Jag vill jobba!

Det har nu gått nästan två år sen jag senast var anställd, en tid präglad av eviga nej-svar, uteblivna besked, direkta lögner och brutna löften. Jag vill inget annat än jobba, och är trots min utbildning inte särskilt kräsen med vad jag kan tänka mig att jobba med (bara det är något jag klarar av så är jag nöjd). Jag har sökt hundratals jobb, både såna som annonserats och spontanansökningar, men inget har gett utdelning. Jag har under tiden sysselsatt mig med att skriva, men situationen väger som ett ok och suger ut energin ur mig. Ibland känns det riktigt tungt.

Jag har många gånger frågat mig varför det är så. Med intelligens, snabblärdhet, doktorsexamen (även om den inte är relevant för arbetet jag söker tycker man att det borde belysa en förmåga att lära sig och arbeta hårt) och vilja att arbeta tycker man inte att det borde vara så svårt. Ett problem är att jag inte har någon riktig arbetslivserfarenhet. Ett annat, antagligen mer betydande problem, är att i princip alla arbetsgivare idag vill att anställda ska ha "framåtanda". Man ska vara "driven" i allt man gör. Om man sen är kompetent eller inte verkar vara mindre viktigt. Det kanske är därför jag överallt på olika arbetsplatser möter på alarmerande många individer som inte verkar kunna sitt eget jobb. Men de är åtminstone entusiastiska.

Som person är jag inte vad man kan kalla för "driven". När jag hamnat i en arbetssituation jag trivs i vill jag oftast fortsätta med det och göra det arbetet så bra som möjligt, utan att ständigt sträva uppåt. Jag är artigt bemötande, men kan inte påstå att jag har någon direkt utstrålning när jag träffar nya människor. Detta är något som, gissar jag, påverkar dem intervjuer jag varit på.

Det känns alltmer som om arbetsgivare inte vill ha kompetens. De vill ha personlighet. Detta illustreras ganska väl av en artikel där en kille fick arbete genom att stå på gatan med en skylt. Vem bryr sig om ifall han är bra på arbetet, han är ju initiativrik. Suck. Inte undra på att det här landet ser ut som det gör.