Man häpnar ibland över vissas förmåga att inse att det finns brister i någonting, och sedan göra det exakt motsatta för att korrigera de bristerna. Det jag tänker på närmast just nu är den nya Melodifestivalen. Bland nyheterna finns ytterligare en jurygrupp (precis vad folk vill ha efter att de sett juryn kullkasta folkets favorit de senaste åren) och fler dueller.
Inte nog alltså med att de ska skeva resultatet ännu längre ifrån vad folk faktiskt tycker, de ska dessutom se till att finalen blir så slätstruken den bara kan bli, för hur stor chans har mer otraditionella låtar mot tramsiga publikfriarpopdängor när de ställs direkt mot varandra på det viset? En del av Sveriges artister verkar f ö hålla med. Christer Björkman verkar ha totalt övergett svenska folkets åsikter och bryr sig bara om att lyckas i Europa.
Vad som verkligen behövs i Melodifestivalen är en grundlig genomgång av uttagningsprocessen. Jag är helt säker på att landets (antagligen mer okända) låtskribenter kan och har producerat bättre än det skräp från G:son et al som dominerat i den faktiska festivalen. Och viktigast av allt: bort med Björkman!
torsdag, augusti 28, 2008
onsdag, augusti 27, 2008
En framtida bilists funderingar
Körövningarna har för mig nu nått en sån där liten platå, där man känner att man behärskar bilen rätt så bra, men att man fortfarande inte är uppe i "körkortsduglighet". När man är i det stadiet är dem förbättringar man gör i sitt körande mycket mer diskreta än tidigare, vilket ger skenupplevelsen att man stagnerat något. Jag vet dock att övningen ger färdighet, även om jag inte märker det själv.
När man är uppe i körkortstänket börjar man fundera över vilken sorts bil man vill ha. Det har länge lutat åt någonting av märket Toyota, men man måste ju prova sig fram och hitta något som känns bra. Sen kommer ytterligare funderingar, som vilket sorts bränsle bilen ska drivas av. Det enda jag kommit fram till är att det där med etanol är något jag bör skippa (videon hittad via HAX).
När man är uppe i körkortstänket börjar man fundera över vilken sorts bil man vill ha. Det har länge lutat åt någonting av märket Toyota, men man måste ju prova sig fram och hitta något som känns bra. Sen kommer ytterligare funderingar, som vilket sorts bränsle bilen ska drivas av. Det enda jag kommit fram till är att det där med etanol är något jag bör skippa (videon hittad via HAX).
fredag, augusti 22, 2008
Return of the Flum
Så var det återigen dags för lite hederligt fredagsflum. Vad för smaskig fyllning hittar vi i denna veckans vårrullar?
Reklamation för för mycket repriser
Nån gubbe i Trelleborg försökte viss kräva tillbaka sina radiolicenspengar eftersom SVT visade för många repriser. Bra idé, tycker jag. Själv skulle jag vilja kräva tillbaka pengarna eftersom SVT mest sänder skräp till att börja med. Men tji fick han. Man kan ju fråga sig vad SVT spenderar sina utpressade miljoner på egentligen när de fyller ut nästan hela sommaren med repriser. Javisst ja...
Kejsarkanalens nya kläder
Det verkar som om SVT blåst en för utomstående okänd summa pengar på nya logotyper. Fantasifullt, måste jag säga. Det måste vara trevligt att vara grafisk konsult, och kunna ta antagligen flera miljoner i betalt för att ta fram nya logotyper på 5 minuter medan man sitter på dass. Så ser det ut i alla fall. Har man inget innehåll så försöker man skapa en intressant förpackning, och till och med det misslyckas de med.
EU-bidrag används till cannabisodlingar
Se där! Äntligen används EU-bidragen till nåt vettigt! (Ba-dum-tisch!)
Militärplan havererar efter fågelkrock
Det är förtroendeingivande att ett av militärens flyglan kan förstöras av en kråka. Strunta i modern krigsföringsteknologi, satsa på tränade duvor i stället!
