tisdag, november 11, 2008

Bonusrecension: Quantum of Solace

Folk som följer min blogg vet att jag inte vanligtvis går på bio. I går blev det dock ett besök, och filmen var den senaste Bondrullen Quantum of Solace.

Först och främst kan jag säga att jag bekräftat min ställning att bio är helt enkelt inte värt pengarna. Att först betala 90 kr per biljett för att sedan sitta genom 20 minuter reklam följt av ett meddelande om att piratinspelning är dåligt för att filmbolagen får för lite pengar blir man inte så lite sur över. Men det har Fästmön tagit upp i detalj. Nu till själva filmen.

För att förbereda inför den här filmen passade jag kvällen innan på att se föregångaren Casino Royale. Den filmen tyckte jag var aningen rörig och lite för utdragen. Uppföljaren, däremot, knyter ihop historien som påbörjades i förra filmen på ett spännande och välgjort vis. Det är mycket action, fast utan att det blir för uttjatat. Den är även kortare än medelfilmer idag, vilket uppskattas.

Daniel Craig är en helt lysande James Bond. Denna 007, som är nybörjare i sin agentkarriär, är betydligt mera mänsklig och sårbar än det mesta vi sett förut. Samtidigt är han både brutal och manipulativ, och gör allt som behövs för att han ska fullfölja sitt uppdrag, även om det innebär uppror mot sina egna chefer. Mot M, som för övrigt är helt lysande spelad av Dame Judi Dench, är han dock loyal, även om han flitigt ignorerar order.

James Bond-historier har tidigare präglats av enskilda superskurkar som Bond besegrar, en per film, men i dessa filmer är fienden betydligt mer subtil och ondsint. Det finns visserligen "huvudskurkar", men dessa är bara pjäser som tillhör den stora organisation. Trots att man precis fått reda på att den existerar, är den extremt mäktig och har influenser överallt, till och med inom CIA och MI-6. Man vet inte vilka som man kan lita på, och den ständigt närvarande faran att förrådas är betydligt mer skräckinjagande än domedagslasrar på lättsprängda öar.

Samtidigt är det svårt att jämföra Craig-filmerna med tidigare Bond-rullar. De gamla filmerna är för det mesta präglade av en skämtsamt oallvarlighet, med torra vitsiga repliker, finurliga apparater och fantasifulla skurkar med överdådiga planer. I de nya filmerna har Bond liksom mist sin oskyldighet, eller kanske rättare sagt inte fått den än, med tanke på att dessa mest kan betraktas som prequels.

Jag ser fram emot fler filmer med nya Bond, men jag lär antagligen inte se dem på bio.

3 kommentarer:

Bearwalk sa...

Jag vill ha en egen lättsprängd ö!

Peterman sa...

Jag får mer och mer intrycket att din aversion mot långa filmer är oberoende av hur de utnyttjar tiden. I o f s måste det finnas gränser (en sextimmarsfilm skulle göra sig bättre som trilogi, en 24-timmarsfilm bättre som tv-serie), och naturligtvis upplever man en film som "för lång" om man inte gillar den till att börja med, men jag tror aldrig jag har hört dig säga att en 1,5-timmesfilm är för lång, eller att en 2-timmarsfilm hade behövt några minuter till.

Å andra sidan har jag inte diskuterat hela ditt livs filmupplevelser med dig. ;)

Bex sa...

Så icke alls. Det finns flera filmer som är "långa" men som jag gillar skarpt. De första 2 Gudfadern-filmerna, exempelvis, är 175 och 200 minuter långa, respektivt, men är mästerverk. Dagens Väktare, som jag recenserade tidigare, är 132 minuter. Långa filmer har jag inget emot, bara tiden används väl.

Problemet är bara att så nästan aldrig är fallet i dagens läge. Regissörer har mycket mer makt över sina projekt nu än de hade förr, vilket gör att många tappat det där med "kill your darlings". Därför ser vi (jag) så många filmer med många scener som bara sackar ner eller förvirrar handlingen, eller som helt enkelt är för långa i sig. Man sitter ock kollar på klockan i stället för att bry sig om handlingen. Det är min åsikter, visst, men det är så jag upplever det.