varje BttF-film möter Marty flera medlemmar av sin egen familj och "skurkfamiljen" Tannen. Man får också träffa unge Emmet Brown innan denne ordentligt slagit in på sin karriär som vetenskapsman. Efter första kapitlet blir sedan spelet alltmer invecklat med många parallella tidslinjer då Hill Valleys historia blir alltmer förändrat.
Överlag känns spelet verkligen som en historia som passar väl in i världen som filmerna etablerade. Det följer samma regler och refererar mycket till dem antingen direkt eller med bakgrundsföremål och händelser som man känner igen. Karaktärerna känns rätta också, i synnerhet Doc (vars röst är ingen mindre än Christopher Lloyd själv) och Marty, spelad av A.J. Locascio, som gör en perfekt imitation av Michael J. Fox som han lät i rollen. Även musiken och ljudeffekterna är omedelbart igenkännbara. I korthet: spelet skulle mycket väl kunna vara en fjärde film, och jag tror inte att många skulle hitta mycket att klaga på.
Spelet har förstås vissa brister. Eftersom det är ett äventyrsspel så är det av naturen helt linjärt. Dialoger har ibland flera val, men dessa leder alla till samma resultat, och egentligen slussas man mest genom berättelsen. Även miljöerna är rätt så begränsade, och det finns egentligen bara ett fåtal möjliga saker man kan prova tills man hittar rätt kombination som leder till nästa händelse. Till spelets fördel kan man i alla fall säga att det inte var så många lösningar som kändes långsökta, men det innebär förstås också att det inte var särskilt utmanande.
I slutändan är det dock ändå berättelsen man är ute efter. Är man ett stort fan av filmserien och vill se mer av karaktärernas äventyr är det här en härlig upplevelse. Om man ser det som en interaktiv Back to the Future 4 när man börjar spela lär man inte bli besviken.
Ett stort tack...
...till alla som var med och gjorde vår (lätt försenade) bröllopsfest till en härlig dag!
tisdag, juni 07, 2011
Recension: Scott Pilgrim vs the World
Så var det äntligen dags. Efter mycket längtande fick jag äntligen se Scott Pilgrim vs the World, den ultimata nördfilmen av Edgar Wright, mannen bakom bl a Shaun of the Dead och Hot Fuzz som jag recenserat tidigare. Levde den upp till mina länge upptrissade förväntningar?
Svar: absolut! Den här filmen, baserat på en seriebok, handlar om semitönten Scott Pilgrim och hans blixtförälskelse i den mystiska coola tjejen Ramona. Tyvärr visar det sig att Ramona bär med sig lite bagage från sitt förflutna, nämligen 7 onda ex som Scott måste slåss med på liv och död i extrema over-the-top strider om han ska få vara ihop med henne.
Utöver den bisarra premissen är filmen fylld till bredden med olika referenser till välkända TV-spel och andra nörderier. Alla fightscener är som hämtade ur någon anime eller actionspel, fyllda med flashiga effekter. Det finns också gott om små inlagda effekter såsom samplingar från spelljud, visuella ljudeffekter, livsmätare som dyker upp och liknande. Det är överlag svårt att beskriva med ord, men kollar man på trailern får man ett ganska bra intryck. På det hela taget imponerar filmen starkt på både det visuella och ljudliga planet, och tillsammans blir resultatet mäktigt. Musiken i filmen är rätt bra den med, och fungerar som sin egen del av storyn, och vid ett par punkter som vapen.
Trots att filmen avviker starkt från hans tidigare verk märks det att det här är en Edgar Wright-film. Humorn är rapp, och dialogen och klippningen är överlag ganska snabb. Eftersom det rätt ofta är rätt mycket som händer i varje scen krävs det därför nog flera tittningar för att uppfatta allt. Och som vanligt genomsyras karaktärernas personligheter av en kraftig "understatement"-effekt. Trots alla bisarra händelser och extrema strider är det sällan någon som ens verkar bry sig om det, som om allt var det mest naturliga som fanns.