MI5 vill rekrytera homosexuella
Tydligen vill Storbritannien att det ska finnas fler gayspioner i deras underrättelsetjänst. En lovvärd satsning, antar jag, men jag kan inte låta bli att få en sammanblandning av Spooks och Queer Eye i huvudet...
Jag lämnar er med den tankebilden. Trevlig helg!
Reklamation för för mycket repriser
Nån gubbe i Trelleborg försökte viss kräva tillbaka sina radiolicenspengar eftersom SVT visade för många repriser. Bra idé, tycker jag. Själv skulle jag vilja kräva tillbaka pengarna eftersom SVT mest sänder skräp till att börja med. Men tji fick han. Man kan ju fråga sig vad SVT spenderar sina utpressade miljoner på egentligen när de fyller ut nästan hela sommaren med repriser. Javisst ja...
Kejsarkanalens nya kläder
Det verkar som om SVT blåst en för utomstående okänd summa pengar på nya logotyper. Fantasifullt, måste jag säga. Det måste vara trevligt att vara grafisk konsult, och kunna ta antagligen flera miljoner i betalt för att ta fram nya logotyper på 5 minuter medan man sitter på dass. Så ser det ut i alla fall. Har man inget innehåll så försöker man skapa en intressant förpackning, och till och med det misslyckas de med.
EU-bidrag används till cannabisodlingar
Se där! Äntligen används EU-bidragen till nåt vettigt! (Ba-dum-tisch!)
Militärplan havererar efter fågelkrock
Det är förtroendeingivande att ett av militärens flyglan kan förstöras av en kråka. Strunta i modern krigsföringsteknologi, satsa på tränade duvor i stället!
MI5 vill rekrytera homosexuella
Tydligen vill Storbritannien att det ska finnas fler gayspioner i deras underrättelsetjänst. En lovvärd satsning, antar jag, men jag kan inte låta bli att få en sammanblandning av Spooks och Queer Eye i huvudet...
Jag lämnar er med den tankebilden. Trevlig helg!
torsdag, augusti 21, 2008
Inte död!
Jisses vad tiden kan plötsligt rinna iväg. De senaste veckorna har jag varit i Tvärskog rätt mycket och övningskört ute på landet, och så har jag haft lite trafikskoleledda lektioner också. I övrigt har jag spelat diverse spel och pysslat med diverse annat smått och gott. Ska försöka komma in i bloggtänkandet igen nu när sommaren närmar sig sitt slut.
Under tiden kan ni förnöja er med ett litet videoklipp med vår lilla Ninja som vill ut och jaga krypet utanför fönstret (filmat av fästmön).
Under tiden kan ni förnöja er med ett litet videoklipp med vår lilla Ninja som vill ut och jaga krypet utanför fönstret (filmat av fästmön).
måndag, augusti 04, 2008
Mer lysande prioriteringar
Allas vår hjälte Camilla Lindberg har nu hamnat i "blåsväder". Anledningen? Hon gjorde visst ett uttalande som antydde att hon tyckte att muslimer var tjuvar. Grejen är bara att det hon sa var i en polisrapport efter att ha blivit bestulen på sin plånbok. Hon sade där, halvt på skämt, att en muslim stulit hennes plånbok eftersom hon var judinna.
Reaktionerna kom givetvis snabbt. Vilken hemsk sak att säga! Strunta i att kvinnan blev bestulen och sedan utpressad för att få tillbaka plåboksjäveln. Det är VI som är offren!
Det vore verkligen härligt om vissa företrädare för minoritetsgrupper kunde sluta bete sig som om hela världen var emot dem varenda gång något som ens kan antydas skymfa dem sägs. Resultatet av dylika utspel gör bara att folk - på riktigt - faktiskt börjar få negativ opinion mot dem. Det om något borde göra muslimer (dvs den rationella tänkande delen som jag är ganska säker är i majoritet) upprörda.
Reaktionerna kom givetvis snabbt. Vilken hemsk sak att säga! Strunta i att kvinnan blev bestulen och sedan utpressad för att få tillbaka plåboksjäveln. Det är VI som är offren!
