Fantastiskt! Arbetsförmedlingen lyckades på något vis bevisa sig vara ännu mer värdelös än jag tidigare trodde. Det som jag trodde äntligen skulle vara ett möte med min nya handläggare idag visade sig istället vara ännu en informationsträff där två förvirrade personer berättar om hur fiffig AFs hemsida är. Inte nog med att det huvudsakligen var saker jag redan hört på basinformationen, utan de som höll i träffen sa ofta emot varandra och bevisade klart och tydligt att de inte hade koll på flera saker. Min faktiska handläggare får jag visst inte träffa förrän slutet på september.
Det är inte alls konstigt att Arbetsförmedlingens trovärdighet är i botten. Organisationen är alldeles för svullen och ingen vet vad som gäller eller vad den andra gör. Noll koll, noll kompetens och noll värde. Regeringen skulle nog kunna spara en rejäl hacka om de gjorde sig av med denna koloss, för den fyller inget vettigt syfte idag.
fredag, juli 12, 2013
tisdag, juni 25, 2013
Bok eller Bio: Nochnoy Dozor
Dags igen för kampen mellan det tryckta och det filmade, och idag är det Rysslands fantasyserie nummer ett, Nattpatrullen/Nattens Väktare (svenska översättningen av titeln är inkonsekvent mellan boken och filmen). Detta är, för de som inte vet, en nutidsfantasy som skrevs av Sergej Lukjanenko 1998 och snabbt blev en jättesuccé i hemlandet. Den första filmen gjordes 2004 och följde till stor del händelserna i första berättelsen i boken (av tre).
Nochnoy Dozor handlar om kampen mellan det Ljusa och det Mörka i nutidens Ryssland. Det finns vissa individer som kan färdas in i det som kallas "Skymningen", en magisk astralvärld bortom vår, och därigenom kan få krafter som magiska förmågor eller hamnskiftande. Dessa personer kallas för "de Andra". Alla som blir en Annan måste inom ganska kort tid välja en sida: antingen Mörkret som utnyttjar vanliga människor för att öka sin egen makt eller livnära sig (e.g. vampyrer) eller Ljuset som skyddar människorna från det förstnämnda och försöker föra dem till sitt "idealsamhälle".
Eftersom deras eviga strid alltmer hotade att förinta mänskligheten (något inte ens Mörkret vill) stiftades Avtalet som ett slags fredsuppgörelse. Enligt den kan inte någon sida göra en magisk påverkan på människor utan att den andra sidan får göra en som är lika stark, så att balansen upprätthålls. För att se till att Avtalet följs finns Nattpatrullen, Ljusa som vakar på natten, och Dagpatrullen, Mörka som vakar på dagen.
Historiens huvudperson är Anton, en ganska medioker magiker inom Nattpatrullen som fångas upp i det stora spelet som Ljusets och Mörkrets ledare ägnar sig åt för att försöka få övertag över varandra. Det blir snabbt uppenbart för honom att han bara är ytterligare en pjäs, en bonde som kan offras om så skulle behövas.
Jag såg filmen strax efter att den släpptes och tyckte rätt bra om den. Den lyckades skapa en häftig stämning med intressanta effekter, men nackdelen var att man inte alltid visste vad som pågick. Detta kan vara en brist hos översättningen och omklippningen, men faktumet att filmen måste förmedla en hel del ganska subtila magiska effekter bidrar också. Den magi som finns i berättelsen är av en sådan natur att den helst bör förklaras med ord.
Efter att nu ha läst boken kan jag även konstatera att även om mycket känns igen i berättelserna är det mycket som ändrades i filmen, inte minst angående den unge pojken Jegor, en begynnande magiker vars betydelse i filmen blir betydligt större. För mig känns förändringarna för stora och de tar över berättelsen alldeles för mycket. Historien i boken fungerade bra och att ändra på den känns bara onödigt.
En sak jag gillar i båda versionerna är att Ljuset, även om det kämpar för det goda på det stora hela, gärna tar till ganska tvivelaktiga metoder. Att offra sina egna eller vanliga människor för att en större plan ska fungera är inget ovanligt, exempelvis. I boken tillbringar Anton mycket tid med att våndas över Ljusets - enligt honom - dubbelmoraliska arbetssätt och ifrågasätter om han gör rätt i att jobba för Nattpatrullen till att börja med. I en film är det givetvis svårare att få med sådana kontemplationer.
Överlag känns nog boken överlägsen här. I boken har man tid att förklara magin och sinnesstämningarna, och storyn är helt enkelt bättre. Huvudkaraktären Anton framställs som en mer tragisk figur i filmen, medan han i boken står för det han tror på och åtminstone försöker påverka sin roll i det stora spelet. Med både starkare karaktärer och historia rekommenderar jag den litterära versionen främst, även om filmen fortfarande är rätt bra.