Filmen har en ganska stor uppsättning karaktärer, de flesta ganska färgstarka. Förutom Scott och Ramona har vi Knives, Scotts tidigare tjej som går i en katolsk high school, hans ännu tidigare tjej som nu är känd sångerska, hans homosexuelle rumskamrat, hans musikgrupp (The Sex Bob-Ombs), m fl. Och så de 7 onda exarna också, den ena mer extrem än den andra. Ingen av karaktärerna är överdrivet djupa, men det behövs inte heller i en sån här film. Till och med huvudkaraktärernas kärleksrelation är ganska så ytlig, men det är faktiskt ganska passande med tanke på deras personligheter - det är kanske inte vad som är bäst för dem i längden, men det är det som de behöver just här just nu.
Slutsats: "An Epic of Epic Epicness" stämmer ganska bra. Många skrattmoment och mycket häftiga effekter. Rekommenderas varmt till alla som anser sig i någon mån tillhöra "nördkulturen". Precis som med Wrights tidigare filmer lär den inte tilltala alla, men den förtjänar definitivt en chans. Att se den på bio skulle nog vara en ännu häftigare upplevelse. F#ck you, SF.
Svar: absolut! Den här filmen, baserat på en seriebok, handlar om semitönten Scott Pilgrim och hans blixtförälskelse i den mystiska coola tjejen Ramona. Tyvärr visar det sig att Ramona bär med sig lite bagage från sitt förflutna, nämligen 7 onda ex som Scott måste slåss med på liv och död i extrema over-the-top strider om han ska få vara ihop med henne.
Utöver den bisarra premissen är filmen fylld till bredden med olika referenser till välkända TV-spel och andra nörderier. Alla fightscener är som hämtade ur någon anime eller actionspel, fyllda med flashiga effekter. Det finns också gott om små inlagda effekter såsom samplingar från spelljud, visuella ljudeffekter, livsmätare som dyker upp och liknande. Det är överlag svårt att beskriva med ord, men kollar man på trailern får man ett ganska bra intryck. På det hela taget imponerar filmen starkt på både det visuella och ljudliga planet, och tillsammans blir resultatet mäktigt. Musiken i filmen är rätt bra den med, och fungerar som sin egen del av storyn, och vid ett par punkter som vapen.
Trots att filmen avviker starkt från hans tidigare verk märks det att det här är en Edgar Wright-film. Humorn är rapp, och dialogen och klippningen är överlag ganska snabb. Eftersom det rätt ofta är rätt mycket som händer i varje scen krävs det därför nog flera tittningar för att uppfatta allt. Och som vanligt genomsyras karaktärernas personligheter av en kraftig "understatement"-effekt. Trots alla bisarra händelser och extrema strider är det sällan någon som ens verkar bry sig om det, som om allt var det mest naturliga som fanns.
Filmen har en ganska stor uppsättning karaktärer, de flesta ganska färgstarka. Förutom Scott och Ramona har vi Knives, Scotts tidigare tjej som går i en katolsk high school, hans ännu tidigare tjej som nu är känd sångerska, hans homosexuelle rumskamrat, hans musikgrupp (The Sex Bob-Ombs), m fl. Och så de 7 onda exarna också, den ena mer extrem än den andra. Ingen av karaktärerna är överdrivet djupa, men det behövs inte heller i en sån här film. Till och med huvudkaraktärernas kärleksrelation är ganska så ytlig, men det är faktiskt ganska passande med tanke på deras personligheter - det är kanske inte vad som är bäst för dem i längden, men det är det som de behöver just här just nu.
Slutsats: "An Epic of Epic Epicness" stämmer ganska bra. Många skrattmoment och mycket häftiga effekter. Rekommenderas varmt till alla som anser sig i någon mån tillhöra "nördkulturen". Precis som med Wrights tidigare filmer lär den inte tilltala alla, men den förtjänar definitivt en chans. Att se den på bio skulle nog vara en ännu häftigare upplevelse. F#ck you, SF.
torsdag, juni 02, 2011
Bok eller Bio: Stardust
Nästa titel i min duell mellan det visuella och skriftliga är Stardust, en bok av en av mina favoritförfattare Neil Gaiman och en film av regissör Matthew Vaughn (som även regisserat bl a Kick-Ass). Den här filmen har jag också recenserat tidigare, och det lovprisande betyget håller än idag när jag ser filmen igen. Då är frågan: kan förlagan mäta sig med adaptionen?