Det vore verkligen härligt om vissa företrädare för minoritetsgrupper kunde sluta bete sig som om hela världen var emot dem varenda gång något som ens kan antydas skymfa dem sägs. Resultatet av dylika utspel gör bara att folk - på riktigt - faktiskt börjar få negativ opinion mot dem. Det om något borde göra muslimer (dvs den rationella tänkande delen som jag är ganska säker är i majoritet) upprörda.
fredag, augusti 01, 2008
På rätt spår?
Det har blivit mycket prat på sistone om SJ: ideliga förseningar, folk som blivit strandsatta, uteblivna ersättningar, osv. SJ verkar ofta komma undan med att behandla sina kunder som skit, nästan som om de skulle ha någon sorts monop... oh.
Att det är en pärs att åka tåg är något jag vetat sen länge. Inte själva resan, den brukar vara rätt behaglig, utan nojan av att aldrig veta om man kommer att hinna med den där anslutningen eller om man kommer att bli stående någonstans. Man kan aldrig riktigt slappna av om man har en tid att passa.
Folk har tolererat SJs inkompetens rätt länge, mycket för att det är "miljövänligt", men nu verkar gränsen snart vara nådd. Egentligen borde reaktionerna ha kommit långt tidigare. Vilket företag kan behandla sina kunder så som SJ gör, utan att vara i monopolställning?
Det senaste i ämnet är uttalanden av riksdagsledamöter från olika partier. Det är intressant att anmärka att den enda som ens nämner ökad konkurrens som lösning är folkpartiets Anita Brodén. C och kd säger att man måste "prata med SJs ledning" (jag är säker på att de lyssnar den här gången), m och mp vill "stärka konsumentskyddet" (lagom vagt), s vill ta till den extrema åtgärden att "titta på det här" och v vill i vanlig ordning kasta pengar på problemet och hoppas att det försvinner.
Ökad konkurrens (eller konkurrens överhuvudtaget) är enligt mig den enklaste lösningen. SJs huvudkonkurrent just nu är flyget, som naturligtvis gynnas av allt det här tjafset. Hade det funnits andra aktörer i tågresandet, hade SJ helt enkelt varit tvungna att skärpa sig, eller gå under.
(Det blev f ö inget fredagsflum idag; våra egna politiker är tillräckligt flummiga ändå.)
Att det är en pärs att åka tåg är något jag vetat sen länge. Inte själva resan, den brukar vara rätt behaglig, utan nojan av att aldrig veta om man kommer att hinna med den där anslutningen eller om man kommer att bli stående någonstans. Man kan aldrig riktigt slappna av om man har en tid att passa.
Folk har tolererat SJs inkompetens rätt länge, mycket för att det är "miljövänligt", men nu verkar gränsen snart vara nådd. Egentligen borde reaktionerna ha kommit långt tidigare. Vilket företag kan behandla sina kunder så som SJ gör, utan att vara i monopolställning?
Det senaste i ämnet är uttalanden av riksdagsledamöter från olika partier. Det är intressant att anmärka att den enda som ens nämner ökad konkurrens som lösning är folkpartiets Anita Brodén. C och kd säger att man måste "prata med SJs ledning" (jag är säker på att de lyssnar den här gången), m och mp vill "stärka konsumentskyddet" (lagom vagt), s vill ta till den extrema åtgärden att "titta på det här" och v vill i vanlig ordning kasta pengar på problemet och hoppas att det försvinner.
Ökad konkurrens (eller konkurrens överhuvudtaget) är enligt mig den enklaste lösningen. SJs huvudkonkurrent just nu är flyget, som naturligtvis gynnas av allt det här tjafset. Hade det funnits andra aktörer i tågresandet, hade SJ helt enkelt varit tvungna att skärpa sig, eller gå under.
(Det blev f ö inget fredagsflum idag; våra egna politiker är tillräckligt flummiga ändå.)
söndag, juli 27, 2008
Mini-CS: Prioriteringar
(Jag hade egentligen inte tänkt skriva någon Cyniska Söndag idag, men idiotin hos vissa folk i det här landet kräver ibland uppoffringar.)
