Cyniska Söndag: Ungdomsvåld

De flesta virussjukdomar är övergående. Man får en sjukdom, blir sjuk i några dar till några veckor, och sen är man immun mot viruset. Kanske får man lite symptom av den igen i framtiden, men eftersom kroppen känner igen viruset, är det snabbt borta igen. Sen finns det allvarligare sjukdomar, vars effekter är kroniska och alltid närvarande. Man känner alltid av dem, även om vissa dagar är bättre än andra.

Vissa sjukdomar ligger dock kvar, latenta i kroppen. De ligger dolda under ytan och man märker egentligen bara av dem när de blossar upp till ytan och orsakar synliga skador. Immunsystemet sätts igång och forcerar den in i sina gömställen igen, tills det är dags för nästa uppblossande.

Massmediala sensationsnyheter går i stort sett efter samma mönster. Det finns de snabbt övergående, som fågelinfluensan (vi hör nästan inget alls om det idag, fast det fortfarande är lika potentiellt farligt nu som då), medan andra är mer kroniska, som klimatfrågan. Ett exempel på de uppblossande frågorna är ungdomsvåldet.

Våldet har i princip alltid funnits där; man ser ibland någon notis i tidningen eller hör ett bråk ute i gatan om man bor i stan. Men det är först när någon dör som det kommer upp till ytan och blir synligt. Reaktionerna är givetvis snabba: folk är upprörda, de manifesterar mot våldet och säger "aldrig igen", fast de mycket väl vet att det kommer att hända igen, bara kanske inte just där.

Manifestationer i all ära, men hur mycket nytta gör de egentligen? Är verkligen 'ungdomsvåld' en konkret maktfaktor som det går att demonstrera mot? Finns det manifestationer för ungdomsvåld? För mig låter det misstänkt likt USAs "Krig mot terror".

Det vore rätt naivt att tro att manifestationer på något bestående sätt verkligen påverkar ungdomsvåldet. Våldsverkarna kommer inte plötsligt börja tänka "ja jävlar, de har rätt!" Folk kanske får upp ögonen för det i åtminstone ett par veckor eller så, men i slutändan är det som att ge Panodil till en cancerpatient. Om några veckor kommer nyheternas kraft ha lagt sig, för att sedan blossa upp igen nästa gång någon dör som resultat.

Problemet med ungdomsvåld är systemiskt, och sådana problem brukar kräva systemskiftande botemedel. Ungdomarna som är inblandat i sånt här är uppfostrade av gäng snanare än föräldrar. Ett av problemen med dagens samhälle är att det är alldeles för lätt att skaffa barn. Således får vi föräldrar som egentligen inte har tid att uppfostra barnen, föräldrar som egentligen inte bryr sig, och föräldrar som rent av är direkt olämpliga att ha barn överhuvudtaget.

Problemställningen är knappast ny, men den ständigt ökande drivkraften att alla ska ha en karriär har ökat antalet föräldrar i den första kategorin som nämndes ovan. Inte för att jag säger att man ska gå tillbaka till att kvinnan ska vara hemma med barnet tills det är 18. Jag säger faktiskt inte att jag har lösningen alls. Idéer finns ju, som exempelvis införande av föräldralicens, men i längden finns det inget som är direkt genomförbart i dagens samhälle.

Det är vad folk borde ägna sin tid åt i stället för att manifestera: försöka komma på hur det har blivit så här och hur man ska göra något åt det. Men det tvivlar jag på att folk kommer att göra. Jag undrar ibland över hur många av de föräldrar som demonstrerade själva har tonåringar som de inte har en aning om vad de gör på lördagkvällar.