Svaret är: nja. Storyn i boken och filmen skiljer sig ganska väsentligt åt, även om mycket är sig likt. Båda är fantasirika och äventyrliga, men Gaiman är till naturen en ganska torr författare. Detta gör att karaktärerna gärna också blir lite torra. Huvudkaraktären Tristan/Tristran (enligt filmen/boken) envisas i båda versioner om att han ska hem till sin älskade, eller åtminstone den han anser är sin älskade. Skillnaden är att detta är ändå ganska nedtonat i filmen, medan han i boken blir så tjatig att man vill smälla honom på käften. Även stjärnan Yvaine är betydligt mer sympatisk i filmen.
Överlag så är filmens karaktärer, ironiskt nog, djupare och mer utvecklade. Gaiman är duktig på att skapa fantastiska berättelser och miljöer, men att skapa djupa och sympatiska karaktärer är han lite sämre på. Världen i boken är nog mer utbroderad med fler fantasirika varelser och händelser, men saknar filmens charm. De friheter som regissören och screenplayförfattarna tagit med exempelvis prinsspökena och kapten Shakespeare (Alberic i boken - som där nästan inte har någon roll alls) förhöjer dessutom det hela ytterligare.
Och så har vi slutet. Vissa kan hävda att slutet i filmen var väl överdådigt lyckligt, men damnit, är det en saga så är det. Då vill man ha ett överdådigt lyckligt slut. Jämfört med bokens mer detaljerade men samtidigt lite sorgsnare dito måste jag även välja det förstnämnda även här.
Slutsats: boken är bra, men filmen tar storyn ytterligare ett steg och lyfter det till något fantastiskt.
Bok: 0
Bio: 2
Svaret är: nja. Storyn i boken och filmen skiljer sig ganska väsentligt åt, även om mycket är sig likt. Båda är fantasirika och äventyrliga, men Gaiman är till naturen en ganska torr författare. Detta gör att karaktärerna gärna också blir lite torra. Huvudkaraktären Tristan/Tristran (enligt filmen/boken) envisas i båda versioner om att han ska hem till sin älskade, eller åtminstone den han anser är sin älskade. Skillnaden är att detta är ändå ganska nedtonat i filmen, medan han i boken blir så tjatig att man vill smälla honom på käften. Även stjärnan Yvaine är betydligt mer sympatisk i filmen.
Överlag så är filmens karaktärer, ironiskt nog, djupare och mer utvecklade. Gaiman är duktig på att skapa fantastiska berättelser och miljöer, men att skapa djupa och sympatiska karaktärer är han lite sämre på. Världen i boken är nog mer utbroderad med fler fantasirika varelser och händelser, men saknar filmens charm. De friheter som regissören och screenplayförfattarna tagit med exempelvis prinsspökena och kapten Shakespeare (Alberic i boken - som där nästan inte har någon roll alls) förhöjer dessutom det hela ytterligare.
Och så har vi slutet. Vissa kan hävda att slutet i filmen var väl överdådigt lyckligt, men damnit, är det en saga så är det. Då vill man ha ett överdådigt lyckligt slut. Jämfört med bokens mer detaljerade men samtidigt lite sorgsnare dito måste jag även välja det förstnämnda även här.
Slutsats: boken är bra, men filmen tar storyn ytterligare ett steg och lyfter det till något fantastiskt.
Bok: 0
Bio: 2
måndag, maj 23, 2011
Bok eller Bio: Shutter Island
Rätt så ofta när filmer görs baserade på böcker får man höra det klassiska "boken är bättre". Men är det alltid sant? Visserligen har böcker fördelen att kunna berätta en betydligt mer detaljerad berättelse med insyn i karaktärernas tankegångar, men filmer har fördelen av "show, don't tell" - att kunna förmedla känslor och stämningar genom bildspråket. Därför har jag bestämt mig för en ny serie här på bloggen, Bok eller Bio, där jag ger mina personliga åsikter om olika filmer/böcker och bedömer vilken som faktiskt är bättre.