Är mustascher onda? Det finns väl vissa som tycker det, tillräckligt många för att det kunde bli "tittarstorm" mot Rapports nyhetsuppläsare Rikard Palms nya överläppsvärmare, som han visst hade mage att anförskaffa under sin semester.
Man upphör aldrig att förvånas över idioters prioriteringsförmåga. Rapportsändningen i sig innehöll nyheter om bland annat bombdåd i Kina med syfte att förstöra OS, flera bombdåd i Indien, en man som knivskars i halsen i Malmö, en försvunnen kvinna hittad död, samt utebliven ersättning vid försenade och inställda semesterflyg. Allt detta var dock uppenbarligen av mindre vikt än uppläsarens mustasch. Man kan också ha funderingar om dessa individers liv när de känner att behovet att ringa till SVT och klaga på denna håriga skymf överröstar allt annat som de kan tänkas ha gjort i stället.
Personligen tycker jag f ö att han såg snyggare ut med utväxten, men som en typisk mäha var han tvungen att gå med på pöbelns krav. Det verkar som om man alltid kan få igenom vad man vill i det här landet bara man är tillräckligt högljudd och galen.
Som en intressant bisak anmärkte jag också på att Aftonbladet hade en liten omröstning i samband med artikeln om vem som har/hade "tidernas mustasch". Själv blev jag aningen sur att den självklare vinnaren inte fick vara med:
Är mustascher onda? Det finns väl vissa som tycker det, tillräckligt många för att det kunde bli "tittarstorm" mot Rapports nyhetsuppläsare Rikard Palms nya överläppsvärmare, som han visst hade mage att anförskaffa under sin semester.
Man upphör aldrig att förvånas över idioters prioriteringsförmåga. Rapportsändningen i sig innehöll nyheter om bland annat bombdåd i Kina med syfte att förstöra OS, flera bombdåd i Indien, en man som knivskars i halsen i Malmö, en försvunnen kvinna hittad död, samt utebliven ersättning vid försenade och inställda semesterflyg. Allt detta var dock uppenbarligen av mindre vikt än uppläsarens mustasch. Man kan också ha funderingar om dessa individers liv när de känner att behovet att ringa till SVT och klaga på denna håriga skymf överröstar allt annat som de kan tänkas ha gjort i stället.
Personligen tycker jag f ö att han såg snyggare ut med utväxten, men som en typisk mäha var han tvungen att gå med på pöbelns krav. Det verkar som om man alltid kan få igenom vad man vill i det här landet bara man är tillräckligt högljudd och galen.
Som en intressant bisak anmärkte jag också på att Aftonbladet hade en liten omröstning i samband med artikeln om vem som har/hade "tidernas mustasch". Själv blev jag aningen sur att den självklare vinnaren inte fick vara med:
torsdag, juli 24, 2008
Recension: Super Smash Bros. Brawl
Så var det äntligen dags för Recensionen. Jag har ju tjatat rätt länge om det, så nu får vi se om det hela var värt den extra långa väntan.
För att kort introducera spelserien: Smash Bros. är ett enormt hopkok av Nintendokaraktärer från många olika spel som slåss på mer eller mindre bisarra banor. Spelet skiljer sig rätt mycket från andra fightingspel: I stället för livspoäng har man en procenträknare som visar hur mycket stryk man har tagit, och ju mer stryk desto lättare flyger man iväg (man förlorar ett "liv" genom att flyga av banan). Dessutom är kontrollerna väldigt enkla; det förekommer inga långa rörelsekombos som man måste komma ihåg för varje karaktär. Slumpmässiga föremål som dimper ner på banan under striden, tillsammans med ett allmänt högt tempo, gör att striderna lätt blir kaotiska, och ofta händer det att turen spelar in.
Det är många som kallat Smash Bros.-spelen för "button-mashers", dvs att man kan nå framgång genom slumpmässig tryckning av knappar. Detta kan stämma för en grupp nybörjare som spelar, men de som bekantar sig lite med karaktärerna och kontrollerna upptäcker rätt snart att man inte kommer så långt med den taktiken. Trots sitt till synes enkla kontrollupplägg är spelen rätt så djupa, och man kan hålla på väldigt länga att hitta och förfina sina egna kombos för varje karaktär. Smash Bros. Melee, föregångaren till GameCube, har länge varit framträdande i större TV-spelsturnerningar, och där kan man se hur det ser ut när någon riktigt duktig person spelar.