Bok: 5
Bio: 3
Nochnoy Dozor handlar om kampen mellan det Ljusa och det Mörka i nutidens Ryssland. Det finns vissa individer som kan färdas in i det som kallas "Skymningen", en magisk astralvärld bortom vår, och därigenom kan få krafter som magiska förmågor eller hamnskiftande. Dessa personer kallas för "de Andra". Alla som blir en Annan måste inom ganska kort tid välja en sida: antingen Mörkret som utnyttjar vanliga människor för att öka sin egen makt eller livnära sig (e.g. vampyrer) eller Ljuset som skyddar människorna från det förstnämnda och försöker föra dem till sitt "idealsamhälle".
Eftersom deras eviga strid alltmer hotade att förinta mänskligheten (något inte ens Mörkret vill) stiftades Avtalet som ett slags fredsuppgörelse. Enligt den kan inte någon sida göra en magisk påverkan på människor utan att den andra sidan får göra en som är lika stark, så att balansen upprätthålls. För att se till att Avtalet följs finns Nattpatrullen, Ljusa som vakar på natten, och Dagpatrullen, Mörka som vakar på dagen.
Historiens huvudperson är Anton, en ganska medioker magiker inom Nattpatrullen som fångas upp i det stora spelet som Ljusets och Mörkrets ledare ägnar sig åt för att försöka få övertag över varandra. Det blir snabbt uppenbart för honom att han bara är ytterligare en pjäs, en bonde som kan offras om så skulle behövas.
Jag såg filmen strax efter att den släpptes och tyckte rätt bra om den. Den lyckades skapa en häftig stämning med intressanta effekter, men nackdelen var att man inte alltid visste vad som pågick. Detta kan vara en brist hos översättningen och omklippningen, men faktumet att filmen måste förmedla en hel del ganska subtila magiska effekter bidrar också. Den magi som finns i berättelsen är av en sådan natur att den helst bör förklaras med ord.
Efter att nu ha läst boken kan jag även konstatera att även om mycket känns igen i berättelserna är det mycket som ändrades i filmen, inte minst angående den unge pojken Jegor, en begynnande magiker vars betydelse i filmen blir betydligt större. För mig känns förändringarna för stora och de tar över berättelsen alldeles för mycket. Historien i boken fungerade bra och att ändra på den känns bara onödigt.
En sak jag gillar i båda versionerna är att Ljuset, även om det kämpar för det goda på det stora hela, gärna tar till ganska tvivelaktiga metoder. Att offra sina egna eller vanliga människor för att en större plan ska fungera är inget ovanligt, exempelvis. I boken tillbringar Anton mycket tid med att våndas över Ljusets - enligt honom - dubbelmoraliska arbetssätt och ifrågasätter om han gör rätt i att jobba för Nattpatrullen till att börja med. I en film är det givetvis svårare att få med sådana kontemplationer.
Överlag känns nog boken överlägsen här. I boken har man tid att förklara magin och sinnesstämningarna, och storyn är helt enkelt bättre. Huvudkaraktären Anton framställs som en mer tragisk figur i filmen, medan han i boken står för det han tror på och åtminstone försöker påverka sin roll i det stora spelet. Med både starkare karaktärer och historia rekommenderar jag den litterära versionen främst, även om filmen fortfarande är rätt bra.
Bok: 5
Bio: 3
tisdag, juni 11, 2013
Arbetsförmedlingen och jag
Arbetsförmedlingen har alltid en unik förmåga att få en att känna sig viktig. Nedan följer deras modus operandi gentemot mig sen jag blev arbetslös vid årsskiftet:
1. Kalla mig till två informationsmöten om saker jag redan visste.
2. Glöm bort mig helt i fem månader.
3. Panikinkalla mig till ett möte med min gamla handläggare. Lova att jag ska få kallelse från en ny handläggare om ett par dagar.
4. Var oanträffbar i två veckor.
5. Skicka en kallelse till nytt möte... som sker om en månad.
Se där! Över ett halvår tills det händer något överhuvudtaget! Kan inte jag få ett jobb på Arbetsförmedlingen, för ingen verkar "arbeta" där som det är nu?
1. Kalla mig till två informationsmöten om saker jag redan visste.
2. Glöm bort mig helt i fem månader.
3. Panikinkalla mig till ett möte med min gamla handläggare. Lova att jag ska få kallelse från en ny handläggare om ett par dagar.
4. Var oanträffbar i två veckor.
5. Skicka en kallelse till nytt möte... som sker om en månad.
Se där! Över ett halvår tills det händer något överhuvudtaget! Kan inte jag få ett jobb på Arbetsförmedlingen, för ingen verkar "arbeta" där som det är nu?
måndag, april 15, 2013
Trögt
Nu har det gått ett tag sen senaste inlägget, men det är mycket för att det inte finns så mycket att säga. Jobbsökandet går fortfarande trögt, och det är lätt att bli lite letargisk. Som arbetslös har jag också i högre grad börjat lägga märke till all inkompetens som finns på olika arbetsplatser och tänker "varför har dessa personer jobb men inte jag?" Det är lätt att bli lite frustrerad.