Först ut i denna serie är Shutter Island, den psykologiska thrillern av Dennis Lehane, med film regisserad av Martin Scorsese. Jag har tidigare skrivit en kort recension av filmen där jag också beskriver storyn i korthet. Eftersom jag inte vill gå för mycket in i spoilerområdet, och boken och filmen följer varandra väldigt nära i storyn, kan jag nöja mig med den beskrivningen och gå direkt in på analysen.
Den här filmen är ett utmärkt exempel på de styrkor som respektive medium har som nämnts ovan. Böcker har fördelen att ge insyn i karaktärers psyke, och det är en viktig faktor i en psykologisk thriller som denna. I boken följer man hela berättelsen från huvudkaraktären Teddys perspektiv, och boken är här bra på att förmedla den känsla av paranoia och utsatthet som han erfar.
Samtidigt är Martin Scorsese en skicklig regissör, och han lyckas genom sin filmteknik förmedla en väldigt mörk och kuslig atmosfär, som på ett effektivt sätt antyder att allt inte står rätt till. DiCaprio är dessutom en duktig skådespelare som ofta är bra på att visa vad karaktären känner. Nackdelen med allt detta är dock kanske att filmens slutkläm är mer förutsägbar, men det är givetvis svårt för mig att säga säkert då jag såg filmen först och visste hur storyn slutade.
Slutet är nog ändå den del som det mesta av min bedömning bygger på: filmens kunde man se komma lite lättare, men hade samtidigt mera kraft. I boken var det hela betydligt mera långdraget och på gränsen till tjatigt. Filmen hade dessutom en extratwist i sista replikerna som gav en helt ny dimension på huvudkaraktärens psykologiska tillstånd, något som saknades helt i boken. Därför ger jag denna vinst till filmen.
Bok: 0
Bio: 1
Först ut i denna serie är Shutter Island, den psykologiska thrillern av Dennis Lehane, med film regisserad av Martin Scorsese. Jag har tidigare skrivit en kort recension av filmen där jag också beskriver storyn i korthet. Eftersom jag inte vill gå för mycket in i spoilerområdet, och boken och filmen följer varandra väldigt nära i storyn, kan jag nöja mig med den beskrivningen och gå direkt in på analysen.
Den här filmen är ett utmärkt exempel på de styrkor som respektive medium har som nämnts ovan. Böcker har fördelen att ge insyn i karaktärers psyke, och det är en viktig faktor i en psykologisk thriller som denna. I boken följer man hela berättelsen från huvudkaraktären Teddys perspektiv, och boken är här bra på att förmedla den känsla av paranoia och utsatthet som han erfar.
Samtidigt är Martin Scorsese en skicklig regissör, och han lyckas genom sin filmteknik förmedla en väldigt mörk och kuslig atmosfär, som på ett effektivt sätt antyder att allt inte står rätt till. DiCaprio är dessutom en duktig skådespelare som ofta är bra på att visa vad karaktären känner. Nackdelen med allt detta är dock kanske att filmens slutkläm är mer förutsägbar, men det är givetvis svårt för mig att säga säkert då jag såg filmen först och visste hur storyn slutade.
Slutet är nog ändå den del som det mesta av min bedömning bygger på: filmens kunde man se komma lite lättare, men hade samtidigt mera kraft. I boken var det hela betydligt mera långdraget och på gränsen till tjatigt. Filmen hade dessutom en extratwist i sista replikerna som gav en helt ny dimension på huvudkaraktärens psykologiska tillstånd, något som saknades helt i boken. Därför ger jag denna vinst till filmen.
Bok: 0
Bio: 1
söndag, maj 15, 2011
Jaaa!
Ungefär så var vår (jag, frugan och 3 kompisar) reaktion ikväll efter resultaten i Eurovision var färdiga. Inte för att Azerbajdzjan vann; den låten tyckte vi bara var sådär. Nä, det var för att Sverige inte vann. Vi tyckte nämligen alla att Sveriges låt i år var så otroligt banal och dåligt framförd att vinst hade känts som en skam. Lyckligtvis blev det ingen vinst för pojkspolingen. Tack och lov för det.