Hursomhelst, Brawl är den tredje installationen till serien, och man ganska lugnt säga att Nintendo valde att inte fiffla alltför mycket med en vinnande idé. Spelet är i princip Melee, fast med snyggare grafik, fler karaktärer och lite andra småsaker. Kontrollmässigt har de nästan inte gjort något överhuvudtaget, annat än att göra kontrollerna helt anpassningsbara vare sig man använder Wii-kontroller (med eller utan Nunchuk), GC-kontroller eller Classic-kontroller. I och för sig trevligt, men man saknar lite mer vågade användningar av Wii:ns rörelsekänsliga kontroller (medges bör att i ett så snabbt spel som det här hade det varit väldigt svårt att inkorporera på ett bra sätt. Nintendo har dessutom valt att ta bort vissa saker ur kontrollskemat, som det s.k. "wavedashing", en teknik som utnyttjades flitigt av Meleespelare i turneringar, men som egentligen var en bugg. Eftersom jag inte var en så avancerad spelare är detta inget jag klagar på, dock.
Innehållet då? Det finns gott om karaktärer att välja mellan (35-39 beroende på hur man räknar), och även om vissa är snarlika en eller två andra är det ett stort mångfald av stilar, från stora kraftiga och långsamma kolosser som Bowser till små ultrasnabba typer som Fox. Karaktärerna är rätt så välbalanserade, fast det finns vissa som betraktas vara "bottenskrapet". I vilket fall så lär de flesta som spelar ganska snabbt hitta en eller några favoriter som passar deras spelstil.
En nyhet för Brawl är det nya enspelarläget. Tidigare har det funnits en serie enkla banor att ta sig genom, men nu innehåller spelet en fullt utvecklad story, Subspace Emissary. Där spelar man genom ett stort antal banor med de karaktärer som råkar befinna sig på den platsen vid den punkten i storyn. De olika karaktärerna möts och allierar sig mot den annalkande armén som hotar förgöra deras värld. Storyn är fylld med mellansekvenser (dock nästan helt utan något tal) som ibland är väldigt komiska. Subspace Emissary tar ca 10 timmar att klara (och sedan kan man gå tillbaka och spela om valfria banor med andra karaktärer om man vill), och en stor fördel är att man kan låsa upp i princip alla karaktärer genom att spela det, något som är betydligt snällare än vad tidigare spel har varit.
Sen har vi ju förstås kärnan i spelet: fighting-matcherna. Dessa ska helst avnjutas med vänner, för det är då som Smash är som roligast. Man kan spela mot datorn, men nackdelen är att om man spelar mot tre datormotståndare kommer alla att försöka ge sig på dig i första hand, trots att matchen ska vara alla-mot-alla. Detta känns inte alltför sällan lite billigt. I övrigt är datorns intelligensnivå inte den högsta.
Lite annat som kan nämnas: Det finns ett antal "Challenges" i spelet som går ut på att klara olika lägen under olika svårighetsgrader, samla ihop ett visst antal av olika saker, m m. På detta vis kan man låsa upp nya banor, troféer, och låtar. Apropå låtar så måste jag passa på att nämna spelets soundtrack, som består av runt 300 låtar som är i originalformat, omarrangerade eller nyskrivna. Det verkar som om de samlat varenda japansk spelkompositör värd namnet för det här spelet, och resultatet är ofantligt. Alla låtar som man låst upp kan man lyssna på i spelet, och man kan ställa in sannolikheten att en viss låt spelas på en viss bana. Mycket trevligt.