Men det är bara att fortsätta köra på och hoppas på att ett bra tillfälle dyker upp. Jag vet ju att jag kan klara av det mesta som jag ger mig in på. Det gäller bara att få arbetsgivarna att inse det också.
Men det är bara att fortsätta köra på och hoppas på att ett bra tillfälle dyker upp. Jag vet ju att jag kan klara av det mesta som jag ger mig in på. Det gäller bara att få arbetsgivarna att inse det också.
lördag, februari 16, 2013
Recension: 999
Vi kör stenhårt vidare på recensionståget här på bloggen, och den senaste titeln under luppen är det inte helt välkända 9 Hours 9 Persons 9 Doors till Nintendo DS (kallas ofta bara "999" för enkelhetens skull). 999 är egentligen mer en interaktiv berättelse än ett fullfjädrat spel, där man klickar sig genom långa textrader där historien förs framåt och då och då får fatta beslut eller lösa pussel för att ta sig vidare. Det är för den sakens skull inget dåligt spel, bara man är beredd på långa perioder där man inte gör annat än läser.
Som man kan gissa grundat på ovanstående är det storyn som har huvudfokus i spelet. Berättelsen kretsar kring huvudkaraktären Junpei från det att han vaknar inlåst i ett rum ombord på ett skepp, efter att han blivit kidnappad från sitt hem av en mystisk figur i gasmask. Han väcks av ljudet av en explosion på båten, och får snart veta att han har 9 timmar på sig att fly innan den sjunker. För att lyckas måste han spela ett spel kallat "The Nonary Game" tillsammans med 8 andra individer som också är fast ombord. Väldigt tidigt får man veta att det här är ett spel som är på dödligt allvar.
De andra 8 karaktärerna använder kodnamn baserat på numret de bär på sina digitala armband (som f ö är programmerade att döda dem om de bryter mot spelets regler). Alla karaktärerna har sina egna bakgrunder och historier som det tar tid att luska fram. Ingen går att lita på helt, och vill man komma fram till sanningen om varför alla är i situationen till att börja med måste man lära sig deras hemligheter.
Stämningen i spelet är helt fantastiskt. Man känner verkligen situationens allvar och spänningen hänger alltid i luften. Man börjar snabbt känna för (alternativt misstänka) karaktärerna och vill veta vilka de är. I vissa sällsynta scener öppnar de faktiskt upp och berättar mer om sig själva, men vill man veta allt måste man spela genom spelet flera gånger.
Just faktumet att man - om man vill se det "riktiga slutet" i spelet - måste spela genom spelet flera gånger kan nog vara avtändande för många. När man fått ett av de 6 möjliga sluten får man möjlighet att påbörja en ny genomspelning där man kan välja olika vägar och således uppleva andra saker. Man kan visserligen snabbspola genom textsegment man redan läst, men alla pussel måste göras om. Kan man lösningen brukar det i och för sig gå rätt fort att ta sig genom varje rum, men det kan vara ett irritationsmoment för vissa. För mig är det dock värt besväret då man sakta börja pussla ihop alla bitar man får genom varje spelning. Man börjar märka andra saker och ser på vissa av karaktärerna annorlunda, även om huvudkaraktären själv inte vet det vi vet. Till slut faller alla bitar på plats och allt bygger upp till en hisnande avslutning.
Gameplayen är inte så mycket att orda om; man använder DS:ens pekskärm för att undersöka saker och lösa pussel när man är i ett sådant rum. En anteckningsfunktion hade varit trevligt då det ofta är en del siffror man måste hålla i huvudet, men man kan bara ha ett fysiskt papper intill sig i stället. Pusslena känns aldrig hopplösa utan de flesta går att klara utan större besvär, fast det hjälper om man har ett visst siffersinne.
Grafiken är i tydlig animestil, och karaktärerna portrtätteras ofta som stillbilder med lite animation för diverse känslor. Det är minimalistiskt men fungerar utmärkt för syftet. Musiken är inget man minns men fungerar för sitt syfte att skapa stämningar. Överlag är det helt okej produktionskvalitet.
Om man letar efter en engagerande och spännande story så är det här spelet ett bra val. Jag har sett alla sluten och älskar hur allt hängde ihop i slutändan, även om vissa aspekter av storyn hade lite tvivelaktig "vetenskap". Det finns även en uppföljare till 3DS, och att även införskaffa den vid något tillfälle känns som en självklarhet. Rekommenderas för alla som gillar hisnande berättelser.