För de som är intresserade, såg vår topplista ut så här (summan av våra poäng):
1. Serbien (46 poäng)
2. Frankrike (44 poäng)
3. Rumänien (41 poäng)
4. Italien (40 poäng)
5. Ungern (39 poäng)
För mig personligen var det Moldavien, Frankrike och Finland som låg i topp, och en hel del andra som jag fann rätt trevliga. Att ingen av de vann gör inte så mycket; jag kan lyssna på dem allt jag vill ändå. :)
För de som är intresserade, såg vår topplista ut så här (summan av våra poäng):
1. Serbien (46 poäng)
2. Frankrike (44 poäng)
3. Rumänien (41 poäng)
4. Italien (40 poäng)
5. Ungern (39 poäng)
För mig personligen var det Moldavien, Frankrike och Finland som låg i topp, och en hel del andra som jag fann rätt trevliga. Att ingen av de vann gör inte så mycket; jag kan lyssna på dem allt jag vill ändå. :)
tisdag, maj 10, 2011
Brädspelsfokus: Battlestar Galactica
Vafalls? En till Brädspelsfokus redan? Man skulle nästan kunna tro att jag blivit ersatt av någon sorts robot... >.>
Med denna apropå-inledning presenterar jag dagens spel: Battlestar Galactica, ett spel baserat på TV-serien med samma namn.
Epic Box Art is Epic.
För de som inte vet, så är Battlestar Galactica i själva verket två serier, En från slutet av 70-talet (en säsong) och en ny på 2000-talet (4 säsonger). Båda är väldigt olika då de är produkter av sin respektive tid. Den gamla (som jag ska erkänna att jag aldrig sett) lär vara lite goofy och cheesy med halvdåliga specialeffekter, i likhet med andra sci-fi produkter då, medan den nya är mörk, psykologisk och välproducerad. Det här spelet är baserat på den nyare varianten.
Innan jag går in på själva spelet vill jag nämna att jag började kolla på den nya serien strax efter att införskaffade spelet. Sedan dess har jag köpt alla 4 säsonger på DVD (har hittills hunnit genom nästan 2) och rankar den lätt som en av de bästa sci-fi-serier som gjorts. Har man väl börjat kolla är det svårt att sluta, då nästan varje avsnitt är nagelbitande på olika sätt.
Handlingen är, i korthet, att människorna av de 12 kolonierna (läs: planeterna) skapade robotrasen cylonerna att användas som slavar. Dessa rebellerade, startade krig och flydde sedan ut i rymden. Många år senare återvänder de för att i ett smyganfall utrota i princip hela mänskligheten. De sista överlevande flyr i en rymdflotta under befäl och beskydd av stridsskeppet Galactica, och lever i ständig flykt från cylonerna. Det hela kompliceras av att cyloner nuförtiden kan likna människor, vilket innebär att vem som helst skulle kunna vara en förrädare. Den psykologiska faktorn i serien är mycket hög; ingen vågar lita helt på någon, och ofta är intriger bland människorna ett större hot mot flottans överlevnad än cylonerna.
Det ser inte bra ut för mänskligheten...
Denna faktor spelar en stor roll i spelet. Efter att varje spelare valt karaktär (av de 10 tillgängliga karaktärerna från serien, som alla i spelet har olika styrkor och svagheter) utdelas lojalitetskort. Dessa kort, som hålls hemliga av alla andra spelare, berättar om du är människa (lojal) eller cylon (förrädare). Är du det förstnämnda ska du göra allt du kan för att människorna ska överleva, medan cylonerna ska genom smusslande och ljugande göra det de kan för att mänskligheten ska gå under. Cylonspelarna kan dessutom när som helst avslöja sig, för att då lämna skeppet och skicka mer direkta hot Galacticas väg. Efter halva spelet delas dessutom nya lojalitetskort ut, så att även de som var lojala i början plötsligt kan bli fiender.