Röstskådespelandet som förekommer i spelet håller tyvärr inte samma kvalitet, i alla fall i den amerikanska versionen. Meta Knight låter misstänkt som Darth Vader, Pokémon Trainer låter som en slumpmässig unge de drog in från gatan, och Ike låter lika engagerad som en hårdrockare på en Sven Ingvars-konsert. Detta är dock ett mindre problem då rösterna inte är alltför framträdande, men man önskar att de kunde ha klämt in den japanska röstsättningen på skivan när de ändå skulle ha med allt annat. I stället valde de att klämma in "Masterpieces", små spelbara demoversioner av gamla Nintendospel. En intressant idé, som dock förstörs av att man har en så löjligt kort tidsgräns på de flesta av spelen (oftast bara ett par minuter). Det hade varit bättre om man åtminstone hade fått spela en hel bana.
Vissa ljusglimtar finns dock bland röstträsket. I synnerhet Snakes konversationer med Otacon och de andra om de olika karaktärerna, som ofta präglas av allmän absurditet. Dessutom fick Marth behålla sin japanska röst, vilket naturligtvis uppskattas av alla fans av Hikaru Midorikawa.
En annan nyhet är förmågan att kunna bygga egna banor. Detta känns dock som om det gjorts mer som en eftertanke mer än något annat. Byggdelarna är för det mesta väldigt grundläggande, och faktumet att bitarna inte kan överlappa alls gör att det blir väldigt begränsat. I synnerhet när man jämför med de fantasifulla banor som förekommer i det "riktiga" spelet.
En sista sak som bör nämnas är att Smash Bros. numera har online-spelarläge. Man kan spela antingen med en vän (om man byter s k "Friend Codes") eller med slumpmässiga spelare. Jag har bara provat det sistnämnda, och kan säga att även om det är intressant att kunna spela mot andra, så är den långa väntetiden inför varje match ganska avskräckande. Hur smidigt spelet går är dessutom beroende av spelarnas intenetuppkoppling; är någons trög kommer det att gå hackigt.
Super Smash Bros. Brawl är inget perfekt spel. Det har sina brister och tillkortakommande, men det är ändå Smash. De som gillade tidigare spel lär gilla det här, men de som inte gjorde det lär inte bli frälsta nu heller. För mig är det i alla fall extremt kul, och om Melee är en fingervisning lär jag spela det här spelet väldigt länge.
För att kort introducera spelserien: Smash Bros. är ett enormt hopkok av Nintendokaraktärer från många olika spel som slåss på mer eller mindre bisarra banor. Spelet skiljer sig rätt mycket från andra fightingspel: I stället för livspoäng har man en procenträknare som visar hur mycket stryk man har tagit, och ju mer stryk desto lättare flyger man iväg (man förlorar ett "liv" genom att flyga av banan). Dessutom är kontrollerna väldigt enkla; det förekommer inga långa rörelsekombos som man måste komma ihåg för varje karaktär. Slumpmässiga föremål som dimper ner på banan under striden, tillsammans med ett allmänt högt tempo, gör att striderna lätt blir kaotiska, och ofta händer det att turen spelar in.
Det är många som kallat Smash Bros.-spelen för "button-mashers", dvs att man kan nå framgång genom slumpmässig tryckning av knappar. Detta kan stämma för en grupp nybörjare som spelar, men de som bekantar sig lite med karaktärerna och kontrollerna upptäcker rätt snart att man inte kommer så långt med den taktiken. Trots sitt till synes enkla kontrollupplägg är spelen rätt så djupa, och man kan hålla på väldigt länga att hitta och förfina sina egna kombos för varje karaktär. Smash Bros. Melee, föregångaren till GameCube, har länge varit framträdande i större TV-spelsturnerningar, och där kan man se hur det ser ut när någon riktigt duktig person spelar.
Hursomhelst, Brawl är den tredje installationen till serien, och man ganska lugnt säga att Nintendo valde att inte fiffla alltför mycket med en vinnande idé. Spelet är i princip Melee, fast med snyggare grafik, fler karaktärer och lite andra småsaker. Kontrollmässigt har de nästan inte gjort något överhuvudtaget, annat än att göra kontrollerna helt anpassningsbara vare sig man använder Wii-kontroller (med eller utan Nunchuk), GC-kontroller eller Classic-kontroller. I och för sig trevligt, men man saknar lite mer vågade användningar av Wii:ns rörelsekänsliga kontroller (medges bör att i ett så snabbt spel som det här hade det varit väldigt svårt att inkorporera på ett bra sätt. Nintendo har dessutom valt att ta bort vissa saker ur kontrollskemat, som det s.k. "wavedashing", en teknik som utnyttjades flitigt av Meleespelare i turneringar, men som egentligen var en bugg. Eftersom jag inte var en så avancerad spelare är detta inget jag klagar på, dock.
