söndag, februari 10, 2008

Bu och... bu?

Schlagerfjollan i mig gör att jag bara måste kommentera på gårdagens premiärresultat. Som vanligt var det för det mesta en kavalkad av medioker plastmusik, med bara några glimtar av inte-lika-mörkt. Bäst (vilket inte säger så mycket egentligen) var i min mening Line of Fire, fast att kalla det för hårdrock som vissa gör är ungefär som att kalla maten från ens lokala pizzeria äkta italiensk kost. Det kan i för sig vara en anledning till att den inte klarade sig vidare direkt: gemene man tyckte att den var "för hård" och hårdrocksfansen tyckte att den var för mesig (eller kollar inte på schlager till att börja med).

Mest övervärderad måste vara Amy Diamond. Jag kan inte för mitt liv se varför folk var så förtjusta i det. Kan de måhända ha röstat på "den söta lilla tjejen" och inte på låten i sig? För hur någon kan tycka om den tramsiga högstadiediskopopen, som inte ens var särskilt väl framförd? När jag hörde hennes patetiska försök till wailande tänkte jag snanare på grodors parningsläte.

Men hon är ju bara 15! Man måste ha överseende med hennes totala brist på talang!

Anyway, en låt som jag tyckte om men som aldrig hade en chans var Lullaby. Den påminde mig lite om en mysig ballad från en Bond-film. Men att den skulle gå vidare visste jag var lika sannolikt som att Göran Persson skulle skaffa piga. (Vääänta lite nu...)

I Love Europe låter jag gå utan kommentarer, förutom faktumet att den gick vidare ännu en gång belyser den lekfulla allvarsbefriade inställning som (rätteligen) omgärdar Melodifestivalen.

Tanzen!

1 kommentar:

Björn Brändewall sa...

Refrängen i Lullaby påminner om OP/ED till ett antal animéer, bland annat Please Save My Earth och lite Nausicaä.