En förrädare finns ibland oss.
Det är egentligen spelets kärna. Människospelarna måste överleva tills de gjort tillräckligt många "FTL-hopp" för att nå sin destination. Om skeppet tar för mycket skada eller invaderas förlorar de, liksom om någon av resurserna (bränsle, mat, population och moral) når 0. Det finns en del man kan göra för att försvara skeppet, bl a att skjuta ner fiendeskepp, försvara sig mot bordningspatruller, eller försöka fängsla andra spelare som beter sig suspekta. Misstänksamhet är en stor faktor i spelet, och nästan varje drag man gör kan analyseras och ifrågasättas. Alla måste samarbeta om människorna ska vinna, men vågar man samarbeta med alla?
Efter varje spelares tur dras ett Crisis-kort, ett problem som människorna måste handskas med. Det kan vara cylonskepp som anfaller, resursbrister eller liknande. Dessa har ofta en "skill check", där spelarna måste spela kort från sin hand för att uppnå ett visst värde. Kruxet är dock att bara vissa färger ger plus till värdet, medan andra färger ger minus. Och eftersom alla kort läggs dolda och blandas med två slumpmässiga finns det stort utrymme för cylonskt sabotage. Finns det för många av en viss färg som bara en eller två karaktärer har tillgång till kommer anklagelserna att flyga.
Det gäller att spela sina kort rätt.
Det finns förstås många fler regler, som att en av spelarna har titeln Amiral och en är President, två roller som för med sig ett antal beslut och förmågor. (Är någon av dem cylon blir det jobbigt för människorna!) Givetvis kan jag dock inte gå genom allt här. Jag avrundar helt enkelt med att säga att detta spel är fantastiskt på att fånga den misstänksamhet och intrig som gör serien så bra. Komponenterna är jättebra med foton på karaktärerna, små plastskepp att strida med osv. Dess enda nackdel är att det tar lite tid, men det är tid som jag mer än gärna spenderar på ett så välgjort spel.
Med denna apropå-inledning presenterar jag dagens spel: Battlestar Galactica, ett spel baserat på TV-serien med samma namn.
Epic Box Art is Epic.
För de som inte vet, så är Battlestar Galactica i själva verket två serier, En från slutet av 70-talet (en säsong) och en ny på 2000-talet (4 säsonger). Båda är väldigt olika då de är produkter av sin respektive tid. Den gamla (som jag ska erkänna att jag aldrig sett) lär vara lite goofy och cheesy med halvdåliga specialeffekter, i likhet med andra sci-fi produkter då, medan den nya är mörk, psykologisk och välproducerad. Det här spelet är baserat på den nyare varianten.
Innan jag går in på själva spelet vill jag nämna att jag började kolla på den nya serien strax efter att införskaffade spelet. Sedan dess har jag köpt alla 4 säsonger på DVD (har hittills hunnit genom nästan 2) och rankar den lätt som en av de bästa sci-fi-serier som gjorts. Har man väl börjat kolla är det svårt att sluta, då nästan varje avsnitt är nagelbitande på olika sätt.
Handlingen är, i korthet, att människorna av de 12 kolonierna (läs: planeterna) skapade robotrasen cylonerna att användas som slavar. Dessa rebellerade, startade krig och flydde sedan ut i rymden. Många år senare återvänder de för att i ett smyganfall utrota i princip hela mänskligheten. De sista överlevande flyr i en rymdflotta under befäl och beskydd av stridsskeppet Galactica, och lever i ständig flykt från cylonerna. Det hela kompliceras av att cyloner nuförtiden kan likna människor, vilket innebär att vem som helst skulle kunna vara en förrädare. Den psykologiska faktorn i serien är mycket hög; ingen vågar lita helt på någon, och ofta är intriger bland människorna ett större hot mot flottans överlevnad än cylonerna.
Det ser inte bra ut för mänskligheten...