Innehållet då? Det finns gott om karaktärer att välja mellan (35-39 beroende på hur man räknar), och även om vissa är snarlika en eller två andra är det ett stort mångfald av stilar, från stora kraftiga och långsamma kolosser som Bowser till små ultrasnabba typer som Fox. Karaktärerna är rätt så välbalanserade, fast det finns vissa som betraktas vara "bottenskrapet". I vilket fall så lär de flesta som spelar ganska snabbt hitta en eller några favoriter som passar deras spelstil.
En nyhet för Brawl är det nya enspelarläget. Tidigare har det funnits en serie enkla banor att ta sig genom, men nu innehåller spelet en fullt utvecklad story, Subspace Emissary. Där spelar man genom ett stort antal banor med de karaktärer som råkar befinna sig på den platsen vid den punkten i storyn. De olika karaktärerna möts och allierar sig mot den annalkande armén som hotar förgöra deras värld. Storyn är fylld med mellansekvenser (dock nästan helt utan något tal) som ibland är väldigt komiska. Subspace Emissary tar ca 10 timmar att klara (och sedan kan man gå tillbaka och spela om valfria banor med andra karaktärer om man vill), och en stor fördel är att man kan låsa upp i princip alla karaktärer genom att spela det, något som är betydligt snällare än vad tidigare spel har varit.
Sen har vi ju förstås kärnan i spelet: fighting-matcherna. Dessa ska helst avnjutas med vänner, för det är då som Smash är som roligast. Man kan spela mot datorn, men nackdelen är att om man spelar mot tre datormotståndare kommer alla att försöka ge sig på dig i första hand, trots att matchen ska vara alla-mot-alla. Detta känns inte alltför sällan lite billigt. I övrigt är datorns intelligensnivå inte den högsta.
Lite annat som kan nämnas: Det finns ett antal "Challenges" i spelet som går ut på att klara olika lägen under olika svårighetsgrader, samla ihop ett visst antal av olika saker, m m. På detta vis kan man låsa upp nya banor, troféer, och låtar. Apropå låtar så måste jag passa på att nämna spelets soundtrack, som består av runt 300 låtar som är i originalformat, omarrangerade eller nyskrivna. Det verkar som om de samlat varenda japansk spelkompositör värd namnet för det här spelet, och resultatet är ofantligt. Alla låtar som man låst upp kan man lyssna på i spelet, och man kan ställa in sannolikheten att en viss låt spelas på en viss bana. Mycket trevligt.
Röstskådespelandet som förekommer i spelet håller tyvärr inte samma kvalitet, i alla fall i den amerikanska versionen. Meta Knight låter misstänkt som Darth Vader, Pokémon Trainer låter som en slumpmässig unge de drog in från gatan, och Ike låter lika engagerad som en hårdrockare på en Sven Ingvars-konsert. Detta är dock ett mindre problem då rösterna inte är alltför framträdande, men man önskar att de kunde ha klämt in den japanska röstsättningen på skivan när de ändå skulle ha med allt annat. I stället valde de att klämma in "Masterpieces", små spelbara demoversioner av gamla Nintendospel. En intressant idé, som dock förstörs av att man har en så löjligt kort tidsgräns på de flesta av spelen (oftast bara ett par minuter). Det hade varit bättre om man åtminstone hade fått spela en hel bana.
Vissa ljusglimtar finns dock bland röstträsket. I synnerhet Snakes konversationer med Otacon och de andra om de olika karaktärerna, som ofta präglas av allmän absurditet. Dessutom fick Marth behålla sin japanska röst, vilket naturligtvis uppskattas av alla fans av Hikaru Midorikawa.
