Reflektioner kring arbetsmarknaden

Under min tid som arbetssökande har jag fått vissa insikter i hur arbetsmarknaden (inte) fungerar. Det som har slagit mig allra mest är att det absolut vanligaste resultatet av alla möjligheter är helt uteblivit svar. Nej-svaren jag fått har faktiskt varit i minoritet jämfört med att aldrig höra något överhuvudtaget. Jag kan visserligen förstå att det kan vara svårt för vissa företag att kunna ge besked till alla sökande när det är 300-400 sökande på en tjänst, men det har inte bara varit för jobbansökningar. Många gånger har det hänt nu att jag varit aktuell för praktikplatser eller fått höra om möjliga jobböppningar som jag skulle "fixas in" på, för att sedan uppleva att inget händer. Jag har fått höra att ärendet kommer bort nånstans, eller att folk väntar på besked från andra, men i slutändan rinner det alltid ut i sanden.

Detta är givetvis rätt frustrerande, men jag frågar mig också varför det alltid blir så. Det bästa svar jag kommit fram till är att folk helt enkelt inte har tid. Alla har så mycket att göra att ingenting blir gjort. I korthet innebär det hela att jag inte kan få arbete eftersom de som jobbar har för mycket arbete. Ironiskt värre.

Om det nu är så, måste man fråga sig varför det har blivit så. Kan det vara för att det är så satans dyrt och krångligt att anställa folk, att arbetsgivare hellre överbelastar dem anställda de redan har?

Samtidigt har Arbetsförmedlingen startat en sajt som heter Stafetten, som ska uppmärksamma faktumet att det är många äldre som går i pension nu snart, och det finns inte tillräckligt med ung kompetens för att ersätta dem. Tro fan det. Arbetsgivarna överlag verkar allmänt motvilliga att anställa ungdomar (eller nytt folk överhuvudtaget). Under nästa högkonjunktur, när folk börjar gå i pension, kommer de stå där med byxorna nere för att de inte började träna unga ersättare tidigare. LAS är inte direkt hjälpsamt i detta heller.

Man kan bli nedslagen för mindre. Den borgerliga regeringen har gjort en del för att uppmuntra nyanställningar, men det behövs mycket mer. Det största problemet verkar vara att det överlag krävs en mentalitetsändring hos landets fack och arbetsgivare. Annars kommer vi i framtiden att få en hög arbetslöshet och skriande arbetarbrist samtidigt.