Som man kan gissa grundat på ovanstående är det storyn som har huvudfokus i spelet. Berättelsen kretsar kring huvudkaraktären Junpei från det att han vaknar inlåst i ett rum ombord på ett skepp, efter att han blivit kidnappad från sitt hem av en mystisk figur i gasmask. Han väcks av ljudet av en explosion på båten, och får snart veta att han har 9 timmar på sig att fly innan den sjunker. För att lyckas måste han spela ett spel kallat "The Nonary Game" tillsammans med 8 andra individer som också är fast ombord. Väldigt tidigt får man veta att det här är ett spel som är på dödligt allvar.
De andra 8 karaktärerna använder kodnamn baserat på numret de bär på sina digitala armband (som f ö är programmerade att döda dem om de bryter mot spelets regler). Alla karaktärerna har sina egna bakgrunder och historier som det tar tid att luska fram. Ingen går att lita på helt, och vill man komma fram till sanningen om varför alla är i situationen till att börja med måste man lära sig deras hemligheter.
Stämningen i spelet är helt fantastiskt. Man känner verkligen situationens allvar och spänningen hänger alltid i luften. Man börjar snabbt känna för (alternativt misstänka) karaktärerna och vill veta vilka de är. I vissa sällsynta scener öppnar de faktiskt upp och berättar mer om sig själva, men vill man veta allt måste man spela genom spelet flera gånger.
Just faktumet att man - om man vill se det "riktiga slutet" i spelet - måste spela genom spelet flera gånger kan nog vara avtändande för många. När man fått ett av de 6 möjliga sluten får man möjlighet att påbörja en ny genomspelning där man kan välja olika vägar och således uppleva andra saker. Man kan visserligen snabbspola genom textsegment man redan läst, men alla pussel måste göras om. Kan man lösningen brukar det i och för sig gå rätt fort att ta sig genom varje rum, men det kan vara ett irritationsmoment för vissa. För mig är det dock värt besväret då man sakta börja pussla ihop alla bitar man får genom varje spelning. Man börjar märka andra saker och ser på vissa av karaktärerna annorlunda, även om huvudkaraktären själv inte vet det vi vet. Till slut faller alla bitar på plats och allt bygger upp till en hisnande avslutning.
Gameplayen är inte så mycket att orda om; man använder DS:ens pekskärm för att undersöka saker och lösa pussel när man är i ett sådant rum. En anteckningsfunktion hade varit trevligt då det ofta är en del siffror man måste hålla i huvudet, men man kan bara ha ett fysiskt papper intill sig i stället. Pusslena känns aldrig hopplösa utan de flesta går att klara utan större besvär, fast det hjälper om man har ett visst siffersinne.
Grafiken är i tydlig animestil, och karaktärerna portrtätteras ofta som stillbilder med lite animation för diverse känslor. Det är minimalistiskt men fungerar utmärkt för syftet. Musiken är inget man minns men fungerar för sitt syfte att skapa stämningar. Överlag är det helt okej produktionskvalitet.
Om man letar efter en engagerande och spännande story så är det här spelet ett bra val. Jag har sett alla sluten och älskar hur allt hängde ihop i slutändan, även om vissa aspekter av storyn hade lite tvivelaktig "vetenskap". Det finns även en uppföljare till 3DS, och att även införskaffa den vid något tillfälle känns som en självklarhet. Rekommenderas för alla som gillar hisnande berättelser.
torsdag, januari 31, 2013
Dubbelrecension: Portal 2 & Scratches: Director's Cut
Det var hög tid att gå igenom Steam-biblioteket lite och ta mig genom några av de spel som jag haft liggande där ett tag. Denna gång var det dags för Portal 2 och skräckspelet Scratches: Director's Cut, och här följer ett par minirecensioner.
Portal 2
De flesta spelintresserade känner redan till Portal-spelen. Första spelet hade jag på min lista över bästa spel på 00-talet, och andra spelet är helt enkelt en vidareutveckling av det. Man är fortfarande samma karaktär som, utrustad med endast ett gevär som kan skapa portaler mellan 2 punkter, ska navigera genom det väldiga Aperture Science-komplexet och dess testrum fyllda med dödsfällor. Psykopatdatorn GLaDOS är med igen, och man får även bekanta sig med Wheatley, en annan inte alltför klipsk datorenhet. Spelet innehåller helt enkelt mer av allt: mer humor, mer pussel, mer story. Det hela känns betydligt mer som ett komplett spel än föregångaren gjorde, och det är återigen en höjdpunkt i spelskapandets konst. Båda spelen borde helt enkelt spelas av alla som gillar kluriga pussel och svart humor.
Scratches: Director's Cut
Det andra spelet jag spelade är betydligt mindre känt, och är ett skräckspel av gammal peka-klicka-äventyr-sort. Här spelar man en författare som tagit sig ut till ett gammalt viktorianskt hus för att få lite inspiration, men man upptäcker snart att huset har en hel del mörka hemligheter. Konceptet är inte direkt originellt, men spelet lyckas skapa en kuslig atmosfär där man hela tiden känner den gnagande känslan av oro. Storyn är ganska "Lovecraftiansk" i stilen, med mörk mystik och sakta groende galenskap. Det är relativt få riktiga skräckmoment, men de som finns är rätt så effektiva just eftersom spelet bygger upp stämningen väldigt sakta. Musiken är också välgjord, och bidrar till känslan av obehag.