En annan nyhet är förmågan att kunna bygga egna banor. Detta känns dock som om det gjorts mer som en eftertanke mer än något annat. Byggdelarna är för det mesta väldigt grundläggande, och faktumet att bitarna inte kan överlappa alls gör att det blir väldigt begränsat. I synnerhet när man jämför med de fantasifulla banor som förekommer i det "riktiga" spelet.
En sista sak som bör nämnas är att Smash Bros. numera har online-spelarläge. Man kan spela antingen med en vän (om man byter s k "Friend Codes") eller med slumpmässiga spelare. Jag har bara provat det sistnämnda, och kan säga att även om det är intressant att kunna spela mot andra, så är den långa väntetiden inför varje match ganska avskräckande. Hur smidigt spelet går är dessutom beroende av spelarnas intenetuppkoppling; är någons trög kommer det att gå hackigt.
Super Smash Bros. Brawl är inget perfekt spel. Det har sina brister och tillkortakommande, men det är ändå Smash. De som gillade tidigare spel lär gilla det här, men de som inte gjorde det lär inte bli frälsta nu heller. För mig är det i alla fall extremt kul, och om Melee är en fingervisning lär jag spela det här spelet väldigt länge.
lördag, juli 19, 2008
Tillbaka
Så var det dags att damma av bloggen lite nu när man är hemma från "semestern" i Tvärskog. Tiden har präglats av mysiga grillkvällar, övningskörning (har äntligen börjat köra privat nu också), skogspromenader och Smash Bros (recension kommer inom kort). Dessutom hanns det med en liten tur till Ölands södra udde (mer om det hos fästmön.
Vädret har det ju varit lite sisådär med; något direkt badväder kan man inte påstå att det har varit. Samtidigt tycker jag det är skönt när det inte är sådär överväldigande tokhett. Och visst är det mysigt att sitta inomhus när regnet öser ner utanför fönstret?
Hoppas alla ni andra har haft/kommer att få en minst lika trevlig semester!
Vädret har det ju varit lite sisådär med; något direkt badväder kan man inte påstå att det har varit. Samtidigt tycker jag det är skönt när det inte är sådär överväldigande tokhett. Och visst är det mysigt att sitta inomhus när regnet öser ner utanför fönstret?
Hoppas alla ni andra har haft/kommer att få en minst lika trevlig semester!
fredag, juli 04, 2008
TrAMSigt värre
Idag var jag lite sur, mest på grund av att jag idag ringde till Arbetsförnedringens kundtjänst för att avrapportera mitt arbetssökande. Enligt hon som jag pratade med hade jag visst inte sökt tillräckligt många arbeten. Förra gången jag ringde ett sådant samtal hade jag jobbat på bra i mitt jobbsökande, fast jag hade sökt ungefär lika många jobb under ungefär samma tidsperiod. Några vettiga förslag till jobb jag skulle söka hade hon inte heller. Inte nog med att arbetsförmedlare verkar göra allt förutom att förmedla arbeten, de är inkonsekventa också. Varenda gång jag har kontakt med AMS får jag en ökad känsla av att deras arbete skulle kunna utföras av en berusad babian. Det finns säkerligen duktiga arbetsförmedlare också, men majoriteten verkar ha snubblat in på yrket för att: A) De hatar människor, eller B) De själva lyckades inte hitta något annat arbete.
Det är också anmärkningsvärt att läsandet till körkort (som knallar på finfint, tack för att ni frågar), något som faktiskt skulle hjälpa mig att få arbete i stället för att söka femtioelva jobb jag inte är kvalificerade för, inte räknas som att "aktivt söka arbete".
Nä, usch. Nu skiter jag i det här och åker ut på landet med fästmön i stället. Blogguppdaterandet kan bli lite sporadiskt under tiden, bara så ni vet.
Det är också anmärkningsvärt att läsandet till körkort (som knallar på finfint, tack för att ni frågar), något som faktiskt skulle hjälpa mig att få arbete i stället för att söka femtioelva jobb jag inte är kvalificerade för, inte räknas som att "aktivt söka arbete".
Nä, usch. Nu skiter jag i det här och åker ut på landet med fästmön i stället. Blogguppdaterandet kan bli lite sporadiskt under tiden, bara så ni vet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