Denna faktor spelar en stor roll i spelet. Efter att varje spelare valt karaktär (av de 10 tillgängliga karaktärerna från serien, som alla i spelet har olika styrkor och svagheter) utdelas lojalitetskort. Dessa kort, som hålls hemliga av alla andra spelare, berättar om du är människa (lojal) eller cylon (förrädare). Är du det förstnämnda ska du göra allt du kan för att människorna ska överleva, medan cylonerna ska genom smusslande och ljugande göra det de kan för att mänskligheten ska gå under. Cylonspelarna kan dessutom när som helst avslöja sig, för att då lämna skeppet och skicka mer direkta hot Galacticas väg. Efter halva spelet delas dessutom nya lojalitetskort ut, så att även de som var lojala i början plötsligt kan bli fiender.
En förrädare finns ibland oss.
Det är egentligen spelets kärna. Människospelarna måste överleva tills de gjort tillräckligt många "FTL-hopp" för att nå sin destination. Om skeppet tar för mycket skada eller invaderas förlorar de, liksom om någon av resurserna (bränsle, mat, population och moral) når 0. Det finns en del man kan göra för att försvara skeppet, bl a att skjuta ner fiendeskepp, försvara sig mot bordningspatruller, eller försöka fängsla andra spelare som beter sig suspekta. Misstänksamhet är en stor faktor i spelet, och nästan varje drag man gör kan analyseras och ifrågasättas. Alla måste samarbeta om människorna ska vinna, men vågar man samarbeta med alla?
Efter varje spelares tur dras ett Crisis-kort, ett problem som människorna måste handskas med. Det kan vara cylonskepp som anfaller, resursbrister eller liknande. Dessa har ofta en "skill check", där spelarna måste spela kort från sin hand för att uppnå ett visst värde. Kruxet är dock att bara vissa färger ger plus till värdet, medan andra färger ger minus. Och eftersom alla kort läggs dolda och blandas med två slumpmässiga finns det stort utrymme för cylonskt sabotage. Finns det för många av en viss färg som bara en eller två karaktärer har tillgång till kommer anklagelserna att flyga.
Det gäller att spela sina kort rätt.
Det finns förstås många fler regler, som att en av spelarna har titeln Amiral och en är President, två roller som för med sig ett antal beslut och förmågor. (Är någon av dem cylon blir det jobbigt för människorna!) Givetvis kan jag dock inte gå genom allt här. Jag avrundar helt enkelt med att säga att detta spel är fantastiskt på att fånga den misstänksamhet och intrig som gör serien så bra. Komponenterna är jättebra med foton på karaktärerna, små plastskepp att strida med osv. Dess enda nackdel är att det tar lite tid, men det är tid som jag mer än gärna spenderar på ett så välgjort spel.
måndag, maj 02, 2011
Osama bin Ladead
Hoppsan, det var inget man förväntade sig att se när man vaknade i morse. Detta är en historisk dag då miljontals amerikaner äntligen kan få ett avslut på tragedin för nästan 10 år sedan, och mina gratulationer går ut till dem. En rejäl skjuts är det för Obama också, som Basse redan påpekat.
Här på hemmaplan är reaktionerna intressanta. På högersidan finner vi Carl Bildt som konstaterar att världen är en lite bättre plats utan honom. På högersidan ser vi Håkan Juholt som bara beklagar att han inte togs levande samt Urban Ahlin som nämner att detta endast påverkar Obamas ställning och inget annat. Det känns nästan som om sossarna tycker att det är synd att bin Ladin dödades. De har visserligen lite rätt i att Al Qaida knappast kommer lägga sig ner pga detta, men lite glad kan man väl vara att en av världens mest hatade män inte finns längre?
Här på hemmaplan är reaktionerna intressanta. På högersidan finner vi Carl Bildt som konstaterar att världen är en lite bättre plats utan honom. På högersidan ser vi Håkan Juholt som bara beklagar att han inte togs levande samt Urban Ahlin som nämner att detta endast påverkar Obamas ställning och inget annat. Det känns nästan som om sossarna tycker att det är synd att bin Ladin dödades. De har visserligen lite rätt i att Al Qaida knappast kommer lägga sig ner pga detta, men lite glad kan man väl vara att en av världens mest hatade män inte finns längre?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