Fast det är inget perfekt spel. Det är väldigt lätt att missa detaljer som man behöver för att komma vidare i storyn, och många saker måste göras i en specifik ordning. Man kör ofta fast, och att ha en guide till hands är att rekommendera. Spelet är ej heller överdrivet långt; på 5-6 timmar borde man ta sig genom det om man inte fastnar fullständigt. Men gillar man skräckhistorier av Lovecraft-typ så är det nog värt en titt i alla fall.
Portal 2
De flesta spelintresserade känner redan till Portal-spelen. Första spelet hade jag på min lista över bästa spel på 00-talet, och andra spelet är helt enkelt en vidareutveckling av det. Man är fortfarande samma karaktär som, utrustad med endast ett gevär som kan skapa portaler mellan 2 punkter, ska navigera genom det väldiga Aperture Science-komplexet och dess testrum fyllda med dödsfällor. Psykopatdatorn GLaDOS är med igen, och man får även bekanta sig med Wheatley, en annan inte alltför klipsk datorenhet. Spelet innehåller helt enkelt mer av allt: mer humor, mer pussel, mer story. Det hela känns betydligt mer som ett komplett spel än föregångaren gjorde, och det är återigen en höjdpunkt i spelskapandets konst. Båda spelen borde helt enkelt spelas av alla som gillar kluriga pussel och svart humor.
Scratches: Director's Cut
Det andra spelet jag spelade är betydligt mindre känt, och är ett skräckspel av gammal peka-klicka-äventyr-sort. Här spelar man en författare som tagit sig ut till ett gammalt viktorianskt hus för att få lite inspiration, men man upptäcker snart att huset har en hel del mörka hemligheter. Konceptet är inte direkt originellt, men spelet lyckas skapa en kuslig atmosfär där man hela tiden känner den gnagande känslan av oro. Storyn är ganska "Lovecraftiansk" i stilen, med mörk mystik och sakta groende galenskap. Det är relativt få riktiga skräckmoment, men de som finns är rätt så effektiva just eftersom spelet bygger upp stämningen väldigt sakta. Musiken är också välgjord, och bidrar till känslan av obehag.
Fast det är inget perfekt spel. Det är väldigt lätt att missa detaljer som man behöver för att komma vidare i storyn, och många saker måste göras i en specifik ordning. Man kör ofta fast, och att ha en guide till hands är att rekommendera. Spelet är ej heller överdrivet långt; på 5-6 timmar borde man ta sig genom det om man inte fastnar fullständigt. Men gillar man skräckhistorier av Lovecraft-typ så är det nog värt en titt i alla fall.
tisdag, januari 15, 2013
Retrorecension: Planescape: Torment
Den senaste tiden har jag roat mig med att spela om en gammal RPG-klassiker på PC, Planescape: Torment. Detta är ett spel från 1999 som jag minns att jag gillade skarpt när jag spelade det förr. Nu när det finns tillgängligt via GOG bestämde jag mig för att se om spelet fortfarande håller måttet eller om det bara är nostalgin som inverkar.
Planescape: Torment är som sagt ett RPG med liknande grafikmotor och interface som exempelvis Baldur's Gate, dvs med ovanifrånperspektiv där man använder musen för ge karaktärerna order om vart de ska gå och vad de ska anfalla. Spelet nyttjar något modifierade AD&D-regler och utspelar sig i Planescapes multiversum, vilket brukar innebära att man färdas mellan flera olika "planes", den ena mera bisarr och farlig än den andra.
Huvuddelen av detta spel utspelar sig dock i staden Sigil, en ringformad stad som svävar runt toppen av en oändligt hög spira (lista ut den du) och som har portaler till alla andra världar. Eftersom man kan komma till vilken värld som helst via staden (bara man har rätt nyckel och vet var dörren finns) är den befolkad av en stor variation av invånare, allt ifrån demoner, änglar, robotar, monster och en hel del andra raser specifika för AD&D, alla som man kan se vandra runt på stadens gator.
Mitt i detta hav av underliga och vidunderliga varelser vaknar alltså huvudkaraktären, en ganska ful ärrtäckt man känd endast som The Nameless One. Han vaknar utan minne i ett bårhus, och de enda ledtrådarna han har kring sin identitet är ett tatuerat meddelande på ryggen han lämnat till sig själv och Morte, en svävande sarkastisk dödskalle. Det visar sig ganska snart att huvudkaraktären är odödlig; vilka skador han än åsamkas vaknar han alltid upp igen, och han har ingen aning om varför.
När man startar spelet kan man distribuera lite poäng på de olika grundegenskaperna, men man startar alltid som Fighter. Under spelets gång kan man senare välja att utbilda sig till magiker eller tjuv i stället om man så vill. Intressant för spelet är också att ens "alignment", eller moraliska läggning, som vanligtvis är statiskt i AD&D kan ändras under spelets lopp beroende på hur man beter sig, och vilka val man gör i storyn.
Centralpunkten i Planescape: Torment är nämligen just storyn. Spelet har ett av de största, mest välskrivna och djupa manus jag har sett i ett spel. Extremt mycket av spelet är dialogbaserat, och väldigt ofta kan man klara uppdrag enbart genom att prata med folk. Strid är inte så mycket i fokus egentligen om man jämför med andra RPGer, och det kan gå flera timmar utan så mycket som en enda batalj. (Detta är ett av få AD&D-spel där hög Wisdom är oumbärligt oavsett vilket yrke man väljer). Dialogträden är avancerade och kan ofta leda till rätt oförutsedda konsekvenser, och det mesta är nästan aldrig vad det först verkar vara. Ibland, om man väljer rätt trådar i diskussionerna, kan man framkalla minnen som man tappat, som ger lite bonuseffekter för karaktären.
Förutom Morte träffar man en rad andra underliga kompanjoner som man kan ta med sig, bland andra en förvirrad robot, en galen brinnande magiker och en succubus tillika prästinna. Karaktärerna i spelet är väldigt starka, och genom att prata med dem kan man få närmare relation med dem och till och med göra dem starkare. Det finns en del röstskådespelande i spelet (även om det mesta av dialogen bara är text) och det är för det mesta väl utfört, med några välkända röster som Jennifer Hale, Mitch Pileggi och Dan Castellaneta.
Grafiken i spelet är dugligt. Med det isometriska perspektivet behöver inte karaktärerna vara alltför detaljerade, utan det är mest miljöerna som är intressanta. Spelet har en tydlig visuell stil där allt är något förvridet och inte sällan skitigt och nedgånget, särskilt i staden. Det finns en del cut-scenes som är okej med tanke på när spelet gjordes, och till och med avancerade animationer för vissa kraftiga besvärjelser som mest påminner om "Summons" från Final Fantasy-serien. (spelskaparna lade faktiskt in en "Special Thanks" till just FFVII och VIII för inspiration!) Musiken fungerar för syftet, men är inget man kommer ihåg efteråt.
Så höll spelet måttet efter så här många år? Tja, när jag spelade det nu blev det några såna där perioder som på den gamla goda tiden, när man bara spelar och plötsligt har det gått fyra timmar utan att man märkt det. Man slukas helt av storyn, miljöerna och karaktärerna, och man lyckas alltid hitta något nytt nånstans även om man spelat det förr. Svårighetsgraden är kanske inte enorm, men det kan gå åt helsike fort om man bara rusar in i en stor grupp med fiender utan att tänka efter. Huvudkaraktären är visserligen odödlig, men det innebär inte att man kan vara vårdslös.
Men som sagt: det är mycket mycket läsning i spelet. Gillar man action framför dialog så är det här inte spelet för en. Men är man som jag, och älskar den djupt utvecklade storyn, karaktärerna och världen så är det här - fortfarande - nog en av RPGernas största höjdpunkter genom tiderna.
PS Versionen från GOG fungerade nästan felfritt, med bara ett par krascher under hela spelets förlopp. Väl värt pengarna!
Planescape: Torment är som sagt ett RPG med liknande grafikmotor och interface som exempelvis Baldur's Gate, dvs med ovanifrånperspektiv där man använder musen för ge karaktärerna order om vart de ska gå och vad de ska anfalla. Spelet nyttjar något modifierade AD&D-regler och utspelar sig i Planescapes multiversum, vilket brukar innebära att man färdas mellan flera olika "planes", den ena mera bisarr och farlig än den andra.
Huvuddelen av detta spel utspelar sig dock i staden Sigil, en ringformad stad som svävar runt toppen av en oändligt hög spira (lista ut den du) och som har portaler till alla andra världar. Eftersom man kan komma till vilken värld som helst via staden (bara man har rätt nyckel och vet var dörren finns) är den befolkad av en stor variation av invånare, allt ifrån demoner, änglar, robotar, monster och en hel del andra raser specifika för AD&D, alla som man kan se vandra runt på stadens gator.
Mitt i detta hav av underliga och vidunderliga varelser vaknar alltså huvudkaraktären, en ganska ful ärrtäckt man känd endast som The Nameless One. Han vaknar utan minne i ett bårhus, och de enda ledtrådarna han har kring sin identitet är ett tatuerat meddelande på ryggen han lämnat till sig själv och Morte, en svävande sarkastisk dödskalle. Det visar sig ganska snart att huvudkaraktären är odödlig; vilka skador han än åsamkas vaknar han alltid upp igen, och han har ingen aning om varför.
När man startar spelet kan man distribuera lite poäng på de olika grundegenskaperna, men man startar alltid som Fighter. Under spelets gång kan man senare välja att utbilda sig till magiker eller tjuv i stället om man så vill. Intressant för spelet är också att ens "alignment", eller moraliska läggning, som vanligtvis är statiskt i AD&D kan ändras under spelets lopp beroende på hur man beter sig, och vilka val man gör i storyn.
Centralpunkten i Planescape: Torment är nämligen just storyn. Spelet har ett av de största, mest välskrivna och djupa manus jag har sett i ett spel. Extremt mycket av spelet är dialogbaserat, och väldigt ofta kan man klara uppdrag enbart genom att prata med folk. Strid är inte så mycket i fokus egentligen om man jämför med andra RPGer, och det kan gå flera timmar utan så mycket som en enda batalj. (Detta är ett av få AD&D-spel där hög Wisdom är oumbärligt oavsett vilket yrke man väljer). Dialogträden är avancerade och kan ofta leda till rätt oförutsedda konsekvenser, och det mesta är nästan aldrig vad det först verkar vara. Ibland, om man väljer rätt trådar i diskussionerna, kan man framkalla minnen som man tappat, som ger lite bonuseffekter för karaktären.
Förutom Morte träffar man en rad andra underliga kompanjoner som man kan ta med sig, bland andra en förvirrad robot, en galen brinnande magiker och en succubus tillika prästinna. Karaktärerna i spelet är väldigt starka, och genom att prata med dem kan man få närmare relation med dem och till och med göra dem starkare. Det finns en del röstskådespelande i spelet (även om det mesta av dialogen bara är text) och det är för det mesta väl utfört, med några välkända röster som Jennifer Hale, Mitch Pileggi och Dan Castellaneta.
Grafiken i spelet är dugligt. Med det isometriska perspektivet behöver inte karaktärerna vara alltför detaljerade, utan det är mest miljöerna som är intressanta. Spelet har en tydlig visuell stil där allt är något förvridet och inte sällan skitigt och nedgånget, särskilt i staden. Det finns en del cut-scenes som är okej med tanke på när spelet gjordes, och till och med avancerade animationer för vissa kraftiga besvärjelser som mest påminner om "Summons" från Final Fantasy-serien. (spelskaparna lade faktiskt in en "Special Thanks" till just FFVII och VIII för inspiration!) Musiken fungerar för syftet, men är inget man kommer ihåg efteråt.
Så höll spelet måttet efter så här många år? Tja, när jag spelade det nu blev det några såna där perioder som på den gamla goda tiden, när man bara spelar och plötsligt har det gått fyra timmar utan att man märkt det. Man slukas helt av storyn, miljöerna och karaktärerna, och man lyckas alltid hitta något nytt nånstans även om man spelat det förr. Svårighetsgraden är kanske inte enorm, men det kan gå åt helsike fort om man bara rusar in i en stor grupp med fiender utan att tänka efter. Huvudkaraktären är visserligen odödlig, men det innebär inte att man kan vara vårdslös.
Men som sagt: det är mycket mycket läsning i spelet. Gillar man action framför dialog så är det här inte spelet för en. Men är man som jag, och älskar den djupt utvecklade storyn, karaktärerna och världen så är det här - fortfarande - nog en av RPGernas största höjdpunkter genom tiderna.
PS Versionen från GOG fungerade nästan felfritt, med bara ett par krascher under hela spelets förlopp. Väl värt pengarna!
måndag, december 31, 2012
Gott nytt post-apokalyps
Nu har jordens undergång varit och vi fortsätter våran existens in i 2013:s dystopiska post-apokalyptiska ruinvärld. Det verkar i för sig inte vara så många som märker skillnaden gentemot hur det var förr, men det kanske är för det bästa.
Nu när jag blir arbetssökande igen vid årsskiftet går jag in i nästa år med lite ovisshet, fast jag håller mig ändå positiv vad gäller mina chanser. Mina personliga förutsättningar nu är klart bättre än vad de var för 5 år sen, även om världsekonomin är i något sämre skick. (Blir intressant att se hur det går med USA:s "fiskala stup"; där är ett arbete jag är glad att jag inte har.)
Så för att summera: Gott nytt år och välkommen 2013!
Nu när jag blir arbetssökande igen vid årsskiftet går jag in i nästa år med lite ovisshet, fast jag håller mig ändå positiv vad gäller mina chanser. Mina personliga förutsättningar nu är klart bättre än vad de var för 5 år sen, även om världsekonomin är i något sämre skick. (Blir intressant att se hur det går med USA:s "fiskala stup"; där är ett arbete jag är glad att jag inte har.)
Så för att summera: Gott nytt år och välkommen 2013!
onsdag, december 12, 2012
12/12/12
Se där, ett till sånt där roligt datum. Varför inte lite bloggande då om ditt och datt.
Vi fick en rejäl dos vinter på ganska kort tid här. Själv har jag inte överdrivet mycket emot det, även om det är småknöligt att ta sig fram på vissa ställen. En solig dag som idag är det extra fint med ett rejält snötäcke.
Det verkar som om mitt arbete här på universitetet närmar sig sitt slut (för den här gången; vi får se vad som händer i framtiden). Nästan två år har det varit, så jag kan verkligen inte klaga. Efter årsslutet blir det ut i arbetssökandet igen, men nu när jag har fler meriter tar det förhoppningsvis inte lika lång tid som förra gången.
Det påstådda datumet för världens undergång närmar sig med stormsteg. Den utlösande faktorn kanske redan har landat. Att apokalypsen skulle ha sitt ursprung i Värmland känns lämpligt på nåt vis.
Skulle jorden mot förmodan inte gå under, så har vi julhelgerna att se fram emot. Själv har jag hittat en ny julgodsak att göra, nämligen eggnog. Ganska lätt att göra faktiskt, och väldigt god en kall vinterdag (serveras liksom glögg uppvärmd).
Och till sist, Dagens Win. Idag lite kul med sleight-of-hand:
Vi fick en rejäl dos vinter på ganska kort tid här. Själv har jag inte överdrivet mycket emot det, även om det är småknöligt att ta sig fram på vissa ställen. En solig dag som idag är det extra fint med ett rejält snötäcke.
Det verkar som om mitt arbete här på universitetet närmar sig sitt slut (för den här gången; vi får se vad som händer i framtiden). Nästan två år har det varit, så jag kan verkligen inte klaga. Efter årsslutet blir det ut i arbetssökandet igen, men nu när jag har fler meriter tar det förhoppningsvis inte lika lång tid som förra gången.
Det påstådda datumet för världens undergång närmar sig med stormsteg. Den utlösande faktorn kanske redan har landat. Att apokalypsen skulle ha sitt ursprung i Värmland känns lämpligt på nåt vis.
Skulle jorden mot förmodan inte gå under, så har vi julhelgerna att se fram emot. Själv har jag hittat en ny julgodsak att göra, nämligen eggnog. Ganska lätt att göra faktiskt, och väldigt god en kall vinterdag (serveras liksom glögg uppvärmd).
Och till sist, Dagens Win. Idag lite kul med sleight-of-hand:
onsdag, november 07, 2012
Diverse om USA-valet
Fyra år till med Obama alltså. Jag kan nog säga att jag är något lättad över det resultatet, inte nödvändigtvis för att jag är ett stort Obama-fan, utan mest för att jag inte är så förtjust i alternativet. Bra där, alltså, men det återstår att se om han kan lyckas åstadkomma lite mer denna mandatperiod. Med tanke på den kvarstående blockeringen i representanthuset kan det dock bli svårt.
På flera håll har det dessutom varit en del liberaliseringar via folkomröstningar. I Maryland och Maine blir det tillåtet för homosexuella att gifta sig, och marijuana har legaliserats i Colorado och Washington. Det förstnämnda ses nog positivt här hemma, men det andra ses antagligen med mycket större skepsis. Förhoppningsvis kan de här besluten i USA bidra till att den stenhårt nolltoleranta drogpolitiken i detta land åtminstone debatteras på lite sundare nivå.
Det är också med viss skadeglädje jag noterer att de republikanska senatorer som tidigare yttrat något suspekta påståenden om våldtäkt röstades bort. Tack för det, Internet.
Men nu väntar som sagt det svåra arbetet. USA är fortfarande i högsta grad ett land i kris med många problem. Vi får se om det här lyckas bli någon form av nystart för landet.
Uppdatering: Det är dessutom rätt underhållande att skåda härdsmältan hos den republikanska hejarklacken, inte minst Fox News och Donald Trump.
På flera håll har det dessutom varit en del liberaliseringar via folkomröstningar. I Maryland och Maine blir det tillåtet för homosexuella att gifta sig, och marijuana har legaliserats i Colorado och Washington. Det förstnämnda ses nog positivt här hemma, men det andra ses antagligen med mycket större skepsis. Förhoppningsvis kan de här besluten i USA bidra till att den stenhårt nolltoleranta drogpolitiken i detta land åtminstone debatteras på lite sundare nivå.
Det är också med viss skadeglädje jag noterer att de republikanska senatorer som tidigare yttrat något suspekta påståenden om våldtäkt röstades bort. Tack för det, Internet.
Men nu väntar som sagt det svåra arbetet. USA är fortfarande i högsta grad ett land i kris med många problem. Vi får se om det här lyckas bli någon form av nystart för landet.
Uppdatering: Det är dessutom rätt underhållande att skåda härdsmältan hos den republikanska hejarklacken, inte minst Fox News och Donald Trump.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
